I går på förmiddagen åkte jag till ett av mina många hem, Arlanda. Som vanligt kom jag dit för tidigt men hade turen att få göra en intervju/undersökning med en gubbe som ville veta precis allt om vad jag gjorde på Arlanda. Jag svarade så jäkligt jag kunde och jag tror att han ångrade att han över huvudtaget hade sagt hej åt mig. Men jag fick i alla fall tiden att gå.

Väl framme i Oslo så hoppade jag in i en bil med två norska killar och en chaffis. Jag hade glömt hur svår norskan var och killen brevid mig pratade så mycket att jag till sist inte grejade mera utan var tvungen att ta en mental paus och ringa morsan. Den norska killen var inte otrevlig eller så, det var mest jag som kände mig dålig då jag fick fråga ”va??” minst två gånger per mening.

Chaffisen släppte av oss vid idrottshallen brevid sportplanen. Jag fattade noll. Ska vi sova i en idrottshall? Dum som jag är så lät jag bli att fråga och först då jag kom in i det tomma omklädningsrummet fattade jag att något var fel. Där fanns inga sängar! Jag tog ett snack med chaffisen som lyckligtvis var kvar och han sa att det var ett missförstånd. Givetvis skulle jag till hotellet.

En halvtimme senare var jag framme och receptionisten suckade över att behöva anstränga sig 1 min för att jag skulle få checka in. Jag bodde tillsammans med en tjej som representerar Nederländerna. Hon verkade snäll men vi pratade inte desto mera. Istället käkade jag min lunch (hade missat riktigt lunchen då jag kom så sent till hotellet), yoghurt och äpple och hon tittade frågande på mig och frågade ”breakfast?”. Jag suckade inombords och svarade ”yeah!” och fick en konstig blick. Sen sov hon och jag kollade film.

Då jag skulle gå in på toaletten för att fixa frisyren och dränka mig i liniment innan vi skulle åka till stadion så frågade tjejen mig något. Jag uppfattade inte exakt vad men det var någonting om ifall hon fick använda golvutrymmet brevid min säng och det var klart hon fick. Då jag väl hade fixat klart min tävlingsfrilla och kom ut i rummet blev jag lite förvånad. För där satt tjejen på knä på en sjal, med klänning och en annan sjal på huvudet och mumlade och bugade mot Mecka. Det är väl egentligen inga konstigheter med det men jag var inte riktigt beredd på det och har liksom aldrig upplevt det så där nära. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig så jag plockade snabbt ihop mina grejer, flyttade mig till andra sidan om rummet och försökte se ut som att jag var jättevan vid situationen och själv just varit inne på toan och bett mina egna böner.

Efter lite krånglande kom vi oss i väg till stadion. Om man nu får kalla en sportplan med 6 löparbanor och en minimal läktare för stadion. Det hade ju utlovats ösregn men lyckligtvis hade det slutat. Och ersatts av hårda vindar. Jag skippade direkt alla mina taktikplaner. Det kändes onödigt att dra några extra metrar i de där vindarna. Nä, idag skulle det jagas ryggar.

Benen kändes galet bra innan loppet men inte huvudet. Eftersom jag inte tävlat sedan finnkampen i höstas så kände jag mig väldigt obekväm. Jag kände mest att jag måste vinna över den och den och jag måste visa att jag är i form och springa en bra tid, vilket kändes mer eller mindre omöjligt med tanke på vädret och jag måste måste måste en himla massa annan. Det är aldrig kul då man känner så. Jag ville bara att allt skulle vara förbi. Vad fasiken hade hänt med hon där Sandra som alltid står och flinar på startstrecket?

Starten gick och jag fick en bra position efter haren och norska Karoline Bjerkeli Grovdal (grymt duktig löpare, sprang ca 9.30 på hinder som 17åring och har många junior-EM-medaljer och sprang bl.a. 31.30 (!) på 10.000m ifjol) och höll mig tätt i rygg. Efter 300m hände något roligt. Himlen bara öppnade sig och det hällde ner vatten. Jäklar vad det började regna. Men det var bara att köra på. Första kilometern gick på 3.00-3.01 nånting och steget kändes så jäkla bra. Holländskan (tjejen jag bor med alltså) gick om mig och la sig bakom Karoline och haren hoppade av i jakt på morötter eller regnskydd… eller något. Ett par gånger tappade jag någon meter till toppduon men för en gångs skull lät jag bli att fega, och tog istället i lite extra och jagade ikapp dem igen.

