Det var inte julkorten.


När jag kom hem till Finland blev jag sjuk. 

Det var inte helt oväntat. Snarare väldigt väntat. För 1) när man har tagit på sig för mycket, planerat för dåligt och stressat mer än man borde och sen slappnar av, då blir det ofta så. Lägg till några hårda träningsveckor på det. Och 2) Då man reser opraktiska tider, kommer hem till en massa människor med knasiga bakterier och får en rubbad dygnsrytm, då blir det också ofta så. Och 3) jag brukar bli sjuk på jul. Det är en egen liten tradition jag har. Inte varje år, men då och då. 

I år bestämde jag mig för att vara smart. Det var inte värre än en vanlig förkylning och lite antydan till feber. Men jag var så himla trött och seg. Så jag bestämde mig för att vila. Fyra dagar totalvila. Jag brukar träna lätt om jag är förkyld och känner mig pigg och inte har halsont. Men i år kan jag vara lugn och ta smarta beslut. Nu är det ingen idé att chansa. Jag har mitt livs bästa träningshöst bakom mig och jag inledde min Finlandsvistelse med två riktigt bra banpass så formen är fin och då vilar jag hellre en dag för mycket än en dag för lite. Tråkigt, ja. Men nödvändigt. 

En annan sak som är tråkigt är We Run Rome. Milloppet jag ska springa i Rom på onsdag. Springa kan jag, förkylningen börjar ge med sig. Men att börja maxa känns inte som ett bra alternativ då jag bara hunnit träna lätt 3 dagar efter förkylningen. För det första så är det hälsan först som gäller. För det andra så är det ingen viktig tävling, inte i jämförelse med vad som komma skall. Och för det tredje skulle jag ändå knappast springa någon supertid efter den här uppladdningen. 

Det roliga med loppet är att det brukar vara riktigt duktiga löpare med och det hade varit kul att springa med ett sånt motstånd. Men eftersom jag har en startplats så springer jag nog ändå. Om det blir distanstempo eller snabbdistanstempo återstår att se. Jag hoppas i alla fall på en trevlig upplevelse och ett bra träningspass. Men tider kring 33min sparar jag tills vidare. 

Efter loppet stannar jag kvar några dagar i Rom med Magnus. Det blir himla häftigt att få turista lite. Jag ser verkligen fram emot det. Och förhoppningsvis får jag till några bra träningspass där emellan. Då jag väl kommer hem från Rom så siktar jag på två riktigt bra träningsveckor hemma i Stockholm innan jag drar till Teneriffa en vecka för att köra lite mera bana i värmen. 

Och vips är det dags för inomhussäsong. Men mer om det en annan gång.

Men taggad är jag. Det finns så mycket motivation i den här människan att det nog räcker till hela Nordens befolkning. Mest taggad är jag på träning. Men gissar att jag nog kommer att se fram emot tävlingarna då det väl närmar sig…

Gott nytt år!

Sandra

Ps. Julkortsfotograferingen avverkade vi på ca 2min så de var nog inte orsaken till förkylningen.


Från mig alla, till er alla…


Den här månaden har jag stressat för mycket. Jag har prioriterat fel saker och kämpat lite för hårt med vissa julklappar istället för att ta vara på de sömntimmar jag behöver. Träningen har ändå gått väldigt bra, men det har verkligen känts som att jag har legat på gränsen. Inte idealiskt, men man lär sig av sina misstag. 

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag ändå har hållit mig frisk och hel. 

Julen firas som vanligt hemma i ett väldigt snöigt Finland. Inte heller idealiskt för en löpare. Men med bra skor och varma kläder är allt möjligt. Eller hur man nu brukar säga. 

Jag njuter av att vara hemma och glömma alla stressmoment. Nu är det träning och umgänge med familj och vänner som gäller. Och sen blir det 6 dagar i Rom över nyår. Efter We Run Rome-loppet som vi springer på nyårsafton blir det några dagar turistande. Jag har besökt väldigt, väldigt många länder i mitt liv, men det här blir första gången jag ska turista. Det ser jag fram emot. Och några löppass ska vi nog hinna få till också. 

Och sen ser jag fram emot ett fantastiskt 2015!

Så…

FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA, EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild från trädgården hemma i Finland. Ja, jag fryser. Nej, jag har inte mustasch. Fotograf: morsan.


Storyn om varför det blev just hinder.


De vanligaste frågan som de flesta idrottare får stå ut med och svara på gång på gång är ”hur känns det?”. Jag tycker inte alls att det är någon dum fråga även om journalisterna nu för tiden alltid inleder den med ”den här frågan är du säkert trött på att höra men…”. Det är en ganska bra fråga, för man kan ju svara olika saker varje gång. Den frågan som jag får allra mest och som jag är mest trött på, även om jag förstår att folk vill veta, är ”varför började du med just hinderlöpning”. Jag har svarat på den så många gånger att jag helst bara skulle vilja säga ”för att det är kul” när jag får frågan. Men här får ni hela storyn, en gång för alla. 

Då jag föddes så var mina ben och armar ungefär lika långa. Så där som det är på bebisar. Jag konstaterade rätt snabbt att mina vuxna medmänniskor inte såg ut så och att jag nog inte var helt normal. Hur skulle jag kunna veta att det var så man skulle se ut som bebis? Jag hade ju inga spädiskompisar. 

Och eftersom mina ben och armar var lika långa så insåg jag att jag var ett djur och struntade i att lära mig att gå på två ben och körde fyrbensgång istället. Med fyrbensgång hade man dubbelt fler muskler att använda i sin framfart och även om det fanns nackdelar, till exempel att det var svårt att styra, så var fördelarna fler. Det var till exempel lättare att ta sig över olika hinder som vardagen hade att bidra med. Lyfte man på ett ben så hade man tre ben kvar i marken. Så himla mycket lättare än att stå på ett ben.

Efter ett par år så konstaterade jag att mina ben var längre än mina armar och att jag inte var ett djur. Det var en besvikelse såklart men jag fick ändå inse faktum och acceptera att jag var en människa trots allt. Men istället var jag deprimerad i ett halvår och umgicks bara med djur och trodde mig kunna kommunicera med dem. Och så lärde jag mig att gå på två ben.

En gång, mitt i min depression, fick vi åka till ett stall från skolan och se på när några duktiga tjejer visade hur hästhoppning gick till, och efteråt fick de som ville rida. Och tror ni att jag ville testa? Nej, det ville jag faktiskt inte. Jag hade glömt bort hästarna direkt vi kom in i manegen. Jag hade upptäckt något nytt och blivit förälskad i det jag såg. Jag hade upptäckt hinder. Riktiga hinder. 

Tidigare hade jag trott att hinder bara var sådant som dök upp i vardagen. Antingen konkreta hinder såsom kuddar i hallen och stolar i korridoren eller mera abstrakta hinder som sjukdomar och 30 minusgrader. Men nu såg jag att hinder var något som fanns på riktigt. Och något som man kunde räkna ut hur man skulle ta sig över på bästa möjliga sätt. Hinder som alltid såg likadana ut och som man kunde förbereda sig på. Inte som vardagshindren som bara kom när som helst och hur som helst. 

Där och då bestämde jag mig för att bli häst. Jag ville också hoppa över riktiga hinder.

