Blogg

Och på trettiosjätte dagen uppstod hon från de rastlösa.


Jag är i kass form. Om någon sa att jag ska tävla imorgon skulle jag fejkhosta alldeles för överdrivet (inte med flit, utan för att jag är en dålig skådis) och låtsas vara sjuk (eventuellt halta lite också för ökad effekt). Jag skulle inte springa snabbt nu. De fem veckorna av säsongsvila är snart över och de har gjort sitt. Tävlingsformen har käkat granbarr och gått i idé tillsammans med mumintrollen. Hjärnan har kopplat bort all jävlaranamma som jag släpat på hela sommaren och avsaknaden av de adrenalinkickar från tävlingarna har gjort mig till en seg liten zombie.

Fyra veckor med 4-6 pass i veckan, inklusive 6st tävlingslopp (Träningstävlingar för att lite hålla kondisen på plats ändå), låter kanske inte som vila. Men tro mig, formen försvinner snabbt då man är van vid att köra på betydligt mer. De första tre veckorna var ändå ok. Men den fjärde var seg. Och sen blev det dags för det förbannade, älskade Lidingöloppet. Jag valde den sträcka där det borde vara minst motstånd, 15km. Det är ju så förbannat kul att vinna, men är man inte i toppfrom så får man tänka taktiskt.

Och årets Lidingölopp var ju helt klart enbart roligt. Eller okej, nästan bara roligt. Jag laddade upp dan innan loppet med att vara starter i rullstolsloppet, för att sedan sitta på ett staket och lyssna på Markoolio medan Lidingörusetdeltagarna släppte loss framför scenen. Jag blev rätt taggad på att springa dagen efter men blev också lite skeptisk till om jag egentligen borde springa, efter att naprapat-Martin, som var speakerassistent, (eller headsetkille eller vad det nu sen heter) cirka sju gånger under fredagens tävlingar sa åt mig att lyssna på kroppen och vara smart i år. Men sen när har jag vetat vad smart betyder?

Nåväl, lördagens 15km lopp började bra. Jag startade i fel led. Längst fram stod eliten och 22-årspojkarna, näst längst fram stod 50-årsklassen. Tredje längst fram stod jag. Tror att jag persade på alla sträckor från 20m till 1500m de första 5 minuterna. Hade jag blivit instängd i starten hade det varit väldigt svårt att vinna. Alla femtioåringar var nämligen inte skitsnabba (inget ont om 50åringarna, jag lär väl inte ens orka springa 15km då jag är 50, så jag är enbart imponerad av er!) Jag sprang slutligen i kapp Tuomo och försökte småprata lite med honom men insåg att jag inte var i tillräckligt bra form för att kunna både andas och prata så jag gav upp. Och sen efter ett tag började jag känna yttepyttelite smärta i foten. Inte sådär så att det störde mitt löpsteg, bara min koncentration.

Ni vet det där, typ i Kalle Anka, då någon har en miniversion av sig själv i ängelformat på ena axeln och en i djävulsformat på den andra, och så tjafsar de mot varandra tills den stackars ankan, eller vem det nu sen är, blir knäpp i huvudet. Jag hade precis likadant. Fast ja, ändå inte. På min ena axel satt en ängel som var misstänkt lik coach-Oscar, han sa att jag inte skulle springa om det gjorde ont. På min andra axel satt naprapat-Martin med en fin lite gloria på huvudet och sa ”var smart, Sandra”. Och mitt på huvudet, med rosa fluffvingar, satt naprapat-Björn Sverre och nickade instämmande åt de andras kommentarer. Det enda djävulska var min hjärna och den sa att det gör inte såå ont, jag leder överlägset, jag vill vinna, och jag vill ha choklad (som jag trodde att man skulle få om man vann. Inte för att jag gillar choklad så mycket, men jag är ju bara mänsklig, jag gillar att få saker). Men i det där tre mot ett-läget hade jag faktiskt inget att komma med, så efter 5km avbröt jag loppet utan att ens tycka att det var jobbigt. Var nästan lite stolt för att jag visste att änglateamet skulle tycka att jag gjorde rätt. Fast ja, okej, lite sur var jag. Jag ville ju verkligen springa. Eller åtminstone vinna. Och att säga att man ledde vid 5km är sjukt oimponerande om man har brutit. Speciellt då det var två tredjedelar av loppet kvar. Och ingen choklad får man heller.

Jag hade en gps i fickan då jag sprang, så att publiken skulle kunna följa mig på storbildsskärmen vid målet. Och givetvis gick jag vilse på väg till mål (”nej, jag behöver ingen skjuts, jag kan nog gå tillbaka”). Såg nog lite märkligt ut.

Men ändå. Det var en bra helg. Jag fick gå på Lidingöloppets jubileumsfest. Och så fick jag dela ut flyers åt Access Rehab. Jag är troligen tidernas sämsta flyersutdelare. Men jag gillar Access Rehab så det var det värt. Lite får man väl kämpa ibland. 

Så att så. Nu har jag haft totalvila från löpning i åtta dagar, på naprapaternas begäran. Jag tror det är bra, jag har ju trots allt viloperiod. Det är åtta månader tills jag ska vara i tävlingsform och just nu vilar jag hellre en dag för mycket än en för lite. Och speciellt orolig är jag inte. Det kommer nog att bli en himla bra höst det här. 

Men som min inledning kanske antydde så ogillar jag viloperioden. Jag vet att den är viktig. Kroppen och knoppen behöver lite återhämtning för att orka börja på igen. Men jag är alltid så galet motiverad då säsongen tar slut. Jag vill bara springa, springa och springa. Men så måste jag vila. Och sen då jag får börja springa igen, då har jag blivit så bekväm med att vila att jag inte alls vill släpa mig ut i kylan och springa. 

Och så det här med rastlösheten. Jag är kanske världens rastlösaste (rastlösigaste? rastlösastaste? Mest rastlösa!) människa. Jag har inte haft en vilodag sedan mars (cool it down guys, jag har haft många riktigt superduperlätta dagar, jag tränar inte sönder mig) och har ingen aning om vad man gör då man inte har något att göra. Eller ja, hade ingen aning. Nu vet jag precis. Man tänker. Man tänker tills man blir knäpp i huvudet. Man analyserar allt man kan analysera och man vet varken ut eller in. Man blir typ människa. Det är spännande och läskigt samtidigt. Att inse att man är människa. Inte bara idrottare. Och det är nog rätt hälsosamt även om det kommer lite som en chock. Det är inte så bara att inse att man själv är två och inte en. Ja ni märker, det här håller ju på att spåra totalt. 

Men på måndag ska jag börja springa igen. Och det kommer att vara kallt. Det kommer att vara tungt. Jag kommer att vara flåsig. Jag kommer att få håll (sorry vännerna i Finland, men i Sverige tror de att stickningar har med garn att göra). Magen kommer att krångla. Jag kommer att ha ont överallt, troligen i knäna (jo, för jag funkar ju så, ju hårdare jag tränar, desto bättre mår kroppen. Direkt jag vilar lite får jag ont överallt, jäkligt logiskt). Min klocka kommer troligen att både visa fel tempo och en puls på 227 under distanspassen (pulsen är ju givetvis också fel, den ligger nog närmare 197). Min ipod kommer att ladda ur och jag kommer att flåsa som min dator då jag kollat film för många timmar i sträck. Det kommer bara att vara vidrigt. Troligen börjar det snöa också. Typ orange snö, för jag gillar inte orange.

Men oj vad jag kommer att älska det. Jag kommer att älska att ha något att göra igen. Att leva lite. Att röra på mig. Att andas. Att känna att jag går åt rätt håll. Att få göra något jag är bra på. Att se människor. Att lyssna på mina egna steg. Att anteckna träningspass (okej, jag hatar att anteckna, det är ju så fruktansvärt ansträngande, men det lät ju bra). Att ha rutiner, eller åtminstone att ha planer för sin dag.

Jag kommer att älska att göra det som det är meningen att jag ska göra igen. 

Det här blir bra!

Tack och förlåt till alla som fått stå ut med humörsvängningsmonsterhyperfelihuvudet-Sandra de senaste veckorna. Om några dagar är jag människa igen. Det mår vi nog alla bra av!

Och vet ni, det är oktober nu, årets bästa månad, på alla sätt och vis. Bara det gör ju en lite lycklig inombords. (Ni ba: det är ju mörkt. Jag ba: utan mörker ser man inget ljus. Typ.) 

Kom ihåg reflexerna!

Sandra

Saknar till och med det där. Det hårdaste pass jag någonsin sprungit. I 27 grader, stormvindar (okej, storm var väl att ta i, men hårt blåste det) och stekande sol. Men oj vad jag var nöjd då jag kom i mål efter sista intervallen (och trött, och illamående). Och ännu mera nöjd fyra dagar senare i Glasgow då 9.24 plötsligt var ett behagligt hindertempo. Bra vecka det där! (Foto: coach Oscar)


Blogg

Säsong 2014


Nu då jag börjar skriva det här inlägget har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Jag tar en rad i taget och ser vart jag hamnar. Jag har ännu inte diskuterat igenom hela säsongen med mina tränare och jag tänker inte dra några slutsatser innan jag har gjort det. Jag kan bara berätta lite om hur jag själv har upplevt det hela. 

Säsongen slutade med Finnkampen, och själv tycker jag att det känns som att den knappt hann börja före allt var slut. Jag hann ju inte ens börja springa bra. Så på den klassiska frågan ”du måste ju ändå vara nöjd med säsongen som helhelt?” så svarar jag ett klassiskt nej. 