Loppet kändes ojämnt och motvindsrakorna gick förvånansvärt långsamt. Vindarna kändes inte så jäkliga tyckte jag. Men samtidigt så hade jag en rygg framför mig också. Då det var ca två varv kvar, eller om det var ett, så stack holländskan iväg och jag försökte inte ens svara. Karoline var fortfarande mellan oss och jag höll hennes rygg i stället. Jag visste att jag spurtslår henne vid behov. Så efter 2900m tackade jag för ryggen och pressade på och kom i mål 2 sekunder före henne. Holländskan kom i mål på 8.57 (bönerna blev hörda) och min tid blev 9.04,75.

Bra lopp, bra taktik, bra känsla och bra resultat med tanke på väder, träningsbakgrund och att det var första loppet.

Nöjd med prestationen? Ja, det tror jag väl att jag är. Men bättre kommer det att bli.

Härmed förklarar jag säsong 2013 öppnad!

Sandra

För det första vill jag be om ursäkt. Mina fantasiska bloggläsare har skrivit kommentarer om att de gillar att jag är ärlig och lite bitter men att jag skriver lite för sällan. Men jag tror faktiskt ändå inte att de ville ha två supersura inlägg på två dagar. Förlåt för det, jag har lugnat ner mig nu. Men jag var åtminstone ärlig.

Som jag redan skrev gick mitt sista hårda pass inför morgondagens tävling åt skogen. Det var i lördags och jag var taggad till tusen. Passet var hårt men långt ifrån omöjligt. Även om det var onödigt kallt och blåsigt så blev jag ändå glad då jag insåg att det var sidvind på rakorna, dvs endast drygt 50m medvind, men inte mera motvind än så heller. Och tusingarna gick fint, lätt och någon sekund för snabbt. Men sen var det slut på det roliga. På bara någon minut blåste det upp och nu tog sidvinden på så mycket att det var mer eller mindre motvind 350m per varv. Tack och hej lyckade träning. Men jag hade sett framemot passet för mycket för att vara smart så jag försökte ändå hålla de planerade tiderna, istället för att anpassa mig efter vädret. Resultatet blev rätt bra tider men en död kropp. Jag gav allt jag hade de sista intervallerna och sen började benen gråta. Redan på det lätta kvällspasset efteråt kände jag att benen var riktigt trötta.

Men ibland lär jag mig faktiskt av mina misstag. Söndagens pass körde jag helt och hållet på känsla. Det skulle vara ett återhämtningspass och på återhämtningspass ska klockan ignoreras. Gårdagens två pass körde jag också riktigt lätt men benen kändes fortfarande sega. De avslutande lätta 10x100m igår blev inte lättare av den hårda motvinden heller. (Nejdå, jag är inte alls bitter på att ni har högsommar hemma i Nykarleby). 

Dagen innan tävling brukar jag i vanliga fall köra ett kvällspass. Några uppvärmningskilometrar och sen tre eller fyra intervaller av olika längd, helst på bana med spikskor. Idag körde jag istället ett förmiddagspass. Jag vaknade som vanligt i morse, småseg med täppt näsa och huvud, så som det har varit i fem veckor nu. Kroppen vaknar inte till liv och min vätskeupptagningsförmåga är ickeexisterande (Tar gärna emot tips angående det problemet för det börjar bli lite besvärligt. De tre alternativ jag har nu är 1) sluta dricka (och inte orka träna alls), 2) dra på mig en blöja innan träningen (skulle inte vara snyggt under tightsen) eller 3) bli man (känns lite väl komplicerat)). Jag körde ett riktigt kort distanspass, kissnödig och med segt huvud. Men då jag riktigt började känna efter så var benen faktiskt riktigt pigga. Det krävde fyra lätta pass men det var det värt. Och stegringsloppen efteråt gick galet bra. Den löpkänslan, den tar jag med mig till imorgon. Att det har gått segt några dagar ignorerar jag, det har ingen betydelse, det bryr sig inte kroppen om imorgon, såvida jag inte låter den göra det. Jag känner min kropp. Det kommer att bli skitbra!

Norge, ösregn och 20 löpare. 3000m. 

Jag vill gärna inleda min säsong med ett fint resultat. Mitt utomhuspers ligger på klena 9.20 medan inomhusperset från 2012 är 8.59. Men det utlovas ösregn och ösregn är svårt. Skönt men svårt. Men det är inget jag kan påverka. Jag kan bara springa snabbare än alla andra. Och det borde inte vara så svårt. Regn och dåligt väder är av någon anledning alltid värre för mina konkurrenter än för mig.

