Terräng-FM, den detaljerade versionen
Har haft en riktigt typisk tävlingshelg bakom mig med alla möjliga komponenter som en tävlingshelg brukar innebära. Finska mästerskapen i terräng stod på schemat och även om det inte är en lika viktig tävling som banloppen så är det fortfarande ett viktigt formbesked inför säsongen. Och ja, FM är ju trots allt alltid FM!
Jag åkte hemhem till Nykarleby redan i torsdags. Eftersom jag nu ändå skulle en runda till Finland så ville jag hinna passa på att umgås med familj och vänner också. Och uppladdningen blev den bästa, en lördagkväll med tidernas onyttigaste (men godaste) kaka, chips, eurovision och världens bästa vänner! Jag fick visserligen ge mig och köra hem redan efter hälften av bidragen för att åtminstone få ihop 6h sömn innan jag skulle upp på söndag, men det var kul ändå. 6h sömn är väldigt lite men en natt spelar ingen roll, inte ens före tävling. Hade sovit bra tidigare i veckan så det var inga problem. Det är oftast rätt lönlöst att försöka gå och lägga sig flera timmar tidigare än vad kroppen är van vid.
Söndagen började med en kortkort morgonlänk för att väcka kroppen och sen var det drygt fyra timmar i bil till Lempäälä som väntade. Min kropp var inte så förtjust i bilandet eftersom jag fortfarande hade extrem träningsvärk i hela kroppen av den senaste hinderträningen. Men det får ju inte kännas för bra heller. Min vän Jimmy (som sprang herrarnas 4km), som jag för övrigt inte träffat på över ett halvår körde och vi hade en del att prata om så tiden gick snabbt.
Väl framme var det det vanliga. Bekräfta, byta om, säga hej åt folk, heja på löpare, kolla in området och gå runt banan. Banan var väldigt bra. Är inte helt förtjust i att springa många varv, men det var som vanligt tre stycken 2km-varv som skulle rundas. Min drömterrängbana är väldigt backig och med väldigt mjukt underlag. Även om såna banor är väldigt tungsprugna så brukar jag ha en fördel där. Gårdagens bana var grus hela vägen och väldigt behaglig att springa på. Och backar fanns det en hel del av. Det var väldigt få metrar som var platta.
Jag var inte nervös innan loppet men jäkligt rastlös. Ofta längtar jag till att loppet ska vara över, men igår såg jag verkligen fram emot att springa. Ifjol hade jag överträffat mig själv rejält genom att springa väldigt lätt och kontrollerat men ändå vinna med 43 sekunder. I år var jag säker på att det inte skulle bli lika bekvämt. Vi var nästan 60 tjejer anmälda och det var speciellt två som jag visste att kunde bli svårslagna. Den ena var Kristiina Mäki, tjejen som har dubbelt medborgarskap men tyvärr (hon skulle vara perfekt i vårt finnkampslag) representerar Tjeckien på större tävlingar. Hon sprang 9.01 på 3000m på kortbana i vintras och tränar väldigt mycket backe. Den andra var Annemari Sandell-Hyvärinen, en kvinna som trots att hon har familj och barn och har avslutat sin elitsatsning för länge sedan, är en riktigt duktig och rutinerad löpare, speciellt i terräng. Hon har vunnit terräng-FM många gånger och sprang 14.56 på 5000m och 31.40 på 10000m redan då hon var nitton. Så motstånd hade jag med andra ord.
För att enklast greja segern hade jag kunnat lägga mig i toppklungan och ligga kvar där tills den branta backen 300m innan mål där jag kunde ha lagt in en ordentligt spurt, men hur kul hade det varit? Istället tänkte jag köra min vanliga terrängtaktik.
När startskottet small stack jag iväg med planen att öppna hårt och få alla andra att släppa, en efter en. Kristiina la sig direkt i ryggen och jag märkte snabbt att hon är en mycket duktig backlöpare. Jag fick pressa hårt uppför för att hon inte skulle gå om, för det ingick ju inte i mina planer. Jag insåg också att mina ben inte kändes alldeles för lyckliga över tempot och att det aldrig skulle hålla. För vi öppnade hårt. Riktigt hårt (jämförelse: första varvet var snabbare än 19-årspojkarna och andra varvet ungefär lika. De är visserligen ”bara” 19 men det är ändå Finlands duktigaste pojkar!). Jag hade en känsla av att det skulle straffa sig, men fortsatte att köra på med tanken ”om jag väggar så kommer kristiina troligen också att vägga, och om hon inte väggar så förtjänar hon helt klart att vinna”. Men efter första kilometern hade jag en liten liten lucka och kunde börja slappna av lite.

Bild från kestavyysurheilu.fi
Andra varvet gick betydligt långsammare än första och benen började piggna till. De var hur fräscha som helst och jag drog ifrån lite till. Sista varvet höll jag precis samma tempo som det tidigare varvet och ännu de sista 500 metrarna tänkte jag på hur pigga benen var. Men som sagt, det var benen. Resten av kroppen kände bra av den hårda öppningen. Lite illamående, lite ont i ryggen, flåsigt, dregligt och snorigt. Sådär fräsch som man ska vara då man springer terräng.
Det blev en seger igen. Inte lika bekvämt eller lika överlägset som ifjol. Men likväl seger. Kristiina blev som väntat tvåa, 31 sekunder efter mig, och Annemari ytterligare 8 sekunder efter. Både jag och Kristiina hade säkerligen kunnat springa snabbare om vi inte börjat med att spruta en kilometer, men sådär blir det ibland. Och det var rätt kul ändå. Åtminstone i efterhand. Jag var hur som helst nöjd med loppet och tyckte att det var ett fint formbesked inför säsongen.

Foto: kestavyysurheilu.fi
Tiden blev 19,58 och borde betyda ett snittempo på strax under 3.20. Ifjol sprang jag däremot på 19,44 på en plattare men mjukare bana. Jag har väldigt svårt att tro att jag sprang långsammare i år, trots att banan var betydligt mer kuperad, men kanske. Banmätningen brukar aldrig stämma exakt heller. Så kanske var det för kort i fjol eller för långt i år. Men det spelar ingen roll. Ett FM-guld, en blombukett och ett bröd rikare blev jag i alla fall. Och så fick jag gå på veckans andra dopingtest. Börjar bli rutinerad på den fronten nu!
Hade fått för mig att jag hade en smidig hemresa efter tävlingarna men vet inte riktigt i vilket svagt ögonblick jag hade inbillat mig det. Bil + tåg + tåg + buss + flyg + tåg + taxi. Med en kort natt, en tidig morgon, en hel dag utan varm mat och den där fascinerande urladdningen som uppstår efter varje tävling så blev kvällen vääldigt lång. Behöver jag säga att jag sov gott i natt?
En fantastisk helg har jag i varje fall haft. Det var otroligt kul att träffa alla fina friidrottsmänniskor igen och att få andas in lite tävlingsluft. Börjar nästan se lite fram emot den riktiga tävlingssäsongen nu!
Idag är jag fortfarande lite tom i huvudet men försöker mig ändå på det svåra pusslandet med att få ihop en så bra tävlingsäsong som möjligt. Berättar mera om de planerna då jag har bestämt mig.
Nästa lopp blir åtminstone Skärholmsloppet inkommande lördag och sen börjar det bli dags för bansäsong!
Tack för lyckönskningar och gratulationer, det värmer!
Ps. Loppet kan ses här (med finska kommentatorer): http://arenan.yle.fi/tv/2152528 Vårt lopp startar vid ca 1h6min