Det var inte helt problemfritt. Mina föräldrar suckade fler än två gånger men gav upp och lät mig vara. Men de vägrade att betala för att jag skulle få gå i ridskola om jag inte tänkte sitta på hästarna. Mina skolkompisar var det inga problem med, ni vet, om man vill vara häst behöver man inte oroa sig för vad kompisarna tycker, man har nämligen inga kompisar. Kompiskandidaterna tycker att man är dum i hela huvudet. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag var upptagen med att bygga mig några hinder.

Och jag började hoppa. Jag hoppade och hoppade och om man inte visste bättre skulle man ha trott att jag var simmare. Inte för att jag konstant var genomblöt av alla vattengravar, utan av det faktum att det kräver en hel del överkroppsstyrka att alltid landa på armarna. Jag såg ut som en liten blek version av Hulken. 

Det var som sagt inte helt problemfritt. Jag vägrade att acceptera mina fysiska begränsningar och fortsatte hoppa dagarna i ända trots att det egentligen gjorde svinont i armarna. Men har man kul så glömmer man smärtan. Och blev det jobbigt så flätade jag min man och gnäggade lite tills det kändes bättre. Men en dag blev det svårt. Vänstra handleden gick av på två ställen och som den ”dum i hela huvudet”-ungen jag var så fortsatte jag hoppa ändå. Men landade bara på höger hand. Exakt 27 minuter senare gav högra armbågen upp och mina föräldrar körde mig till akuten. Jag ville till veterinären men jag hade tydligen ingen talan. 

Läkarna förbjöd mig att syssla med hinderhoppning i ett par månader framöver och jag blev deprimerad igen. Men jag gav inte upp. Det måste gå att lösa på något vis. Och en dag då jag stod och tuggade hö, eller okej okej, det var inte hö, det var gräslök, någon måtta fick det ju ändå vara, så fick jag en aha-upplevelse. Jag hade hoppat över hinder i flera år. Jag var så bra man bara kunde bli. Det fanns troligen inget annat barn i hela världen som kunde hoppa sådär bra över ett hinder med fyra ben som jag kunde. Men vad tjänade det till? Det var visserligen kul, men ändå inte riktigt lika kul som förr. Och för varje vecka blev det mera och mera knäckande då ridklubbens ordförande gång på gång vägrade att låta mig ställa upp som ryttarfri häst på hopptävlingarna. Det var inte passande sa de. Inte ens på de små tävlingarna. 

Jag behövde något nytt att fokusera på. Jag måste avancera. Och med båda armarna i gips så var nästa steg väldigt enkelt att lista ut. Jag började hoppa över hindren med två ben istället för fyra. Det var svårt, men det var något svårt jag behövde. Fyra ben kunde jag redan. Så jag fortsatte som förr och hoppade dag ut och dag in, men som tvåbening. Jag hade till och med fått några kompisar på skolan som hängde med ibland. Lärarna hade nämligen tvingat några elever att umgås med mig eftersom det var synd om mig då jag var skadad. 

Att springa över hinder med två ben visade sig vara riktigt kul och efter ett par veckor började jag kunna det riktigt bra. Jag ramlade inte längre och kunde ta mig över vattengraven utan att behöva ta ett enda simtag. Så när dagen väl var inne för att ta bort gipsen fick jag en aha-uppelvelse till. Fyrbenslöpning var för enkelt, det var inte kul längre. Vilket betydde att jag inte var en häst. Och framför allt att jag inte ville vara en häst. Jag var en människa. Och det var faktiskt helt ok.

Jag var ändå väldigt förvirrad i min nya identitet. Att vara människa var ovant. Vad gör man om man inte gnäggar liksom? Tack och lov har människor också flätor i sitt hår, det var nog det som fick mig att känna mig lite stabil trots allt. Och hoppandet förstås. För jag fortsatte hoppa som förr. Jag var inte längre Hulken. Jag var mera lik de afrikanska löparna. Och jag började skaffa riktiga kompisar, jag behövde något att göra då jag var för trött för att hoppa och att umgås med kompisar verkade vara det som människor oftast gjorde då de hade tråkigt.

En gång, bara någon månad efter att jag hade blivit människa, och jag satt och hade tråkigt på bussen kom jag över en tidning som jag bläddrade ointresserat igenom. Tills jag såg ordet ”hinder” lysa mot mig. Mitt älskade favoritord. Texten handlade om VM i Helsingfors och det första mästerskapsloppet på 3000m hinder någonsin för damer. Jag blev så ivrig att jag inte vet om jag någonsin läste klart texten. Jag hade fått min tredje och min allra största aha-upplevlese. Jag skulle bli människohinderlöpare. Och inte bara det. Jag skulle bli bäst i världen. 

Så att på den vägen är det. Där är storyn om hur jag har kommit så långt som jag har gjort och om hur jag har blivit den jag är. 

Visst är det galet?

Så himla trist att jag hela den långa, fantastiska storyn är ren och skär lögn.

Men ibland är jag rastlös och då får man hitta på osanna historier. I själv verket hatade jag hästar som barn. Nu är jag mest rädd för dem. Hästhoppning och hinderlöpning har ingenting med varandra att göra enligt mig och jag började med hinder för att jag råkade vara bra på det. 

That’s it. 

Jag och sambons föräldrars hästar. Jag är rädd för dem också. Hästarna alltså, inte föräldrarna. 

Ha en bra vecka!

Sandra



Vadelmavenepakolainen


”För mig är Sverige synonymt med kärlek, svenskheten är en dröm. Svenska medborgare, även de alldagligaste – ja, i synnerhet de alldagligaste – är mina förebilder. Jag är bergsäker på var jag hör hemma. Och den platsen ligger väster om Finland.”


Det där var ett utdrag ur Hallonbåtsflyktingen (Vadelmavenepakolainen), skriven av Miika Nousiainen. Jag har bara läst en fjärdedel av boken ännu och jag får så himla dåligt samvete då jag läser den. Jag känner mig skyldig för att jag är rädd att folk ska tro att jag har samma åsikter för att jag läser boken. För folk kunde mycket väl tro det. Att jag är en finsk kvinna som vill vara svensk. Och det är inte riktigt hela sanningen. 

Jag tänker mycket på det här med att vara finsk i Sverige. Eller ja, jag är väl inte ens finsk, mitt modersmål är ju inte finska. Jag är finländsk och finlandssvensk. Men vill folk kalla mig för finne eller finska så är det mer än ok. Hellre det än svenskfinsk som jag så ofta får höra. 

Då jag är hemma i Finland så känner jag att jag måste förklara mig. Jag skäms över att mitt uttal är närmare sverigesvenskan än finlandssvenskan och försöker dölja det så gott jag kan. Det är rätt svårt. Jag skäms över att jag har börja använda ord som inte finns i finlandssvenskan. Jag skäms över att jag inte hänger med i vad som händer i vårt land. Och jag känner mig som en svikare som umgås med svenska friidrottare mera än med finska. Trots att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att springa för något annat land än Finland. 

Då jag är hemma i Sverige så känner jag inte att jag måste förklara mig. Däremot känner jag att jag måste anpassa mig. Jag kämpar på hårt med att prata finlandssvenska men samtidigt är jag så rädd för att bli missförstådd att jag pratar en, för mig, onaturligt överdriven sverigesvenska istället. Vilket betyder att då jag pratar så tänker jag på varje ord jag säger för att uttala det rätt, vilket gör att jag blir förvirrad och blandar ihop ord. Det händer rätt ofta faktiskt, att jag använder helt fel ord i meningar. Helt sjukt. I Sverige känner jag att jag vill passa in, att jag vill bli accepterad och inte vara udda, fastän jag kommer från Finland. Men jag vill ändå inte att någon ska se mig som en svensk. 

