Skärholmsloppet

Jag hade aldrig hört talas om doping innan jag var 11 år. Elva år var jag samma år som skid-VM ordnades i Lahtis år 2001. Då förstår ni. Jag hann idrotta i sex år, lyckligt omedveten om att doping existerade. Lahtisskandalen stör mig ännu idag. Inte för att jag varken då eller nu är speciellt insatt i skidsporten, utan för att människor som inte kommer från Finland skämtar om det och då och då säger åt mig att ”i Finland vet ni ju hur man gör för att prestera bättre…” osv. Det är skämt, och jag är en människa som tycker att man får skämta om det mesta. Men just doping är nog ett väldigt känsligt ämne för mig. 

Jag blev dopingtestad för första gången för fem år sedan. Jag blev slumpmässigt utvald till ett blodprov i samband med EM u23 i Kaunas 2009. Det var spännande och jag kände mig lite cool som faktiskt hade blivit dopingtestad.

Annat var det ett år senare då jag blev kallad till mitt första dopingtest i form av ett urinprov efter att ha vunnit terräng-FM. Det var vidrigt. Min absolut värsta dopingtestupplevelse. Jag drack litervis med vatten och höll mig så länge att jag trodde jag skulle spricka. Sen gick jag på toa, med en mugg i ena handen och med en kvinna som stod och stirrade rakt ner mellan mina ben medan jag försökte kissa. Det kom inte en droppe. Inte en endaste droppe. Det gjorde ont och jag kunde inte göra någonting. Jag var inte van vid toapublik och kunde omöjligt slappna av. Efter tre försök kunde jag slutligen fylla den förbannade burken, men eftersom jag druckit så mycket vatten innan så var innehållet i burken – just det – bara vatten. Så ja, de sa att jag måste göra ett nytt test. Tre test senare gick det äntligen igenom. Jag var slut i hela min kropp och yr i huvudet av all vätska. Men jag hade överlevt mitt första dopingtest. Och jag såg inte fram emot att göra det igen. 

De kommande testen som gjordes i samband med tävlingar då och då var inga höjdare. Det var jobbigt varje gång (men ändå aldrig lika svårt som första gången). Därför blev jag inte jätteglad då jag fick ett brev på posten där det stod att jag hade blivit vald till ADT:s testingpool. Då man är med i testingpoolen så måste man uppdatera tre månader i förväg i en kalender var man kommer att befinna sig varje natt. Man måste också uppdatera när man har tävlingar och om man har regelbundna aktiviteter. Eftersom man givetvis inte kan veta över tre månader på förhand var man kommer att befinna sig kan man uppdatera efterhand. Man måste också uppdatera med säkerhet vara man kommer att befinna sig under 60min varje dygn. Det här måste vi göra för att de ska ha möjlighet att kunna komma och testa oss när som helst, utan att förvarna. Det här systemet är väldigt smidigt för de som åker runt och gör testerna och det är väldigt bra att de jobbar så hårt mot dopingen. Men samtidigt erkänner jag att det inte alltid är trevligt att känna sig så bevakad. Men livet är ju ändå inte alltid trevligt. Och nej, man får givetvis inte gå ur gruppen. 

Nu har jag blivit dopingtestad så otroligt många gånger att det går på ren rutin. Men det är inte alltid det går smidigt till. En gång dök de upp då jag var på en kompis sommarstuga och dit försvann den trevliga kvällen med vännerna. Ett par gånger har jag nyss varit på toa och de har suttit kring mitt köksbord i evigheter medan jag har försökt svara så gott jag kan på deras frågor med min usla finska medan jag försökt tvinga mig själv att bli kissnödig. En gång glömde testpersonen sina grejer hemma och vi fick åka tunnelbana med en urinburk i handen genom hela stan för att fixa det. Någon gång har de ringt mig klockan 6 på morgonen och sagt att jag ska komma och öppna dörren åt dem då jag i själva verket befann mig utomlands (den gången blev jag nog rätt arg. Det kändes så onödigt med att jag uppdaterar noggrannt var jag befinner mig om de inte bryr sig om att kolla upp det), och senast förra veckan lyckades de pricka in två test inom fyra dagar, vilket var lite onödigt. 

