Blogg

Hej Moskva!


Tack för all respons på mitt förra inlägg. Kul med så många positiva och intressanta kommentarer!

Det är lite sommarlov här på bloggen. Hela veckan har gått ut på att förbereda mig mentalt på helgens FM-tävlingar här på hemmaplan i Vasa. 

Det var nämligen så att inför gårdagens lopp så var vi två tjejer som klarat b-gränsen på 3000m hinder till VM i Moskva (9.48) och bara en av oss skulle få åka, den som vann gårdagens lopp. Om någon av oss hade klarat a-gränsen (9.43) hade båda fått åka. 

Oona Kettunen, som sprang åt sig ett EM-guld i 19-årsklassen på 9.45 och jag med ett årsbästa från Dublin på 9.47, och båda hoppades att vi båda skulle få åka. 

Jag slutade som sagt med antibiotikan förra helgen och har mått mycket bättre sedan dess och kände mig därför väldigt självsäker. Oona var troligen lite trött efter många lopp förra helgen samt en hel del resande, men man vet aldrig, hon kunde lika bra ha varit i toppskick. Jag har vunnit hinder de senaste sex åren och skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte vann så pressen blev lite stor. 

Men så fick vi draghälp av finska rekordinnehavaren Johanna Lehtinen (som nyligen varit sjuk och därför valde att inte springa i mål) och mina ben var rekordpigga samtidigt som Oonas ben inte hade sin bästa dag. Tekniken funkade och hemmapubliken var underbar och det var bara att ignorera nervositetsillamåendet och springa. 

Det blev seger med 11sekunder, ett klent pers med 0,04s och en VM-biljett i handen. Sjunde raka, tre kvar. 

Sluttiden blev tyvärr 9.43,34 och räckte inte till a-gränsen. Jag försökte verkligen ta i på slutet trots att min biljett var säkrad men det räckte tyvärr inte. Jag borde ha vågat ta i tidigare  för att klara gränsen men jag ville givetvis inte heller riskera min egen biljett. Känns väldigt trist att vara så nära men så här är idrotten. Det är svårt att springa en VM-biljett åt sig själv, men ännu svårare att springa åt någon annan. 

Så här blev det den här gången och jag är åtminstone glad över guldet, vm-biljetten och den fantastiska stämningen. Tiden däremot är inget jag skrattar mig lycklig över. Glad blir jag då tio sekunder kapas från gårdagens tid. Vet vet, kanske det händer redan i Moskva!

Nu börjar min säsong på riktigt! 

Sandra


Blogg

Äta som en elitidrottare?


Hej och ursäkta för dålig uppdatering. Har äntligen blivit av med antibiotikan och all medicin mot antibiotikans biverkningar. Kroppen känns bättre för varje dag som går och jag ser fram emot helgens finska mästerskap. 

Jag har inte alltid varit så duktig på att svara på frågor här på bloggen men jag fick en fråga efter mitt förra inlägg som jag tänkte att kan vara passande att svara på mitt i den pågående hälsohetsen. 

Hejssan,

sku vara mycket intressant o höra något om din kost, hur ser den ut, hur äter en topplångdistanslöpare egentligen? Vet du hur mycket energi du får från kolhydraterna, proteiner eller fett? Vilka födoämne äter du mest, t.ex. äter du kvarg, grynost, pasta, mjölk, kött osv? Det sku vara fascinerande o få veta vad du äter för du presterar så himla bra! Lycka till Moskva, hoppas du springer till finalen!

-Alisa”

För det första, tack Alisa för kommentaren och lyckönskningarna! 

För det andra, om någon vill lära sig att äta som en elitidrottare så kommer ni nog att bli besvikna nu. 

1. Jag har ingen aning om hur mycket energi jag får från kolhydrater, proteiner och fett. Jag äter tills jag är mätt. 

2. Kvarg: äter jag som mellamål ibland för att det är gott och för att det innehåller proteiner. Jag äter inte extra proteiner för att bygga stora muskler. Jag försöker äta mellanmål med proteiner eftersom jag tror att mitt proteinintag via den vanliga maten ibland blir för litet. Grynost: äter jag inte för det är inte gott och det finns andra saker som innehåller detsamma. Pasta: äter jag massor, verkligen jättemycket. Ofta vit pasta också även om jag försöker att välja en mörkare fullkornsvariant ibland. Folk tjatar om att man ska undvika kolhydrater och ljus pasta men jag slutar inte äta den så länge jag mår bra av det. Och utan kolhydrater orkar man inte. Mjölk: dricker jag inte för att jag inte tycker att det är gott. Försöker få i mig andra mjölkprodukter (ost, kvarg, fil osv) för att undvika kalciumbrist som senare kan leda till osteoporos. Kött (eller fisk eller kyckling): äter jag till varje måltid med ris eller pasta. 