Jag skäms över att jag blir berörd av svenska nationalsången, även om Maamme-laulu givetvis är den nationalsång som berör mig mest och som alltid får mig att drömma. 

Jag tänker mycket på framtiden. Jag tänker mycket på var jag vill att mina framtida barn ska växa upp. Jag har haft en bra uppväxt. Jag gillar Finland, jag gillar Svenskfinland och jag gillar Österbotten. Men jag gillar Stockholm också. 

Men att mina barn ska prata sverigesvenska känns inte helt bra. Tänk om de aldrig får lära sig finska… Och om de bor i Sverige, då får de aldrig åka på Stafettkarnevalen. Och tänk om de blir såna där typiska Stureplanshängare som alla ståuppkomiker driver med. Och värst av allt, tänk om de blir riktigt duktiga idrottare, på landslagsnivå. Tänk om de börjar tävla i svenska landslagsdräkten. Tänk om de vinner och den svenska nationalsången spelas då de står på prispallen. Det skulle göra ont i mitt hjärta. 

Missförstå mig inte. Jag gillar Sverige. Jag gillar Sverige väldigt mycket. Jag trivs i Stockholm med min svenska pojkvän och mina svenska kompisar och min svenska tränare och jag vill bo här många år till. Men jag är inte svensk ändå. Och jag vill inte bli. Jag är jag.

Ärligt talat gillar jag inte ens skämten om att ”snart så tävlar du nog för svenska friidrottslandslaget, vi kommer att värva dig”. Jag tar inte illa upp för jag fattar att det inte är taskigt menat, snarare tvärtom. Jag borde väl bli smickrad. Men att vara finländare är en del av min identitet, en del av mig, och jag har inga planer på att släppa den. Och nu då jag bor här i Sverigelandet så känner jag att jag måste hålla extra hårt i min identitet, så då blir det lite svårare att skratta åt skämten.

I mitten av veckan hörde jag en äldre kvinna på tunnelbanan från Bredäng säga åt några pojkar, på grov finlandssvenska ”jag har bott här i Sverige i 50 år men jag känner mig fortfarande som en finländare. Och jag håller alltid på Finland i idrott.” Det gjorde min dag.

För det är lite ensamt här ibland. Det är ensamt de få gånger jag tittar på sport och hejar på Finland. Och det är ensamt att se på självständighetsbalen på tv. Det är ensamt vid svenska högtider. Men åtminstone kan jag glatt ta emot alla flygblad från olika partier inför valen med orden ”jag lovar att jag skulle rösta på er om jag var svensk medborgare!”

Trots att finska inte är mitt modersmål så värmer det mitt hjärta då jag hör de finska turisterna i Gamla stan. Jag älskar att se Finland-skyltarna då jag springer förbi hamnen. Och det är väldigt få saker som är så behagligt som att höra österbottnisk dialekt på tunnelbanan. Som hälsningar hemifrån. 

Jag tror att många tänker att det är väldigt lätt att flytta till Sverige från Finland. Det är nära och det är samma språk. Men i själva verket tror jag att just det gör det svårare. Att länderna ändå är så pass lika. Det är svårt att inte känna sig som en svikare då man flyttar från sitt fosterland till storebrorslandet som är lite större, lite finare, och lite bättre på typ allt. Två länder som ligger lite för nära och har lite för mycket gemensamt för att det ska vara ok att hoppa över till andra sidan. Det är lite samma känsla som att bli ihop med sin kompis ex. (Ja, jag har testat det, då jag var 16, men den storyn ska vi inte blogga om). Det känns fantastiskt men ändå inte på något vis ok.

Och som traditionen numera säger så måste jag ju blogga om mina naprapater. Mina norska naprapater. Oj vad jag tycker om dem för att de är norrmän. Eller ja, inte för att de är norrmän, utan för att de inte är svenskar. Det är få gånger som det känns så okej att vara ickesvensk i Sverige som då jag är hos någon av dem. Så jäkla skönt. Eller ja, skönt är väl fel ord. Nålar och sånt är rätt oskönt. Men ni fattar. 

Hur som helst. Nu är jag ändå bott här i över två år. Jag är och förblir förvirrad. Jag kämpar vidare med min identitet och letar ett sätt att känna mig helt bekväm. Och jag måste säga att det i varje fall känns bra mycket bättre nu än vad det gjorde det första halvåret! Stockholm känns som mitt hem även om Finland nog alltid kommer att vara det hemmigaste av alla mina hem.

Och varje gång jag är hemhemma i Finland så uppskattar jag allt så himla mycket mera än förr. Nykarleby, kylan, snön, salmiaken, saltgurkan, tuggummit, gröten (nej, mamma, int lödasgröitin, han saknar ja faktiskt int alls. Ja tänkt på elovena hetki denhär gangon 😉 ), språket, dialekten, tystheten, sura busschaufförer och människor som är som jag. Eller i alla fall på vissa sätt. Och det är ju fint.

Så jag fortsätter att vara Finländare i Sverige tills jag kommer på något bättre. Och ärligt talat så känns det väldigt osannolikt att jag skulle hitta något som slår det här. 

Ystävällisin terveisin

Sandra


Juleflow


Först blev jag glad över att äntligen få börja träna igen efter viloperioden.

Sen blev jag glad över att jag höll mig skadefri första månaden.

Sen blev jag glad över att jag får göra så mycket nytt.

Sen blev jag glad över att vara så ofta i hallen så att mitt liv känns roligare.

Sen blev jag glad över att löpformen har blivit väldigt bra på kort tid.

Sen blev jag glad då jag märkte att jag har blivit mycket starkare.

Och nu är jag glad över att jag faktiskt har gjort typ mitt livs första bra träningshöst.

Men jag har inte varit glad hela tiden. Det har stundvis varit riktigt besvärligt. Även om mina tränare är de bästa som existerar så är det inte alltid så lätt att ha två. Jag som vill planera och ha kontroll kan lätt haka upp mig på små detaljer och om tränarna säger lite olika saker, då blir det svårt. Men nu då jag själv börjar se vilka framsteg jag gör så kan jag också slappna av och känna mig trygg. Jag vågar lita på mina tränare, och det är så himla skönt. 

Jag tror att jag kommer att sakna den här hösten i framtiden. Hösten då det hände så himla mycket. 

Jag har tränat med Oscar sen i våras. Vårt samarbete började vid precis rätt tillfälle. Jag hade min tredje skadevinter bakom mig och det var dags för nånting nytt, det kunde inte fortsätta som förr. Att vårt samarbete skulle bli som det är nu hade jag inte en tanke på, men jag är väldigt tacksam över att det blev som det blev. Jag hade inte riktigt fattat hur mycket det ger bara av att någon kan stå och se på och kommentera vad som är bra och vad som borde förbättras. Det är så jäkla motiverande. Och så känns det som att någon verkligen bryr sig. Den känslan är svårt att uppnå då man bara tränar ensam.

Vi kommer inte alltid överens, jag och Oscar. Det är faktiskt lite krävande att komma överens med mig, jag är rätt besvärlig ibland. Men jag tycker att det får vara lite så. Det känns som att vi vet var vi har varandra. Jag hoppas verkligen att det är lika motiverande för honom som för mig att se hur jag gör framsteg och utvecklas som idrottare. 