Jag vet att jag gnäller ibland. Jag suckar för att jag blir väckt tidigt på morgonen och jag blir irriterad för att jag ibland måste slopa mina planer och avvara 1-3h av min dag på ett jäkla urinprov. Jag tycker att det är trist att jag inte får heja på mina kompisar på friidrottsplanen eftersom jag själv sitter instängd i ett rum och väntar på att bli kissnödig. Och jag gnäller för att jag måste uppdatera mitt liv åt okända människor varje dag. Det är dumt av mig, jag vet, för det är faktiskt inte så ansträngande. Och jag är väldigt tacksam att de gör det jobb de gör för den rena idrotten.

Det som jag egentligen ogillar med hela systemet är bestraffningen. I fall jag glömmer att uppdatera var jag är så får jag en varning. Ifall jag uppdaterat fel och jag inte har varit på plats då de kommit för att testa mig så får jag en varning. Och får jag tre varningar inom 18 månader så kan jag bli avstängd för doping 1-2år. Jag förstår tanken, med ett sånt där system är det väldigt svårt att fuska, men jag tycker inte att konceptet är helt lyckat. Jag har råkat glömma, och jag har klickat fel på den krångliga sidan som vägrar att samarbeta oavsett vilken webbläsare jag använder. Alla gör misstag, och jag är livrädd för att få en varning. Att bli avstängd utan att ha fuskat skulle vara en mardröm.

Samtidigt som jag är tacksam över att vi har ett bra antidopingarbete här i landet så känns det också bittert över hur dåligt det sköts i andra länder. Vissa blir aldrig testade, vissa får förvarningar innan sina tester och vissa ”råkar” missa sina tester utan att bli bestraffade. Därför känns det trist att kunna åka fast för att man i misstag råkat glömma eller skriva fel tre gånger på 18 månader (en gång per halvår, det är bara mänskligt!), medan andra nästan helt fritt fram bara kan dopa sig. Och då spelar det ingen roll om man misstänker någon för att ha fuskat. Har de inte åkt fast i ett test så är de oskyldiga. Men givetvis jobbas det på hela tiden och görs allt fler tester. Så det är helt klart på väg åt rätt håll.

Igår fick jag en lapp på posten där det stod att jag hade ett paket att hämta ut. Jag hade hoppats på lite tävlingskläder från Nike, men istället var det en tjock präm om antidopinginformation, alla regler samt en ”inbjudan” till att fortsätta vara med i testingpoolen ett år till. Inte lika kul, men vad fasiken, det är ju ändå inte varje dag jag får paket på posten. Ett nytt pannband fick jag också. Skitsamma att jag redan har fyra likadana, det kanske blir kallt i vinter!

Jag tycker att antidopingkomittén i Finland jobbar bra, även om jag tycker att det ibland belastar idrottaren för mycket. Det finns saker som kunde göras bättre och smidigare, men det är jag säker på att kommer att ändras också, ifall någon kommer på en bättre lösning. Men jag önskar också att det fanns ett likadant antidopingarbete i resten av världen. Att det skulle vara lika för oss alla. Jag känner mig hellre överbevakad och vet att det är samma sak för alla världens idrottare, än att aldrig bli testad och veta att ingen annan blir det heller.

Här kan ni läsa om hur ett dopingtest går till: http://www.antidoping.fi/documents/13727/14539/Instruktioner+f%C3%B6r+urinprov

Efter dopingtestet är det som hos tandläkaren då man var barn. Man får en liten sak efteråt. Har tiotals ADT-reflexer, svettband, pannband, kortlekar, nyckelband, guldskosnören, tröjor, usb-minnen, pennor, kort, böcker, vattenflaskor osv. Börjar snart vara på Guinness rekord-standard!

Så nu vet ni det.

Jag vill avsluta med att säga en viktig sak. Alla är inte dopade! De bästa idrottarna är inte alla dopade. Jag är inte dopad, och jag kommer aldrig någonsin att överväga ett sådant alternativ. Jag, liksom många andra, kommer att kämpa hårt för att nå toppen, utan att använda mig av förbjudna metoder.

Jag stöder ren idrott! 

Målgång på förra veckans vårstafett. Foto: Johan Bäck

Sandra

På http://www.antidoping.fi/web/sv kan ni läsa mera om hur antidopingarbetet fungerar i Finland. Där finns information om testingpoolen, dopingtester och mycket mer. 