För femte året i sträck gjorde jag en ”bra med tanke på omständigheterna”-säsong, (Håller på att analysera och göra ett sammandrag av senaste årets träning just nu, bloggar mera om det då jag är klar) och jag börjar bli rätt trött på de förbannade omständigheterna. Efter fyra månader utan löpning och den där titthålsoperationen i januari så är det smått otroligt att säsongen gick som den gick. Visst sa jag att jag vill springa under 9.25 åt många innan säsongen men jag är inte den som avslöjar mina mål allt för lätt och mitt egentliga mål låg på 9.23. Och efter att jag sprungit 9.24 i ett lopp som var taktiskt väldigt dåligt så är jag besviken över att jag aldrig kom under 9.20.

Jag har varit i bra form från maj tills nu. Från början av augusti fram till Finnkampen hade jag dock en svagare period. Den där månaden då temperaturen låg kring 30 grader varje dag tog på krafterna. Att träna och tävla i värme är inget problem, men att leva i värme är jobbigt. Matlusten försvinner och sömntimmarna går att räkna på en hand. Man hade ju kunnat skaffa en fläkt… om de inte varit slutsålda i hela Norden. Nästa år ska jag vara mera förutseende. Under den där perioden hade jag nog lite energibrist, även om jag kämpade väldigt hårt med mat och sömn. 

Men tävlingsmässigt har det väl ändå gått enligt planerna. Det var endast EM-finalen och Diamond League i Zürich som inte gick bra. Endast och endast… Det första ska analyseras en hel del ännu men även det senare nämnda är ett stort frågetecken. Blir hur flåsig som helst direkt jag ska springa där nere. Kan man vara allergisk mot ett land?

Jag har sprungit galet många taktiklopp i sommar och det har gått riktigt bra. Taktik kan jag och spurta kan jag. Jag försökte få in lite flera lopp där jag skulle få springa i grupp i sommar och det gick helt ok ändå, mycket bättre än innan. Och bättre ska det bli. (Älskar att komma på saker som borde förbättras –> utvecklingspotential). Tyvärr blev det för få hårda lopp den här sommaren och därför finns det bara ett lopp som tidsmässigt är ok!

Jag vet egentligen inte vad jag mera kan säga om säsongen. Jag tänkte plocka ut några punkter som varit bra i alla fall:

– 9.24,70 på hinder i ett lopp med dålig taktik efter en säsong med 4mån skadeproblem. Om man ser på det ur den synvinkeln är det bra. Men nästa år ska omständigheterna bort!

– 4.11,05 på 1500m i ett taktiklopp och tredje loppet på fyra dagar. Kändes inte ens snabbt. Häftigt.

– Segern i eliittikisat-serien. Det roliga var att det inte är helt lätt att vinna den serien. Av elittävlingarnas fem deltävlingar så räknas de tre bästa resultaten och sätts in i en poängtabell, så att alla grenar kan tävla mot varandra. Hinder fanns dock bara med på tre av tävlingarna så jag måste lyckas prestera varje gång. Spjutkastarna har fem chanser, och häcklöparna 8 (då både försök och final räknas) och deras lopp löps dessutom alltid i medvind. Så det var skönt att jag lyckades. Men nästa år åker jag ut i världen i stället.

– Segern på 1500m på FM. En galen långspurt på 450m mot Kristiina Mäki. Jag vann till slut och fick en sista varvtid på ca 59.5. Roligt lopp! 

– Finnkampen 3000m hinder. Hade noll förväntningar på loppet då det gick av stapeln endast två dagar efter DL i Zürich där kroppen inte riktigt levererat. Men sen gick det så bra det kunde. Aldrig nånsin har ett lopp gått så där lätt. Och att få springa inför hemmapubliken är så otroligt mäktigt. Speciellt alla barn, som tidigare under dagen tävlat i seuracupen, som satt i kurvan och ropade, bidrog till en häftig stämning. Det loppet var en njutning. (Och ja, publiken under söndagens spurt på 1500m var ännu mera galet, men känslan är inte den samma då man själv inte vinner). Tack för det!

– Stödet. Jag har sagt det förr och säger det igen, det stöd jag fick efter EM hade jag aldrig ens kunnat drömma om. Det var så otroligt fint att så många hörde av sig med uppmuntrande ord. Jag är så otroligt tacksam över det! Ni är fantastiska människor, kom ihåg det!

– Erfarenheten. Erfarenhet av att springa större tävlingar, att springa i grupp, att vara en av de bästa. Jag har blivit bättre på att hantera media. Och så har jag haft min första säsong med en riktig manager, och mina första säsong med nya tränaren. Det har varit väldigt mycket nytt i sommar. Folk kallar mig erfaren som har sprungit sju mästerskap. Men mina somrar har alltid sett likadana ut, jag har stått på stället allt för länge. I år har det börjat hända saker, och jag har lärt mig mera än någonsin förr. Och det kommer jag att ta med mig till nästa år. 

Den här säsongen har varit lite som en startpunkt för mig. Jag hade visserligen önskat mig en bättre start, men någonstans ska man börja. Och jag älskar det faktum att det finns så mycket som kan bli bättre.

Men nu är det viloperiod som gäller. Både kroppen och knoppen behöver en välförtjänt paus! Återkommer med lite träningsanalys i något skede.

Sandra

Sandra


Blogg

Årets viktigaste blogginlägg.


Här kommer årets viktigaste blogginlägg. Det inlägg jag sett mest framemot att skriva. Det inlägg som jag i själva verket började skriva för ett par veckor sedan bara för att jag inte kunde låta bli. Det inlägg som gör mig så glad, för att det får mig att inse vilket fint team jag har, vilka underbara människor jag har runt omkring mig och vilket fantastiskt stöd jag får.

Jag kommer också att gå igenom och analysera min säsong, som nu officiellt är avslutad. Det behöver jag dock lite mera tid till så det kommer i ett senare skede. Men det här inlägget vill jag inte vänta med längre.

I det här inlägget har jag valt ut ”några” personer jag särskilt vill tacka. Tacka för att de finns och för att de ställer upp för mig. Det må vara jag som springer, men utan dessa personer så skulle det helt enkelt inte gå.

Först vill jag tacka Magnus. Jag brukar lägga honom sist på listan efter orden ”sist men inte minst”. Men det kan faktiskt hända att han är minst, trots att naprapaten och coachen inte heller kommer upp i några skyskrapehöjder. Hur som helst, säkrast att lägga honom först. Tack till Magnus, min sambo, mitt träningssällskap, min kärlek, min bästa vän, min tv-spelsrival, min psykolog, mitt allt. Magnus som står ut med mitt korta tålamod och mitt livsfarliga humör som jag knappt kan hantera själv. Magnus som står ut med att jag reser fram och tillbaka hela somrarna och har resväskor och träningskläder spridda över hela lägenheten. Magnus som tycker att det är ok att jag är som jag är, trots att jag själv inte alltid gör det. Såna människor finns det inte många av. Så jag behåller honom. Tack Magnus för att du finns!

Tack till Guy, som efter 8,5 års samarbete fortfarande bara blir en bättre och bättre tränare. Vi har lärt känna varandra väldigt bra och även de gånger jag är skeptisk till vad jag egentligen håller på med så har jag lärt mig att lita på Guy. Han vet hur jag fungerar och han vet hur jag ska göra för att springa snabbt. Och även om vi har bott i olika land i snart två år så funkar det utmärkt. Tur att telefonen är uppfunnen, för Guys kunskaper vill jag ta del av så länge jag kan. Då jag själv inte vet vad jag riktigt håller på med, då vet åtminstone Guy. Tack Guy, för att du lägger ner så mycket tid på mig och oss, trots att vi kan vara lite besvärliga ibland.

 Tack till Oscar, som utan att tveka sa att han gärna ställer upp då jag försiktigt frågade om han kunde hjälpa mig med lite styrketräning i vintras. Jag hade inte trott då att vårt samarbete skulle bli så som det blev, men jag är mycket tacksam över hur det utvecklades. Jag förstod inte innan hur viktigt det är att faktiskt ha någon med sig på de hårdare passen som har lite koll på vad jag gör. Jag förstod inte heller hur mycket enklare allt blir om man får dela sina tankar med någon som vet hur det är. Tack Oscar för allt nytt du redan har hunnit lära mig och för allt nytt jag gissar att du kommer att tvinga mig att lära mig!

Tack till Björn Sverre (och förlåt för att jag är för lat för att ta reda på hur jag skriver ett norskt ö), som vecka efter vecka sticker nålar i mina ben samtidigt som jag gnäller och pratar löpning. Tack Sverrisen (ja, förlåt igen, men jag kallar folk roliga saker i smyg) för att du tagit dig tid att hjälpa mig med mina hopplösa ben, och för att du skickat mig vidare till andra då du själv inte kunnat hjälpa. Tack för att du hjälpte mig med mitt knä i vintras, trots att hela situationen kändes väldigt hopplös. Och tack för att du är rolig så det känns ok att gå de 700m till Access Rehab för att få nålar instuckna i benen varje vecka. Tack också för att du alltid är jättesen, så det inte märks att jag också är försenad! Och tack för att du har en lat hund, så det åtminstone finns en hund här i världen som jag inte är rädd för.

Tusen tack också till de andra på Access Rehab, speciellt till Sara och Martin. Förutom att ni vet vad ni håller på med så är ni också fantastiskt härliga människor. Access Rehab är nog en stor orsak till att det har gått så bra i sommar!

Stort tack till Stina Funke och Daniel WessfeldtJrssm som hjälpt mig med alla tävlingar, även om jag har valt de allra märkligaste. Tack för att ni fixar det jag vill ha fixat, även om jag ibland får så galet dåligt samvete över att ens fråga saker. Tack för det, nästa år ska jag inte vara så krånglig!