Nu är det vila resten av dagen och så flyger jag till Oslo imorgon på förmiddagen. Loppet går 20.00 på kvällen och information hittar ni här: http://www.friidrett.no/hyundai/brandbu/Sider/Brandbu.aspx

Uppladdningen inför tävlingen har inte riktigt sett ut som vanligt. Men jag tror på det. Jag tror på att våga ändra rutiner. 

Jag är redo.

Hej säsong 2013!

Sandra

1) Jag hade ett hårt banpass igår. Det tycks finnas förvånansvärt dåliga löparbanor i Stockholm. Finns det över huvudtaget bra banor förutom på stadion? Körde på Kärrtorp igår och de banorna var både söndriga, lappade och stenhårda. Det spelar egentligen inte så stor roll, hårda banor är sköna. Men ibland är nya, fina banor roligare. Gårdagens pass förstördes av svinhårda sidvindar och en krasch med en fotboll. 2x1000m + 2x800m + 2x600m. Tiderna var ok men känslan precis allt annat. Missnöjd.

2) Fick äran att se Fin-Swe matchen i Globen. Happ. Första perioden var ju kul. Sen var jag bitter över orättvisan. Finland var ju inte ens dåliga. Och Sveriges mål kom i powerplay eller tomt mål. Så jäkla onödigt, sånt hade man ju kunnat förhindra. Varför fick inte jag vara med? Lite antiklimax att sitta i Globen och inte få uppleva ett enda finskt mål. Missnöjd.

3) Kollade lite på Eurovisionen på kvällen trots att jag inte är så intresserad. Jag höll inte på Finland för jag tyckte inte att de var bäst. Dock mycket bättre än vi brukade vara. Och mycket bättre än andra bidrag. Dock hamnade vi som vanligt typ längst ner på listan bara för att vi är Finland. Trist.  Sen blev jag väldigt upprörd över svenska kommentatorernas kommentar ”åh en ynklig 4p från Finland”. De glömde visst att svenskarna gav oss 0p. Missnöjd. 

Men det matcher och tävlingar som ägde rum igår kunde jag knappast påverka. Istället har jag en säsong framför mig. Och där har jag själv möjligheten att representera mitt land och se till att vinna över de länder jag vill. 

Ni svenskar som jag känner, jag tycker om er! Och säkert många jag inte känner också. Och det finns mycket bra här i landet. Men ibland blir jag lite trött och saknar mitt Finland.

Dagens hockey dissar jag. Bronsmatch? Vad är det roliga i tävlingar som inte går att vinna? Och finalen.. förlåt men.. Heja Schweiz! 

Men nu är det dags att sluta vara bitter och springa lite istället. Jag har ändå en säsong som börjar om tre dagar!

Har jag några läsare kvar nu?

Tack och förlåt.

Sandra

Idag ska jag köra ett hårt banpass men jag har insett att jag inte kan blogga om det. Idag händer nämligen större och viktigare saker.

Semifinal i Hockey-VM. Finland – Sverige. 

Hockey, den enda sport som är rolig att kolla på. Roligare än friidrott. Roligare än allt annat. För mig får det gärna gå bra för Sverige. Såvida det går bättre för Finland. 

Spänningen mellan mig och sambon är spänd idag. Nervositeten är hög och Aftonbladet är rekordjobbigt. Och jag vet inte hur jag ska greja att kolla matchen med svenska kommentatorer. Jag klarar inte av dem. Allt Sverige gör är bra och allt Finland gör är dåligt och om Sverige förlorar så beror det ju givetvis bara på att han, vad fasiken han nu hette, inte får vara med. Som om det inte vore hans eget fel…

Ni ser, jag är upprörd redan. Jag ska inte blogga idag. Jag vill inte förlora alla mina läsare.

Men.. HEJA FINLAND!

Tärkeintä ei ole voitto, vaan se että Ruotsi häviää.

Sandra

Igår körde jag mitt första banpass utomhus i Norden i år. Jag hade sett fram emot att för första gången nånsin testa på stadions banor men fick kvällen innan höra att de håller på att ställa till inför nån konsert. (Och än en gång blir jag skitsur över att löparbanor aldrig får vara löparbanor utan istället måste samsas med fotbollsspelare (som har hundra andra ställen att träna på) och musikevenemang och annat onödigt). Nåväl, jag kan knappast ringa dit och säga ”Ni får inte ha en konsert, jag vill träna, vet ni inte vem jag är!?”. Det funkar inte ens om man är Bolt. Och jag är väldigt oBolt.