---

Har haft en riktigt typisk tävlingshelg bakom mig med alla möjliga komponenter som en tävlingshelg brukar innebära. Finska mästerskapen i terräng stod på schemat och även om det inte är en lika viktig tävling som banloppen så är det fortfarande ett viktigt formbesked inför säsongen. Och ja, FM är ju trots allt alltid FM!

Jag åkte hemhem till Nykarleby redan i torsdags. Eftersom jag nu ändå skulle en runda till Finland så ville jag hinna passa på att umgås med familj och vänner också. Och uppladdningen blev den bästa, en lördagkväll med tidernas onyttigaste (men godaste) kaka, chips, eurovision och världens bästa vänner! Jag fick visserligen ge mig och köra hem redan efter hälften av bidragen för att åtminstone få ihop 6h sömn innan jag skulle upp på söndag, men det var kul ändå. 6h sömn är väldigt lite men en natt spelar ingen roll, inte ens före tävling. Hade sovit bra tidigare i veckan så det var inga problem. Det är oftast rätt lönlöst att försöka gå och lägga sig flera timmar tidigare än vad kroppen är van vid. 

Söndagen började med en kortkort morgonlänk för att väcka kroppen och sen var det drygt fyra timmar i bil till Lempäälä som väntade. Min kropp var inte så förtjust i bilandet eftersom jag fortfarande hade extrem träningsvärk i hela kroppen av den senaste hinderträningen. Men det får ju inte kännas för bra heller. Min vän Jimmy (som sprang herrarnas 4km), som jag för övrigt inte träffat på över ett halvår körde och vi hade en del att prata om så tiden gick snabbt.

Väl framme var det det vanliga. Bekräfta, byta om, säga hej åt folk, heja på löpare, kolla in området och gå runt banan. Banan var väldigt bra. Är inte helt förtjust i att springa många varv, men det var som vanligt tre stycken 2km-varv som skulle rundas. Min drömterrängbana är väldigt backig och med väldigt mjukt underlag. Även om såna banor är väldigt tungsprugna så brukar jag ha en fördel där. Gårdagens bana var grus hela vägen och väldigt behaglig att springa på. Och backar fanns det en hel del av. Det var väldigt få metrar som var platta. 

Jag var inte nervös innan loppet men jäkligt rastlös. Ofta längtar jag till att loppet ska vara över, men igår såg jag verkligen fram emot att springa. Ifjol hade jag överträffat mig själv rejält genom att springa väldigt lätt och kontrollerat men ändå vinna med 43 sekunder. I år var jag säker på att det inte skulle bli lika bekvämt. Vi var nästan 60 tjejer anmälda och det var speciellt två som jag visste att kunde bli svårslagna. Den ena var Kristiina Mäki, tjejen som har dubbelt medborgarskap men tyvärr (hon skulle vara perfekt i vårt finnkampslag) representerar Tjeckien på större tävlingar. Hon sprang 9.01 på 3000m på kortbana i vintras och tränar väldigt mycket backe. Den andra var Annemari Sandell-Hyvärinen, en kvinna som trots att hon har familj och barn och har avslutat sin elitsatsning för länge sedan, är en riktigt duktig och rutinerad löpare, speciellt i terräng. Hon har vunnit terräng-FM många gånger och sprang 14.56 på 5000m och 31.40 på 10000m redan då hon var nitton. Så motstånd hade jag med andra ord. 

För att enklast greja segern hade jag kunnat lägga mig i toppklungan och ligga kvar där tills den branta backen 300m innan mål där jag kunde ha lagt in en ordentligt spurt, men hur kul hade det varit? Istället tänkte jag köra min vanliga terrängtaktik. 

När startskottet small stack jag iväg med planen att öppna hårt och få alla andra att släppa, en efter en. Kristiina la sig direkt i ryggen och jag märkte snabbt att hon är en mycket duktig backlöpare. Jag fick pressa hårt uppför för att hon inte skulle gå om, för det ingick ju inte i mina planer. Jag insåg också att mina ben inte kändes alldeles för lyckliga över tempot och att det aldrig skulle hålla. För vi öppnade hårt. Riktigt hårt (jämförelse: första varvet var snabbare än 19-årspojkarna och andra varvet ungefär lika. De är visserligen ”bara” 19 men det är ändå Finlands duktigaste pojkar!). Jag hade en känsla av att det skulle straffa sig, men fortsatte att köra på med tanken ”om jag väggar så kommer kristiina troligen också att vägga, och om hon inte väggar så förtjänar hon helt klart att vinna”. Men efter första kilometern hade jag en liten liten lucka och kunde börja slappna av lite. 