Och Guy, världens bästa Guy! En av de får människor jag känner mig bekväm med att prata i telefon med. Kanske för att det är det sättet vi kommunicerar på. Kanske för att det är rätt lätt, för han kan nog prata för oss båda. Efter nio år känner han mig rätt bra. Han vet hur jag funkar som löpare. Och jag kommer aldrig att sluta fascineras av hans sätt att hantera siffror och hans kärlek till tider och kilometrar. Vi är ganska lika där. Jag gillar verkligen hans träningsprogram, för jag vet att han vet vad som krävs. Och jag känner mig verkligen trygg med den löpträning jag gör.

Jag gillar både Guys och Oscars träningsprogram- och filosofier och kombinationen av dem, även om de tänker rätt lika, känns farligt bra!

Jag kunde fortsätta med att skryta på naprapaterna som jag besöker varje vecka och som nog är en himla stor del i att jag faktiskt är skadefri. Men i och med att jag bloggar om mina naprapter konstant så måste jag nog låta bli den här gången så de inte får hybris. Kan bara inflika ett citat som en av dem sa i onsdags ”När du kommer hit och säger att du springer 100% smärtfritt, Sandra, då hoppar vi ut genom fönstret”. Sen lärde de mig vad stjärtlapp heter på norska. 

Med andra ord så känner jag mig väldigt trygg just nu. Jag har ett helt otroligt team runt omkring mig som hjälper till när det behövs. Och jag är så förbannat tacksam över det att jag egentligen borde skriva om det i varje inlägg. Men ska försöka hålla mig, några veckor i alla fall.

Löpning, Stockholm Tunnel Run

Random bild från Tunnelloppet några meter före målet. Bild från http://andreassandstrom.se/tunnel_run/.

Just nu har jag mest en pirrande känsla* i hela kroppen. Det känns som att jag börjar min idrottskarriär först nu. Som att de 10 senaste åren har varit en period då jag samlat erfarenhet. Nu känns det som att jag är idrottare på riktigt. Och jag älskar det.

I Sverige gillar man att prata om känslor och jag har en känsla som säger att det här kan bli riktigt bra.

Sandra

*pirret kan bero på att det snart är julafton också.


Intervju med mig själv del 2. Efter lägret.


Jag: Jaha, Sandra, du är hemma igen. Det gillar du väl.

Sandra: Nej.

J: Suck. Varför påbörjade jag ens den här intervjun? Du är en omöjlig jäkla pessimist.

S: Ok.

J: Jaja, vi tar det från början. Är du nöjd med ditt läger?

S: Ja.

J: Du är verkligen specialist på detaljerade svar. Kan du förklara lite närmare?

S: Jodå, det är klart jag kan. Kände bara för att provocera lite. Lägret var bra. Jag åkte dit för att ta mig igenom lägret så smidigt som möjligt. Typ mest för den sociala biten och för att lära mig att hantera obekväma situationer. Träningen kändes mest som något jag bara måste ta mig igenom. Men i slutändan visade det sig att det gick riktigt bra, vilket gjorde mig väldigt glad.

J: Oj. Vänta. Blev helt yr av alla positiva ord. 

S: Ska du ha bra svar får du sluta vara taskig!

J: Okej okej, sorry. Men det funkade bra med människorna och så då?

S: Jodå. De är så himla bra typer allihopa. Martin sprang alla pass med mig, vilket jag var väldigt tacksam för. Dessutom vann jag även honom i smörgåskastning. Eller ja, jag försökte åtminstone. Det lär heta ”kasta macka” i Sverigelandet. Det är nästan lika roligt som att ordet rattkälke egentligen heter snowracer på svenska enligt svenskarna. 

J: Fast nu är du kanske lite utanför ämnet. Umgicks du något med de andra då?

S: Jodå. Jag bodde ju med Jasmin, världens gladaste människa (borde helt klart finnas fler av henne). Vi käkade tillsammans hela Sverigegänget (+ jag och ett par danskar) och Abeba sprang med mig och Martin på de flesta passen. Jag har inte suttit på rummet och surat för mig själv en enda gång!

Backpass i extrem motvind med Abeba och Martin.

J: Hoppsan. Det var ju…duktigt av dig. 

S: Tack! Jag lärde till och med känna lite nya människor. 

J: Jaja, jag hör hur stolt du är över dig själv. Var maten bra där borta?

S: Den var ok. Så himla skönt att slippa laga mat själv. Ibland var den bättre och ibland sämre, men alltid ätbar. Och så hade de ananas och plommon och andra frukter och glass med färgglatt strössel. Så man kunde inte klaga. Jag var lite nervös inför vattenbeställandet innan men det gick bra. Beställde till och med mitt okolsyrade vatten på spanska. Är sjukt stolt över mig själv för det också!

J: Lugna ner dig nu lite. Men ja, kul om det var bra. Är inte riktigt van vid din positiva inställning ännu.

S: Jag är positiv i huvudet hela tiden, gillar bara att vara ironiskt negativ!

J: Ok… Hur gick träningen då?

S: Den gick så jäkla bra. Hade verkligen noll förväntningar så jag blev väldigt positivt överraskad. Vi hittade bra ställen att springa på och rundan uppe i bergen sprang vi flera gånger. Helt fantastisk. De hårdare passen gick också långt över förväntan och kändes riktigt bra och i styrketräningen märkte jag att jag verkligen gjort framsteg. Och så körde jag till och med lite alternativ träning. Fast ja, då hade vi tjafsat om det i fyra dagar först. Men ändå! Det gick bra!

Tekniklöpning efter de lyckade tusingarna.

J: Härligt, det var ju ändå träningen du åkte dit för!

S: Precis. Men hade ändå liksom inte förväntat mig speciellt mycket. Var ju lite orolig att Tunnelloppet skulle ha slitit för mycket också. 

J: Men skönt att det gick så där bra då! Njöt du av sol och värme då?

S: Jodå, jag njöt för fullt av värmen de få gånger jag kände av den.

J: Va? Hade du ingen känsel?

S: Mera det att jag inte hade någon sol… Det sägs att det regnar 16 dagar per år där nere på ön och vi prickade nog in minst fem av dem. Och de som var där en vecka innan oss prickade väl in fem till. Och så stormade det hela tiden. Bajamajorna flög omkring på idrottsplatserna och fotbollsmatcher var inställda. Flyg ställdes in (fast ja, det var iofs på Lanzarote som jag inte ens vet var ligger i förhållande till Fuerteventura, men ändå) och så. Man blev lite trött i huvudet av det.

J: Men ändå gick träningen bra? Trots vädret?

S: Jo, det var ju ändå kring 20 grader hela tiden. Visst blev tempot lidande i vinden ibland men det blev det ju då vi klättrade i bergen också. De hårda passen blev ojämna i vinden och det skiljde exempelvis 42 sekunder mellan den snabbaste och långsammaste intervallen då jag sprang tusingar trots att jag hade precis samma puls i båda. Man fick till och med ta i för att springa utför. Då blåser det. Men det kan ju blåsa på tävling också, så lika bra att lära sig att hantera det med.

J: Det lät jobbigt, men överkomligt?!