Mina regler då det gäller mat är 

1) Ät tillräckligt!

2) Ät mångsidigt!

3) Försök äta regelbundet!

4) Ät inte godsaker innan maten för då orkar jag ingen mat. 

Jag undviker hel- och halvfabrikat så långt jag kan men visst kan jag käka snabbmat om jag vill det någon gång, men ytterst sällan mera än någon gång per månad. Det är gott men ganska illamåendeframkallande. 

Mellan måltiderna kan jag däremot vara onyttig. Jag gillar att baka, och äta det jag bakat, jag är en riktig godisgris och en film är aldrig lika bra utan popcorn. Men även här finns det gränser. Ingen mår för bra av för mycket onyttigheter och jag försöker själv minska på det. Inte för att jag presterar sämre av det utan för att jag inte mår bra av det. Men att helt sluta äta godsaker ser jag ingen nytta med…

Jag äter ingen sallad, inga grönsaker (förutom morot, men det är väl egentligen en rotsak) och jag har fått höra en hel del om det. Orsaken till att jag inte äter det är att jag tycker att det smakar fruktansvärt illa. Istället äter jag en hel del frukt, allt mellan 3 och 10 frukter per dag. Det har fungerat i 24 år så jag ser ingen orsak till att ändra på det nu. 

Jag äter inga kosttillskott. Undviker piller och liknande så långt det går. Jag tror att allt går att få i sig genom den naturliga kosten. Men om jag känner att jag har en förkylning på gång så käkar jag ett par 1000mg c-vitaminbrustabletter för att förhindra att förkylningen bryter ut. Vissa säger att det är farligt att äta för mycket c-vitaminer och vissa säger tvärtom. Så är det med allt. På internet hittar man det man vill hitta. Jag kör på det som fungerar för mig.

Ibland käkar jag också proteinbars. Inte för att jag vill. De är både onyttiga och äckliga. Jag gillar inte choklad (!) och de är lite väl söta och maffiga. Men som nödmellanmål fungerar de. 

Innan tävling så har jag inte flera regler än att jag ska ha ätit klart 3h före start. Om jag då äter pasta, pizza eller något annat spelar ingen roll såvida jag inte känner mig mätt vid start. Hinner jag inte äta en ordentlig måltid så kan det bli frukt, yoghurt, nånting salt och kanske en proteinbar, bara för att få några proteiner alls i mig. Det viktigaste är att ha energi i kroppen innan tävling.

Jag ser till att vänta minst 1h innan jag tränar efter att jag har ätit för annars grejar inte min mage att springa. Någon gång springer jag innan frukost men det hör inte till favoritpassen och jag undviker att springa över 12km tom mage. Det pratas mycket om att träna på tom mage nu men det passar inte mig så bra. Efter nästan alla pass blir det banan och vätska och så kanske jag fortsätter med lite lätt styrketräning innan jag äter riktig mat.

Alla träningsbloggar som unga tjejer slaviskt följer gör mig ledsen. Alla kosttillskott, alla förbannade proteinpulver, alla regler om att man inte får äta kolhydrater, alla ”nyttiga efterrätter” bestående av en massa pulver och skit får mig att må illa. För mig är det inte att äta hälsosamt. Det är en slavisk diet och inget som människokroppen föredrar.

Det händer ibland att jag får kommentarer om att jag är för smal eller äter fel eller har problem osv men jag har för länge sedan slutat lyssna. Jag har sprungit EM och VM och OS. Det är OMÖJLIGT att prestera utan att äta tillräckligt. Det är omöjligt att orka träna tolv gånger per vecka med för lite energi i kroppen. Det går inte. Det går ett pass. Men det går inte ens en vecka. 

Som idrottare känner man sin kropp mycket väl och vet vad man mår bra av. Man vet hur man ska äta för att orka träna och för att kunna prestera. Elitidrott är inte hälsosamt, man pressar sin kropp hårt. Men det är ett val vi själva gör och det är inte en sjukdom. Min kropp är van vid det här och jag trivs hur bra som helst!

Så här tänker och äter jag. Knappast idealiskt och det finns mycket jag kan förbättra. Jag tror inte att någon kunde kopiera mina matvanor (eller träningsupplägg heller för den delen) och prestera samma tider som jag gör, för alla fungerar olika. Med andra ord, matvanor är väldigt individuellt, och jag tror att det handlar om att hitta det som passar bäst för en själv. Precis som med allt annat.