Nåväl jag sprang till Enskede IP istället. Hade liksom glömt att jag är i Stockholm och trodde att en sån sportplan, en bit utanför centrum, skulle vara helt tom och öde en onsdagskväll. Det var också vad jag hade hoppats på. Men då möts man av juniorer, killar som övar starter åt fel håll på de fyra innersta banorna, tjejer som hoppar över häckar och går på alla banor, fotbollsspelare, hårda vindar och gräsmattor som inte får beträdas. Jag kände hysterin börja bubbla inom mig. Folk som är i vägen på löparbanor är mina fiender. Åtminstone de som joggar många i bredd på innerbanorna eller går/står mitt på banan mellan sina intervaller. De som springer kan man samsas med!

Det blev en hel del djupa andetag igår och sen bestämde jag mig för att dra på mig spikskorna och bara köra. Allt för att slippa hem igen. 2x8x200m stod på programmet och  det var en ganska typisk ”jaha”-träning. En sån träning som är för kort för att man ska kunna säga hur det kändes eller om tiderna var bra. En sån träning som man bara ska genomföra, helst ungefär på de tider som coachen lagt upp och sen skriver man in passet som en liten prydnad i träningsdagboken. 

Det blåste rätt hårt men jag höll samma tempo i motvind och medvind. Den första intervallen (i medvind dessutom) kändes för jävlig och den gick också långsammast av alla. Sen tog jag i lite och då gick det lite bättre. Jag kapade mina pauser för att det var tråkigt att stå stilla och jag märkte att jag var precis lika pigg varje gång jag startade en ny intervall. De två sista fick jag köra lite hårdare så jag tänkte att under 32s blir bra, och stack iväg på 30.2. Inför den sista frågade jag Magnus (som för övrigt har startat en egen löparblogg HÄR) om han trodde att jag kunde köra den sista tvåhundringen, i motvind, under 30 sekunder. Nej, sa han och jag gav honom en riktigt kaxig blick och sprang den på 29.6.

Med saldot 16 tvåhundringar och en inbjudan till Hammarby IF sprang vi hem och jag ringde och diskuterade tider med coachen och konstaterade att det egentligen blev ett jäkligt bra pass. ”Jaha”-passet blev nästan ett ”Hoppsan”-pass. Inte illa. 

Nu ska jag bege mig ut på ett lätt distanspass. Jag gillar inte att springa sakta. Som tävlingslöpare i ett löparhysteriskt Stockholm vill man springa snabbt. Annars känns det som att man är en i mängden. Och det är inte riktigt det jag vill med min löpning. Men ibland kanske jag bara ska sluta tänka och vara lite smart istället. Såvida ingen springer förbi mig. Nöden har ingen lag.

På lördag blir det ett riktigt hårt banpass och på onsdag inleds bansäsongen. 3000m i Oslo. Riktigt spännande.

Förlåt för att jag låter bitter då jag är glad. Men man kan faktiskt inte skriva glatt om något som 200-metersintervaller, det blir liksom fel. Distanspass skriver man glatt om!

Sandra

Benen kändes inte alls pigga igår på morgonen då jag stack ut för att värma upp och springa ett par stegringslopp. Istället fick jag ont i högra vristen, sen högra knät och slutligen vänstra vristen. Det gjorde onödigt ont men jag fattade ju att det enbart var min kropp som ville utmana mitt huvud, så jag ignorerade känningarna och så försvann de. På uppvärmningen före loppet kändes det inte heller så bra (men det gör det visserligen aldrig.) men då jag sprang mina stegringslopp så började kroppen piggna till. Efter att ha befunnit sig ett par timmar på tävlingsplatsen så hade också den där välbekanta tävlingskänslan dykt upp i magen. Det var onödigt att fundera längre, det var bara att ge sig ut och se vad benen hade att erbjuda.

Vädret var lite taskigt. Det började blåsa ordentligt lagom tills vi skulle starta. Inte för att vindar stör så mycket (förutom på upploppsrakan, jäklar vad det var hård motvind där!), det var bara onödigt med kyla. Men jag tänker inte klaga, det har hänt minst två gånger att det har börjat hagla då jag stått på startlinjen till terräng-FM.

Banan var 2km lång och skulle löpas 3 varv. Underlaget var ojämnt gräs, djupt sågspån, grus och löparbanor. Det var några besvärliga 90-graderssvängar och u-svängar, och två lagom jobbiga backar per varv. En riktigt rolig terrängbana faktiskt. Man fick hålla fullt fokus för att inte stiga snett.

