Jag har nog gjort fel. Jag borde ha varit med i förra Universiaden istället. Allting här ser ut som på OS, fast lite mindre. Det påstås dock att det är flera deltagare här än på OS i London, så väldigt mycket mindre är det knappast! Fast människorna här är yngre och mindre och på lite lägre nivå än OS. Och så är matsalen mindre. Men annars så, identiskt. Det jag försöker säga är att jag jämför allt med OS. Det här är bra mycket häftigare än junior-EM och -VM. Jag borde bli mera imponerad. Värmen gör mig trög. 

Värmen ja. Det är varmt. Riktigt varmt. 

Jag fick kontakt med David Nilsson som jag skrev tidigare. Frågade om vi skulle springa 12.15. Han var på flaggceremoni och frågade om 12.30 passade bättre, och det var ok för mig. Strax innan jag skulle gå till vår mötesplats (Sverige och Finland bor så långt borta från varandra som man kan göra (typ 400m (max))) knackade det på dörren och friidrottarna skulle ha extrainsatt samling, genast. Den skulle dock ta 5min. Det gjorde den inte. Så jag kom iväg för sent och kom till vår mötesplats 8min efter utsatt tid. David var inte där men flaggceremonin såg ut att hålla på ännu så jag väntade utan att ens tappa tålamodet. Jag väntade och väntade. Det fanns ingen skugga och värmen var påtaglig. Jag stod och kollade på klockan så alla som såg mig nog  trodde att jag blivit dissad av någon sommarflirt. En asiatisk kille kom och fotograferade mig från alla möjliga vinklar och såg överdrivet lycklig ut men ingen David syntes till. 40min senare tänkte jag att han hade klockan på fel tid eller att han trodde att jag stuckit och inte orkade komma, så jag började springa. 2,5km senare kom han gående, pigg och glad. Han hade varit på mötesplatsen 12.30, precis som vi sa, men orkade inte vänta i värmen och trodde jag blandat på tidszoner. Nåväl, slutet gott, allting gott. 6,5 gemensamma kilometrar på Kazans gator var hur trevligt som helst med sällskap!

Min spegelbild efter passet var väldigt röd i ansiktet. Borde kanske ha sminkat mig innan jag tog bilden, har förstått att det är så de gör, de som kan det här med spegelfotografering.

För övrigt så är det här med maten ett projekt. Jag är mycket väl medveten om att man inte får klaga på maten här. Matsalen är gigantisk och här finns europeisk mat, rysk mat, asiatisk mat, sallad, frukter, efterrätter, pizza, mc donalds (jepp, gratis) och alla drycker i hela världen. Problemet är 1) man är inte hugrig i den här hettan. 2) Man får gå ca 5km i hela matsalen för att hitta det man vill ha. Livet är hårt, men jag njuter. 

Ska försöka vara mera aktiv med kameran men det kommer nog upp mera bilder då jag kommit hem (på min facebooksida: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211).

Har inga fler planer ikväll. Håller mig på rummet för här finns det luftkonditionering, svalt och skönt. 

Ska berätta mera om startlistan i något senare skede. Och om invigningen, om jag går på den!

Sandra

---

Har bestämt mig för att blogguppdatera varje dag under min vistelse här. Troligen blir det mera vardagliga småsaker än vanligt men det är bra med lite variation. Och vi tar det från början, från att jag vaknade igår. Dagens inlägg kommer ikväll eller imorgon. Kanske.

Jag blev ganska lycklig då jag fick veta att flygresan från Helsingfors till Kazan bara skulle ta ynka 2h och 20min. Jag hinner ju käka både lunch och middag innan jag åker då, var min första tanke. Underbart med resdag utan att förstöra matrutinera. Sen tänkte jag om. 

Väckning en timme tidigare än vanligt, morgonlänk innan frukost. Frukost och lunch med 1h emellan så att jag skulle hinna. En timme bil till Vasa där jag hade hälften av mina grejer (nej, det går inte att ha tre hem och däremellan resa runt, man kan omöjligt hålla koll på sina saker, kontrollmänniskan i mig gråter) i långa bilköer som utmanade tålmodet. Hitta parkeringsplats, stresspacka och släpa stora väskan till tåget. 3h 15min tågresa. Solen i ansiktet hela vägen. Inga gardiner och ingen ac. Huvudvärk. Buss från tåget till flygplatsen. Middag och klädutdelning. Och sen det traditionella köandet till incheckningar, säkerhetskontroller, passkontroller osv. Då den ”korta, underbara flygresan” väl började hade min hjärna redan kapitulerat. Totalt slut. Vi landade klockan ett på natten, lokal tid och vad som hände de två följande timmarna minns jag knappt. Lite buss och säkerhetskontroller antar jag. Vid tretiden slocknade vi i ett litet rum, en höjdhoppare, en trestegshoppare, en diskuskastare och jag. 

