Gentlemen On The Run


Il pleut beacoup i Luxemburg.

Som tur var hade vi hattarna på.

Det slutade dock regna innan start, mycket välplanerat av tävlingsledningen. Vid 15 km fick man alltså välja, helmara eller halvmara. Helmara till höger, halvmara till vänster. Jag har ju alltid haft en revolutionär ådra, så jag tog till vänster. Men jag gissar att Thomas, Springtime Travels outtröttlige miltuggare ( 44 maror hittills, på ett ungefär) tog till höger (smygmoderat?) för när jag nu sitter här i baren på hotellet och dricker en jättestor sejdel med belgiska ölet Leffe för att på bästa sätt återställa vätskebalansen samt bloggar den här texten, har jag ingenting hört från honom. Och klockan är ändå tre minuter i tjugotre, och det börjar bli väldigt mörkt ute. Må facklorna vara med honom. Springer man fel här kan man hamna i Belgien, eller Frankrike, eller Nederländerna … och har man då inte passet med, får man passa sig … ack ja …

Loppet? Travade runt i stadigt tempo, gick i mål på 1.34 någonting, och bra nöjd med det även om det var många år sedan det gick så långsamt. Det var rätt ordentligt kuperat här och där, men jag brände inga proppar och det var ju heller inte meningen.

Längre rapport följer längre fram i papperstidningen.

I övrigt:

Tro´t den som vill!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Hej Maibrith!
Bra jobbat själv. Jo nog tyckte jag det var rätt backigt, eller så var det dagsformen 😉 … men toppenstämning hela vägen, ett riktigt partylopp!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den blomstertid


… nu kommer. Snart ringer klockan ut för sommaren. Schools out! I alla fall för barnen. Men känslan finns kvar i en vuxen mans kropp. Med lust och fägring stor …

Den vuxne mannen kompenserar med skogslöpning. Tröskeltempo mellan hägg och syrén. Mellan gran och yra fåglar. Det pågår mycket i skogen nu.

Har också varit på vift. For en sväng till Barcelona för att hjälpa till och packa ihop en dotter som är på väg hem. Det vill säga, dotterns kläder och skor. Blir mycket kläder och mycket skor för en tjugoplussare under tre års tid. Kände mig överviktig hela vägen hem.

Hann med stranden också. Barelona är en stad för löpare. Fem kilometer strandpromenad längs stadsdelen Barceloneta. Massor av löpare. Hola, hola, hola, nickar och hälsar. Att springa längs det stora blå, höra vågorna stillsamts slå mot strand. Poesi.

Hann med att simma också

Näsan funkar fint som köl när det blåser hårt.

Solen sken, men bara 16 i vattnet, så lite synd om mig var det i alla fall. Fast bara lite.

Gränd i Barceloneta

Och en glädjemätare … fast fast and furious är numera mitt löpande motto

Hasta la vista!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hänryckning


Hänryckning, det låter som en löparterm. 200 meter från mål, man gör ett ryck och drar hän.

Man skriver en blogg, och hepp, så har det gått två veckor. Tror jag gick lite vilse där emellan hägg och syrén. Mer kolla in knoppande blader än blinkande bildskärm.

Men nu är jag här igen, och vad har jag gjort idag då? Upp tidigt och iväg in i Djurgårdens grönska, för att dunka varv på Fiskartorpets 2,4 km bana. Körde 6 gånger med 90 sek gåvila, benen riktigt stabila. Mötte två rådjur. Dom stod där och blängde på mig, alldeles stilla, som om jag var en av dom, ett djur i skogen. Kände mig också som ett djur i skogen.  Ahh, skogen, finns inget bätte än att springa där. Det spritter långt ner i primalhjärnan, här har jag sprungit i miljoner år. Typ.

I går var det dock tiden innan den första kvastfeningen kravlade upp på strand. Kajkade fram och åter i Eriksdalsbadets innebassäng. Knappt en människa där, kände mig som en enslig kaskelot på väg över Stilla havet till ett planktonhak i Antarktis. Eller nåt. 6×800 meter, det var långt, fast ändå en bra bit kvar till Antarktis.

Antarktis, here I come:

Apropå Antarktis, så är det kvalsim till Ö till Ö ute i Sandhamn idag. Kollade vattentemperaturen, 9 C. All respekt till deltagarna därute.

Nu, mot Eriksdalsbadet! 21 C.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Väggkontakt


Så länge man kan dra dåliga ordvitsar finns det hopp!

In i väggen i Schweiz igår, ut på andra sidan i Sverige idag. Ja, det fanns ju heller inget alternativ. Upp med tuppen och hasa till dagis och skola med barnen.

– Varför går du så långsamt, pappa?

– Det är vägen som är målet, mina barn.

En mara gör mycket för filosofin.

What else? Jomen, våren är ju här. Äntligen! Nu vill jag springa till skogs, bli ett med granbarr och myror och vitsippor och kotta ekorrar,  andas klorofyll och kvittra med fåglar. Geneve var en mycket stilig stad, men ligger förstås i skuggan av Stora Skuggan!

Här har det rusats sedan Bellmans tid …

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Tack Susanne! Varit lite vilse i spenaten, men nu kommer syrénerna 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ända in i muren


Efter 26 km i Geneve Marathon sprang jag in i den här:

Det var, som man brukar säga, en inte odelat angenäm upplevelse.

Jag började optimistiskt, 43 nånting första milen. Ljumma vindar över de genevska rapsfälten, solen sken och även om benen inte direkt sprallade så kändes det ändå rätt ok.

Men 16 km började låren stumna.  Halvvägs 1.36, och vid 26 blev det bara stopp. Benen vägrade lyssna på hjärnans signaler, hjärnan tänkte att det här var ju inte så roligt, och det är 16 km kvar. Varför ska man springa marathon för? Varför kan man inte bara sätta sig ner vid något av de där små kafeérna man sprungit förbi, beställa en kall öl, blunda lite och bara låta tiden gå … på löparklockan. Men då hade jag missat flyget hem, och det gick inte an.

Vid 32 km började innanlåren krampa. Fransyskan klarade sig fint, tror jag … är inte så hemma i charken. Fick gå, och gå igen. Is this the end? Men kom i alla fall i mål, på 3,32 nånting. Länge sedan jag var så sliten efter ett lopp.

Sensmoral: man kan inte springa maran på gamla meriter.

Dags för grundträning igen. Eller … pension.

Fin bana, f ö,  åtminstone första halvan. Små slingrande grus och asfaltsvägar, mycket grönt. Den andra halvan passerades i ett dis. Där var jag fullt upptagen av det egna, inre landskapet, där rinna floder av mjölksyra, blänka sjöar av uppdämda förhoppingar, rentav lite åt det durerska hållet:

Nu ska jag hem och begrunda mitt löparliv!

/to be continued …/


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in