RW Team Ultramarin

Vi drogo till Byrum. Stormen hade dundrat halva natten, ylat i master och tåg. Morgonen därpå var dock havets yta kav lugn, och vi togo oss till stranden för att göra det en pirat ibland måste göra.

Havets fasa – Rubber Roger (hoppa i havet, Jack Sparrow!!), med häxornas hemvist, Blå Jungfrun till vänster.

Fast havet var än fasligare. Nattens grymma dyning hade vänt havet upp och ner och gjort det som dagen innan varit vänligt och varmt till något otäckt och kallt.

– Åtta grader i vattnet ropte en landkrabba.

– Ha, ha, skrattade vi. Du tappa visst en siffra där. 18 grader, menar du.

– Nä, åtta, skrockade landkrabban och vände anletet åter mot sin Mari Jungstedtdeckare.

Vi stoppade en tå i, och ville inte riktigt tro. Vi stoppade halva kroppen i, och ville ändå inte riktigt tro. Vi simmade 50 meter, och sedan började vi tro. Halleluja!!! vad vi började tro. Och paddlarna paddlade i åttio knop upp på land igen. Fy f-n för h-vetets alla djävular, och häxorna på ön därute, detta havet var ju brinnande kallt. Det rök om de nakna underbenen väl uppe på land igen. Årets kortaste simpass avklarat.

Så mycket varmare nästa morgon på skattjakt genom det öländska inlandet.

Och så mycket lugnare.

Nu vänder vi åter mot hemmahamn. Med hopp om hetare hav mellan Sandhamn och Utö. Annars lär det bli dubbel-rubber för Rubber Roger i höst …

---

Dagarna flyr som kåta kaniner över fälten. Snart dags åka hem igen.

Igår loggade jag in 16 km morgonlöpning och 2000 m simning. Det gick gäss på havet, och man kände sig liten.

I morse gick jag också upp tidigt och löpte 12 kmlugnt. Sedan iväg till en annan ölandsby några mil bort för att prata ny bok m m med en av mina favoriter i TV-rutan, Lotta Lundgren. En av historieätarna, ni vet. Jätterolig, jättesmart, och med en charm som sägs ha en förödande effekt på män, vilket jag nog kan hålla med om.

Jag vet inte riktigt vad som hände, det är jag till vänster, men ändå inte riktigt jag. Lottas bok som kommer ut i november, ser i alla fall ut så här:

Innan jag började prata med Lotta dök hennes man Martin upp och skakade hand. Han såg ut som en löpare. Det var han också. Han håller på med ultra och sådant där ”Ö till Ö” förklarade Lotta. Och innan viktiga lopp brukar hon proppa honom full med en massa underbar mat. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Martin, som heter Johansen i efternamn, gick in på 13.05 i Ö till Ö år 2011. Jag hade gärna sutttit där flera timmar och pratat om matlagning som livsfilosofi och löpning som … ja, livsfilosofi … och kombon: äta mycket och springa mycket – som optimal livsfilosofi … men jag hade lovat brorsan ett eftermiddagspass. En dubbeldag, mycket spännande.

Så efter hej till Lotta som sa att det absolut värsta hon ätit var sill kokad i svagdricka, vilket låter rimligt, så drog jag åter till min semesterhåla för att dundra 10×600 m på en tunn liten asfaltsträng inhöljd i ett ammonikadoftande moln med ursprng från en kohage bredvid. Intervallet genomfördes med ackuratess, s k Lottalundgren-effekt!

En optimal dag på alla möjliga sätt och vis. Även om solen lyste med sin frånvaro.

---

Brorsan igår.

5000 meter på Ölandsspelen i Högby, Öland. En alldeles skimrande friidrottskväll i det lilla formatet. Gröngrönt lysande gräs, rödröd lysande tartan, banlöpning parallellt med annan friidrott, ungdomar som hoppar stavhopp, löpare som värmer upp, lugn men ändå laddad stäming. En korvkiosk utan kö, publik i solstolar, glassar i motljus, ingen trängsel. Klockan närmade sig sju, men en bra bit över 20 C i luften. Alldeles magiskt.

Brorsan nervös, värmde upp inför B-heatet. Värmde inte i studentlinnet. förstås.  Vore en dödssynd, och risk för evig onåd hos tränare Lorenzo. Målet var sub 20 min på 5000 meter, något brorsan aldrig tidigare lyckats med.