S: Jo, fast det var nästan mera störigt mellan passen. Typ när man skulle gå den 300 (eller något annat tresiffrigt) meter långa sträckan till matsalen och det alltid lyckades komma en kort regnskur precis då. Eller natten det stormade som värst och min balkongdörr krånglade och gav ifrån sig ett högt visslade ljud hela natten så att jag inte kunde sova. Eller då jag hittade en vattepöl på mitt skrivbord och märkte att taket var fuktskadat och att det droppade en massa vatten ner på mina grejer. Men i övrigt var det lugnt. Ja alltså förutom alla strömavbrott, då nätet dog och när varmvattnet försvann och vi fick kallduscha.

Om det läcker in vatten och ett visslande oljud har tagit över ens rum så får man sova på en kudde på terrassen. Det var inte mösskallt, var bara trött på att håret blåste i ansiktet.

J: Inget sol-och-bad-läger med andra ord?

S: Nej, bikinin har inte varit på en enda gång. Men det är skönt. Får bara prestationsångest av att ligga och försöka bli brun samtidigt som jag dör rastlöshetsdöden, så det var ok.

J: Du är äckligt positiv nu. Blev du åtminstone attackerad av någon hund?

S: Inte ens det. Men vi såg många okopplade hundar och vi blev rädda några gånger, men aldrig jagade, så det löste sig fint.

J: Okej, men alltså, fanns det något dåligt på resan då?

S: Jo, i början var det jobbigt. Då ville jag bara hem. Men sen började det flyta på och jag insåg hur skönt lägerliv är. Ingen stress och ingen to do-list som spökade, allt sånt stängde jag av. Och sen då träningen dessutom gick bra så fanns det inte mycket att klaga på. 

J: Till och med resorna gick bra?

S: Ja, det gick väldigt smidigt. Hann knappt bli rastlös på flyget. Däremot blev jag lite smårädd vid ett par tillfällen, men inget panikerande.

J: Du är med andra ord riktigt nöjd med ditt läger?

S: Ja, det kan man verkligen säga.

J: Så, när åker du nästa gång då?

S: Ungefär samma gäng åker till Teneriffa nästa månad. Har förstått att det är uselt att springa där och så. Jag tror inte att jag egentligen vill åka. Men ja… det finns nog en stor risk att jag hamnar dit ändå…

Hittade en ring och boxningshandskar. Gick loss på några sandsäckar och kände mig som en ny människa igen. Hade tydligen jättemånga aggressioner inombords.

Så att så. Det gick skitbra. Jag är glad över lägret. Det var nog väldigt bra för mig på alla sätt och vis. Och även om det är kallt här hemma och det är så där jobbigt decemberstressigt så är det ändå lite skönt att vara tillbaka. En sambo och en bukett rosor väntade på mig då jag kom hem. Och sex lådor med Nike-kläder. Och några böcker jag hade beställt. Och min chokladkalender. Sämre välkomnande kan man få!

Jag sprang faktiskt med sällskap både igår och idag också. Jag slutar aldrig förvåna mig själv.

Sandra

PS. Alla foton är tagna av Coach Oscar.


Racerapport, den längsta versionen.


Jag såg verkligen fram emot att tävla. Det är rätt logiskt den här tiden på året. Jag tränar för att prestera och jag hade inte fått testa vad jag går för på ett par månader. Abstinensen var stor. Likaså längtan efter lite självplågeri i form av vanlig hederlig maxlöpning.  Jag hade kommit i gång bra med grundträningen och avklarat fem veckor men nu ville jag har lite formbesked.

Jag hade många mil och många hopp i benen. De hårdaste löppassen hade gått ok, men inget märkvärdigt förutom en mil på 37min i snöyra och slask. Men 37min är långt ifrån 34min. Och ju mera tävlingen närmade sig, desto mera började jag ångra mig. En mil är tungt i normala fall och ännu tyngre då man inte är i tävlingsform och med tanke på mina, som vanligt, höga mål så fanns det en mycket stor risk att jag skulle bli besviken. Jag blev nästan lite lättad då min ena naprapat sa att det kanske inte är så smart att springa, att det är lite riskabelt (har haft en småkrånglig vad, men inget som har stört min träning). Men sen sa min andra naprapat att jag kunde springa ändå. ”Spring om du vill, men tagga till och kör 100%, annars kan du lika bra köra ett träningspass istället”. Typ så. Jag bestämde mig för att ställa upp.

Jag har inte sprungit många millopp. Två stycken tror jag. På 35 och 35.30 ifjol om jag minns rätt. Inga topprestationer, jag har mest sprungit för att vinna. 34.12 sprang jag i ett taktiklopp på en Finnkamp. Gissar att jag skulle ha kapacitet att springa lite under 33min på bana, såvida huvudet skulle orka, vilket det troligen inte skulle göra. Därför undviker jag att springa milen på bana.

Den här helgen la jag upp ett mål på 34min. Eller snarare under 34min. Ett ganska logiskt mål egentligen, men ett tempo på 3.24 kändes väldigt avlägset.  Att banan sas vara tuff och kuperad gjorde inte saken bättre. Vi kan tillägga att det var tre plusgrader ute. Jag la upp en personlig skamgräns på 35min. Det borde gå att klara.

Då jag kom väl kom till starten på Stockholm Tunnel Run på lördag förmiddag var det kallt. Jag lämnade in min väska och insåg att det fortfarande var 90min till start och att jag bara hade tunna kläder på mig. Jag sökte skydd från kylan på bajamajorna. Det bästa med att vara i startgrupp 1 är ju att bajamajorna brukar vara hyfsat fräscha ännu en timme innan start. De blå plastholkarna i människostorlek var dock inte jätteroliga att sitta i så jag påbörjade min uppvärmning rätt tidigt. Försökte lista ut var starten och målet var. Och var alla andra elitlöpare var. Såg inte till en enda människa jag kände till. Det var bara en hel massa neongula västar överallt. Jag såg fram emot starten, men bara för att jag frös som en nakenråtta och ville få upp värmen ordentligt. Jag kände mig inte speciellt redo att prestera.

Jag gick till startfållan i tid. Där var en himla massa löpare och jag var glad över att vi ändå var rätt få som sprang i startgrupp 1A. Sen visade det sig att 1A, 1B och 1C startade samtidigt. På samma ställe. Tur för de i B och C. Otur för oss andra. Jag hamnade på femte raden framifrån och försökte lite diskret och inte helt schyst att smyga mig fram. En man frågade mig ”vill du komma fram här?” och jag svarade lättat ”ja tack, gärna” varpå han sa ”skulle inte tro det”. Som den onda människa jag är så tänkte jag ”bitch” men gav honom ett leende och accepterade situationen. Jag hade ingen större rätt än någon annan att starta längst fram. Till slut knackade en finländare mig på axeln och släppte fram mig till rad fyra. Alltid något.

Startskottet smällde och jag stod stilla. Typ två sekunder. Och sen var det bara att köra på.  Och det började utför. Jag bestämde mig för att utnyttja backen maximalt och pressade på så in i helsike i början. Benen var lätta och det var en njutning att springa. Om jag minns rätt hade jag 6.22 efter 2km. Är inte helt säker, men det låter logiskt med tanke på att det kändes som att jag höll mitt 100m-tempo. Tunnlarna var hur häftiga som helst att springa i och konstverken gjorde det hela till en riktig upplevelse. Njutningen avtog efter 4km då det gick uppför i nästan 1km (jag är väldigt dålig på att uppskatta avstånd och sträckor då jag springer så backen kan lika bra ha varit 300m, men den var jobbig). Halvvägs in i loppet sa klockan 16.38 och det kändes också logiskt, och mitt mål kändes plötsligt inte alls så omöjligt längre. Dessutom gick det utför igen och löpningen var fantastisk. 