Sandra


Blogg

Kazan, dag 6 kanske? Reflektioner.


Jag springer. Det är tävling och jag springer. På röda banor, in i kurvan. Kanske faller jag, kanske inte. Men jag springer på de röda banorna och ser de andra framför mig. Det är en viktig tävling och jag har kapacitet att göra tider jag hittills bara drömt om. Men så börjar jag tappa tätklungan. En efter en drar löparna i från mig. Jag tar i allt vad jag har men inget händer. Det är som att springa på stället. Som att benen är bortdomnade. Jag kan inte kontrollera dem. Det är en otroligt obehaglig känsla. Jag kan inte bestämma över min egna kropp.

Ungefär där brukar jag vakna. Bland alla mardrömmar om mördare, arga djur och död så är den där absolut värst. Det är löparobehag på hög nivå.

Gårdagens lopp var också som en dröm. Men faktiskt inte en mardröm. Däremot hade loppet skrämmande många likheter med mardrömmen. Ben som inte går att kontrollera. Misslyckande då det gäller. Och så vidare. Men jag minns det som en dröm. Jag minns det suddigt. Jag minns det knappt alls.

Dagen innan loppet mådde jag inte bra. Jag besökte läkaren på kvällen och fick mera värkmedicin. Jag åt mig hög på antibiotika, mjölksyrebakterier, värkmedicin och lite resorb däremellan. Allt för att lura kroppen att den var frisk. Och på tävlingsdagen mådde jag faktiskt bättre än på flera dagar. Huvudvärken satt kvar men jag var inte så sliten som innan. Jag såg framemot att springa men kände mig inte alls nervös. I huvudet alltså. Kroppen gjorde uppror och nervösillamåendet satte igår direkt från morgonen. Och trots att det lugnade ner sig efter någon timme så var det inte lätt att få i sig någon mat. Men jag lyckades på något vis.

Då jag kom till stadion fick jag veta att uppvärmningsplanen bestod av en varm inomhushall med noll syre. Jag skämtar inte. Det var rent av obehagligt att vistas där inne. Jag värmde upp både inomhus och ute på den lilla asfaltfläcken man kunde springa på men jag kände rätt snabbt att det inte fungerade. Jag var yr i huvudet och kände mig utan energi. Hade ingen lust att springa alls. Jag var inte taggad längre och jag var väldigt oengagerad i uppvärmningen. Nervositeten var bortblåst och jag längtade efter att vara i mål och ha allting bakom mig.

Direkt vi kom in på stadion kändes det mycket bättre. Luften var friskare och stegringsloppen rullade på riktigt bra. Jag visste att det fanns en risk att kroppen skulle ta slut efter en kilometer men då jag stod på startlinjen så hade jag bara medalj i tankarna. Eller bara och bara. Jag hade nog guld i tankarna också. Aristakhova var inte med och Zaripova hade kunnat få för sig att köra taktik i sin årsdebut och då hade jag kunnat spurtslå även henne.

Jag kan inte beskriva loppet så mycket, för ärligt talat så minns jag inte. Jag vet att vi sprang långsamt men att det kändes snabbt. Inte snabbt som i tungt utan snabbt som i hög frekvens. Eller något sådant. Jag tänkte länge att jag tar medalj. Det är bara att spurta. Hindren gick dessutom bra. Istället för att som vanligt tänka att ”ååh, tre varv kvar ännu…” så tänkte jag ”oj, bara fyra varv kvar, kul”. Men ändå bara tog allting slut. Jag har ingen aning om i vilket skede jag har släppt klungan och när jag har slutat försöka jaga i kapp dem. Benen kändes pigga hela tiden, men ändå helt kraftlösa. Jag var helt utan energi. Då sista varvet började insåg jag att det inte längre gick att ta medalj så jag slutade anstränga mig. Det var bara att ta sig i mål. Övervägde att spruta på slutet men det fick räcka med en liten tempoökning för att åtminstone komma under skamgränsen på 10 minuter. De sista fem metrarna joggade jag och direkt jag kom i mål slet jag av mig nummern och lämnade banan. Benen var pigga men oanvändbara. Min första tanke var att jag kan springa ett lopp till genast och springa ännu snabbare.

Sen kom tårarna. Tankarna på att det här var fjärde och sista gången jag hade medaljchans på en värdetävling före de riktiga senior-mästerskapen. Jag var och är övertygad om att jag hade kommit hem med en silvermedalj om jag inte hade alla mediciner i kroppen. Men nu hade jag det. Jag deppade över att det är fjärde säsongen som förstörs på grund av skador, sjukdomar och problem. Jag kände mig totalt misslyckad. Riktigt jävla misslyckad.