Bild från kestavyysurheilu.fi

Andra varvet gick betydligt långsammare än första och benen började piggna till. De var hur fräscha som helst och jag drog ifrån lite till. Sista varvet höll jag precis samma tempo som det tidigare varvet och ännu de sista 500 metrarna tänkte jag på hur pigga benen var. Men som sagt, det var benen. Resten av kroppen kände bra av den hårda öppningen. Lite illamående, lite ont i ryggen, flåsigt, dregligt och snorigt. Sådär fräsch som man ska vara då man springer terräng. 

Det blev en seger igen. Inte lika bekvämt eller lika överlägset som ifjol. Men likväl seger. Kristiina blev som väntat tvåa, 31 sekunder efter mig, och Annemari ytterligare 8 sekunder efter. Både jag och Kristiina hade säkerligen kunnat springa snabbare om vi inte börjat med att spruta en kilometer, men sådär blir det ibland. Och det var rätt kul ändå. Åtminstone i efterhand. Jag var hur som helst nöjd med loppet och tyckte att det var ett fint formbesked inför säsongen. 

Foto: kestavyysurheilu.fi

Tiden blev 19,58 och borde betyda ett snittempo på strax under 3.20. Ifjol sprang jag däremot på 19,44 på en plattare men mjukare bana. Jag har väldigt svårt att tro att jag sprang långsammare i år, trots att banan var betydligt mer kuperad, men kanske. Banmätningen brukar aldrig stämma exakt heller. Så kanske var det för kort i fjol eller för långt i år. Men det spelar ingen roll. Ett FM-guld, en blombukett och ett bröd rikare blev jag i alla fall. Och så fick jag gå på veckans andra dopingtest. Börjar bli rutinerad på den fronten nu! 

Hade fått för mig att jag hade en smidig hemresa efter tävlingarna men vet inte riktigt i vilket svagt ögonblick jag hade inbillat mig det. Bil + tåg + tåg + buss + flyg + tåg + taxi. Med en kort natt, en tidig morgon, en hel dag utan varm mat och den där fascinerande urladdningen som uppstår efter varje tävling så blev kvällen vääldigt lång. Behöver jag säga att jag sov gott i natt?

En fantastisk helg har jag i varje fall haft. Det var otroligt kul att träffa alla fina friidrottsmänniskor igen och att få andas in lite tävlingsluft. Börjar nästan se lite fram emot den riktiga tävlingssäsongen nu!

Idag är jag fortfarande lite tom i huvudet men försöker mig ändå på det svåra pusslandet med att få ihop en så bra tävlingsäsong som möjligt. Berättar mera om de planerna då jag har bestämt mig.

Nästa lopp blir åtminstone Skärholmsloppet inkommande lördag och sen börjar det bli dags för bansäsong!

Tack för lyckönskningar och gratulationer, det värmer! 

Ps. Loppet kan ses här (med finska kommentatorer): http://arenan.yle.fi/tv/2152528  Vårt lopp startar vid ca 1h6min

---

År 2005 satte jag mig för första gången i mitt liv i ett flygplan! Jag var sexton år och skulle iväg på Juniorfinnkampen till Göteborg. Det första planet, från Vasa till Helsingfors, var ett pyttepyttelitet propellerplan som jag borde ha fått klaustrofobi i. Men jag var så fascinerad över min första flygresa att jag inte ens tänkte på att jag skulle kunna få för mig att bli rädd. 

Och jag flög och flög. Jag har flugit tusen gånger från Österbotten till Helsingfors och lika många gånger till Stockholm. Jag har flugit runt till 17 av Europas länder. Jag har flygit några gånger till Ryssland och jag har flugit till Japan. Jag har flygit till Sydafrika och Sydkorea. Jag har till och med flugit med ett polskt inrikesplan (ADLRIG MER, ALDRIG! Det var VIDRIGT!). Men av någon anledning var jag inte speciellt rädd de fem första åren. 