Jag hade inte bestämt mig för nån speciell taktik innan loppet utan tänkte att jag startar, ser hur kroppen känns och hur loppet utvecklar sig. Det blev mest så att jag stack iväg i eget tempo, fick en duktig triathlet i ryggen (triathleter kan det här med löpning), hon hängde på ungefär 1km till första backen där jag fick upp en lucka. Sen körde jag bara mitt eget race. Jag höll ett högt tempo men inte hårdare än att det kändes bekvämt och jag försökte att utnyttja backarna ordentligt för att dra upp en riktigt stor lucka till de andra. I och med att jag ganska snabbt fick upp ett relativt tryggt avstånd till de övriga så kunde jag springa väldigt avslappnat och fokusera på min egen löpning. Tänk om alla tävlingar skulle kännas sådär kontrollerade! 

Första kilometern. Foto: Heidi Pappila.

Jag kom imål på tiden 19.44, fyrtiotre sekunder före tvåan, nöjd och lite överraskad. Det där var nog ett formbesked som hette duga. Ett par mängdveckor till och några banpass för att få upp farten behövs ännu. Men nu vet jag att det finns kapacitet att springa de tider jag vill i sommar. Jag måste bara lära mig att våga! 

Här finns resultat: http://online.resultservice.fi/tulokset/fi/2013_smmaasto/n/tilanne/1/0/ (nån kollade mellantiderna igår och påpekade att 38s på sista 100m lät lite klent. Jag skyller på arrangörerna, den sista mellantiden mättes 207m före mål och alltså inte 100.)

Och här finns ett klipp från loppet: http://arenan.yle.fi/tv/1883092 vårt lopp börjar vid ca 54min, kommentatorerna pratar finska och loppet är inte speciellt spännande att se på. Men ändå! 

Dagen avslutades med dopingtest, en inlåst väska i ett omklädningsrum, ett pris bestående av en tung bok som jag helst inte hade tagit med tillbaka till sverige, flera timmar på flygplatsen, huvudvärk, trötthet och lite missade tåg och bussar. Men ändå, det var värt det! 

Nu är jag taggad på at börja banlöpa!

Sandra

Jag brukar vara ärlig. Men inför tävling är jag ofta hellre tyst än ärlig. Mest för att undvika pressen förstås. Men som det ser ut just nu så är jag favorit i loppet, och har en fjolårsseger att försvara så då spelar det inte så stor roll längre. Jag kan knappast få bort pressen, jag kan bara strunta i den. Jag betvivlar att mina motståndare läser min blogg och om de gör det så är det så. Inför det här loppet har jag inte speciellt många hemligheter.

Jag ser framemot tävlingen. Jag ser framemot att träffa alla löpare jag inte har sett på evigheter eftersom jag inte tävlade något i vintras. Jag ser framemot stämningen och jag ser fram emot att komma imål. Men den här gången ser jag inte jättemycket fram emot att springa. 

Som jag nämnde i förra inlägget körde jag på rätt hårt den sista Portugalveckan. Kroppen klarade det bra men det blev lite fel då jag kom hem. I söndags vilade jag eftersom jag reste hela dan. Men ni som brukar flyga lite då och då vet att det är långt ifrån vila. Det är rubbad dygnsrytm, det är ofullständiga måltider, det är sömnbrist och det är stillasittande i obekväma positioner i dålig luft. 

Och då den här veckan började trodde jag att jag var mera utvilad än jag egentligen var och sprang mera efter tider än att verkligen känna efter och ta det lite lugnare. Ibland får det kännas tungt och segt och det är väldigt svårt att veta när det är okej-tungt och när det är ”too much”-tungt. Den här gången var det too much. Det märkte jag på veckans enda hårda pass i torsdags då jag fick ta i mera än jag trodde för att klara tiderna. Men efter det har jag bara kört superlätta, korta distanspass och så blir det ikväll också. 

Eftersom jag bor på fel sida om Stockholm så blev det besvärligt att flyga imorse också och för att hinna med flyget blev det en natt med 4,5h sömn. Idealiskt inför ett mästerskap? Knappast. Men knappast kommer det att påverka heller såvida jag inte låter det göra det.

Jag är inte den som är orolig även om min kropp ger mig dåliga vibbar ibland. Jag är inte det minsta orolig inför morgondagen trots att jag varit trött och sliten. Benen har fått ta det lugnt och jag hinner sova många timmar i natt. Min kropp är galen och brukar klara av det jag säger åt den att klara. Jag tror att morgondagens lopp kommer att sluta precis som jag har tänkt men jag tror också att det kan bli jobbigare än jag vill. Och det är skönt att ha den inställningen, att räkna med att det blir riktigt jobbigt. För då kan man åtminstone inte bli besviken. 