Men sen är ju världen full av fina människor och ganska snabbt kändes det bättre. Tävlingen i sig betyder inte så mycket för mig. Inte ens medaljen. Just nu är jag ledsen över att jag missat chansen till ett riktigt bra lopp. Att jag inte klarade det.

Jag har en personlig regel. Om jag springer ett lopp riktigt värdelöst (jury: jag själv) så behöver jag inte jogga ner. Jogga ner är jättetråkigt men att jogga ner då man är deppig är enbart självplågeri. Istället steg jag upp klockan 6 imorse, efter knappt 5h sömn, och stack ut och sprang. Det kändes långt i från bra men kropp och själ behövde det.

Nu sitter jag i S:t Petersburg. Satt just i Moskva och innan det i Kazan. Ikväll somnar jag i Helsingfors och imorgon bitti är jag i Stockholm. Rubbade rutiner, sömnbrist och mat som knappt förtjänar att kallas mat. Jag är trött och luktar troligen lika mycket svett som huvudet värker. Jag hatar resedagar. Men mest är jag glad att komma bort från Rysslandet.

Nästa tävling blir 21.7 i Lapinlahti. 3000m slätt, allt över 9min är underkänt. Dock kommer jag fortfarande att äta antibiotika då så får se hur kroppen svarar. Men det är ett senare problem.

Nu ska jag överleva dagen och sen ska jag njuta över att vara tillbaka i Stockholm ett tag. Springa långpass i Hellasskogarna, krama på sambon och kanske tvinga med honom på Ikea. Det låter som en himla bra plan om jag får säga det själv.

Hur sammanfattar jag Rysslandsresan och gårdagens lopp då?

Som alltid då det inte gått som jag vill:

Kokemus kokemus. (Lägg det ordet på minnet)

Sandra


Blogg

Kazan, dag 4. Startlistan.


Jag bestämde mig för att springa niotiden ikväll. Samma tid som jag tävlar imorgon. Och det visade sig vara en utmärkt idé. Jag frös nästan då jag väntade på att klockan skulle hitta sina satelliter, även om det säkert var 20 grader ute. Vindarna var svala och sköna. 

Och så bara fungerade allting. Benen flög fram i betyligt hårdare tempo än planerat och det kändes så otroligt bra i kroppen. Direkt jag stannade kom huvudvärken tillbaka men det kan jag leva med. Bara kroppen orkar köra på i 3km så kan jag leva med att vara lite sliten däremellan! 

Den slutgiltiga startlistan är publicerad och den ser ut så här:

(Klicka på den för att förstora)

Tyvärr står det inga personbästan och årsbästan på listan men jag har koll på dem. 

Det här är namnen som kan bli besvärliga:

1) Natalya Aristakhova RUS:

SB/PB: 9.30.

Hennes bästa tid är löpt på lag-EM i Gateshead för ett par veckor sen där hon vann med drygt fyra sekunder. Tiden är också bäst i Europa i år! 

2) Yuliya Zaripova RUS:

PB: 9.05 (!).

Världsmästare 2011, Olympisk mästare 2012. Världsårsbästa 2012. Hon har dock bara sprungit ett lopp i sommar, 5000m på en mindre tävling i maj som hon vann på 15.38. Varför hon inte sprungit sedan dess vet jag inte. Men även om hon varit skadad/är i dålig form så ska det mycket till för att slå henne. 

3) Gülcan Mingir TUR:

Namnet jag helst inte ens vill nämna.

PB: 9.13 SB: 9.45.

Vann EM u23 år 2011 på dåvarande PB 9.39. Inledde 2012 med att springa sig till toppen av europastatistiken med 9.13. Vann sedan EM på 9.32 i spurtstrid. Har inte varit under 9.45 sedan det. Har inte varit under 9.30 en enda gång förutom 9.13-loppet. Vann som sagt EM men kom inte till final på OS en månad senare. Mystiskt! Inledde säsongen i Åbo i år på 9.46 och har inte sprungit något annat anmärkningsbart i sommar. Henne vägrar jag att förlora mot. Har sprutslagit henne förr.

4) Svitlana Shmidt UKR:

PB: 9.31 SB: 9.37.

Årsbästat troligen löpt i ett lopp med bra motstånd eftersom hon blev sjätte i det loppet. Inget annat anmärkningsbart!

Sen har övriga löpare årsbästan från 9.52 och uppåt. 

Mitt personbästa ligger på 9.43 och årsbästa 9.47 så att ta sig till topp 5 tror jag inte är så svårt. Men jag är inte nöjd med topp 5. 

Får se om det blir någon sista minuten-uppdatering imorgon…

Annars så, håll era tummar för svalt väder och pigga ben!