Hann inte så så mycket uppfattning av Universiadbyn. Men den är stor. Som OS-byn ifjol nästan. Och värmen är extrem, både inne och ute, men det stör inte mig så mycket. Är man tillräckligt trött så somnar man ändå. 

Mycket mera än så kan jag inte säga just nu, har inte hunnit samla flera intryck.

Ska strax försöka få med mig självaste David Nilsson på ett lätt löppass här i Rysslandet och samla ihop flera intryck att dela med mig ikväll! 

Häng med under min Universiadvecka här! 

Sandra

---

På väg hem från Lag-EM i Dublin lekte jag klassisk romantisk komedi. Det var nämligen så att sambon skulle befinna sig på Arlanda (på väg till Vasa för att hälsa på mig) då vi mellanlandade med landslaget där. Själv skulle jag ta ett senare flyg till Vasa, allt för att krångla till det lite extra. Nåväl, då vi landade på Arlanda tog jag världsrekord i väskhämtning, incheckning, säkerhetskontrollering samt flygplatslöpning med svintung ryggsäck. Allt detta för att hinna säga hej. Jag hann, och sa ”hej”. ”Vad du är svettig”, sa han. Romantiskt så det förslår. Sen flög han iväg och då jag många timmar senare kom hem till min lägenhet i Vasa satt han och väntade på mig. Mera romantisk komedi än så blir det inte. Tonårsdröm coming true. Jo minsann.

Det jag alltså ville säga med första stycket är att sambon är på besök och att jag har totaldissat datorn under tidern. Eller ja, åtminstone de få gånger han har hunnit nappa åt sig nätverkskabeln före mig. 

Okej, okej, till det ”intressanta”. Då jag kom hem från härliga Dublin så blev min kropp ledsen igen. Flåset kom tillbaka, även om det inte var så illa som innan Dublin, och näsan började rinna. Jag gjorde ett pricktest som sa att jag var så oallergisk som man bara kan bli, vilket gjorde mig förvirrad. Tungt att andas och sega ben, varje år i juni, förutom då jag är utomlands. Om det inte är pollen så vet jag inte…

Igår ringde läkaren angående ett blodprov jag tog innan Dublin. ”Bra hb, fina järnvärden, ingen allergi, ingen twar, men… du har mycoplasma. Jag vill att du ska vila två veckor men det vill knappast du så ring en idrottsläkare”. Så nu sitter jag här och käkar antibiotika och försöker lista ut vad som räknas till att ”kännas bra” i uppmaningen ”du kan träna så länge det känns bra”. 

Jag tror fortfarande att det finns något allergiaktigt i min kropp, men det är inget jag kan göra något åt nu. Hur som helst är det otroligt skönt att få ett svar på varför jag varit hes och snuvig sedan maj och har konstant huvudvärk. 

Idag är det fem dagar till försöksheaten på Universiaden (student-OS) i Kazan. Jag har lagt upp ett högt mål för tävlingarna men eftersom jag inte har en blekaste aning om hurudant startfält det blir så vet jag inte om mina mål är realistiska. Men vi lär väl märka! 

Mycoplasman gör mig inte speciellt stressad. Jag har säkert haft det en längre tid redan och loppet i Dublin kändes lekande lätt. Förra helgen sprang jag ett 1500m-lopp också och även om det inte var så bra som jag hoppade så fungerade kroppen fint. Så efter 6 dagar med antibiotika så går det nog bra i Ryssland med!

Egentligen så kan det ju bara bli bättre! 

Och om det går dåligt så får jag väl spurta.

Sandra

---

Jag har ingen aning om var, när och hur jag har lärt mig spurta. 

Då jag sprang mina första finska mästerskap i fjorton- och femtonårsklassen så blev jag omspurtad av halva gängen under sista varvet. Spurten var min svagaste sida och jag hade inget att komma med alls på upploppet. 

Men nu kan jag det bara. Jag vet inte ens när jag började få till det, kanske då jag var kring 20 år (nu är jag alltså 24). Och vad jag vet ännu mindre om är hur det gick till. Jag tränar inte korta intervaller, jag tränar väldigt lite backe och mina benstyrkepass per år går väl att räkna på två händer. Eller en. Med andra ord så verkar spurten ha uppkommit av att öka löpmängden. Ologiskt som bara den. 

I lördags hade jag en lite för stor lucka att jaga ikapp sista 100m. Det slutade så här:

Det där är numera mitt favoritklipp i kategorin ”klipp att kolla på då självförtroendet sviker”.