Och för varje rad jag skriver blir jag lite mera motiverad. Kanske det kan bli lite kul ändå. 

6km, över 60 deltagare och det enda jag behöver göra är att vinna. 

Håll tummarna. 

http://www.sm-maastot2013.fi/kilpailukutsut/sm-maastot/

Där kan ni kolla mera. Allt är förstås på finska men ”aikataulu” = tidsschema, ”osallistujat” = deltagare, ”tulokset” = resultat, ”miehet” = herrar, ”naiset” = damer. 

Jag visste ju att man inte skulle ta det alldeles för seriöst. Det där var bara en i mängden. Men ändå, han var knappast den enda som tänkte så där. Och det var ju det allra viktigaste han talade om. Det viktigaste med en tjejs utseende. Det viktigaste var fina fötter. Fula fötter äcklade honom…

Jag sitter här och tittar på mina löparfötter som nyss kommit tillbaka till Stockholm efter tre veckor i värmen. De är i  storklek ca 37 och mamma har för många år sedan slutat kalla mig bigfoot (mina systrar har nämligen minimala fötter) och mina tår ser riktigt fina ut på håll. De är löjligt symmetriska och stortån är längst. Men där tar det fina slut. De kläs av ett par (men ändå ett för lite) skavsårspåster. Skaven och blåsorna efter banpasset i torsdags gör att det ännu gör ont att gå normalt. Mina tår ser för tillfället ut som blekta russin. För att beskriva spektaklet snällt. Jag har ett presentkort på fotvård som ligger och väntar men jag vågar knappast använda det nu, är för rädd att bli klassad som ett hopplöst fall. Och då tycker jag ändå att mina fötter är ok. Jag menar, jag har ju alla naglar på plats i alla fall, i rätt färg till och med. Löparlivet är hårt.

Inte så konstigt att jag tog det där utdraget ur dendär tjejtidningen lite för hårt då jag som femtonåring insåg att jag kommer att få leva resten av mitt liv ensam eftersom killar bara gillar tjejer med fina fötter… Nåväl. Nu blev det ju inte så. Jag hade nämligen en jäkla tur. 

Lidingöloppet. Förutom det faktum att jag sprang i nya skor och överbelastade min fot, så mosade jag fötterna ganska rejält också. Efter loppet då jag satt och opererade mina egna fötter med en säkerhetsnål stod den mest fascinerade journalist jag någonsin sett och fotograferade för fulla muggar samtidigt som han såg ut som ett barn på julafton. Jag låter bli att publicera bilden här eftersom jag säkert har någon känslig läsare där ute men för er som inte kan låta bli så är det bara att klicka här: http://www.lopningforalla.se/index.php/special/special-2012/lidingoloppet-2012/2327-sandra-blaste-svenskorna-pa-segern-i-lidingoloppet. För er som valde att inte klicka kan jag bara nämna att journalisten jämförde mina fötter med kebabrullar…

Med den där bilden publicerad på internet så är man väldigt långt ifrån alla ”topp 10 tjejer alla killar vill dejta”-listor och liknande. Men lite tur i oturen hade jag allt. Den där bilden publicerades först på kvällen, samma dag som Lidingöloppet. Samma kväll som jag träffade min nuvarande sambo. Men vi var ute och gick, långt ifrån allt som hade med internet att göra. Och dagen efter då han kunde se bilden på nätet hade jag redan fångat honom med min charm (well, låt mig nu inbilla mig att det var så i alla fall, versionen om att han helt enkelt inte brydde sig om hur mina fötter såg ut efter lidingöloppet är så tråkig).Tack ödet! 

Men fötterna uppfyller ju egentligen bara en bråkdel av problemen. Tidningarnas arkivbilder de slänger in i artiklarna de har skrivit efter en telefonintervju är ju nästan ännu värre. Typ den där vattengravsbilden de tog för fem år sedan, då jag landade lite dåligt och grimaserar fint. Eller bilden då jag just kommit i mål på ett hinderlopp i 30 graders värme och är knallröd i ansiktet, eller…

Ja, sen kan vi ju skriva ett helt inlägg om löparbrännan som uppstår efter ett träningsläger…

Nä, det fungerar helt enkelt inte för mig. Att vara snygg då jag springer är inte min grej. Och jag kan utan större problem leva med det. Jag springer inte för att vinna skönhetstävlingar. Jag springer för att bli snabbare än alla andra. Och är man snygg då man springer, då springer man för sakta.*

Den vackra brännan uppstod redan efter 2 dagar. Ni skulle se hur den ser ut nu efter tre veckor…

Men jag i alla fall väldigt nöjd över mina träningsläger. Det första blev ett mängdläger med   några hårdare pass och det andra blev ett riktigt kvalitetsläger då jag fick in fyra riktigt hårda pass de sista åtta dagarna och kroppen svarade så förbannat bra. Tro det eller ej, men trots problemvintern så är jag för tillfället i mitt livs bästa form!