Tack till Björn Waldebäck, som fixade en snabb tid (trotsatt jag är finländare med finskt personnummer) och gjorde en titthålsoperation i mitt knä i slutet av januari. Jag är ännu osäker på vad du gjorde men jag minns att det kändes rätt hopplöst då du sa att ni inte kunde hitta något fel men att ni putsade lite, och att det kanske kunde hjälpa men risken var lika stor att det inte skulle hjälpa.  Det hjälpte. Och mina knän springer hur fint som helst. Tusen miljoner tack för det!

Tack till Glenn, världens roligaste massör som jag besöker så ofta jag hinner då jag är hemma i Finland. Tack till Thomas Nylund som har försökt bli klok på mina fötter och ben. Tack också till alla andra som var inblandade i projekt ”Gör Sandras knä löpbart igen” i vintras. Vi klarade det till slut!

Tack till Nike och Johnny för att jag får de bästa, snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste och mest bekväma kläderna. Det gör träningarna och tävlingarna så mycket roligare!

Tack till Christoph Treier som alltid kommer med goda råd då jag börjar panikera över onödiga saker.

Tack till Andelsbanken i Nykarleby för att ni fortsätter att stöda mig och mina systrar, år efter år!

Tack till min fina familj som alltid finns där för mig och som alltid låter mig vara bara Sandra. Tack till mina föräldrar för att ni alltid låtit mig göra det jag vill, även om jag har tagit en jäkla massa dåliga beslut genom åren. Tack också för att ni aldrig någonsin tvingat mig att idrotta (även om media jättegärna skulle vilja ha sådana rubriker). Istället är det jag som har tvingat er att skjutsa mig överallt. Och det har ni gjort. Tack för det också! Tack till mina systrar, som är ett så fantastiskt stöd och som bryr sig så mycket, trots att de båda två har haft en hel del motgångar. Jag är så glad över att ni båda är tillbaka på banan igen och nästa år tror jag att kommer att bli riktigt bra. Jag gillar inte att sova i extrasängen och jag kan bli vansinnigt irriterad på er båda, men jäklar vad jag tycker om er, och jäklar vad mycket kul vi har haft! Tack även till mina bröder, för att ni är de finaste bröder någon kan ha! Det värsta med att bo i Sverige är att jag saknar er så himla mycket. Och givetvis, tack till släkten som är så intresserade och som alltid hänger med och alltid är först med att skicka grattismeddelanden! Jag har tänkt mycket på mommo i sommar. Innan EM-finalen så blev jag väldigt ledsen då jag insåg att om jag vinner, så kommer mommo inte att få se det. Jag vann inte, men jag saknar dig mommo, så himla mycket.

Tack till mina vänner. Tack till Sektyn, för att jag får vara mig själv med er. För att ni suckar över spikskosnack och diskussioner om kilometertider. Det är så skönt att bara få flippa ur ibland och ha helt urspårade diskussioner om fåniga saker och skratta ihjäl sig åt dåliga insideskämt. Jag är så himla glad över att jag har er!

Tack till Ellen och Nadja som jag träffar alldeles, alldeles för sällan. Men då jag väl träffar er så är allting ändå som förr. Ni är världens bästa och jag saknarer så galet mycket även om jag är alldeles för dålig på att höra av mig!

Tack till träningskompisarna i Guys gäng,. Vi ses inte ofta, men alla träningar är roligare då ni är på planen samtidigt! Tack även till hela Oscars gäng, även om jag fortfarande är så blyg och mesig att jag knappt vågar hälsa på er. Men det är en trygghet att ha er där på planen ändå. I höst ska jag nog träna lite med er, jag är livrädd för det, men jag tror att det kanske kan bli kul ändå. Ni verkar vara supersköna typer allihop!

Tack till Patrik för alla distanspass. Ditt sällskap är värt mycket! 

Tack till Nykarleby, för även om jag har bytt förening så kommer jag ändå alltid att vara Nykaabibo! Tack till min nya förening IK Falken som har tagit emot oss med öppna armar. Tack till ÖID, tack till SFI, tack till SUL och tack till olympiakomittén. Utan er skulle min satsning inte vara möjlig.

Tack till Mikaela Ingberg, för att du delar med dig av din kunskap, för jäklar vad mycket kunskap du har. Du om någon vet hur det är att vara elitidrottare och jag uppskattar verkligen all hjälp jag har fått av dig! 

Och sist, men så långt ifrån minst det kan bli; ett STORT tack till alla människor där ute som hejar på mig, på plats eller framför tv:n. Tack till alla som skickar grattismeddelanden på facebook, twitter, mailen, sms eller per post. Tack till alla som gläds med mig när det har gått bra och tack till alla som skickat uppmuntrande ord till mig då det inte har gått så bra och jag har behövt de snälla orden som mest. Är fortfarande nästan chockad över vilket stöd jag fick efter EM. Tack till alla som bara finns där och tror på mig. Ert stöd betyder massor! Tack!

Nu tackar jag för säsong 2014 och med er alla fantastiska människor bakom mig så ser jag verkligen framemot att snart börja träna på ordentligt igen. Det finns mycket som kan bli bättre. Nästa år, 2015, kommer vi att ha riktigt roligt!

Tack!

Sandra 


Blogg

Tårar.


Halvsjutiden i morse gick jag runt på flygplatsen i Zürich, tom i huvudet efter gårdagens besvikelse, trött efter bara 3h sömn och lite strul med flygbussarna. Plötsligt fick jag ögonkontakt med en kvinna och jag såg på henne att det var meningen att jag skulle gå fram till henne. Hon kramade om mig, och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var så äkta. Innan hon ens hade sagt ett ord så kände jag verkligen att hon led med mig. Och nej, jag har ingen aning om vem hon var.

Jag kommer inte att analysera gårdagens lopp. För jag kan inte. Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag hade ett enda mål, och det var att vinna. Jag ville inte ha medalj, jag ville ha guld. Och det borde jag ha kunnat ta. Jag misslyckades totalt. Annat kan man inte säga. Det var ett stort misslyckande och en gigantisk besvikelse. Mina tränare blev ledsna, min familj blev ledsen, och hela finska folket hade helt enkelt bara väntat sig så himla mycket mera än det där. Och så ska det vara. Folk skulle förvänta sig medalj, eller till och med guld, för det var realistiskt. Men så blev det inte. Och den största besvikelsen upplevde jag ändå själv. 

Det känns fortfarande rätt tomt. 

Det var inte lätt att gå igenom mixed zon igår. Media är inte alltid schysta. Jag kan erkänna att något av det första jag tänkte på då jag kom i mål är hur många negativa kommentarer jag kommer att få. Att folk kommer att dränka mig i kommentarer om dålig teknik, svagt huvud, värdelös taktik, dåligt språk, ful frisyr osv. Jag stannade och grät flera gånger på vägen genom mixed zone, men jag kom mig igenom utan större problem.

Jag har inte läst en text som skrivits efteråt och jag tänker inte göra det heller. Men jag är ändå tacksam över hur media mötte mig igår. Väldigt många var väldigt schysta och tackade för att jag ens ställde upp på intervjuerna. Det hör till att ställa upp på intervjuer efter mästerskap tycker jag, oavsett hur det har gått. 

Det är sällan någon hör av sig då man inte har lyckats. Min telefon brukar vara död och de sociala medierna brukar innehålla någon enstaka kommentar. Och det är helt ok. Vad säger man åt någon som har misslyckats? Om man lyckats vill man ju gärna höra att man har varit bra, även om man vet det. Men då man misslyckats vill man definitivt inte höra att man är dålig, och kanske ännu mindre höra att man är bra, då det inte ens är sant. 

Jag blev nog väldigt förvånad då jag tog i min telefon efter loppet igår. Inte ett enda ”grattis till nionde platsen!” (vilket inte är så mycket att gratta åt i den här situationen), utan en hel del uppmuntrande meddelanden fyllda med medlidande. Tårarna rann nog i en timme efter att jag sett de meddelandena. Tack!

Jag fasade för att logga in på twitter och facebook på kvällen. Jag ville inte höra vad jag hade gjort fel. Men förr eller senare skulle jag ändå logga in så lika bra att få det överstökat. Sociala medier må vara sociala medier, och allt som skrivs och gillas kanske inte är äkta, men om en bråkdel av de kommentarer jag fick igår kommer från personer som verkligen menar det de skrev, då är jag en lyckligt lottad människa. Jag hade aldrig, aldrig kunnat förvänta mig något liknande. Flera hundra kommentarer om att komma igen och att min tid kommer. Jag blev nog lite chockad. Och började gråta igen. Förstås. Det är så jäkla fint att så många bryr sig. 

Det här senaste dygnet har jag fått flera ”riktiga” kramar än jag har fått det senaste året. Idrottare, tränare och okända finska supporters har kommit fram och bara kramat mig. Kan hända att jag började gråta ett par av gångerna… Men jag har behövt det så jäkla mycket.

Jag minns då jag vann mitt första FM-guld i juniorklassen, 2005 i Huittinen. Varje dag i en månads tid fick jag nya gratulationer. Och jag var fascinerad över hur många som brydde sig. 

Men det är väldigt mycket lättare att vara glad med någon än att vara ledsen med någon. 

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå. Jag vet knappt vad jag försöker skriva. Jepp, sitter och gråter samtidigt (sov 3h i natt så det kanske också bidrar till min känslighet). Men det vill jag att ni ska förstå, att varje liten kommentar eller uppmuntrande ord som jag har fått efter mitt lopp har gått rakt in i hjärtat.

Det är så otroligt fint, att så många människor, varav endast ett fåtal är människor jag känner eller vet vem är, tar sig tid att skriva åt mig, även om de antar att de bara är en i mängden. Men ni är inte en i mängden. Ni är fantastiska människor allihopa, som har tagit er tid att försöka få en annan människa att le igen. Och ni har lyckats. 