Sandra 

---

Senaste dygnet har varit en bergochdalbana.

En tretimmarsnatt, en resdag och en elvatimmarsnatt. Kroppen har varit väldigt förvirrad.

Igår då jag drog på mig de nya rosa spikskorna höll jag tummarna för att kroppen skulle fungera. Luften är mera pollenfri här i Dublin än hemma men det kräver nog lite mera än ett par timmar för kroppen att piggna till. Träningen igår gick inte alls bra och kroppen kändes kraftlös och jag blev orolig att det inte skulle bli till något.

Efter den långa natten kändes det bättre då jag vaknade. Jag körde ett lätt morgonpass i regnstorm och försökte intala mig själv att det kändes bra. Det var väldigt svårt att avgöra hur kroppen fungerade då vindarna gjorde det svårt att ta sig fram över huvudtaget. Men jag bestämde mig för att det kändes bra. ’

Vädret varierar väldigt kraftigt här i Dublin och det är sällan samma väder mera än fem minuter. Idag har det varit allt från sol till regnoväder och storm. Det har regnat minst 20 gånger idag. Väldigt långt ifrån idealiska tävlingsförhållanden och i många grenar har det varit riktigt krångligt. På grund av vädret beslöt jag mig också för att glömma alla kvalgränser och tider idag, jag hinner med det en annan gång. Jag jagar placeringar och så räcker det så långt så det räcker.

Uppvärmningen kändes inte helt perfekt, men det ska ju inte uppvärmningar göra heller. Jag kände mig ändå väldigt osäker men ställde in mig på att det fick bära eller brista, inget fegande.

Uppropet var ett kaos av uppspelta tjejer. Vet inte vad det var med folk idag. Det skulle springas på toaletten om och om igen och man fick absolut inte sitta stilla så folk hoppade och sprang på stället och verkade så nervösa att jag blev riktigt lugn där jag satt som en hösäck på min stol. Visst får man se mycket nervösa människor och nya ritualer i call room men idag var det nog hysterirekord. 

Jag fick den hatade innerbanan och stod och frös på startlinjen. Jag kan inte påstå att jag var överdrivet taggad utan längtade mest till att ha det hela över. Men starten gick fint och resten gick fint. Med nya spikskor, mondobanor och varmt vatten i vattengraven kan det inte gå fel. Löpningen kändes lätt och bra och hindren funkade helt okej. Lite svårt då man hade någon framför sig hela tiden och i ett skede blev jag så trängd av portugisiskan att jag nästan fick stanna innan ett hinder. Men det är sånt som händer. Idag steg jag på vattenhindret för omväxlingsskull och även om landningen inte var bra så kom jag åtminstone längre än vanligt. 

Med en kilometer kvar insåg jag att det kan gå vägen. Jag hade givetvis analyserat startlistorna innan och visste att om min kropp fungerar idag så kan jag spurtslå varenda en. Och med 450m kvar kände jag mig så överdrivet pigg att jag stack upp i ledning och ökade takten. Det var ingen långspurt på gång utan mera ett ryck för att släppa några löpare. Knappt 200m senare var en tjej förbi men det passade mig utmärkt. Att ha någon framför sig betyder att det finns någon att spurtslå. Sen lyckades jag ju förstås misslyckas. Det sista vattenhindret gick uselt. De flesta hinder hade gått bra och så plötsligt stämmer ingenting. Tjejen framför mig fick en flera meter lång lucka och hennes spurt var inte alls illa. Men jag visste min kapacitet och man ger inte upp med 100m kvar till mål. Ännu med 50 meter kvar hade jag flera meter fram till ledaren så det var bara att trycka på. En bråkdels sekund hann jag fundera på om jag skulle lyckas idag. Om jag slarvat bort för mycket i sista vattegraven. Men sen tänkte jag om och kom på att om det är något jag kan så är det att spruta. 

Och så kom jag i mål. Två tiondelssekunder före tvåan. Sen såg jag resultatet. 9.47,76. Absolut ingen topptid men likväl en VM-kvalgräns. Jag hade sprungit hela loppet utan att kolla på tider alls och jag trodde vi hade sprungit långsamt då det kändes så lätt. Så det var verkligen en positiv överraskning. 

De senaste veckorna har jag fått kämpa med självförtroendet då ingenting fungerat så dagens lopp var en stor lättnad. Nu ska jag njuta tills jag somnar och sen är det nya tag imorgon. Dock i form av ett morgonpass och som publikstöd! 

Sandra

---

Blodprov har tagits och pricktest på kommande i början av nästa vecka. Läkaren har varit så hjälpsam och jag har inte behövt tjata om någonting. Så skönt. Så tacksam.