Det bara hände helt plötsligt. Troligen efter någon extra gropig flygtur. Men plötsligt började det lite spännande pirrandet övergå i rädsla. Och sen blev det bara värre och värre. De stora planen som flyger utanför Europa skrämmer skiten ur mig. Jag är ett kontrollfreak som älskar logik. Så där stora saker ska inte kunna flyga och jag hatar att jag inte kan gå av om jag inte vill vara med längre. Jag hatar att inte ha kontroll på vad som sker.

Jag vet att flygrädsla är vanligt och jag hör absolut inte till de värsta fallen. Jag har aldrig tagit tåg/båt istället för flyg för att jag inte har vågat. Jag ligger på tretton flygplansstarter hittills i år och jag borde ha minst 25-30 till innan året är slut och jag vet att jag kommer att klara det, men jag vet också att det kommer att bli jobbigt.

Speciellt starterna. De är väldigt, väldigt jobbiga. Jag är helt lugn fram tills vi väl står på banan och motorerna börjar köra på för fullt. Det är inget vidare. Och ögonblicket då man lyfter från marken och jag förlorar kontrollen och inte längre kan ångra mig är jobbigt. Nu för tiden sitter jag och gör andningsövningar just då planet lyfter. Vet inte ens om jag gör dem rätt men jag har åtminstone något att fokusera på. När ljusskylten för säkerhetsbältena väl är släkt kan jag börja andas igen och det är inga som helst problem…

…såvida det inte blir turbulens. Eller något låter konstigt (det ska låta konstigt ibland, jag vet). Jag sitter mest och andas och tänker att jag inte ska få panik om vi störtar, jag kan ändå inte göra något och jag dör troligen snabbt. Sen tänker jag på alla människor jag inte hann säga hejdå åt och åt att det är surt att jag inte hann bli en av världens bästa hinderlöpare innan jag dog. Sen tänker jag att nu får jag för fasiken ta och skärpa mig och börjar andas igen. 

Landningen var inga problem förr. Sen läste jag statistik över om vilken tid under flygningen som de flesta olyckorna sker (nej, jag borde inte läsa sånt men det stod under rubriken ”Tips för flygrädda”) så nu sitter jag på helspänn även där. Älskar ögonblicket då hjulen slår i marken och jag har överlevt en resa till. 

Jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i ett afrikanskt flygplan. För i Afrika är det 15% större risk att vara med om en dödsolycka än i Europa. Eller något sånt. Det gäller visserligen främst inrikesflyg men ändå. I början av juni ska jag flyga till Marocko. Med Royal Air Maroc. Det verkar vara ett bra flygbolag men det är fortfarande afrikanskt, vilket skrämmer skiten ur mig och jag vet inte hur jag ska orka med den resan mentalt, och sedan ännu prestera på löparbana. 

Och nästa sommar ska jag flyga till Kina i ett gigantiskt plan och året därpå till Rio. Och så funderar jag på träningsläger i USA. 

De här flygresorna hindrar inte min vardag eller mitt sätt att resa på något sätt. Men allting blir så mycket tyngre då jag sitter och spänner mig och är rädd. Det känns väldigt onödigt och jag vill verkligen göra något åt saken. Och jag vill göra det nu. På måndag är jag tillbaka i Stockholm igen (såvida mitt plan inte kraschar) och då vill jag ta itu med detta direkt. 

Jag har förstått att det inte är så svårt att bota flygrädsla och jag har googlat fram tiotals olika alternativ, men inte hittat något som känns övertygande ännu. Jag vet även att flyg är ett av de mest säkra sätten att resa på men det hjälper inte speciellt mycket. Det är främst känslan av att inte ha kontroll som är problemet.

Så nu undrar jag om någon av er där ute/eller någon av er bekanta har haft samma problem som mig och har lyckats bli av med rädslan? Och hur har ni i så fall gått till väga? 

Nätet har som sagt gott om tips att erbjuda men jag vill gärna höra om egna erfarenheter och vad allmänheten rekommenderar! 

Tack på förhand och jag ber om ursäkt över att jag ska envisas med att förklara allt så himla detaljerat. 

Ha en fin helg!

Sandra

---

Jag har tänkt en del på…löpning (!!!) den senaste veckan. Och på hur jäkla ont det egentligen gör. Och på hur man blir vän med smärtan och ser den som något naturligt. Och nu pratar jag om allt från fysisk smärta till obehagliga känslor. 