Och vet ni vad. Ni har rätt också. Efter vinterns problem skulle det här inte vara min säsong, det har redan gått över förväntan. Min tid har inte ännu kommit, men den närmar sig med stormsteg, och då jag väl får allt att fungera, då får resten av världen se upp. Och sen då jag väl lyckas, då kommer ni som har stött mig hela vägen att vara en stor del av det!

Och den här säsongen är dessutom inte slut ännu.

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor i mitt liv, men jag är väldigt tacksam. Jag hoppas att jag kommer att kunna glädja er med många lyckade lopp framöver!

Man vinner eller så lär man sig något. What doesn’t kill you makes you stronger osv osv osv.

TUSEN TACK och KÄRLEK TILL ER!

Sandra


Blogg

Säsongen är i full gång.


Jag ber om ursäkt för att den här stackars lilla bloggen håller på att dö ut igen.

Jag reser fram och tillbaka och det är tävlingar mer eller mindre varje vecka och det är knappt så jag själv hinner med i svängarna. Därför har jag inte heller tagit mig tid att sitta ner och skriva detaljerade tävlingsstorys (jo, det kunde ju gå att skriva korta inlägg men det har mina fingrar inte riktigt fattat ännu).

Om ni ändå är intresserade av hur det går för mig så kan ni läsa mera här: https://www.facebook.com/pages/Sandra-Eriksson/248086238648211?ref_type=bookmark. Där uppdaterar jag kort efter varje tävling.

Till hösten då det lugnar ner sig lite så är jag nog tillbaka med långa tunga inlägg igen! 

I övrigt vill jag önska er alla en riktigt trevlig sommar! 

Och så bjuder jag på en bild från helgens stafett-FM-tävlingar. Laget på 4x800m. Tre systrar Eriksson och en Karin. Så där ser vi ut då vi är normala. Kan vara att det var därför vi vann.


Blogg

Början av säsongen


Säsongen är i full gång och det händer så mycket att jag inte har kommit mig för att bara sätta mig ner och skriva ihop några blogginlägg. Men det är lika bra att jag skriver först nu, så slipper ni de alltför långa detaljerade romanerna om varje tävling. 

Så här har min säsong startat:

1) 1500m i Oordegem, Belgien. 1p 4.15,75.

Mycket lång och jobbig helg. Arrangörerna hade misslyckats med ganska många småsaker och bl.a. glömt att skriva upp mig på transfer- och boendelistan. Så efter att ha rest halva dan så fick jag ännu skjutsas fram och tillbaka någon extra timme innan de lyckades fixa mat och boende åt mig. I övrigt var det väldigt rörigt på tävlingarna också men det är nog bara bra att bli van vid sånt också.

Loppet i sig var lika rörigt som allt annat. Jag blev instängd i klungan i början och kom ingenstans. Sen var det mycket löpning på bana två och mycket bromsande och ryckande. Loppet kändes ändå väldigt väldigt lätt, vilket 1500m inte ska göra. Hade mycket krafter kvar på slutet och körde en långspurt och råkade vinna, vilket var mycket oväntat. Hade räknat med en 5-10 plats. Priset var en flaska skumpa och blommor. Tiden var PB med en sekund, men ändå inget jag hurrar över. Känslan i kroppen var dock väldigt bra. Jag hoppas att jag hinner få in ett till 1500m i sommar med bra motstånd för jag tror att det går att kapa väldigt många sekunder.

Hemresan från Belgien blev också ett projekt då arrangörerna hade problem med att köra oss till flygplatsen osv. Men hem kom jag, om än en aning sliten. 

2) 3000m hinder i Rehlingen, Tyskland. 3p 9.51 och delar.

En knapp vecka senare satte jag mig på flyget igen. Den här gången på väg till Tyskland. Jag var grymt taggad eftersom den första tävlingen hade gått så bra. Jag hade visserligen kört två hårda pass i veckan och var inte direkt toppad för tävling, men jag räknade med att det kunde gå bra ändå. 

När jag landade i Frankfurt var det 34 grader ute. Vi var åtta personer i taxin som tog oss de 200 kilometrarna till Rehlingen. De första 3km tog 30min pga trafikstockning. AC:n i bilen fungerade inte jättebra och vi svettades som små rosa grisar allihop. Men vi klarade oss. Väl framme verkade jag inte finnas på boendelistan (surprise surprise), så de bokade in mig med en kulstötare. Men det gjorde inte mig något, hon var hur trevlig som helst. Enda problemet var att hotellet också saknade både luftkonditionering och fläktsystem. Utan att överdriva var det närmare 40 grader i rummet. Att sova i den värmen var inte speciellt lätt. Speciellt inte då jag råkade ha otur och tjejen jag bodde med både snarkade, pratade och skrattade i sömnen. Nåväl dålig nattsömn innan tävling gör inte så mycket om man sovit bra tidigare i veckan.

Tävlingsdagen var lika varm, om inte ännu varmare. Satt hela dagen nere i hotellets aula. Det var det svalaste stället jag kunde hitta även om det nog var närmare 30 grader där också. När starten på kvällen väl började närma sig var det 37 grader i luften och jag var helt utan energi. Det är inte helt ovanliht att det inte känns bra innan tävling, men det brukar jag inte bry mig om. Men vissa gånger vet man bara att det inte kommer att gå. Men det betyder inte att man ger upp innan, man kan ändå ge allt vad man har. Men det jag hade var inte så mycket.

Jag sprang taktiskt väldigt dåligt. La mig för långt bak i fältet och fick bromsa och byta bana hela tiden. Afrikanerna är inte speciellt duktiga över hindren så för att ta sig fram utan att springa på dem så blev det en del sicksackande. Vattengravarna gick uselt och jag lyckades falla och dra sönder en sko. Efter tre varv hade jag gett upp och sprang i bekvämt (okej, det fanns inget bekvämt den dagen, men så bekvämt jag kunde) tempo resten av loppet. Tog i lite på slutet då jag såg att jag kunde knipa en pallplacering men blev ändå förvånad över min tid. Var övertygad om att jag sprungit över 10min så 9.51 var en trevlig överraskning. En rätt bra tid för att vara ett riktigt skitlopp. Även de flesta andra löpare sprang mycket sämre än de gjort på andra lopp i somras, så det säger väl lite om förhållandena. 

Priset denna gång var två flaskor vin och sju flaskor alkoholfri öl. Och så en blomma på det. Märkliga saker. Dan efter tävlingen var det väckning klockan 4 och så en alltför många timmars resa hem. 

3) 3000m hinder i Lahtis, Finland. 1p 9.34,71.

Två dagar efter att jag kommit hem till Stockholm igen så var jag tvungen att flyga hem till Finland. Hade tänkt åka rakt till Lahtis dan innan tävling men Sveriges orienterare hade bokat VARJE flyg- och båtplats hela helgen. Mycket bitter blev jag över att behöva åka igen direkt jag kommit hem och dessutom lägga till en extra resdag i kalendern. Men det här elitidrottaryrket är ju inte direkt bekvämt heller. 

Hade även den veckan kört på rätt hårt, med en mycket slitande hinderträning och riktigt tunga intervaller dan efter (de intervallerna skulle inte vara tunga men jag var så grymt trött i benen). Ingen idealisk uppladdning. Men det är lång tid till säsongens viktigaste tävlingar så jag prioriterar träning före tävling ibland. Hellre halvtaskiga resultat nu och bra resultat i slutet av sommaren än halvbra hela sommaren. Var ändå rätt otaggad inför söndagens lopp. Vet att jag brukar springa bra solo, men mentalt är det inte alls lätt.

Vädret var skönt på tävlingsdagen. 15-17 grader och lite blåst. Helt underbart jämfört med Tyskland. Coachen var på plats för att ropa varvtider, vilket nog underlättar om man ska springa helt solo. Jag öppnade loppet rätt hårt, på höga 3.05. Ett tempo som jag ska kunna hålla för i slutet av sommaren, men som kanske var lite för hårt i ett sololopp i mitten av juni. De sista två kilometrarna gick på ungefär 3.14,5. Inget perfekt lopp men torrhindren gick riktigt bra. Tiden var också väldigt bra med tanke på att det är juni och jag fortfarande inte är i någon toppform. Men något superlopp var det inte. 

Fördelen med sololöpning är att det är lättare att anpassa sig till hindren och att man får springa som man själv vill. Nackdelen är att man inte har något att fokusera på, inte har något att fightas för och framförallt att man inte har någon att springa mot under sista varvet. Många blev ivriga över den höga placeringen i europastatistiken men för min del spelar det ingen roll om jag är etta eller trettiosjua. Statistik är bara siffror och stämmer aldrig överens med tävlingsplaceringarna sen. Och statistiken i juni säger inte så mycket om nivån i augusti. Jag hoppas i varje fall att många europeer kommer ner under 9.30 i sommar. 

Nästa tävling bli på lördag, lag-EM i Tallinn. Eftersom Finland bara är i first league så är startlistorna inte så märkvärdiga så jag gissar att det blir ett roligt taktiklopp. Jag har inga planer på att jaga någon hård tid där. Veckan därpå blir det 3000m på Paavo Nurmi Games och sen åker jag hem till Stockholm en stund innan det är dags för Stafett-FM.

Just nu känns det riktigt bra. Vi jobbar på mycket med tekniken och gör stora framsteg. Och då det väl sitter kommer jag förutom att kapa sekunder på själva hindren, också bli bekvämare i min löpning och kunna kapa sekunder där. Men det behövs mera träning för det. Jag ligger också efter konditionsmässigt efter den halva träningssäsongen så nu blir det mera fokus på kondition framöver. Är riktigt taggad på slutet av säsongen då början har sett ut så här. 