Sandra

*Det där gäller uppenbarligen inte skidåkare. I såfall vill jag veta vad Therese Johaug kan prestera om hon ska ta i så att hon blir ful… Jag borde kanske ändra om meningen till ”är man snygg då man springer så springer man för sakta. Eller så är man bara en naturlig skönhet.”

En vecka klarade jag mig.

Utan internet.

Men sen kunde jag inte hålla mig längre. Så nu sitter jag här på ett internetcafé och sörplar i mig en milkshake och försöker uppdatera mig om vad som händer i världen. 

Portugal är inte riktigt som Playitas. Det har varit ovanligt kallt några dagar men skönt där emellan. Inga 35 grader i skuggan. Närmare 15 faktiskt, men solen gör ju sitt. Det är bekvämt att vara tillbaka i samma gamla vanliga Monte Gordo. Allt är som vanligt förutom att Lidl är stängt för tillfället vilket leder till lite extra utmaningar i vardagen. Men sånt gillar vi ju.

Träningsmässigt har det gått över förväntan. Trots en seg förkylning så svarar kroppen på all träning. Sprang första gången på bana, 8x500m, för några dagar sedan och trots besvärliga vindar så gick det bra mycket bättre än jag hade trott innan. Imorgon är det dags för lägrets viktigaste träning, 6x1km, och det ska gå undan. Jag ser framemot det. Alltså att ha det undan. Om det går bra. Men det gör det nog. Det kommer att bli mitt livs bästa tusingar, det ska jag se till! 

På söndag är jag tillbaka i Sverige igen och helgen därpå är det dags att inleda säsongen med FM i terränglöpning i Vanda. Mål? Vinna.

Ja, mera än så har jag inte att berätta just nu. Frågor på det? 

Om jag är brun? Tja.. jag har inte orkat sola så mycket så jag kör med idrottarbränna i år. Shortsränder, klockrand, ränder av toppen på ryggen och lagom bränd på näsan. 

Man kan ju inte alltid lyckas.

Sandra

Den senaste veckan slog jag mitt mängdrekord. Det förra är kanske från mars ifjol. Eller för två år sedan. Jag minns inte. Min kropp brukar säga i från efter mängdperioder och jag drar alltid på mig någon sjukdom eller så, och så är det bara att trappa upp igen. Men de senaste månaderna har jag hållit mig frisk trots en stor ökning i träningsmängden.

Det värsta med att vara nöjd över mängdrekord är ju att man är så illa tvungen att erkänna hur mycket mängd det blev då också. Inte för att jag på något vis skäms eller så, tvärtom, jag är rätt nöjd över min träning och min form just nu, men man känner sig alltid som en dålig människa då folk gissar fel. Någon ickelöpkunnig säger kanske ”oj, GRATTIS (Seriöst? Grattis? Till att jag springer?) hur långt blev det då? Säkert HUNDRA kilometer, höhö, nämen skämt åsido, över 80km??” medan David Nilsson klämde ur sig ett ”Va? Har du aldrig sprungit över 153km?” och fortsatte att berätta om sina 245km på en vecka. Allt beror lite på ur vilket perspektiv man ser på saker och ting. Men ja ja, jag ska komma till saken. Resultatet den här veckan blev 171,5km och jag är nöjd.

Även om det känns som att det mest har blivi långsamma distanspass så har jag ändå fått in förvånansvärt många kvalitetspass. Och benen har varit pigga hela tiden. De tre senaste dagarna då värmen stundvis varit uppe kring 35 grader har det varit lite jobbigt. Benen har njutit och jag har klarat mig bra utan vätska på passen. Men munnen torkar och huvudet dör. Och den mentala biten blir kämpig då det känns som att man springer i en öken där det är rea på hårfönar. Ni vet den känslan va?

Men det har varit ett helt fantastiskt läger. Trevliga ledare och härliga löpare. Otroligt kul att lära känna en massa nya människor. Hoppas på att få hänga med på liknande läger/evenemang/tillställningar framöver!

Nu ska bara den sista dagen kämpas igenom och så väldigt många timmar flyg.

Ser framemot att dra på mig spikskorna i Portugal!