Sandra


Blogg

Kazan, dag 4. Kämpa kroppen.


Kazan har två olika väder mellan 8.00 och 20.00. Väder 1) Extrem värme, kvav och fuktig luft. Eventuellt sol. 2) Ösregn, åska och kvav luft. Med andra ord, det är aldrig svalt ens i skuggan och luften är aldrig frisk. 

Jag vaknade med huvudvärk imorse. Som vanligt. På eftermiddagen gav jag upp och tog en värktablett, dock utan resultat. Jag känner mig hänging, sliten och helt färdig. Hur jag ska kunna prestera med den här kroppen imorgon har jag ingen aning om. Ska diskutera med läkare ännu ikväll men knappast kan man göra så mycket!

2009 då jag jagade EM-medalj i 23-årsklassen var det matförgiftning som förstörde allt, 2011 då jag skulle vinna i samma klass så var det ett knä och en ordentlig förkylning. Jag kan bara inte låta lite mykoplasma och sånt förstöra för mig den här gången. Helt oacceptabelt. Även om det just den här minuten känns en aning hopplöst så har jag inte gett upp. Även om jag sover på startlinjen så vet jag hur jag fungerar. Då jag väl står där så finns det bara ett alternativ. Och så räcker det så långt det räcker. 

Jag lär knappast vara den enda som lider av luftfuktigheten!

Blev inget besök till stadion idag heller. Jag är kanske tidernas sämsta turist. Sex dagar i Kazan och jag har inte ens lämnat idrottsbyn. Försöker trösta mig med att jag inte är här för att turista men i själva verket känner jag mig skittråkig. Nåväl, någon ska vara det också! Har dessutom köpt souvernirer idag. Alltid något.

Tänkte skriva lite om morgondagens startlista också. Men det får ett helt eget inlägg. 

Och som straff åt mig själv för att jag la upp en ”jag posar i spegeln”-bild för ett par dagar sen så ska ni få en ny bild på hur landslagsdräkten egentligen ser ut, om man låter bli att vika upp och ner alla kanter:

Förlåt för att ni måste se det här.

Sandra


Blogg

Kazan, dag 4. Ingenting att berätta idag heller.


Igår grejade jag en hel dag utan illamående. Det kändes lovande. Jag beslöt mig till och med för att bege mig ut i byn och kolla läget. Det planen skrotades dock snabbt då himlen öppnade sig och det hällde ner vatten och åska. Då det lugnade ner sig begav jag mig dock till närmaste souvernirshop men souvernier + asiater + mitt tålamod är en så himla dålig kombination att jag beslöt mig för att köpa saker någon annan dag.

Istället bestämde jag mig för att fokusera på plan 2. Jag hade nämligen tänkt besöka stadion. Med en finska i 100m-finalen två i diskusfinalen och så ännu David på 10000m så kunde det bli en riktigt intressant kväll. Men så blev det dåligt väder igen, tävlingarna pausade och jag insåg att om jag åker till stadion så blir det så sent att jag inte hinner träna efteråt. Så det blev att heja framför husets lilla gemensamma tv nere vid receptionen istället. Alltid något!

Nåväl, idag lär de slutgiltiga startlistorna komma upp. Annars så har jag inte planerat desto mera idag förutom en lätt träning.

Sandra

Ps. Tanken med de här inläggen var att ni skulle få en inblick i hur vi lever och har det under en mästerskapsvecka. Men ja, för min del handlar det enbart om att ta det lugnt så det finns ju egentligen inte ett dugg att berätta. Som ni nog har märkt!

Största accrediteringskortet hittills i karriären. Besvärligt att springa med.


Blogg

Kazan, dag 3. Brist på allt.


Igår kväll beslöt jag mig för att besöka lagets läkare. Jag kände mig inte riktigt på topp och tänkte att han kanske hade någon mirakelkur på lager i form av mineralpulver eller något likande. Det hade han inte. Efter en lång diskussion kom jag mig i säng vid tolvtiden och rummet var inte riktigt lika kokhett som vanligt. Äntligen fick jag ihop en tillräckligt lång natt! 

Jag sprang ett lite hårdare pass imorse. Har ju kört lätt sen i torsdags så kroppen behövde få känna att den lever. Benen funkade utmärkt i värmen enda fram tills jag började jogga ner då de gav upp lite. Huvudet klarade inte alls värmen så nu sitter jag här med dunkade huvud och håller mina tummar för att bättre tider är på kommande. 