Tack till alla som hänger med och lyckönskar och gratulerar. Det värmer att så många hänger med och bryr sig!

Trevlig midsommar!

Sandra


Blogg

Ska vi göra Stockholm till en bättre plats?


Jag springer rätt ofta där det är mycket folk. Runt söder, runt Kungsholmen och liknande. Gång/cykelbanorna är så fina och det är roligt att vistas bland folk. Givetvis är det svårt att ta sig fram såna här fina sommardagar då hela Stockholm är ute och går, och jag får nog skylla mig själv som försöker mig på att springa där. Men jag har ändå insett hur lite det krävs för att göra gångbanorna så mycket trevligare och för att alla som rör sig till fots ska kunna ta sig fram rätt smidigt.

Det här är min lista på småsaker som jag tror att skulle göra Stockholm till en trevligare plats. 

1) HÅLL HÖGER. Jag springer två mil om dagen på Stockholms gångbanor. Folk håller höger, vänster, mitten och allt på en gång. Alla skulle ha det så mycket lättare att ta sig fram om alla höll till höger. (Här kan jag tillägga att jag fått en del kommentarer om att man går på vänster sida. På en vanlig väg, ja. Men på gångbanan finns inga regler om vilken sida man går på. Därför tycker jag att kommunen själv skulle lägga upp skyltar för att underlätta. Vänster eller höger spelar ingen roll, men det är ju absolut smidigast om alla väljer samma).

2) Gå inte för många i bredd på smala områden. Det kommer alltid någon gående bakifrån som vill gå förbi. Man behöver absolut inte gå på kö men kan kan försöka vara lite uppmärksam.

3) Gå inte i bredd om ni går förbi folk som går i bredd. Då måste de som kommer emot stanna och vänta på att ni har gått förbi.

4) Om ni träffar någon bekant på er promenad, stig till sidan om ni ska stanna och prata.

5) Gå vid sidan om du ska peta på din telefon. Du har inte så bra koll runt omkring dig som du tror. 

6) KOPPLA HUNDARNA! Och ha koll på kopplet. Det här gäller även de med snälla hundar. Även de som har hundar som ”aaldrig skulle göra något illa”. 

7) Håll höger även om du har en barnvagn. Gå inte med tre barnvagnar i bredd. 

8) GÅ INTE MOT RÖTT. Vad ni gör då ingen ser bryr jag mig inte om. Men står det barn och väntar så lär ni dem att göra fel. Vuxna människor är barns förebilder, om man vill eller inte. Gå inte heller mot rött om det kommer bilar fastän ni är säkra på att ni hinner. Bilen måste ändå bromsa för säkerhets skull, och visst är det bra att den saktar ner, men inte på grund av att fotgängare bryter mot reglerna. Tänk efter, har ni verkligen så där bråttom?

9) Kör inte överhastighet bland folk. Helst inte någon annanstans heller. Vi har bara ett liv var.

10) Om det är överfullt på gångbanan och du som löpare väljer att springa på cykelbanan, håll rätt fil! Och kom ihåg att det är cyklisternas väg, det är du som ska flytta dig om det blir trångt. 

11) Om du möter en människa där det är trångt. Gör dagens goda gärning och ge den andra människan företräde. Gör någon likadant för dig, tacka och le! 

12) Sluta trängas för att vara först av och på bussar och tunnelbanor, speciellt då du inte ens har bråttom. 

13) Om det öppnas en ny kassa i butiken, låt de som har köat längst gå dit först. Har du jättebråttom och har lite saker kan du fråga om du kan gå före.

14) Låt dig inte bli lurad av stressen i centrum. Har kommit på mig själv med att stressa direkt jag rör mig inne i centrum eftersom alla andra verkar ha så bråttom, även om jag själv egentligen har all tid i världen.

15) Den långsammaste är inte den som äger vägen. Ofta känns det som att de som går har lite mer rätt än de som springer att röra sig på vägarna. De som går kan tänka sig att flytta sig om det kommer andra gående emot, men inte om någon springer. Och de som cyklar, de får bara akta sig och ta sig fram om de råkar ha tur och det finns en lucka någonstans. Hur skulle det vara om man respekterade de som vill ta sig fram snabbare också? Man behöver absolut inte hoppa i diket för att folk ska komma fram, men om det är möjligt kan man ju dra ihop sig lite.

16) Var schyst mot andra så kanske andra är schysta tillbaka. Är du otrevlig och egoistisk så lär nog ingen vara schyst tillbaka åtminstone. 

Jag menar inte att söndagspromenaden ska handla om att göra andras söndagspromenader så trevlig som möjligt. Man får tänka på sig själv och njuta av sommaren. Men det krävs så lite för att göra det behagligt för alla andra också. Tillsammans kan vi göra Stockholms vägar trevligare att vistas på! Jag tycker att vi börjar nu!

Sandra

Ps. Det här är alltså inte skrivet ur löparsynvinkel. Det handlar inte om att jag ska kunna ta mig fram på mina löprundor, det klarar jag nog. Det handlar om att alla ska kunna ta sig fram lite smidigare. Och det är under mina löprundor som jag har iakttagit och konstaterat hur egoistiska vi människor är.


Blogg

Inför vad som komma skall


Jag blir så arg på mig själv. 


Säsongen närmar sig med stormsteg och som jag har längtat. Jag har varit otroligt taggad och längtat och längtat… inför nästa års säsong. Säsong 2015. Inför den här säsongen har jag lagt alltför mycket tid på att känna ångest. Och det faktum att jag har tillåtit mig själv att känna så gör mig lite förbannad på mig själv. 

Det är inte det att jag är i dålig form på något vis. Tvärtom, jag har gjort bättre pass än någonsin den senaste tiden. Jag älskar att tävla, det är ju därför jag har slitit hela vintern med en massa alternativ träning. Det är inte heller mitt knä som är problemet. Det mår hur bra som helst. Dessutom har jag tränat hinder sedan februari så jag borde inte behöva vara orolig. Men det är den där vattengraven. Den där jävla, älskade vattengraven. 

Jag har slitit på med vattengravsträningen i flera månader. Jag gör framsteg och då jag väl får till det, då kommer det inte bara att vara bra, det kommer att vara perfekt! Men det kommer knappast att ske i sommar. Höstens och vinterns planerade ben- och hoppstyrka blev utebliven p.g.a. knäproblemen, så benen har inte fått den styrketräning de har behövt. Och jag litar inte på att benen håller för att ta emot mig på bara ett ben.

Landar man jämfota är man en värdelös hinderlöpare. Så råder tydligen den allmänna uppfattningen. Det gäller dock inte afrikanerna, för de är ju… afrikaner!? Faktum är dock att man inte nödvändigtvis behöver tappa så mycket tid med jämfotalandning heller (härregud, jag har ju hållit på med den i tio år, jag börjar kunna den), men det är givetvis bättre att landa med ett ben (såvida man gör det rätt). Liksom med allt annat i världen så har även jämfotalandningen sina fördelar, även om nackdelarna må vara flera, och de fördelarna kommer jag att fortsätta utnyttja till max (fram tills jag klarar av att landa med ett ben förstås). Försök komma på dem om ni kan! Dessutom går det uppenbarligen att springa under 9.10 med jämfotalandning (och dålig torrhinderteknik). Som sagt, se på afrikanerna!

Varför sjutton landar jag jämfota då? Jag började springa hinder 2003. Då var jag fjorton år. Hinderlöpning för damer fanns knappt då (det var först år 2005(!) som damerna fick börja springa hinder på mästerskap!). Det fanns inga direkta hindertränare i mina trakter och ingen som kunde hjälpa mig på rätt sätt. Jag fick veta ungefär hur det skulle se ut, men inte hur jag skulle göra för att få det att se ut så. Det fanns inte människor med tillräcklig kunskap som kunde hjälpa mig. Så jag körde min hinderträning själv. Då jag var fjorton år tränade jag bara kring tre gånger i veckan och var med andra ord inte jättetränad. Jag hade aldrig klarat av att landa med ett ben i vattengraven. Så jag landade jämfota. Det var det sättet jag lärde mig. 

Ett par år senare tröttnade jag på att aldrig få till en bra vattengrav (bra resultat hade jag ändå gjort med flera finska juniorrekord och mitt första FM-guld för seniorer, men jag visste ju att det kunde bli bättre). Så jag slutade stiga på vattenhindret och började klippa det istället. Då blev landningen bra… några lopp. Sen var jag tillbaka i mitt invanda mönster. De senaste 10 åren har jag landat jämfota i vattengraven över 1000 gånger. Och det är lite av ett problem. Jag vet exakt hur jag ska göra, men att få kroppen att ändra på ett så invant mönster är riktigt svårt.

I höstas hade jag ett möte med Oscar Gidewall och jag kände genast att han förstod mina tankar och mitt problem och att jag äntligen hittat någon som faktiskt kommer att kunna hjälpa mig. Framför allt någon som vill hjälpa mig. Bättre sent än aldrig! Så direkt knät höll för löpning och hopp i februari började vi träna. Jag har lärt mig väldigt mycket sen dess och jag har insett att det kommer att bli riktigt jäkla bra, bara jag för en gångs skull har tålamod. Jag har förlängt mina karriärsplaner med fyra år och är nu inne på att vara aktiv fram till 2021. Jag känner mindre stress och framför allt känner jag att säsong 2014 inte kommer att vara min viktigaste säsong i karriären. Och det är skönt. Det betyder dock inte att jag struntar i den kommande säsongen. Mina mål är skyhöga. Men det är inte på liv och död. 