Blir troligen rätt tomt här två veckor framöver men sen kommer det att skrivas massor! 

Sliten efter söndagens sista pass i olidlig värme.

Livet ska ju inte vara för lätt.

Dock tyckte jag att bergsklättring i sol och 34 graders värme försvårade livet alldeles tillräckligt. Sen sprang jag omkull på stigen. Det var nån sten i vägen eller så. Jag föll omkull på en hel del vassa stenar och tog emot mig med armen för att inte dö eller något liknande onödigt. Jag dog inte. Jag blev dock lite chockad och började må illa. Men det släppte så jag kunde springa sista kilometern hem. Och allt i kroppen är helt. Alltså inuti.

Och jag är inte så blodig. Bara knäna, handflatorna, underarmen och axeln. Resten av dagen ska jag förbereda mig mentalt på att duscha. Som om det inte skulle svida tillräckligt redan. Såren ser rätt klena ut då jag torkat bort den värsta smutsen. De ser ut som mindre skrubbsår. Det är nästan inte ens okej att gnälla. Nu ska bara allt grus plockas bort med pincett.

Det ska kännas att man lever.

Och uppenbarligen tycker jag att det var mycket värre än det låter eftersom jag skrev ett blogginlägg om det. Tror jag måste ta och lugna ner mig lite.

Nu duschen… eller snart. Kanske.

Eventuellt.

30 grader i skuggan (det finns ingen skugga), stekande sol, förvånansvärt vindstilla (och de vindpustar som finns är dagen till ära varma), långa sega backar, 5km cykelväg, fram och tillbaka. Snabbdistans.

Jag älskar ju snabbdistans. Men ibland kan man inte ens lura sig själv. 37min var gränsen. Gränsen jag inte fick springa under (bestämd av mig själv eftersom jag ALLTID springer snabbdistans för snabbt). Men så var benen så pigga i början och de bara rullade på. Efter ett par km blev det jobbigt men det fungerade. Det var ju nerförsbacke. Sista biten innan vändpunkten var galet lång. Tiden skulle inte vara under 18.30 där. Klockan sa 17.47. Jag fick en kick då jag insåg att jag sprang snabbt. Men den försvann lika snabbt då jag insåg hur jäkla tung tillbakavägen skulle bli.

Efter 6km började jag fundera på var jag skulle bryta och 8km lät lagom. Tyvärr innebar det att jag måste passera den längsta och jobbigaste uppförsbacken, och det gjorde jag med tidernas sämsta backteknik och en rumpa som släpade i marken. Men sen gick det ju neråt och då ville jag ju inte bryta och bestämde mig för att på ett eller annat vis ta mig i mål. Jag var slemmig i halsen och varje gång jag harklade mig så aktiverade jag spyreflexerna och jag var nog ingen skönhet där jag sprang med spottet hängande i hela ansiktet och över axeln.

Sista kilometern var minst en mil och ansiktet lyste i kapp med det neonröda armbandet på höger handled och allt jag kunde fokusera på var vatten. Jag kom i mål och tiden på tillbakavägen var 19.19, dvs bra mycket långsammare än ditvägen. Den officiella sluttiden blev 37.06 så för en gångs skull sprang jag inte för snabbt. Och känslan av att sätta sig på huk under dedär kranarna man egentligen ska skölja fötterna med var underbar. Att få dränka sin tröja i iskallt vatten och använda den som turban samtidigt som man drack en halv liter kallt vatten. Den känslan kan bara beskrivas med en mening jag har lärt mig i Sverige: SÅ JÄKLA GÖTT ASSÅ!

Samtidig är jag nyfiken på hur det hade gått om jag sett passet som ett testlopp istället för snabbdistans, dvs, försökt köra en maxtid. Ditvägen hade säkert gått närmare en minut snabbare, men frågan är den hur mycket jag då skulle ha förlorat på tillbakavägen. Jag har ingen aning, men då jag kom i mål idag så kände jag inte att jag hade speciellt mycket extra krafter. Kanske hade ett maxlopp gått ännu långsammare. Nåja, det spelar ingen roll. Det viktigaste nu är att jag överlevde och lärde mig att inte lita på benen nästa gång, de förstår sig inte på värme. De förstår sig inte på någonting. I så fall hade de inte varit pigga idag eftersom de körde både långpass och backpass igår.

Det kommer bli ett ordentligt km-rekord den här veckan!

Och våra löpare, de bara orkar och orkar och orkar.Hur duktiga som helst!

Tummen upp för träningsläger!

Och snabbdistans.

Sandra