Måndag och tisdag var jobbiga dagar, jag flåsade riktigt ordentligt på vanliga distanspass men redan igår kändes det lite bättre. Fortfarande flåsigt, men inte plågsamt. Träningsvärken efter måndagens 30 hopp i tom vattegrav är tusen gånger värre än flåsandet just nu. Hur som helst så hoppas jag att tisdagens pricktest gör mig lite klokare!

Det här blir en träningsvecka utan intervaller. Bara lätta pass och lite lätta stegringslopp. Istället har jag varit och kollat på friidrottstävlingar här i trakten och socialiserat mig med folk. Friidrott från läktaren är också rätt skönt! Insåg att det inte alls är lika fysiskt ansträngade att sitta stilla och applådera som att springa själv…

Imorgon flyger vi iväg till Dublin och lag-EM. Det var tänkt att jag skulle dubblera på hinder och 1500m eller 5000m men troligen blir det bara en gren. Innan jag bestämmer något ska jag se hur kroppen reagerar på miljöombytet och en mera pollenfri luft. Ifall jag kan andas så kan det bli riktigt bra tider, enligt startlistan på hinder ligger jag bra till!

Nåväl, tänkte bara uppdatera läget lite, jag lät lite onödigt deppig i mitt förra inlägg, men nu är det på väg åt rätt håll.

Snart ut och springa i regnet, sen så småningom iväg till södra delen av landet och så till Dublin på årets första landslagsuppdrag och då jag kommer hem till Finland igen väntar finaste Magnus här på mig och så får jag umgås med honom fram tills Universiaden i Ryssland. Mycket bra saker på gång nu!

Och det är alltså Finland vi hejar på i helgen! (Fast ja, den här gången har nog Sverige bättre lag än oss. Men personligen släpper jag inte förbi några svenskor.)

Sandra

---

Förra veckan började inte så bra. Jag har visserligen varit småförkyld och halvseg i benen de senaste veckorna men ändå på något vis lyckats genomföra mina träningar. Men i onsdags då jag skulle köra en lättare variation av mitt favoritpass, ett pass där jag trodde att utmaningen skulle vara att inte springa för snabbt, så märkte jag att någonting var väldigt fel. Jag fick slita väldigt mycket och ändå orkade jag inte hålla det planerade tempot. Jag insåg att det var bäst att bryta. 

Samma eftermiddag var jag på massage. Hade inte varit på ordentlig massage sedan mars och innan det i augusti (p.g.a. att jag var sjuk och skadad och ändå inte sprang). Med andra ord var mina ben i stort behov av en genomgång. Massören suckade lite och sa att det inte var konstigt om det gick segt med sådär spända muskler och jag blev lättad. Kanske det bara var därför det gick så segt. 

Banpasset dan efter gick bra. Det var inte speciellt hårt men steget rullade på rätt bra och jag var nöjd. Jag försökte ignorera det faktum att jag fortfarande var seg på distanspassen och att jag flåsade ovanligt mycket då jag sprang i långt tempo.

Sen blev det dags för tävling. Tävlingen då jag äntligen skulle få ordentlig draghjälp och äntligen skulle springa finskt rekord. Jag ignorerade det faktum att både passet kvällen innan och uppvärmningen innan loppet kändes sega. Man startar inte ett lopp med inställningen att misslyckas.

Men misslyckades, det gjorde jag. Riktigt ordentligt. Det fanns noll energi i kroppen redan från start. Jag kände inte att jag blev trött under loppet, utan det fanns helt enkelt ingenting att ta av. Jag tog mig i mål av ren princip, det är mot alla mina regler att bryta ett lopp så längre kroppen är hel. Besvikelsen var enorm.

Det var precis samma sak förra sommaren (och sommaren 2010). Hela juni var benen oförklarligt kraftlösa, och det gick alltid mycket bättre att springa då det regnade. Min näsa har runnit konstant då jag varit utomhus de senaste månaderna och halsen krånglar efter varje pass. Jag har huvudvärk och är trött fast jag sover normalt. Så jag ser bara en enda logisk förklaring, nämligen pollenallergi! Enligt pollenprognoserna var Åbo ungefär proppfullt med gräspollen igår så det skulle också förklara en hel del.

Jag känner mig väldigt uppgiven just nu. Efter alla problem är jag äntligen i superform och så blir det så här. Det enda jag kan göra just nu är att käka receptfria mediciner och ta ett blodprov. 

Planerna är att jag ska dubblera i Lag-EM i Dublin nästa helg men som det ser ut nu så lockar det inte att starta alls. Det känns mest som att jag sprungit rakt in i en vägg och inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag är så himla besviken.