Men nu då jag har allt på klart, jag vet vad jag vill och jag vet hur säsongen kommer att se ut, varför har jag då känt ångest? Varför är jag så rädd för vattengraven när jag har gjort likadant i tio år? Jo, därför att folk säger att jag är dålig. För att folk har sagt åt mig att jag är dålig så många gånger att jag till slut började tro på det. För att jag har fått ångest och skämts mitt i pågående lopp. Och då har det inte varit kul att tävla. Jag är perfektionist och vill att allt ska vara 100% korrekt och bra. Jag är väldigt obekväm med att göra saker jag inte är bra på, speciellt inför folk.

”Läs för guds skull inte tidningskommentarerna”, säger folk. Rätt. Jag läste alltid förr, tyckte att det var bra tändvätska. Skrattade åt de som var arga på mig för att jag pratade svenska, för att jag svor i en intervju, för att jag trippade före varje hinder (det loppet analyserade jag i efterhand, av 35 hinder fick jag korta av steget inför 6, vilket är helt mänskligt. Men enligt kommentaren var 6 tydligen alla), för att jag var för dålig bara helt allmänt osv. Men vattengravskommentarerna blev för mycket. Så jag slutade läsa.

”Sandra, jag vill bara ge dig ett tips, det går snabbare om du inte landar jämfota…”

”Men hur jävla svårt kan det vara, tränar man det en gång så kan man ju det!”

”Varför kan alla andra men inte hon???”

”Hahaha, finskans vattengravsteknik är lite speciell”

”Om hon slutade att blunda och plumsa i på det djupaste stället går det kanske bättre”

”Det ser för bedrövligt ut”

”Du har inte funderat på att börja springa slätt?”

Jag sitter och skäms medan jag skriver. Det känns som att jag förnedrar mig själv bara av att citera orden (och gud nej, jag har inte googlat dem, tro mig, såna där ord fastnar i hjärnan väldigt länge då man en gång har sett dem). Och det där är inte ens tidningskommentarer, såna läser jag inte längre. Det där är professionella sportjournalisters kolumner, det där är svenska tv-kommentatorers ord, det där är citat från speakers, det där är mail som jag får, det där är meningar som folk taggar mig i på twitter. Jag kommer inte undan det. Jag får höra det hela tiden, överallt. Till och med av nära bekanta. Och det är inte så konstigt. Det är ju inte vackert. Man ”ska” inte landa jämfota. Och vissa vill faktiskt bara hjälpa. Men allt det här har lett till att då jag får frågan efter ett lopp om hur det har gått så svarar jag alltid ”vattengraven gick ju som vanligt skit men…”

Jag är trött på att bry mig om andras åsikter i det här fallet. Jag är trött på att tro att jag är en värdelös hinderlöpare. Det spelar ingen roll om jag så doppar mig i vattengraven. Det är tiden från start till mål som räknas, och sen får folk ge sina skönhetspoäng hur mycket de vill. Men jag rekommenderar folk att tänka efter. Inte bara då det handlar om mig, utan varenda idrottare. Det är fritt fram att ha åsikter men tänk efter innan ni skriver ner dem så att alla kan se. En tävlingsidrottare gör alltid sitt bästa och tro mig, går det inte bra så är nog han/hon tillräckligt besviken på sig själv utan taskiga kommentarer från alla håll.

Till er alla där ute (som inte råkar vara min mamma eller Guy eller Oscar eller Tom), ni behöver inte kommentera min vattengravsteknik. Jag vet! Jag vet väldigt mycket mera än ni vet om min egen teknik! Och jag lovar er, den kommer att bli bra!

Min tanke med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig för att jag har tränat fel från början. Jag har det faktiskt rätt bra som har kommit så här långt med en sån här teknik. Tänk hur jäkla bra det kan bli när jag får till det! Jag vill bara ge folk lite perspektiv på min situation. 

De senaste åren har jag kommit på mig med att skaka besviket på huvudet efter var och varannan vattengrav, mitt under tävlingar. Inte för min egen skull, utan för att visa åt de som ser loppet att ”ja, jag vet att det gick skit”. I sommar ska jag le brett varenda gång jag landar fel. I sommar kommer det att bli kul att tävla.

Den bästa hinderlöparen är inte den som springer vackrast, den bästa hinderlöpare är den som kommer först i mål!

Sandra


Blogg

Skärholmsloppet


Jag gillar verkligen landsvägslopp. 5000m och 10000m på bana är så himla enformigt och tråkigt. Har inte ett enda vettigt resultat från nån av de sträckorna på bana eftersom jag bara sprungit taktiklopp med spurtdueller. Förutom ifjol då jag yrade 12,5 varv runt banan i Kuortane, helt utan motstånd, i stekande sol. 16.01 sprang jag där och det var över 20s långsammare än jag hade planerat. Lopp som man hinner bli uttråkad under är inte min grej. Nackdelen med landsvägsloppen är att de oftast går mitt på sommaren och det passar ändå inte riktigt in i min bansäsong. 

Men nu behövde jag en hård genomkörare på en överlång (längre än 3000m) sträcka och Skärholmsloppet passade perfekt in i planerna. Det blev inget toppande innan loppet utan jag körde på som vanligt med träningen i veckan. Mitt mål inför loppet var ändå så sjukligt högt att jag inte vill skriva ut det. Vill inte chocka er. Målet var också ganska orealistiskt. Sen var det kanske också lite dumt att lägga upp ett mål innan jag hade sett banan. 

Shoppingcentrumlöpning. Foto: Mikael Grip (lopningforalla.se)

Banan började med en lååång uppförsbacke, tätt följt av en låång utförsbacke. Sen dök det upp några smålut här och var och väldigt många branta svängar som var svåra att ta sig igenom i full fart. Med 1km kvar kom en ordentlig uppförsbacke till, och så var de sista hundra metrarna till målet uppför. Banan i sig var inte så tung, men såna där saker tar ju ändå ner tempot, om man vill eller inte. 

Ett annat mål var att vägga. Jag har aldrig väggat. Jag har öppnat för fort hundratals gånger men då har jag bara kört lite långsammare i mitten. Jag har aldrig sprungit så att jag knappt lyckas ta mig i mål. Det är inte heller någon känsla jag vill uppleva men jag undrar mest hur snabbt jag egentligen skulle kunna springa om jag försökte vägga. 

Nåja, väggar var det inte tal om igår. Killarna stack iväg direkt och jag hamnade i ingemansland. Ingen i närheten varken framför eller bakom mig. Och så fastnade jag i ett väldigt bekvämt tempo. Benen gick på autopilot och jag hade ingen lust att börja ta i mera. Banrekordet måste jag klara, det var mitt enda krav. Så jag sprang på där för mig själv. Och hade jag inte varit så torr i munnen att det var riktigt jobbigt att andas så hade jag nästan kunnat säga att loppet var en njutning. 

Analyserar löpsteget med coach Gidewall efter målgång. Foto: Magnus. (Oscar filmade också lite av loppet, vilket kan ses här: http://instagram.com/p/oGvv9hKfjK/)

Då jag såg klockan precis innan målgång visade den på 16.13 och jag blev himla nöjd. Sen då jag kollade på min egen klocka så visade den 16.18,0 och jag blev bitter. Resultatlistan höjde det sedan till 16.19 och jag blev besviken. Snittempot på 3.16 känns ändå trevligt med tanke på piggheten i benen. 

Då jag bytte några ord med Uhrbom efteråt sa han precis samma sak som förra gången vi sprang samma lopp och jag frågade hur det jag ”njaa.. ja trodde du skulle komma ikapp på slutet..”. Och ännu en gång tänkte jag att oj, var jag så duktig. Och ännu en gång kollade jag resultaten och konstaterade att det inte låg så mycket sanning i det han sa. Igår var han ju ”bara” en minut (och ganska många sekunder) före. Nåja, jag har en bit kvar innan jag börjar vinna över killarna också. Kanske om jag föds som kenyan i mitt nästa liv!

Segerintervju. Foto: Magnus.

I övrigt så hade Löparakademin gjort ett fint jobb med hela evenemanget och stämningen var fin vid målområdet. Publiken gjorde loppet bra mycket trevligare också! Mer sånt. 

Och jag blev så inspirerad av den delen av loppet som vi sprang genom köpcentret att jag nästan gjorde IKEA lika snabbt efteråt. Nästan. 


Blogg

Om att vara ständigt övervakad. Om rädslan att bli oskyldigt bestraffad. Om dopingtest.


Jag hade aldrig hört talas om doping innan jag var 11 år. Elva år var jag samma år som skid-VM ordnades i Lahtis år 2001. Då förstår ni. Jag hann idrotta i sex år, lyckligt omedveten om att doping existerade. Lahtisskandalen stör mig ännu idag. Inte för att jag varken då eller nu är speciellt insatt i skidsporten, utan för att människor som inte kommer från Finland skämtar om det och då och då säger åt mig att ”i Finland vet ni ju hur man gör för att prestera bättre…” osv. Det är skämt, och jag är en människa som tycker att man får skämta om det mesta. Men just doping är nog ett väldigt känsligt ämne för mig. 

Jag blev dopingtestad för första gången för fem år sedan. Jag blev slumpmässigt utvald till ett blodprov i samband med EM u23 i Kaunas 2009. Det var spännande och jag kände mig lite cool som faktiskt hade blivit dopingtestad.

Annat var det ett år senare då jag blev kallad till mitt första dopingtest i form av ett urinprov efter att ha vunnit terräng-FM. Det var vidrigt. Min absolut värsta dopingtestupplevelse. Jag drack litervis med vatten och höll mig så länge att jag trodde jag skulle spricka. Sen gick jag på toa, med en mugg i ena handen och med en kvinna som stod och stirrade rakt ner mellan mina ben medan jag försökte kissa. Det kom inte en droppe. Inte en endaste droppe. Det gjorde ont och jag kunde inte göra någonting. Jag var inte van vid toapublik och kunde omöjligt slappna av. Efter tre försök kunde jag slutligen fylla den förbannade burken, men eftersom jag druckit så mycket vatten innan så var innehållet i burken – just det – bara vatten. Så ja, de sa att jag måste göra ett nytt test. Tre test senare gick det äntligen igenom. Jag var slut i hela min kropp och yr i huvudet av all vätska. Men jag hade överlevt mitt första dopingtest. Och jag såg inte fram emot att göra det igen. 