Vid U-svängarna försökte jag hålla koll på mitt motstånd. Jag visste att jag borde ha de andra tjejerna på tryggt avstånd, men jag visste också att det fanns en risk för mitt livs första väggning och då räcker inte normaltryggt avstånd, då kan det behövas betydligt mera än så.

Efter 6km började varje kilometer kännas lång, trots att löpningen ännu kändes helt ok. Efter 8km började det kännas rätt jobbigt. Det började gå segare och segare uppför och jag surade över killen i gröna tights som hängde i min rygg men ibland trippade förbi med lätta steg uppför och sen la sig bekvämt bakom mig igen. Just där och då tyckte jag att det borde finnas en lag på att man som man inte får använda en tjej som draghjälp utan hennes tillstånd. I efterhand insåg jag att jag blir helt dum i huvudet då energin håller på att ta slut. Han var ju faktiskt rätt smart (kan jag ju säga nu då jag ändå sprutslog honom i sista uppförsbacken).

Efter 9,2km (eller något helt annat) kom vi äntligen ut ur tunneln och aldrig någonsin förut har en grå höstdag bländat sådär mycket. Jag fick en hostattack och höll på att kvävas i min egen saliv och då jag väl kunde andas igen, med några charmiga spottloskor hängande över hakan och tröjan, blev jag helt yr i huvudet och benen blev till stenar. ”Väggar jag nu?”, tänkte jag och plötsligt kändes min vanliga tanke ”skulle vara häftigt att testa att vägga någon gång” inte alls så intelligent. Men innan jag tänkt klart var benen lite lättare igen, troligen för att jag kunde se mål-skylten le mot mig en bit bort. 

Och då var det bara att klämma i med en sjuhelsikes spurt uppför den sista (och brantaste) backen till mål. Jag hade en man i gröna tights att besegra och jag hade en tid jag måste klara, och mitt i allt mitt yrande hade jag ändå uppfattat att jag borde greja det. I efterhand skulle jag gärna se min egen spurt. Den måste vara något av det fulaste löparvärlden har beskådat. Mina ben grät och jag var nersaliverad (sorry för nyuppfunnet ord) och min blick var vild av längtan efter mållinjen. Den gröna killen släppte, kanske för att han inte vågade annat, och ett barn (eller en vuxen) kom fram med en krans. Jag blev arg, hade inte tid att offra någon sekund, men jag tog kransen och de sista stegen in i mål. Stoppade klockan på 33.28 (33.27 blev den officiella tiden), log inombords, men var för trött för att få fram något leendeliknande på utsidan, och föll ihop i en flåsande hög på marken.

Femton sekunder senare steg jag upp och kände mig pigg.

Jag gjorde en kass intervju (som började med att intervjuaren frågade vad det var för medalj jag tog på EM, skitbra!), kramade herrsegraren Daniel, Charlotte och några random människor som jag inte kommer ihåg. Sen joggade jag på lätta ben (de hade nog bara inte ännu fattat hur trötta de var) en kilometer till väskinlämningen, gick på prisutdelning, pratade med några människor, gick vilse i den neongula folksamlingen, hittade en bekant sjöstadsbo, Johan och gick med honom till tunnelbanan. Fortfarande lite yr i huvudet. Men riktigt jäkla glad.

Min tid var inget märkvärdigt i sig. 33.27 är ingen supertid på milen (tänker ur världselitperspektiv), men för mig är det väldigt märkvärdigt att springa så snabbt nu, med bara lite grundträning och styrketräning i kroppen och på den där banan i det där vädret. 

Men jag ska vara ärlig. Jag tycker inte att banan var tuff. Jag tycker banan var lätt.  Backarna var så långsluttande att man inte behövde bromsa utför. Benen rullade på lätt och det kändes som att åka pulka ner, hur lätt som helst. Och eftersom det var så långsluttande så gick det också att hålla hyfsat tempo uppför (även om det givetvis blev väldigt tungt och segt, men inga mjölksyreattacker). Sen kan vi tillägga att det var vindstilla, att det hela tiden fanns något att se på, och att hela loppet var så annorlunda jämfört med något man har sprungit förr så man glömde lite att man tävlade. Jag tyckte att banan var väldigt fördelaktig mentalt. Aldrig har mitt huvud samarbetat sådär bra med min kropp förr. 

Många är skeptiska till om banan faktiskt var exakt 10km. Men enligt arrangörerna är den kontrollmätt och mina egna mellantider verkar i alla fall helt logiska. Visst var jag överraskad över att jag kunde springa så fort, men jag kände ju själv då jag sprang att det gick fort. Hade nog blivit mer förvånad om klockan visat över 34 då jag kom i mål. Så jag tror och hoppas att den stämde.

Jag var ganska löjligt hyper resten av dagen. Som ni kanske vet vid det här laget är jag sällan helt nöjd med mina prestationer, men den här gången var jag så himla glad. Formbesked är alltid trevligt och nu då min höstträning varit så annorlunda än förut var det otroligt skönt att se att jag har gjort något rätt.

Jag behövde verkligen det där. Nu kan det bara bli bättre, eller hur man nu brukar säga.

Sandra

Ps. Det var ovanligt jobbigt att ta sig över Västerbron på söndagens distansp


Intervju med mig själv av mig själv


På måndag ska jag åka till Playitas på ett veckolångt (veckokort?) träningsläger. Sällskapet består mestadels av hoppare, mycket trevliga sådana. Jag har intervjuat mig själv angående tankar och känslor inför lägret.

Jag: Jaha, Sandra, du ska iväg på träningsläger, kul!?

Sandra: Mmm.

J: Vadå? Nu låter du lite skeptisk, ska det inte bli kul?

S: Nej.

J: Ok. Tack för uttömmande svar. Vi försöker faktiskt göra en intervju, kan du svara lite mera än ett ord?

S: Ok.

J: Så ja, varför ska det inte bli kul då?

S: Det är väl mest opraktiskt. Varför ska jag resa ner till Spanien och träna då jag kan träna här hemma?

J: Well, de flesta människor skulle inte klaga på att få åka till värmen den här tiden på året. 

S: Jag är inte de flesta människor. Och dessutom råkar hösten vara min favoritårstid.

J: Okej visst. Men alla människor behöver d-vitamin och solljus. Man blir ju ändå lite nedstämd av det här vädret. 

S: Visst, det kunde vara varmare. Därför brukar jag duscha i varmt vatten efter mina pass och sen sover jag med ett varmt täcke på nätterna. Om jag fryser däremellan så tar jag på mig varma kläder. Man blir inte alls nedstämd. Pessimister. 

J: Hmm. Fina teorier, verkligen. Men d-vitaminerna då? 

S: Tack! Jag klarar mig fint, och om jag får tungt att andas eller vad som nu händer vid d-vitaminbrist så får jag väl ta ett d-vitaminpiller eller något. Har hört att de är billigare än Spanienresor nu för tiden.

J: Okej, fine, du hatar värme och solljus. Men omväxling kan ju ändå vara trevligt i ett så pass ensidigt yrke som långdistanslöpare. 