Sandra

Ps. Hinderträningen däremot hade gett resultat. Steganpassningen var bättre än nånsin, näst intill perfekt. Däremot var vattengraven rekorddålig. Jag har fått så mycket kritik att jag var så inställd på att misslyckas att jag blev rädd och fick panik och visste inte hur jag skulle ta mig över. Total flopp. Så det kan gå.

---

Jag har ett häfte på vars pärm det står ”I think I think too much”. Vem tänker inte för mycket? Nåja, häftet innehåller en massa listor och planer på hur jag ska göra för att bli bättre som idrottare. Jag har skrivit och funderat på allt från ekonomi, vardagsrutiner och träning, och jag har skrivit upp alla små detaljer. För det är så jag vill ha det. Organiserat och planerat. Ofta blir det tyvärr så att jag bestämmer mig för att jag ska ta itu med allting till hösten, vilket som är lika idiotiskt som nyårslöften. Får man en idé och kommer på något man vill förbättra, vad är det då för idé att skjuta upp det? Lika bra att börja på direkt och ta ett steg i taget istället för att skjuta upp det och sedan ta itu med en miljon saker samtidigt och sen tröttna efter ett par dagar. 

Nåväl, vissa saker är jag tvungen att skjuta upp, vissa grejer passar inte att träna mitt under tävlingssäsongen osv. Men något kan jag göra. Och efter förra söndagens lopp var jag så irriterad och motiverad att jag redan på måndagsförmiddagen var nere på sportplanen och jobbade med hindertekniken. Sedan var jag där igen på tisdan, onsdan och till och med två gånger på torsdan. Det är frustrerande att inte se framsteg direkt. Jag lider av total avsaknad av tålamod och jag gillar inte sådant som tar tid (så hur sjutton blev jag då uthållighetslöpare och placerade karriärens hvudmål till år 2016?). Men med tanke på att det tar en jäkla tid med den där tekniken så är det nog lika bra att jag har börjat på redan nu. Som sagt hinner det knappast bli bra redan i sommar, men om jag tränar flitigt så kanske jag i alla fall är lite bättre i slutet av sommaren! 

Vem vet, kanske är det skillnad redan på söndag. På söndag då jag tänker ta revansch från förra söndagen. Dessvärre tycks jag ha en jäkla otur med tävlingsväder i år och det utlovas 14 grader, regn, åska och vindar på 7m/s. Inte idealiskt att springa under 9.40 i. Men inte heller omöjligt. Med en världsrekordshållerskas (!) rygg att jaga är allt möjligt. 

Läs mera här: http://www.paavonurmisports.fi/en/paavo-nurmen-kisat/participants

Och håll tummarna!

Sandra

Ps. Ni som tänkte skriva kommentarer i stil med ”kul att du är på gång men är det verkligen bra att träna hinder varje dag? Det sliter ju nog en hel del att hoppa…” Don’t worry, den största delen av hinderträningen är steganpassningsträning med liggande häckar, dvs, jag behöver inte hoppa högre än 5cm, så ingen fara! 

---

Nu börjas det igen. Första hinderloppet är avklarat och lite här och därr, bland annat i min mailinkorg kommer det in kommentarer om hur dålig min hinderteknik är, att jag borde träna på den, och att jag springer snabbare med bättre teknik. För det första, jag vet. För det andra, ju flera kommentarer jag får, desto mer provocerad blir jag att springa dåligt med flit. Och det vinner ju ingen på. Jag idrottar för min egen skull och ingen annans.

Bild från gårdagens lopp som slutade med seger på 9.48. En tid jag är väldigt missnöjd med. Foto: HEIDI LEHIKOINEN

För er som inte känner till mig så bra som hinderlöpare så kan jag förklara lite. 

Jag började springa hinder då jag var 14 år. Orsaken var att det någon gång, då jag var junior och testade häcklöpning (vilket jag var för långsam för), konstaterades att jag tog mig väldigt bra över häckarna. Så häckteknik + uthållighet = hinder. 

Jag minns inte så mycket av mina första år som hinderlöpare, men jag tror att tekniken var hyfsad och att allt fungerade som det skulle. Efter ett par år fick jag problem med vattengraven och började landa jämfota. Då slutade jag att stiga på vattenhindret och började istället klippa det för att få till landningen bättre vilket lyckades. Så småningom fick jag mera problem med steganpassningen och jag började landa jämfota i vattengraven trots att jag klippte vattengraven. Tekniken över hindren har alltid varit bra. Inte perfekt, men bra. Problemen är steganpassning och vattengrav. Och just nu är det inte alls bra.

