Himmel över Hellas

Upp med Iphonetuppen! Frukost på vatten, nötter och russin. Ut på Gärdet 06.28.

Och kolla, det har redan flaggats!

In i midsommarskogen!

Syre, syre, o så mycket syre!

17 km senare, och kolla, man har redan börjat fira!

Sommarsolstånd i dag. Bara hålla i, hoppa små grodorna runt stången, i morgon mot mörkret igen!

---

Som gamle Penguin i RW så träffande uttryckt det. No need for speed. Bara vagga fram genom sommaren, på en höft eller två.

Djurgården runt och runt och runt i morse. Landade till slut på 34 km. En alldeles fantastisk löparmorgon; svala vindar, sol genom skogsdunkel, knappt en människa ute (började runt halvåtta). Jag skulle egentligen hakat på Hånö-grabbarna som skulle springa 2×5 mil på två dagar, men det fanns inte riktigt tid (de startade i fredags morse), och lär väl vara i mål nu, såhär runt fem lördag eftermiddag. 34 km är ju rena kortdistansen i jämförelse, men kändes rätt långt ändå. Höll ett behärskat tempo, lyhörd för kroppens fjädrar och transmissioner.

Rullade på som en pingvin över de arktiska vidderna, fast ja, på Djurgården då. Såg en mink, eller om det var en utter, eller en vattensork, eller Djurgårdens största råtta ute vid Hundudden, den sprang över spåret och jag tog ett hoppsasteg (löpskolning efter 25 km). Snabb var den också. Mycket snabbare än jag. Men jag har inte längre någon brådska. Löpsträckan på Ö till Ö är 65 km, det är en sträcka för sega gubbar. Idag köpte jag årets första jordgubbar. Inga jämförelser i övrigt. Jo, är man ute i nästan 3 timmar, blir man lite jordgubbröd om näsan och annorstädes.

Att tänka ultradistans gör något med huvudet. Man börjar tänka längre och längre. Inte nödvändigtvis djupare, där finns ju ett sim-moment i Ö till Ö på 10 km till vilket man förstås vill förhålla sig så ytligt som möjligt. I går kajkade jag 6×600 m i Eriksdalsbadets inomhusbassäng. Det är rätt trivsamt där i bassängen. Alla normala människor (de flesta) ligger på gräsmattan utomhus och badar under bar himmel i en bassäng som är som en sardinburk med X kubikermeter solojla i.

Det kanske inte är så normalt egentligen.

Bättre inomhus och fri med egen bana. Tids nog ska jag simma i havet.

Som en sardin, har jag tänkt mig. En levande.

---

Il pleut beacoup i Luxemburg.

Som tur var hade vi hattarna på.

Det slutade dock regna innan start, mycket välplanerat av tävlingsledningen. Vid 15 km fick man alltså välja, helmara eller halvmara. Helmara till höger, halvmara till vänster. Jag har ju alltid haft en revolutionär ådra, så jag tog till vänster. Men jag gissar att Thomas, Springtime Travels outtröttlige miltuggare ( 44 maror hittills, på ett ungefär) tog till höger (smygmoderat?) för när jag nu sitter här i baren på hotellet och dricker en jättestor sejdel med belgiska ölet Leffe för att på bästa sätt återställa vätskebalansen samt bloggar den här texten, har jag ingenting hört från honom. Och klockan är ändå tre minuter i tjugotre, och det börjar bli väldigt mörkt ute. Må facklorna vara med honom. Springer man fel här kan man hamna i Belgien, eller Frankrike, eller Nederländerna … och har man då inte passet med, får man passa sig … ack ja …

Loppet? Travade runt i stadigt tempo, gick i mål på 1.34 någonting, och bra nöjd med det även om det var många år sedan det gick så långsamt. Det var rätt ordentligt kuperat här och där, men jag brände inga proppar och det var ju heller inte meningen.

Längre rapport följer längre fram i papperstidningen.

I övrigt:

Tro´t den som vill!

---

Ja, alltså, det finns en hel också.

http://www.ing-night-marathon.lu/

Men jag är bliven modest. Jag är möjligen bliven slö. Jag fegar, jag skuddar mig i stoftet, jag genar ut efter halva. Man får det, enligt den luxemburgska regelboken för kvällens äventyr. Nattmaran i Luxenburg. Eller halvnattmaran i Luxemburg.

Fast natt och natt. Starten går 19.00. Man bör i alla fall var hemma innan skymningen, om man drar på ett kol. Fast dra på och dra på. Det lär bli en 26 C idag, och banan är inte vad jag trodde den skulle vara. Jag tänkte Luxemburg, jag tänkte platt. Belgien är ju platt, det ligger ju här intill. Men taxichaffisen från flygplatsen peka på en park som går runt staden, långt under en massa broar, med stup som likna Grand Canyon (bra nära i alla fall). Det finns alltså många backar här. Hårda tunga elaka backar.

Men jag har ingen brådska. Den här gången har jag ingen brådska. Det får bli ett träningspass med nummerlapp. Bara, check in, run out. Jag är här för att kolla in det här loppet, ett alldeles nytt ett, spännande, se hur luxigt det är, kolla in det här lilleputtlandet, som jag innan trodde mest bestod av brevlådor. Ja, ni vet, brevlådeföretag. En skog av stora brevlådor där på platten mellan Belgien och Nederländerna.

Nej, så där ser inte Luxemburg ut. Inte riktigt i alla fall. Här finns ett äkta, gammaldags slott också, som jag hoppas vi inte behöver springa upp till.

Här finns också en skandinavisk sportbar. Jag var där en stund i går för att se på fotboll, Sverige – Österrike. Ett överskattat nöje.

Nu ska jag iväg och hämta nummerlapp. Och mina tankar går osökt till

Esther Williams, R.I.P

När jag kommer hem igen ska jag intensifiera simträningen!

På återhörande!

---

… nu kommer. Snart ringer klockan ut för sommaren. Schools out! I alla fall för barnen. Men känslan finns kvar i en vuxen mans kropp. Med lust och fägring stor …

Den vuxne mannen kompenserar med skogslöpning. Tröskeltempo mellan hägg och syrén. Mellan gran och yra fåglar. Det pågår mycket i skogen nu.

Har också varit på vift. For en sväng till Barcelona för att hjälpa till och packa ihop en dotter som är på väg hem. Det vill säga, dotterns kläder och skor. Blir mycket kläder och mycket skor för en tjugoplussare under tre års tid. Kände mig överviktig hela vägen hem.

Hann med stranden också. Barelona är en stad för löpare. Fem kilometer strandpromenad längs stadsdelen Barceloneta. Massor av löpare. Hola, hola, hola, nickar och hälsar. Att springa längs det stora blå, höra vågorna stillsamts slå mot strand. Poesi.

Hann med att simma också

Näsan funkar fint som köl när det blåser hårt.

Solen sken, men bara 16 i vattnet, så lite synd om mig var det i alla fall. Fast bara lite.

Gränd i Barceloneta

Och en glädjemätare … fast fast and furious är numera mitt löpande motto

Hasta la vista!

---