Jag diskuterade med sambon i Portugal. Minns inte exakt vad samtalet handlade om men vi pratade om friidrott, att tävla på bana (vilket han inte har gjort så många gånger) och han sa något om att han vill springa snabbt men inte vill att det ska göra så ont. Jag svarade att det inte gör ont, att man inte känner smärtan av att man tar ut sig, inte jättemycket i alla fall. Nummerlappen på bröstet är väldigt smärtlindrande. Sen blir man ju aldrig riktigt nöjd med ett smärtfritt lopp heller. För då har man inte gett allt. 

Sen råkade jag ha en tid till naprapaten i måndags. Mina ben var slitna efter träningslägret och det första han gjorde var att trycka en armbåge i höften på mig. Det gör ont. Riktigt jäkla ont. Men man är van. Som idrottare är man helt hjärntvättad och tror att ju mera ont det gör, desto bättre är det. Aldrig i livet att man skulle be en naprapat/massör att inte ta i så hårt. Det där var rätt sent på kvällen och jag var väldigt trött efter en lång dag och hade ovanligt låg smärttröskel. Så han skippade armbågen och sa att nålar blir bra. 

De där nålarna. Jag måste ha fått över hundra nålar intryckta i min kropp det senaste halvåret. Tycker fortfarande att blodprov är obehagligt och har väldigt svårt för vaccinationer. Men det där med att de tar en lååång nål och trycker in den flera centimeter i min kropp och sedan kopplar ström till den, det är inga problem längre. Jag fick till och med beröm för att jag inte gnällde i måndags (då kan ni tänka er hur jag var i början). 

Och så låg jag där på bänken i några minuter, med två nålar med ström i varje höft som fick min rumpa att shakea helt ofrivilligt. Borde testa det där på dansgolvet. Det är en rätt märklig känsla egentligen. Och jag låg där på bänken och konstaterade att idrott är så mycket mera än några distanspass då och då. 

Efteråt bad han mig att lägga mig på sida och han hämtade en pennvässare modell större och vässte sin armbåge (nånej, jag ska inte skrämma er, jag skrev det bara för att det lät bra) och jag tog ett djupt andetag. ”Det blir inte så farligt som du tror”, sa han och placerade armbågen på min höft igen. Sedan följde en diskussion som lät ungefär så här:

Jag: DET GÖR OOONT! JAG VILL INTE!!!

Naprapaten: Du är så mesig!

Jag: JAG VILL VARA MESIG!!!

Naprapaten: Men du kommer att springa snabbt av det här!

Jag: JAG VILL INTE SPRINGA SNABBT!!!

Naprapaten: Vill du inte ha en EM-medalj då?

Jag: NÄ!!!

Osv osv osv.

De sista 20 minutrarna överlevde jag genom att mumla olika mantran för mig själv ”det är ju åtminstone inte knivar, armbågarna är inte brinnande, det ligger inget monster under bänken, lossnar benen så kommer jag att gå ner i vikt och då springer jag kanske snabbare…”. Fast nu ljög jag igen. Jag låg mest och sprattlade och gnällde. Plågsamt var det och än en gång konstaterade jag att idrott gör ont. Hela tiden. 

Det gör ont att träna. Det är nog väldigt få distanspass som är 100% smärtfria. Antingen är det ett knä, en fot, en axel eller övrig kroppsdel som vill visa att den finns, eller så är det en jobbig seghet, eller så är man sliten eller något liknande. Det handlar inte om smärta som känns, för man är så van vid den att den knappt märks. Sen kan man ju stuka fötter och halka på isen och sånt om man vill har riktig smärta men det känns onödigt.

Det gör ont att inte träna. Finns det något mera smärtsamt än dåligt samvete. 

Det gör ont att tävla. Är man en nervös människa så gör det ont innan också. Själva loppet gör ont, men om man springer tillräckligt fort så slipper man känna det. Efteråt kan det också göra ont, speciellt om det inte har gått bra.

Det gör ont att få behandligar för att slippa ha ont.

Det gör ont att isbada sina ben. 

Det gör ont att dra på sig skador. 

Det gör till och med ont att stretcha.

Löpning gör så jäkla ont att Lena Ph kunde ge ut ett helt jäkla album (dubbel-CD) om det. 

Vad självdestruktiva vi idrottare är! Vad mycket vi plågar oss själva hela tiden. Att man nästan lever efter att ”det som känns bekvämt det ger inget” (lätt överdrivet). 