Med steganpassning menar jag hur pass bra jag är på att läsa avståndet till hindret och anpassa mina steg efter det. Om jag inte lyckas anpassa stegen i tid så är jag tvingen att trippa (springa med korta steg) vilket ofta både bromar farten och förstör löprytmen. Ifjol, eller om det var för två år sen, så tränade jag en del på detta och lärde mig slutligen att klippa hindren med båda benen. Innan det kunde jag bara klippa dem med höger ben före. Tyvärr så blev skillnaden ändå inte så stor.

Fram till förra året så tränade jag nästan aldrig hinder. Någon enstaka gång på sommaren.  Ifjol på våren började jag lägga in häckar på intervaller ett par gånger men sen fick jag problem med knäet (av en annan orsak dock) och fick skippa hoppandet. Förra säsongen bestämde jag mig dock för att göra något åt saken. Att jobba hela vintern med tekniken. Men så skadade jag mig på hösten och sen blev jag sjuk. Då jag väl började springa igen så vågade jag inte belasta benen desto mera med att börja hoppa. Dessutom har jag inte möjlighet att springa häckintervaller inomhus i Sverige. Det kan endast de finska långa banorna hjälpa mig med. Så jag har inte alls tränat teknik det senaste året och därför har jag heller inte gjort framsteg teknikmäsigt.

Besviken över gårdagens lopp. Foto: HEIDI LEHIKOINEN.

Det är många tv-tittare som lider av att se min usla hinderlöpning, men tro mig, det är jag som lider mest. Jag kan knappt se på mina egna lopp i efterhan för jag skäms så otroligt över hur det ser ut. Den enda tröst jag har är att afrikanerna är väldigt mycket sämre teknikmässigt, men ändå presterar bättre tider. 

Igår tävlade jag och redan idag har jag varit och tränat hinder. Motivationen är hög. Nästa sommar måste jag har gjort tekniska framsteg för så här kan det inte se ut. Jag kommer att göra vad jag kan för att bli bättre under den här sommaren också men tyvärr är det här med steganpassning något som troligen måste nötas in under en längre tid.

Angående vattenhindret så funkar det bättre för mig att klippa det än att stiga på det. Ja, det ser jävligt ut men om jag stiger på hindret så ser det, tro det eller ej, ännu värre ut. 

Hela idén med hinderlöpning försvinner lite då man inte kan springa hinder, och just nu tycker jag inte att det är speciellt kul. Jag vet att jag inte gör det bra och jag blir ständigt påmind om att jag måste bli bättre. Det är trist men det är också helt sant.

Jag springer hinder av den orsaken att jag tycker att det är roligt. Det motiverar mig mycket mera än enformiga slätlopp. Och jag har trots allt en helt okej teknik över hindren. Dessutom känns det tryggt att jag kan springa hyfsade tider trots att steganpassningen ser ut som det gör. Om jag får till allting så kommer det att gå undan. Det betvivlar jag inte en sekund på.

Och det är det som är det sköna med min träning och form just nu. Det är så mycket som inte är bra, så mycket som kan bli så mycket bättre, att mitt utvecklingspotential känns enormt. Och med det utgångsläge jag har nu så ser det lovande ut. 

Det motiverar mig. 

Jag kanske inte kommer att springa vackert och idealiskt i sommar, men det får ni leva med. Resultaten kan ändå bli bra. Jag idrottar för min egen skull och jag vill ständigt utvecklas och nå nya mål. Med mina medmänniskors stöd och uppmuntran kommer jag också att lyckas. Jag vet vad jag gör fel, ni behöver inte påpeka. Det stjälper mera än hjälper. Jag vet att de flesta vill väl, men jag har sprungit i 19 år, hinder i 10. Jag är ingen ung nybörjare längre. Jag vet vad jag håller med. Och framför allt har jag en tränare som känner mig och vet hur jag fungerar som idrottare.

Hoppas det här inlägget gav några svar.

Tack för att ni bryr er!

Sandra

---

10.14,02 – Stadionrekord

10.07,95 – Finskt årsbästa

9.48 – B-kvalgräns till VM

9.43,38 – Personbästatiden som jag är djupt missnöjd med

9.43 – A-kvalgräns till VM

9.40,28 – Det finska rekordet jag har jagat sedan 2009 utan framsteg

9.33,19 – Nordiskt rekord

9.32,13 – Europeiskt årsbästa

9.13,75 – Världsårsbästa

9.00 – Drömgränsen

8.58,81 – Världsrekord

Har jag sagt att jag älskar siffror och statistik? 