S: Gör jag inte alls. Tycker bara det är omständigt att åka över hela Europa för att hitta sol. Har man otur är det ändå bara moln hela veckan. 

J: Jaja, we get it. Men miljöombyte är väl ändå skönt?

S: Uthållighetslöpning behöver inte alls vara ensidigt. Men okej, distanspass är inte jättevarierande och det är klart att det är kul att se något nytt. Dock har jag redan sett alla vägar på Playitas och ärligt talat var det inte speciellt mycket att se, speciellt inte om man inte gillar sand. Dessutom var det backigt och dåligt underlag…

J: Vänta nu, vem var det som pratade om pessimister?

S: …dessutom har de inte koll på sina hundar där borta!

J: Som att de skulle ha det i Stockholm?

S: Okej, sant. Men här fattar i alla fall hundarna själva att man inte käkar människor.

J: Jisses. Du är omöjlig. Men…

S: Är jag inte alls!

J: Att bo på hotell och att käka på hotellets buffé blir väl bra?

S: Föredrar min egen säng. Men det där med maten är ok. I alla fall det faktum att man inte behöver göra maten själv. Och att det finns glass. Den delen är bra. Men man reser fortfarande inte över hela Europa för att slippa laga maten själv, speciellt inte då man är en sån som inte tycker att mat är speciellt fascinerande. 

J: Oj, nåt positivt. Måste pausa för att återhämta mig från chocken.

S: Ha. Ha. Ha.

J: Men sällskapet då?

S: Det är okej. Eller ja, människorna är alla jättebra typer och jag umgås gärna med dem. Men det kan jag fortfarande göra här också. De ska ju inte flytta till Playitas.

J: Du är antagligen världens mest negativa och otacksamma människa.

S: Det var tråkigt att höra. 

J: Men kan du inte se något bra med lägret.

S: Jo, det är bra att kunna fokusera till 100% på träningen. Det är bra att slippa laga mat. Det är skönt med värme och att få träna med lite kläder. Det är trevligt med sällskap. Men fortfarande trivs jag bäst hemma. Och flyg är ju inte heller min grej.

J: Du är bra märklig.

S: Jo tack, de brukar säga så. 

J: Men hur som helst ska du ju åka. Hur tror du att det blir.

S: Det blir säkert bra då man väl är där. De längre distanspassen blir troligen jobbiga då jag tycker det känns otryggt att springa där. Men det ordnar väl sig. Är mest orolig för hundarna. Som vanligt. Skönt att jag får sällskap, annars skulle jag nog inte åka alls.

J: Så med facit i hand blir det inte så illa?

S: Väldigt svårt att veta, men troligen inte. Kommer säkert att vara nöjd över att jag åkte då det sen är över.

J: Men då så! Sluta vara pessimist då!

S: Jag är inte pessimist. Jag svarade ärligt på dina frågor. 

J: Jisses. Nu är det jag som gör fel också. Nåja. Ha ett bra läger då.

S: Ska göra mitt bästa.

J: Hejdå.

S: Va, är vi redan färdiga? 

J: Ja.

S: Ok.

Så att så. Alla är vi olika och jag är en hemmamänniska. Playitas är ett fantastiskt ställe (dock kanske mera passande för andra än uthållighetslöpare) och de andra friidrottarna är jättebra typer. Det blir säkert bra då jag väl kommer dit. Ville bara dela mina tankar lite. I slutändan är det mest bara hundarna som stör mig. Om hundar inte existerade så skulle jag tycka att det var kul. Då skulle jag våga springa överallt utan att vara orolig. Men nu existerar hundar och det gör mig otrygg. Så enkelt är det. 

Men ja. Omväxling förnöjer, sägs det ju. Det ligger väl något i det.

Sandra

Sådär mycket ogillar jag sol och värme. Bild från Portugal 2012 kanske.


Lägesrapport mitt i natten.


Jag är osäker på om jag vågar blogga nu. ”Jajaa Sandra, vi ser nog att du har varit uppe mitt i natten, dig blir det nog ingen idrottare av”. Eller så ska jag kanske bara sluta döma mina läsare. Men just nu känner jag mig pigg och då är det ingen idé att sova. Dessutom kan jag sova halva dan imorgon om jag vill. Det vill jag visserligen inte. Men tanken är sjukligt behaglig att leka med.

Onsdagar är världens bästa dagar. Eller egentligen är de ganska grisiga men jag har lurat mig själv att de är bäst eftersom jag bara har ett pass på onsdagarna och det passet är inte ett långpass (paus för att skicka ett twittermeddelande åt Patrik och fråga om vi ska springa tillsammans imorgon). Sanningen om onsdagar är att 1) 15km distans är trist. Och så känner man sig inte ens duktig efteråt eftersom det inte är så långt, och man känner inte heller ”yey, aktiv vila”, eftersom 15km är lite mer än aktiv vila. 2) Efter att ha slappat ca 20 minuter efter passet så kommer jag att bli extremt rastlös och på dåligt humör eftersom jag inte vet vad jag ska göra de kommande tolv timmarna. 3) Det är svinsvårt att hålla vettiga rutiner på enpassdagar. Men WOHOO för att det är onsdag imorgon. Typ så. 

Jag har en märklig inställning till träning nu. Eftersom jag är hel och det är höst så är jag väldigt tacksam (alltså på riktigt SORRY för att jag har skrivit den meningen i varje blogginlägg de senaste månaderna). Jag är så himla glad att jag kan träna och jag kan inte tillåta mig att klaga. Men det är väldigt mycket träning nu, och framför allt mycket ny träning, vilket gör att de lätta passen inte är lätta och tråkiga, utan istället sega och tråkiga. Mitt pannben börjar bli missformat och mina ben gråter. Men jag är glad ändå. Nåja, ibland är jag mindre glad, men jag har lärt mig att man ska undvika sociala medier och liknande då man är på dåligt humör. Men sammanfattningsvis så är det en jobbig men givande träningsperiod på gång. Och i det stora hela gillar jag det väldigt mycket.

Och så gillar jag mörkret. Mörkret som alla avskyr. Mörkret som får folk att längta efter snö. Mörkret som gör folk trötta och nedstämda. Må hända att jag är mörkrädd men jag tycker det är rätt fint. Städer är fina i mörker. Sjöar är fina i mörker. Ljusslingor på balkoner är fina i mörker. Reflexvästar är finast i mörker. Fula saker är fina om det är riktigt mörkt. Och att springa i mörker är kul. Det finns få sätt som är så effektiva då det kommer till att koppla bort omvärlden som att springa i mörker. Och må hända att man alltid springer för långsamt, åtminstone får man känna sig lätt och snabb för en stund. Och så var det ju det där med det underbart behagliga ljudet av ens egna fotsteg mot grus och om man har tur så susar höstvindarna i träden och man hör vågorna slå mot bryggorna. Alla fina ljud är ännu finare i mörker. Att springa med musik är överskattat.

Höst är underbart. Må snön endast falla i trädgårdarna vid hus där det bor barnfamiljer. Och i skidspår och Hammarbybacken. Men låt vägarna vara!