Märkligt egentligen.

Men väldigt sällan upplever vi smärtan som just smärta, tack och lov för det. Det är egentligen bara hos naprapaten och massören det gör ont. Ska testa att ta på mig en nummerlapp nästa gång. 

Nu ska jag i alla fall ut och se om min höft har återhämtat sig från i måndags. 

Sandra

PS. Bli inte rädd för att gå till massörer/naprapater efter att ni har läst det här. De är inte elaka sadister. De kan sin sak och de tar inte i så hårt om man säger till, så det är ingen fara! Och så känner de nog när de kan ta i hårdare och när de inte kan. Och det är betydligt bättre att få behandling än att dra på sig onödiga skador!

---

Sol blev till moln. Trettio grader blev till tio. De röda grusvägarna blev asfalt. Poolen blev ett badkar. Den billiga maten blev dyr. Tjugo kilo bagage blev till luft. Portugal blev Sverige och jag blev glad. Det bästa med att åka bort är att komma hem. Alltid. 

Det var kanske sjunde gången jag var i Monte Gordo och även om man känner sig lite mera hemma för varje gång man kommer dit, så blir man ändå mer och mer trött på stället. Första gången jag var där var ett långpass 12km och då hade jag väl max två sådana under lägret så det var ok. Men nu då det ska samlas ihop minst två mil om dan så räcker vägarna inte riktigt till. Åtta kilometer (uttalas med k) funkar fint, men ska man längre blir det tråkigt. Och jag är lite för mesig för att testa på alltför många nya vägar i länder där folk är ännu sämre än här på att koppla sina hundar. Som sagt, borta bra men hemma bäst. 

Jag har inte gjort mycket annat än att träna, äta och sova det här lägret. Några solstolstimmar och en jäkla massa lunchyatzyn hann jag med men det var det. Det mest deprimerande är att jag sprang alla mina pass själv, eller så hängde Magnus med, precis som hemma. Det är väl lite därför jag inte åker på läger, eftersom jag aldrig hittat något lämpligt träningssällskap. Har dock inget emot att träna själv, men det kan jag lika bra göra här hemma. 

Nåja, nu ska jag inte låta pessimistisk. Även om jag inte gjorde mycket mera än tränade så gör det inget. Träningarna gick nämligen bra. Mycket mycket bra. Jag var ju så himla besviken för en månad sedan då jag sprang testlopp i Kuortane (fast jag låtsades vara halvnöjd) med en förkylning i kroppen. Men då jag kom hem igen började förkylningen släppa och då började det hända grejer i min kropp. Det gick snabbare och snabbare för varje pass (ja inte distanspassen, de gick i bekvämt tempo för det mesta. Ibland snabbare, ibland långsammare). Då jag fick se mitt träningsprogram för Portugallägret blev jag ändå lite rädd. Det lät hårt det som stod på pappret. Coachen brukar alltid lägga upp sådana tider som han vet att jag klarar men då jag såg de där tiderna blev jag nog lite skeptisk. Varifrån skulle den formen komma? Det var tider som jag aldrig sprungit på träning förr. 

Under tolv dagar skulle jag springa sexton distanspass och sex väldigt olika kvalitetspass.

Det första riktigt hårda passet var en snabbdistans, och det var tempot på den som skrämde mig mest. Hade det stått ”testlopp” på schemat så hade det varit en annan sak. Om passet går ut på att se hur snabbt man kan springa är det ju bara att ställa in sig på max och köra och så blir tiden automatiskt bra (hmm.. ungefär så i alla fall). Men då man inte ska maxa, inte har något träningssällskap eller någon tränare som cyklar bredvid, men ändå ska springa jäkligt fort, då är det besvärligt. Och ja, svårt var det. Jag hittade aldrig mitt älskade snabbdistanssteg utan istället körde jag på med ett halvsegt distanssteg. Det blev inte överdrivet tungt och det blev inget max. Men det blev ett halvobekvämt pass utan driv i steget. Kan ju tillägga att det även blev mitt snabbaste snabbdistanspass någonsin. Fick i efterhand höra av folk som jag mött under passet att det såg otroligt lätt ut. Och någonstans där började jag inse att jag börjar bli riktigt bra i form.