Jag har aldrig förr haft problem med värmen. Men här funkar det inte. Om det är sömnbristen, saltbristen, energibristen, näringsbristen, vätskebristen eller någon annan brist vet jag inte. Den där antibiotikan tar nog på mera än jag vill erkänna också.

Så nu har jag drygt två dygn på mig att få balans i allt. Försöka sova trots värmen, äta mera även om matlusten försvinner i hettan, lägga extra salt i vattnet och dricka extra mycket, hålla mig i det svala rummet och hålla tummarna för att kroppen börjar hantera antibiotikan bättre. Det är vad jag kan göra just nu.

Jag känner mig dock lugn inför onsdagen trots att jag inte är på topp. Dels för att benen fungerar och knappa 10min i värmen inte borde vara något problem och dels för att jag tror att värmen sliter ännu mera för de andra.

Det utlovas mulet och åska idag så det kanske ska gå att vistas utomhus, beror på vad luftfuktigheten säger. Tänkte jag skulle ta mig till stadion och kolla läget ikväll då David springer. Träffade honom nyss (han och jag tycks för övrigt vara de enda blonda löparna i hela universiad-byn. Åtminstone de enda som tränar här.) och han såg åtminstone lugn ut och hade taktiken på klart!

Nåväl, dags för kalldusch, lunch, antibiotika och en timme illamående. Dagens höjdpunkt! 

Och här är hela byn. Vi bor i hus 8, Sverige i 29.

Återkommer

Sandra


Blogg

Kazan, dag 2. Det hårda livet som uthållighetslöpare.


Jag är säker på att det finns en massa roligheter här i byn. Åtminstone borde jag kolla in souvernirshopen eller något sånt. Problemet är att värmen är så obehaglig att jag undviker att lämna rummet om jag inte måste. Värmen och luftfuktigheten. Badwater marathon, släng dig i väggen. Försök gå de 300 metrarna från hus 8 till matsalen i universiadbyn! Helt otroligt att det inte finns några DNF på listan ännu. Måste vara gratis Mc Donalds som lockar. 

På vår startlista, damernas 3000m hinder har det funnits 19 namn. Någon nämnde att det kanske blir direkt final och jag har checkat tidschemat varannan minut idag. Först stod det två olika starttider, två olika heat. Sen stod det bara att heat 2 springer, dessutom på obestämd tid. Och sen plötsligt var vi borta. Med andra ord, 8 löpare borta ur startfältet (mest 10+ löpare), direkt final på onsdagkväll. Passar mig utmärkt. Mera info om startfältet kommer senare. 

Istället för kvällens korta förberedande pass blev det att ringa coachen och fråga hur jag ska lägga upp träningen de kommande dagarna. Och så insåg jag att det inte alls är lika kul med direkt final. Nu måste jag ju träna, och om det är något som jag ogillar så är det att träna på okända ställen. Att vara uthållighetslöpare är ju i princip väldigt enkelt. Det kräver ingen utrustning, eller något särskilt ställe att vara på. Springa kan man göra var som helst. Men som den mes jag är så trivs jag inte att springa på okända ställen. Direkt jag kommer utanför byns portar känner jag mig liten och rädd. Istället väljer jag att hålla till i byn. Byn är väldigt rektangelformad. Kanske 500m x 200m (eller någonting helt annat) och om man är kreativ och sicksackar lite få får man ett varv att bli 2,5km. Men det är enformigt som tusan. Därför ogillar jag träningsläger och utlandsresor. Men några dagar per år ska jag väl stå ut. I korea sprang jag 10km pass på en fotbollsplan och sånt. Allt handlar om vilja.

Idag fanns det inte så mycket vilja. Benen kändes bra och antibiotikan har hjälp mycket. Näsan rinner inte så mycket längre och jag kan andas. Jag brukar inte ha problem med värmen men idag blev det kämpigt. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna, antibiotikan gör mig väldigt illamående och helt slut 1h per dag och jag har fått i mig lite för lite salt. Tur att jag har 3 dagar på mig att åtgärda problemen. 

Det enda allmänna program som stått på listan idag var en fotografering med alla finska friidrottare. Sen har jag mest bara ätit och mått dåligt. Värre kan man ha det. Men man blir lite seg av att bara ligga inne framför datorn och njuta av fläkten. Hoppas på en lite svalare dag imorgon så jag kan ta med mig min bok och min kamera och gå ut! 

Hur som helst, jag är i final på universiaden. Det gick ju lätt…

Sandra

Ps. Det märks att vi har det bra här då jag är tvungen att leta efter nackdelar överallt (den enda egentliga nackdelen här är att vi har parfymerat toapapper, vilket är mycket otrevligt om man vill snyta sig). Det märks också att jag umgås för lite med folk då jag börjar flumma. Håll ut!