Man ska ju inte lägga press på sig själv innan lopp och så men att jag springer under 9.43 kräver jag av mig själv. Jag har också en känsla av att jag är djupt besviken om jag inte grejar det där omöjliga finska rekordet. 9.40 är faktiskt inte så snabbt, det är långsammare än 3.13/km. I år vill jag springa vettiga tider. Och inga lopp över 10 min. 

Om vi ska vara lite realistiska (pessimistiska) här emellan och skriva en lista på vad som talar emot att jag klarar den här målsättningen då:

1) Mina ben har varit riktigt slitna i en vecka nu. (Vilket har lett till att jag har sprungit extra sakta vilket har lett till att det har blivit ännu tyngre vilket har lett till att jag igår tröttnade och bara sprang och plötsligt var jag upp i ett tempo kring 4min/km och benen rullade på utan minsta ansträngning. Jag ska aldrig mera springa långsamt. (Och denhär punkten kan vi nästan skippa då?))

2) Igår hoppade jag för första gången över hinder och häckar sedan augusti (detta för att jag var skadad och sjuk i vintras och inte vågade börja hoppa direkt jag kunde springa och då sverige inte har några långa banor inomhus kunde jag inte heller springa häckintervaller så länge det var kallt ute och under lägren kände jag att det var viktigare att satsa på kvalitetsträning än hinderteknik eftersom jag hade missat så många träningsmånader. Jag har planerat in flera hoppass här i Sverige men många löparbanor har sina häckar och hinder inlåsta. Så att så.) Träningen gick inte direkt bra, men inte heller sämre än vanligt. Dvs. halvdåligt.

3) Motståndet är väldigt osäkert. Även om två ukraniskor har PB på 9.38 och 9.44 så behöver det inte betyda att de håller det tempot. Tyvärr har såna fina statistiktider ofta betytt att direkt de kommer till Finland så går loppet en halv minut långsammare och i såfall har jag inte mycket hjälp av dem. Men jag hoppas på det bästa. Är dock beredd på att jag får dra hela allting själv.

4) Jag har inte min tränare på plats. Hans varvtidsropning brukar få mig att klara vad som helst. (Där emot finns det nog andra tränare där och någon hjälper säkert mig om jag frågar snällt).

5) Jag flyttar hem imorgon så det blir en kort natt och en lång resedag med dåliga rutiner dan innan.

6) Det är årets första hinderlopp och jag har aldrig gjort en bra hinderdebut förr.

Och vad talar för att jag ska lyckas då?

1) Jag är i jäkligt bra form och tror på mig själv. Ingenting känns omöjligt just nu.

Sandra

PS. Tävlingarna kommer att livesändas på tv. Vet dock inte vilken kanal eller om det är möjligt att se i Sverige. Mera om tävlingarna kan man läsa här (på finska och engelska): http://joensuugames.com/

---

Man kan ju alltid hoppas på det. Att det där med åldern för något bra med sig ännu och att det är många år kvar innan det börjar gå utför. Just nu tror och hoppas jag att jag är 24 år snabbare än då jag föddes en tråkig eftermiddag den 4 juni 1989. Idag firar jag med två lätta pass och en hel del rosa bakverk. 

Och då jag ser den här bilden från förr i tiden så hoppas jag att jag har blivit lite mera intelligent också. Jag har åtminstone slutat med att gå runt med sniglar i koppel.

Min tid i Stockholm närmar sig sitt slut. I helgen flyttar jag tillbaka till Finland. Jag har fått frågan om hur det känns flera gånger och svaret är enkelt; kul att komma hem, trist att åka härifrån. Allt har sina för- och nackdelar. Jag vet, ett svar kan inte bli tråkigare än så men nu råkade sanningen vara lika tråkig som den dagen jag föddes. Lite sådär halvmulen. 

Hemflytten börjar med tävling. Jag sticker direkt iväg till östra Finland och Joensuu för att årsdebutera på paradsträckan. Det är hinderlöpning som gäller och trots att det är min första tävling och att jag inte hoppat över en enda häck eller ett enda hinder (mera om det i ett annat inlägg) sedan FM i augusti ifjol så är målen skyhöga. Jag tänker inte säga exakt vilka tider som rör sig i mitt huvud men jag kan säga så mycket som att om jag inte klarar A-gränsen till VM, 9.43 (9.43 är också mitt pers), så blir jag riktigt besviken. Oavsett om det blåser orkan, regnar håriga månster och vattengraven har frusit till is. Det ska gå.