Några dagar senare blev det lördag och dags för passet jag fasat för i flera veckor (fastän det var först veckan innan som jag fick veta att jag skulle springa det). Tiderna på schemat såg inte omänskliga ut men de tiderna betydde inte så mycket för mig. Jag sprang nämligen samma pass i Portugal 2012 och 2013 och jag kunde inte vara nöjd med något annat än en förbättring. Problemet var bara det att det gick rätt bra 2012, och väldigt mycket bättre 2013. Snittiderna började vara farligt nära 3-minutersgränsen. Med den träning jag kört hittills i vår så kändes mitt mål orealistiskt. Inte för att jag tränat dåligt, utan för att jag inte lekt så mycket med det tempot ännu. Jag ställde in mig på att det skulle bli för jävligt och drog ner mungiporna till knäna och var allmänt gnällig innan. Bara för att lura mitt eget huvud. Funkar alltid. Jag ställer in mig på en sån jäkla plåga att jag mest känner ”var det här allt?” efter passet. Trist att sura, men ibland är det värt det. 

Planerna var att jag skulle börja tillräckligt ”långsamt” för att inte köra slut på mig själv direkt, och sedan öka och köra på ordentligt i sista (inte max här heller, det sparar jag till tävling). Men då första intervallen gick väldigt nära fjolårets snittid blev jag nervös. Hur sjutton skulle jag hålla för det där?

400m in i femte intervallen. Checkar klockan fast jag inte har en aning om vad den borde visa, utan egentligen bara kör på känsla. Foto: Magnus

I vanliga fall då jag kör intervaller så räknar jag på idrottarsätt. Första halvan av passet är 75% av passet. Sista intervallen är 0% av passet för den går alltid att ta sig igenom på vilja, vilket betyder att nästsista intervallen blir typ som sista intervallen vilket betyder att det också går att ta sig igenom på ren vilja. Tredje sista intervallen är inte som sista intervallen, men ändå rätt lätt. Det är liksom bara att överleva det och så är det bara en intervall kvar tills det är en intervall kvar, Och fjärde sista intervallen är ju ändå rätt nära slutet osv osv osv. Men då jag körde tusingarna var det en annan sak. Jag visste att det var hårda tider jag sprang och att jag skulle kunna vägga vilken intervall som helst. Så jag kunde inte tänka framåt. Jag var tvungen att ta en intervall i taget. Mycket märklig upplevelse. 

Intervall två och tre var lika snabba som fjolårets snitt och halva passet hade avklarats ganska lätt. Fjärde intervallen ökade jag och femte lite till. Och så var det bara en kvar och då var det bara att köra på. Resultatet blev ungefär två sekunder snabbare snitt än året innan och en mycket behaglig känsla i kroppen. Jag har under våren sprungit så många pass som varit bra ”med tanke på omständigheterna”. Men vem fasiken bryr sig om omständigheterna? Jag vill springa bra på riktigt. Det här var ett pass som var bra på riktigt. 

Resten av träningslägret gick som det skulle. Ibland gick det lättare och ibland tyngre, precis som det brukar vara. Slängde in lite häckträning då och då och kämpade på med stödträningen på det hårda stengolvet i hotellrummet. Ibland var benen trötta, ibland gjorde det ont någonstans, men jag upplevde ändå att jag återhämtade mig väldigt snabbt efter de hårda passen. Jag kände mig aldrig riktigt sliten som jag brukar kunna bli under intensiva träningsperioder. Sista dagen i Monte Gordo avslutade jag med 300m-intervaller på bana och jag kände att löpsteget var något helt annat än jag har upplevt förr. Tiderna var inte dåliga de heller. 

Så nu är jag äntligen lugn. Jag är i bättre form än ifjol. Jag är där jag vill vara nu. I bra form påväg till en ännu bättre form. Det är inte i juni jag ska vara i den allra bästa formen, det är i augusti. Jag ska springa terräng-FM och lite landsväg de kommande veckorna och sedan ska jag ge den här kroppen lite tävlingsförberedande träning! 

Ser ut som ett lejon efter lägret. Käkade lite för många morötter tror jag.

Det om det! 

Nu är det bara att vänta på väskorna som är ett dygn försenade efter en himla massa flygplansstrul igår. I övrigt är det helt underbart att vara hemma igen! 

Sandra

PS. Angående rubriken. Sprang ju med spikskor på bana för första gången på nästan 9 månader. Det känns. Mycket.

---