Blogg

Kazan, dag 2. Lopp man inte kan vinna


Det här är den tredje idrottsbyn jag bor i. VM-byn i Daegu 2011, OS-byn i London 2012 och nu, Universiad-byn i Kazan. På alla andra stortävlingar har vi bott utspridda över hela städer. Men jag gillar byar. Jag gillar det där med att även om jag går omkring ensam så är jag ändå en del av en gemenskap. Alla är här av samma orsak. Även om man aldrig förr har sett människorna så är man ändå en av dem. 

Igår var jag trött. Jag kände av att jag hade två för korta nätter bakom mig. Jag var trött ända tills jag skulle sova. Då blev jag pigg. Jag låg vaken och vände mig i den alltför varma sängen och försökte tänka på något trevligt. Det hela blev till att jag låg och planerade min gravsten. Den blev väldigt snygg om jag får säga det själv (4.6.2092 hade jag tänkt dö, så jag har en del kvar att uträtta här). Då jag väl somnade hann det bara gå en dryg halvtimme innan jag vaknade, väldigt förvirrad. Såg att de andra i rummet också var vakna och först då hörde jag den kvinnliga högtalarrösten. Det tog länge innan jag uppfattade vad hon sa (nu i efterhand inser jag att det nog berodde på att jag faktiskt inte kan ryska) men jag uppfattade sen ord som ”keep calm” och ”emergency”. Det har hänt förr. På EM i Helsingfors i fjol gick brandlarmet igång då jag åkte hiss. Hissen tvärvände och körde ner oss igen och vi väntade ut larmet. Men då det händer på natten är det mycket värre. Jag blev så jäkla skraj. Pulsen dunkade alldeles för fort ännu då jag vaknade imorse. En tredje, alldeles för kort, natt avklarad. Imorgon ska jag springa 11.35 och ska upp flera timmar innan så inte hinner jag sova så mycket då heller. Nåja, en annan gång (Och det var alltså falskt larm. Antar jag.)

Kaosnaglarna. Den högra handen måste nog fixas till lite. Eller så springer jag med vantar. 

I minst tre kastgrenar har det blivit så att det blir direkt final p.g.a. för få deltagare. I smyg hoppas jag att det blir likadant för oss. Att några av löparna faller bort så vi slipper att springa försöksloppen imorgon. Jag avskyr försökslopp. Dels avskyr jag dem på grund av pressen. Jag gillar inte att man ”måste” klara en viss placering. Tävlingar där man måste klara en viss tid eller placering känns omotiverande, det finns liksom bara två alternativ, antingen lyckas man eller så misslyckas man. Precis som i höjdhopp, och det är därför jag inte är höjdhoppare. (Och för att jag har insett att mamma kanske mest bara försökte vara snäll då hon sa att jag är en duktig höjdhoppare då jag blev 3a på disktriktstävlingarna hemma i Nykarleby på höjden 85cm. I 9-årsklassen. Eller om det var 11. Hoppas på det första alternativet). Den andra orsaken till att jag avskyr försökslopp är att man inte kan vinna. Vinner man sitt försöksheat så har man ändå inte vunnit. Lopp där man inte kan vinna är inte min grej. Jag springer för att vinna. Alltid.

Nåväl, det skiljer över 1min mellan bästa och sämsta löparen och att ta sig till final borde inte vara något problem alls, såvida jag inte klantar till det ordentligt. Idag tänker jag inte dra på mig spikskorna som jag brukar dan innan tävling, att leta upp en löparbana känns som ett alltför stort projekt i den här värmen. Och vad man gör dan innan spelar ändå absolut ingen roll. Det är bara mentalt. Och mentalt tar jag mig lekande lätt till final. 

Uppdaterar då jag vet mera om morgondagens startlista. Eller om det händer något spännande här.

Sandra


Blogg

Kazan, dag 1. Språk man inte förstår.


Jag är uppvuxen i Nykarleby (på dialekt: Nykaabi) i Österbotten i Finland. Jag har pratat dialekt hela mitt liv å ibland så skriver vi på dialekt å, typ i meddeland å på näti å liti allt möjlit. Tå vi va ynger skreiv vi breiv på dialekt å. Besvärligt. Då vi började högstadiet fick vi lära oss (!) att prata riktig svenska. Givetvis visste vi hur man pratar på ”riktigt”. Och eftersom vi var uppväxta med svenska tv-kanaler så pratade vi sverigesvenska när vi lekte med dockor och liknande. Men när vi i högstadiet tvingades prata korrekt svenska på föredrag och liknande så var det svårt. Det var nervöst och pinsamt och kändes fruktansvärt onaturligt. Jag minns inte i vilket skede högsvenskan (ja, det heter så här, det som ni kallar finlandssvenska) började kännas ok att prata men jag antar att det var i samband med att jag gjorde framsteg som idrottare och hamnade på intervjuer. 