Träningarna går bra. Benen är dock lite slitna ännu efter förra torsdagens superpass. Inte sådär så att jag har problem med att springa mina pass på de planerade tiderna utan mera så att benen gråter en skvätt i uppförsbackarna. Jag har förälskat mig i skogarna bakom Hammarbybacken och kring Hellasgården och det är lite av ett problem. Jag springer nämligen allra helst på de smala, kruviga, kuperade skogsstigarna med rötter, stenar och leriga gropar överallt, vilket leder till att benen blir slitna av att klättra över klippor, fotlederna som är väldigt överrörliga från förr slår nästan knut på sig själva då jag trampar snett konstant och mitt normala distanstempo kring 4.30 varierar mellan 5.00 och 7.00. Inte alls idealiskt och inte alls sådär återhämtande som benen vill. Men det är ju så förbannat roligt. Tur för kroppen att jag flyttar hem om några dagar. 

Och så att ni ska slippa undra så har jag skrivit svar utan frågor åt er här:

1) Jag vet inte vad jag ska göra i höst. Kanske Vasa, kanske Stockholm. Det beror på hur det löser sig med jobb, boende, sponsorer och liknande. Lyckas jag inte med någon av dem så blir det besvärligt. (Den här punkten kan ni copypastea och göra flygblad av, tack tack)

2) Sambon och jag pendlar lite i sommar, vi ser inte det här med att bo i olika land som ett problem. Det löser sig.

3) Jag kommer mestadels att tävla i Finland i sommar men troligen också Irland, Ryssland, Sverige och Frankrike. Jag representerar Finland och det kommer jag att göra under hela min aktiva tid. (Jag är inte mutbar på den punkten). Jag räknar givetvis med att alla mina läsare hejar på Finland på Finnkampen på Stockholms stadion på hösten sen. (Observera hur många ”på” jag fick in på samma rad. Imponerande.)

4) Jag kommer att fortsätta blogga här, även om jag byter land. Risken finns ju att jag råkar slänga in lite finska ord ibland, mutta ei se haittaa. On vaan hyvää jos tekin saatte oppia vähän suomea. 

5) Angående punkt 4. Jag är alltså inte tvåspråkig. Jag kan inte flytande finska. Jag kan bara lite. 

Jo, typ så. 

Nu ska jag gå och baka någonting knallrosa. 

Sandra

---

”Vad tycker du att är jobbigare, Stockholm marathon eller Lidingöloppet?”

”Men marathon är alltså din huvuddistans?”

Efter dendär Lidingöloppssegern så tror halva Sverige att jag är långlöpare och satsar på marathon. Eller åtminstone på millopp. Men icke. Jag har aldrig sprungit ett marathon och jag kommer aldrig att satsa på att bli riktigt bra på marathon. Så enkelt är det. 

Men visst lockar det. Inte att springa marathon, utan att springa Stockholm marathon. Min fina mamma brukar springa. Ett drygt tiotal gånger har vi suttit hemma och hejat på henne framför tv:n. Min fina mamma har också, efter att ha jagat fyratimmarsgränsen i flera år, lyckats med att komma i mål på tiden 4 timmar och 1 sekund. Det är rätt skickligt. (Men något år senare grejade hon gränsen, med marginal!) Att sitta framför tv:n och heja är ganska trevligt, man missar inget. Fast man blir ju rätt taggad på att springa själv. Det ser så förbannat kul ut. Speciellt ifjol. Då sprang inte mamma. Men ändå, tänk känslan efter att ha tagit sig igenom det där loppet. Alltså inte den fysiska känslan för den hade nog gett upp, men mentalt. Wow.

Imorgon springer tyvärr inte mamma. Och inte jag heller. Men i år kommer jag åtminstone att vara på plats, och det är ju ändå inte brist på folk att heja på. Sambon springer, farbrodern springer, träningskompisen springer, grannen springer, alla bekanta twittrare springer, adeptens fru springer, mina bloggrannar här springer och alla andra springer. Förutom jag då. Men man kan inte få allt. 

Och jag ser ändå massor framemot morgondagen. Löparglädjen, folkfesten, stämningen, kämparglöden och tröttheten. Oj vad jag ska njuta. Och om jag ska springa kors och tvärs och heja på alla hela dagen imorgon så lär jag åtminstone få ihop ett halvmarathon eller så.

Det blir kul. Och någon gång ska jag själv springa. Kanske år 2017. Och då ska det gå under 2.45. I marathondebuten. Svårare än så är det inte! Det märks väl inte på mig att jag aldrig sprungit en mara?

Så ska jag avsluta inlägget med att säga att allt är bra. Senaste veckan har jag hunnit med en hyfsad snabbdistans, ett banpass fyllt av skoskav och skolbarn, ett långpass i skogen i ösregnet och ett jäkligt hårt banpass på sollentunavallen. Plus en massa kilometrar däremellan. 

Löpning.

Så jäkla härligt.

Ibland.

Sandra

---