Och det gick. Brorsan sprang, han svettades, han flåsade, han drog pluggarna ur öronen på sista varvet (fin metafor, ohämmat lånad från krönikör Klingberg här i spalten bredvid) och gick in på 19.55 … eller möjligen låga 19.56, och precis så där slut som man kan bli i en OS final … eller VM final.  Lite mindre format här i Högby, som sagt, men samma kamp, samma stora känslor.

Löpning … så jobbigt … så kul!

Satt själv bland publiken och hejade på. Tung vecka. Tolv mil löpning, 10 000 m simning. Ett slags pers, det också. Gungande hav i förrgår. Blåste friskt, bröt gäss. Grått vatten, dålig sikt, flöt runt som en kork på öppet hav, sjögräs både här och där. Tänkte, nu skiter jag i det här. Tänkte sen på han som trilla av färjan mellan Åland och Stockholm, som simmade runt i sju timmar, och till slut plockades upp av en helikopter. Kajkade på. Gungeligung. Och till slut upp på strand, upp på Alvaret, och löpning ut bland alla  blommorna. Klafsade fram på stig mellan små orkidéer, de lyste uppmuntrande, och solen bröt fram en aning och värmde gummit i våtdräkten och man förvandlades från blötdjur till människa igen. Och allt var gott.

Men nästa år blir det nog mer banlöpning. Jag vill också ligga halvdöd på en tartanbana på Öland … med nytt pers!

Bravo Brorsan!!

---

Över bron igen. Mot ön. Öland.

Havet till höger, där man simmade förra året. Som en sardin bland andra sardiner. Men det släppte efter 500 m. Ack, sardinens längtan ut mot det stora havet.

Och bron. Som man cyklade på. Krängde över stången, upp över krönet. Djupt ner över tristyret nerför. Det gick fort då. Svindlande minnen av järn.

I går morse. Ut 06.10. Resten av huset i djup sömn. Kyligt, dagg över ängarna. Mot Bredsätra, en mil raksträcka. Smal asfaltsväg. Tugga på. Sen till vänster, och vänster igen. Egby, Mörby, Löt. Rulla på, rulla på. Vindkraftverken, vevande rymder. Stor fågel över rapsfält, dök snabbt. En sork mindre?

Ölandsgubbe

Klockade 31 km (på norska – rolig långlöpning ) lagom till frukost två.

Idag ner i havet. Dolme, dojor på. Gaah, 15 C? Men efter 300 meter var kroppen som fisken i vattnet, knoppen släppte tanken på kylan. Bra sikt. Inga hajar, inga lik, bara bottenformationer och småfisk. Upp efter 1500 m, upp och spring. Dålig känsla i fötterna. Som man stått länge i snö med för tunna skor. Började tina upp efter tre kilometer. Efter fem kilometer, i havet igen. Havet varmare nu. Eller kroppen. Paddla på. Underkroppen på släp. 1200 m till, och så upp på land igen, vig som en kvastfening. Hej familjen, hej hej.

Sen kasta macka. Sen baywatch från solstolen. Holiday – all in!

Bubblor i Borgholm ( ej bostads …)

Fånga dagen

Fånga fisk

Middag för amfibieman

/to be continued …/

---

Ja, Gården då, inte Grekland!

Första semesterdagen, for iväg i den mycket gamla Volvon med trunken full av allt en man kan behöva.

Kom fram kvart över sju, och då hade två killar redan simmat klart. Men jag skulle ju inte bara simma. Jag skulle springa OCH simma, och packade upp prylarna. Många prylar. Rosa dolme med elastiska spännband. Inte lika kinky som det låter. En tub Runners Worlds vaselin. Kanske lite … kinky. De färdigsimmade killarna gjorde stora ögon. Försökte se så hetero ut som möjligt. Fram med en Camelbak. Nä nä, no toe. Löpardojor. Paddlar. Våtdräkt. Min Nya Våtdräkt.

Har bytt ut min fem år gamla våtdräkt mot den här. Definitivt ett steg uppåt, sitter som ett smäck på kroppen. Mjuk i armhålorna, stramar inte när man simmar. Elastisk i grenen (inte lika kinky som det låter, det heller), stramar inte när man springer. Och med fartränder på magen, som gör att man simmar fortare. Möjligen.

Vindstilla, och 19 C i vattnet. Lite sol, lite moln, vattnet likt en spegel.

Sprang iväg till en strand, klickade på Garmin, och 570 m senare vid bryggan på andra sidan sjön. Löpning 1500 meter, och så i vattnet igen.

Så där höll det på. En gång, två gånger, åtta gånger. Nian tillbaka till bryggan med kappsäcken. Totalt 5060 m simning (garmin) och 10.8 km löpning.

Sen åt jag upp en val till lunch. Nästan.

---