De kommande testen som gjordes i samband med tävlingar då och då var inga höjdare. Det var jobbigt varje gång (men ändå aldrig lika svårt som första gången). Därför blev jag inte jätteglad då jag fick ett brev på posten där det stod att jag hade blivit vald till ADT:s testingpool. Då man är med i testingpoolen så måste man uppdatera tre månader i förväg i en kalender var man kommer att befinna sig varje natt. Man måste också uppdatera när man har tävlingar och om man har regelbundna aktiviteter. Eftersom man givetvis inte kan veta över tre månader på förhand var man kommer att befinna sig kan man uppdatera efterhand. Man måste också uppdatera med säkerhet vara man kommer att befinna sig under 60min varje dygn. Det här måste vi göra för att de ska ha möjlighet att kunna komma och testa oss när som helst, utan att förvarna. Det här systemet är väldigt smidigt för de som åker runt och gör testerna och det är väldigt bra att de jobbar så hårt mot dopingen. Men samtidigt erkänner jag att det inte alltid är trevligt att känna sig så bevakad. Men livet är ju ändå inte alltid trevligt. Och nej, man får givetvis inte gå ur gruppen. 

Nu har jag blivit dopingtestad så otroligt många gånger att det går på ren rutin. Men det är inte alltid det går smidigt till. En gång dök de upp då jag var på en kompis sommarstuga och dit försvann den trevliga kvällen med vännerna. Ett par gånger har jag nyss varit på toa och de har suttit kring mitt köksbord i evigheter medan jag har försökt svara så gott jag kan på deras frågor med min usla finska medan jag försökt tvinga mig själv att bli kissnödig. En gång glömde testpersonen sina grejer hemma och vi fick åka tunnelbana med en urinburk i handen genom hela stan för att fixa det. Någon gång har de ringt mig klockan 6 på morgonen och sagt att jag ska komma och öppna dörren åt dem då jag i själva verket befann mig utomlands (den gången blev jag nog rätt arg. Det kändes så onödigt med att jag uppdaterar noggrannt var jag befinner mig om de inte bryr sig om att kolla upp det), och senast förra veckan lyckades de pricka in två test inom fyra dagar, vilket var lite onödigt. 

Jag vet att jag gnäller ibland. Jag suckar för att jag blir väckt tidigt på morgonen och jag blir irriterad för att jag ibland måste slopa mina planer och avvara 1-3h av min dag på ett jäkla urinprov. Jag tycker att det är trist att jag inte får heja på mina kompisar på friidrottsplanen eftersom jag själv sitter instängd i ett rum och väntar på att bli kissnödig. Och jag gnäller för att jag måste uppdatera mitt liv åt okända människor varje dag. Det är dumt av mig, jag vet, för det är faktiskt inte så ansträngande. Och jag är väldigt tacksam att de gör det jobb de gör för den rena idrotten.

Det som jag egentligen ogillar med hela systemet är bestraffningen. I fall jag glömmer att uppdatera var jag är så får jag en varning. Ifall jag uppdaterat fel och jag inte har varit på plats då de kommit för att testa mig så får jag en varning. Och får jag tre varningar inom 18 månader så kan jag bli avstängd för doping 1-2år. Jag förstår tanken, med ett sånt där system är det väldigt svårt att fuska, men jag tycker inte att konceptet är helt lyckat. Jag har råkat glömma, och jag har klickat fel på den krångliga sidan som vägrar att samarbeta oavsett vilken webbläsare jag använder. Alla gör misstag, och jag är livrädd för att få en varning. Att bli avstängd utan att ha fuskat skulle vara en mardröm.

Samtidigt som jag är tacksam över att vi har ett bra antidopingarbete här i landet så känns det också bittert över hur dåligt det sköts i andra länder. Vissa blir aldrig testade, vissa får förvarningar innan sina tester och vissa ”råkar” missa sina tester utan att bli bestraffade. Därför känns det trist att kunna åka fast för att man i misstag råkat glömma eller skriva fel tre gånger på 18 månader (en gång per halvår, det är bara mänskligt!), medan andra nästan helt fritt fram bara kan dopa sig. Och då spelar det ingen roll om man misstänker någon för att ha fuskat. Har de inte åkt fast i ett test så är de oskyldiga. Men givetvis jobbas det på hela tiden och görs allt fler tester. Så det är helt klart på väg åt rätt håll.

Igår fick jag en lapp på posten där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Jag hade hoppats på lite tävlingskläder från Nike, men istället var det en tjock präm om antidopinginformation, alla regler samt en ”inbjudan” till att fortsätta vara med i testingpoolen ett år till. Inte lika kul, men vad fasiken, det är ju ändå inte varje dag jag får paket på posten. Ett nytt pannband fick jag också. Skitsamma att jag redan har fyra likadana, det kanske blir kallt i vinter!

Jag tycker att antidopingkomittén i Finland jobbar bra, även om jag tycker att det ibland belastar idrottaren för mycket. Det finns saker som kunde göras bättre och smidigare, men det är jag säker på att kommer att ändras också, ifall någon kommer på en bättre lösning. Men jag önskar också att det fanns ett likadant antidopingarbete i resten av världen. Att det skulle vara lika för oss alla. Jag känner mig hellre överbevakad och vet att det är samma sak för alla världens idrottare, än att aldrig bli testad och veta att ingen annan blir det heller.

Här kan ni läsa om hur ett dopingtest går till: http://www.antidoping.fi/documents/13727/14539/Instruktioner+f%C3%B6r+urinprov

Efter dopingtestet är det som hos tandläkaren då man var barn. Man får en liten sak efteråt. Har tiotals ADT-reflexer, svettband, pannband, kortlekar, nyckelband, guldskosnören, tröjor, usb-minnen, pennor, kort, böcker, vattenflaskor osv. Börjar snart vara på Guinness rekord-standard!

Så nu vet ni det.

Jag vill avsluta med att säga en viktig sak. Alla är inte dopade! De bästa idrottarna är inte alla dopade. Jag är inte dopad, och jag kommer aldrig någonsin att överväga ett sådant alternativ. Jag, liksom många andra, kommer att kämpa hårt för att nå toppen, utan att använda mig av förbjudna metoder.

Jag stöder ren idrott! 

Målgång på förra veckans vårstafett. Foto: Johan Bäck

Sandra

På http://www.antidoping.fi/web/sv kan ni läsa mera om hur antidopingarbetet fungerar i Finland. Där finns information om testingpoolen, dopingtester och mycket mer. 


Blogg

Terräng-FM, den detaljerade versionen


Har haft en riktigt typisk tävlingshelg bakom mig med alla möjliga komponenter som en tävlingshelg brukar innebära. Finska mästerskapen i terräng stod på schemat och även om det inte är en lika viktig tävling som banloppen så är det fortfarande ett viktigt formbesked inför säsongen. Och ja, FM är ju trots allt alltid FM!

Jag åkte hemhem till Nykarleby redan i torsdags. Eftersom jag nu ändå skulle en runda till Finland så ville jag hinna passa på att umgås med familj och vänner också. Och uppladdningen blev den bästa, en lördagkväll med tidernas onyttigaste (men godaste) kaka, chips, eurovision och världens bästa vänner! Jag fick visserligen ge mig och köra hem redan efter hälften av bidragen för att åtminstone få ihop 6h sömn innan jag skulle upp på söndag, men det var kul ändå. 6h sömn är väldigt lite men en natt spelar ingen roll, inte ens före tävling. Hade sovit bra tidigare i veckan så det var inga problem. Det är oftast rätt lönlöst att försöka gå och lägga sig flera timmar tidigare än vad kroppen är van vid. 

Söndagen började med en kortkort morgonlänk för att väcka kroppen och sen var det drygt fyra timmar i bil till Lempäälä som väntade. Min kropp var inte så förtjust i bilandet eftersom jag fortfarande hade extrem träningsvärk i hela kroppen av den senaste hinderträningen. Men det får ju inte kännas för bra heller. Min vän Jimmy (som sprang herrarnas 4km), som jag för övrigt inte träffat på över ett halvår körde och vi hade en del att prata om så tiden gick snabbt.

Väl framme var det det vanliga. Bekräfta, byta om, säga hej åt folk, heja på löpare, kolla in området och gå runt banan. Banan var väldigt bra. Är inte helt förtjust i att springa många varv, men det var som vanligt tre stycken 2km-varv som skulle rundas. Min drömterrängbana är väldigt backig och med väldigt mjukt underlag. Även om såna banor är väldigt tungsprugna så brukar jag ha en fördel där. Gårdagens bana var grus hela vägen och väldigt behaglig att springa på. Och backar fanns det en hel del av. Det var väldigt få metrar som var platta. 

Jag var inte nervös innan loppet men jäkligt rastlös. Ofta längtar jag till att loppet ska vara över, men igår såg jag verkligen fram emot att springa. Ifjol hade jag överträffat mig själv rejält genom att springa väldigt lätt och kontrollerat men ändå vinna med 43 sekunder. I år var jag säker på att det inte skulle bli lika bekvämt. Vi var nästan 60 tjejer anmälda och det var speciellt två som jag visste att kunde bli svårslagna. Den ena var Kristiina Mäki, tjejen som har dubbelt medborgarskap men tyvärr (hon skulle vara perfekt i vårt finnkampslag) representerar Tjeckien på större tävlingar. Hon sprang 9.01 på 3000m på kortbana i vintras och tränar väldigt mycket backe. Den andra var Annemari Sandell-Hyvärinen, en kvinna som trots att hon har familj och barn och har avslutat sin elitsatsning för länge sedan, är en riktigt duktig och rutinerad löpare, speciellt i terräng. Hon har vunnit terräng-FM många gånger och sprang 14.56 på 5000m och 31.40 på 10000m redan då hon var nitton. Så motstånd hade jag med andra ord. 