Ett språk avklarat.

Sen är det ju finskan. Vi börjar läsa finska i skolan då vi går i årskurs tre. I de tidigare årskurserna hade vi 1h finska per vecka, frivilligt. Sen var det väldigt mycket finska genom hela grundskolan och gymnasiet. Finskan går ut på två saker: 1) lära sig ord 2) lära sig grammatikregler. I början gick det bra. Jag har alltid varit duktig på att lära mig saker utantill så högstadiet gick problemfritt. I gymnasiet blev det dock svårare och på universitetet fick jag riktigt till det och fick ½p av 30 möjliga i en tent. För att inte förglömma studentskrivningarna, underkänt två gånger. Ändå är jag inte så usel. Problemet med finskundervisningen (samma med de finskspråkigas svenskundervisning) är att vi aldrig lär oss att använda språket. Det säger ju sig själv att om man ska lära sig ett språk så måste man använda det. Jag använder endast finska då jag är med landslaget. (i mina hemstäder Nykarleby och Vasa får man i princip all service och sånt på svenska). Jag kan alltså varje liten friidrottsterm på finska. Men byter man ämne, då kan det bli svårt. Nu på Universiaden bor jag i ett rum med tre finska tjejer. Jag är bekant med alla. Om jag lyssnar på vad de säger så förstår jag nästan allt och jag har inga problem med att göra mig förstådd. Men jag pratar inte heller om jag inte måste. Det är så frustrerande att inte kunna förklara det man vill. Givetvis borde jag öva för att bli bättre och det gör jag. Men man orkar inte hela tiden. Folk här tror nog att jag är blyg och försiktig. Tänk så fel det kan bli.

Nyt minä en tiedä jos minulla on suomenkieliset lukijat (paitsi se tyttö joka on nyt samassa huoneessa kuin minä). Olen saanut monta komentteja vihaisista ihmisista kun aina puhun ruotsia tv-haastatteluissa. He sanoivat että minun täytyy yrittää. Ja tietysti heillä on oikein. Siksi voin puhua suomea sanomalehti-haastatteluissa. Koska silloin he voivat korjata jos sanoin väärin. Kun olen juossut ja olen väsynyt ja melkein ei edes osaa ajatella ruotsiksi, silloin en halua yrittää puhua suomea live-haastatteluissa. Tunnen vain noloa. Anteeksi siitä, mutta se ei ole joku periaatejuttu, on vaan se että on vielä liian vaikea. Saatte odota! Minä haluan oppia!

Engelskan är det inte mycket bättre med. Den använder jag också nästan bara i samband med mästerskap. Och då är jag så fokuserad på att tänka på finska att det blir otroligt svårt med engelskan, jag blandar ihop båda språken trots att de inte har flera likheter än att båda språken innehåller orden ”sauna” och ”on” (det senare dock med helt olika betydelser). Förvirrande är bara förnamnet.

Och tro det eller ej, det är inte lätt i Sverige heller. För plötsligt så är inte den ”riktiga” svenskan som jag har lärt mig inte så riktig längre. Plötsligt kommer jag på mig själv med att använda sverigesvenska uttryck och uttal (som jag aldrig skulle använda i Finland) bara för att folk tittar konstigt då jag säger att jag slipper ”slipper in” genom porten eller ”sitter på med någon hem”. För att jag inte orkar förklara vad finlandismerna betyder. Det är intressant. Att det är så stor skillnad på svenska, svenska och svenska. 

Så här går jag omkring i Universiadbyn och ser så osocial ut som jag kan. Håller mig för mig själv. Trivs med alla människor runt omkring mig men föredrar att iaktta. Det är skönt på något vis. Jag blir så lugn, har tid att slappna av. Tar emot alla intryck och blir inspirerad. Men visst umgås jag med andra också, även om jag kanske är lite fåordig. Men det blir bättre hela tiden.

Och i höst då jag kommer tillbaka till Sverigelandet (ja, jag kommer tillbaka), då ska jag våga använda flera finlandssvenska ord. Jag kan förklara om någon missförstår, istället för att känna mig dum. Och så ska jag radera ut ordet ”distanspass” ur samtliga ordlistor och nyaste ordet i SAOL blir ”länk”. 

Är jag välkommen tillbaka? 

Godnatt!

Sandra

Ps. ingen invigning för min del. Sömnbristhuvudet gick inte med på att komma hem först vid midnatt.