För att enklast greja segern hade jag kunnat lägga mig i toppklungan och ligga kvar där tills den branta backen 300m innan mål där jag kunde ha lagt in en ordentligt spurt, men hur kul hade det varit? Istället tänkte jag köra min vanliga terrängtaktik. 

När startskottet small stack jag iväg med planen att öppna hårt och få alla andra att släppa, en efter en. Kristiina la sig direkt i ryggen och jag märkte snabbt att hon är en mycket duktig backlöpare. Jag fick pressa hårt uppför för att hon inte skulle gå om, för det ingick ju inte i mina planer. Jag insåg också att mina ben inte kändes alldeles för lyckliga över tempot och att det aldrig skulle hålla. För vi öppnade hårt. Riktigt hårt (jämförelse: första varvet var snabbare än 19-årspojkarna och andra varvet ungefär lika. De är visserligen ”bara” 19 men det är ändå Finlands duktigaste pojkar!). Jag hade en känsla av att det skulle straffa sig, men fortsatte att köra på med tanken ”om jag väggar så kommer kristiina troligen också att vägga, och om hon inte väggar så förtjänar hon helt klart att vinna”. Men efter första kilometern hade jag en liten liten lucka och kunde börja slappna av lite. 

Bild från kestavyysurheilu.fi

Andra varvet gick betydligt långsammare än första och benen började piggna till. De var hur fräscha som helst och jag drog ifrån lite till. Sista varvet höll jag precis samma tempo som det tidigare varvet och ännu de sista 500 metrarna tänkte jag på hur pigga benen var. Men som sagt, det var benen. Resten av kroppen kände bra av den hårda öppningen. Lite illamående, lite ont i ryggen, flåsigt, dregligt och snorigt. Sådär fräsch som man ska vara då man springer terräng. 

Det blev en seger igen. Inte lika bekvämt eller lika överlägset som ifjol. Men likväl seger. Kristiina blev som väntat tvåa, 31 sekunder efter mig, och Annemari ytterligare 8 sekunder efter. Både jag och Kristiina hade säkerligen kunnat springa snabbare om vi inte börjat med att spruta en kilometer, men sådär blir det ibland. Och det var rätt kul ändå. Åtminstone i efterhand. Jag var hur som helst nöjd med loppet och tyckte att det var ett fint formbesked inför säsongen. 

Foto: kestavyysurheilu.fi

Tiden blev 19,58 och borde betyda ett snittempo på strax under 3.20. Ifjol sprang jag däremot på 19,44 på en plattare men mjukare bana. Jag har väldigt svårt att tro att jag sprang långsammare i år, trots att banan var betydligt mer kuperad, men kanske. Banmätningen brukar aldrig stämma exakt heller. Så kanske var det för kort i fjol eller för långt i år. Men det spelar ingen roll. Ett FM-guld, en blombukett och ett bröd rikare blev jag i alla fall. Och så fick jag gå på veckans andra dopingtest. Börjar bli rutinerad på den fronten nu! 

Hade fått för mig att jag hade en smidig hemresa efter tävlingarna men vet inte riktigt i vilket svagt ögonblick jag hade inbillat mig det. Bil + tåg + tåg + buss + flyg + tåg + taxi. Med en kort natt, en tidig morgon, en hel dag utan varm mat och den där fascinerande urladdningen som uppstår efter varje tävling så blev kvällen vääldigt lång. Behöver jag säga att jag sov gott i natt?

En fantastisk helg har jag i varje fall haft. Det var otroligt kul att träffa alla fina friidrottsmänniskor igen och att få andas in lite tävlingsluft. Börjar nästan se lite fram emot den riktiga tävlingssäsongen nu!

Idag är jag fortfarande lite tom i huvudet men försöker mig ändå på det svåra pusslandet med att få ihop en så bra tävlingsäsong som möjligt. Berättar mera om de planerna då jag har bestämt mig.

Nästa lopp blir åtminstone Skärholmsloppet inkommande lördag och sen börjar det bli dags för bansäsong!

Tack för lyckönskningar och gratulationer, det värmer! 

Ps. Loppet kan ses här (med finska kommentatorer): http://arenan.yle.fi/tv/2152528  Vårt lopp startar vid ca 1h6min


Blogg

Jag behöver er hjälp!


År 2005 satte jag mig för första gången i mitt liv i ett flygplan! Jag var sexton år och skulle iväg på Juniorfinnkampen till Göteborg. Det första planet, från Vasa till Helsingfors, var ett pyttepyttelitet propellerplan som jag borde ha fått klaustrofobi i. Men jag var så fascinerad över min första flygresa att jag inte ens tänkte på att jag skulle kunna få för mig att bli rädd. 

Och jag flög och flög. Jag har flugit tusen gånger från Österbotten till Helsingfors och lika många gånger till Stockholm. Jag har flugit runt till 17 av Europas länder. Jag har flygit några gånger till Ryssland och jag har flugit till Japan. Jag har flygit till Sydafrika och Sydkorea. Jag har till och med flugit med ett polskt inrikesplan (ADLRIG MER, ALDRIG! Det var VIDRIGT!). Men av någon anledning var jag inte speciellt rädd de fem första åren. 

Det bara hände helt plötsligt. Troligen efter någon extra gropig flygtur. Men plötsligt började det lite spännande pirrandet övergå i rädsla. Och sen blev det bara värre och värre. De stora planen som flyger utanför Europa skrämmer skiten ur mig. Jag är ett kontrollfreak som älskar logik. Så där stora saker ska inte kunna flyga och jag hatar att jag inte kan gå av om jag inte vill vara med längre. Jag hatar att inte ha kontroll på vad som sker.

Jag vet att flygrädsla är vanligt och jag hör absolut inte till de värsta fallen. Jag har aldrig tagit tåg/båt istället för flyg för att jag inte har vågat. Jag ligger på tretton flygplansstarter hittills i år och jag borde ha minst 25-30 till innan året är slut och jag vet att jag kommer att klara det, men jag vet också att det kommer att bli jobbigt.

Speciellt starterna. De är väldigt, väldigt jobbiga. Jag är helt lugn fram tills vi väl står på banan och motorerna börjar köra på för fullt. Det är inget vidare. Och ögonblicket då man lyfter från marken och jag förlorar kontrollen och inte längre kan ångra mig är jobbigt. Nu för tiden sitter jag och gör andningsövningar just då planet lyfter. Vet inte ens om jag gör dem rätt men jag har åtminstone något att fokusera på. När ljusskylten för säkerhetsbältena väl är släkt kan jag börja andas igen och det är inga som helst problem…

…såvida det inte blir turbulens. Eller något låter konstigt (det ska låta konstigt ibland, jag vet). Jag sitter mest och andas och tänker att jag inte ska få panik om vi störtar, jag kan ändå inte göra något och jag dör troligen snabbt. Sen tänker jag på alla människor jag inte hann säga hejdå åt och åt att det är surt att jag inte hann bli en av världens bästa hinderlöpare innan jag dog. Sen tänker jag att nu får jag för fasiken ta och skärpa mig och börjar andas igen. 

Landningen var inga problem förr. Sen läste jag statistik över om vilken tid under flygningen som de flesta olyckorna sker (nej, jag borde inte läsa sånt men det stod under rubriken ”Tips för flygrädda”) så nu sitter jag på helspänn även där. Älskar ögonblicket då hjulen slår i marken och jag har överlevt en resa till. 

Jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i ett afrikanskt flygplan. För i Afrika är det 15% större risk att vara med om en dödsolycka än i Europa. Eller något sånt. Det gäller visserligen främst inrikesflyg men ändå. I början av juni ska jag flyga till Marocko. Med Royal Air Maroc. Det verkar vara ett bra flygbolag men det är fortfarande afrikanskt, vilket skrämmer skiten ur mig och jag vet inte hur jag ska orka med den resan mentalt, och sedan ännu prestera på löparbana. 

Och nästa sommar ska jag flyga till Kina i ett gigantiskt plan och året därpå till Rio. Och så funderar jag på träningsläger i USA. 

De här flygresorna hindrar inte min vardag eller mitt sätt att resa på något sätt. Men allting blir så mycket tyngre då jag sitter och spänner mig och är rädd. Det känns väldigt onödigt och jag vill verkligen göra något åt saken. Och jag vill göra det nu. På måndag är jag tillbaka i Stockholm igen (såvida mitt plan inte kraschar) och då vill jag ta itu med detta direkt. 

Jag har förstått att det inte är så svårt att bota flygrädsla och jag har googlat fram tiotals olika alternativ, men inte hittat något som känns övertygande ännu. Jag vet även att flyg är ett av de mest säkra sätten att resa på men det hjälper inte speciellt mycket. Det är främst känslan av att inte ha kontroll som är problemet.

Så nu undrar jag om någon av er där ute/eller någon av er bekanta har haft samma problem som mig och har lyckats bli av med rädslan? Och hur har ni i så fall gått till väga? 

Nätet har som sagt gott om tips att erbjuda men jag vill gärna höra om egna erfarenheter och vad allmänheten rekommenderar! 

Tack på förhand och jag ber om ursäkt över att jag ska envisas med att förklara allt så himla detaljerat. 

Ha en fin helg!

Sandra