Om knappt två veckor åker jag på träningsläger till Playitas, där snö är rätt sällsynt. Det är första gången någonsin jag åker utomlands på hösten. Och det blir bara en vecka. Mest för att få lite omväxling. Jag är trots allt ingen lägermänniska. Och jag reser tillsammans med Oscars gäng, alltså längdhoppare, trestegshoppare och höjdhoppare, och ett stycke löparsällskap i form av Oscars bror Martin. Tack och lov för det. Hade inte ens tänkt åka, ni vet, det där med nya situationer, flygresor och allt det. Men i något svagt (starkt?) ögonblick fick jag för mig att jag nog ändå skulle åka med. Så får se vad det blir till. Hoppas på värme, många mil och få okopplade hundar i alla fall. Och att man hinner ha lite kul mellan passen!

Det om det. Får se vad det blir av den här onsdagen nu då. Förhoppningsvis löpsällskap, lätta ben och kreativa tankar. De här benen får i varje fall ta och piggna till snart om jag ska persa på milen om 11 dagar. Är skeptisk till att man ens kan milpersa i Norden i november. Men det lär jag helt klart märka. 

Nåväl, ska ge väl sömnen en chans. 

Och här är en bild från lördagens backpass. En av orsakerna till att mina ben fortfarande gråter. Kan ju visserligen hända att det är svett och inte tårar.

Godnatt/godmorgon/valfri hälsningsterm

Sandra


Optimisten här, hej.


Det är så förbannat kul att träna igen. 

I början av månaden kunde jag tänka ”herreminguuud, hur ska jag orka springa 15km, jag är i så dålig form” och nu, någon vecka senare tänker jag ”ah, lyxdag, nästan som vila, bara 15km löpning idag”. Skönt att man är anpassningsbar. 

Egentligen är det långt ifrån fysiskt behagligt att springa. Pulsen är fortfarande 10 slag högre än då jag är i bra form och jag har haft konstant träningsvärk i snart tre veckors tid. Men mitt huvud innehåller behagliga tankar. Jag älskar att göra något igen, jag älskar att utmana min kropp, jag älskar luften och vädret där ute, jag älskar att jag bara kan ta steg efter steg och ignorera smärtan (smärtan som i extrem träningsvärk) i båda benen och jag älskar att det känns lite bättre för varje pass man tar sig igenom. Och största anledningen till min positiva inställning är att jag är så in i helsike tacksam över att jag är hel och springer. 

Hösten 2013 var det mitt knä som förstörde min löpträning fram till mitten av februari.

Hösten 2012 var det min fot som förstörde min löpträning fram till mitten av februari.

Hösten 2011 var det mitt andra knä som förstörde min löpträning fram till årsskiftet. (Följt av ett krånglande knäveck senare på våren)

Hösten 2010 var det min motivation som fick kämpa efter en riktigt seg säsong (och efter flera månader, då motivationen äntligen började komma tillbaka, så gav mitt knä upp och jag sprang inte på 3 månader och missade halva säsongen).

Hösten 2009 kommer jag knappt ihåg. Gissar att det var på den tiden jag pluggade till byggnadsingenjör och hade skoldagar från 8-18 och tränade 06.00 på morgonen och 20.00 på kvällen. I så fall var den hösten inte heller så bra. 

Så det här med att vara hel, frisk och skadefri en höst gör mig ganska lycklig. Jag slipper att stressa mig i form och jag kan vara smart och behöver inte chansa. 

Jag har kommit igång med min styrketräning, och även om det är jobbigt ibland så är det sjukt kul. Jag är inte stark, men jag har planer på att bli. 

Och ibland tränar jag med sällskap, och fastän jag föredrar att köra mina hårda pass själv, så är det trevligt att ha folk runt omkring sig på några av de andra passen. Även om det är knäckande att köra mångstegshopp i en grupp med längd/trestegs/höjdhoppare.

Allt som har med träning att göra är roligt just nu. Jobbigt ibland, frustrerande ibland, svårt ibland, smärtsamt ibland. Men hela tiden roligt och givande!

Igårkväll var det också roligt. Då skulle jag springa Nike Run Zoom Relay (eller i alla fall något av de orden i nån valfri ordning) med ett Runners World-lag bestående av Johan Hydén, Lars och Olof Södergård, Fredrik Uhrbom och jag. Jag, tidspessimisten var ute i god tid och blev lite förvånad över hur tomt det var i Hornstull. Hela parken var helt död. Jag yrade runt i över 20 min och letade efter de andra. Till slut fick jag veta att Rålambhovsparken låg vid Fridhemsplan och inte Hornstull. Då blev det lite lätt stressigt. Men jag kom fram, en kvart innan jag trodde starten skulle gå och fick veta att starten var först om 45min. Nåväl, hur som helst så vann vi och priset var en resa till Rom över nyår och en startplats i ett millopp där. Så det var ju också rätt kul. 

Nu ska jag ut på långpass. Det är de passen som helt klart är jobbigast just nu. Men det gör inget, för jag är rätt lättövertalad när jag kommunicerar med mig själv just nu: ”Sandra, nu är det bara 15km kvar, Sandra, det är värt varje steg, Sandra, det gör inget att det gör ont, tänk vad fantastiskt att du ens kan springa” säger jag åt mig själv. Och sen ba ”ja, det har du rätt i, wohoo jehee vad roohooligt det här äähäär!” Jag är lite dum ibland. Men det tror jag att man måste vara om man ska bli en bra löpare!

Och sorry att jag cirka aldrig hälsar tillbaka om nån hälsar på mig då jag springer. Jag är oftast helt i min egen värld och inser att någon sa hej först en halvminut senare. Så hej hej! 

Och sådär ser min nya tatuering ut. Konturerna på höger sida är inte tjockare än de andra. Alla linjer är jämntjocka. Och ja, det gjorde svinont i 5 sekunder. I övrigt var det nästan skönt. Nästan. 

Sandra

PS. Tack för alla era fina kommentarer i mitt förra inlägg!


Ärlighet.


”Sandra, gör en halv fällkniv!” ”Hur gör jag det? Kan du visa?”. ”Så här, vi kan göra det samtidigt”. ”I vilket skede lyfter jag på huvudet? Hur ska jag göra med benet?” ”Men testa bara”. ”Jag vill inte testa”. ”Jo, du kan helt säkert, det är bara att testa”. ”Men jag förstår inte hur jag ska göra, exakt hur jag ska lyfta överkroppen”. ”Men du måste ju bara testa en gång, börja med benet!” ”Jag kan inte. Jag vill inte”. Jag sitter där på den tunna mattan och stirrar ner i marken. Det handlar om en enkel magövning. En övning som jag är osäker på om jag kan. En övning jag inte har övat på. Och det finns ingenting i världen som kan få mig att testa medan någon annan ser på. Och just den dagen är coachen borta och jag får hjälp med styrketräningen av min naprapat i stället. ”Okej, om du inte tittar!” ”Ja ja, jag vänder mig om”. Till slut gör jag det, och det går inte jättebra. ”Jag kunde inte”. Och jag är nästan nöjd över mitt misslyckande. Då fegade jag åtminstone inte i onödan. Men jag känner mig som ett litet barn.

Jag har alltid varit så där. Jag har alltid haft problem med saker som är nya för mig. Situationer jag inte har varit i förr. Sånt som jag inte har kontroll över, sånt som jag inte vet exakt hur ska gå till, sånt jag inte har fått öva på i förväg, sånt som jag inte vet om jag kommer att lyckas med direkt. Jag har inget behov av att vara perfekt, men det jag gör vill jag göra rätt. Helt rätt. På första försöket. Jag har haft bättre och sämre perioder. Men jag är helt enkelt otroligt rädd för att göra saker jag inte kan. Så rädd att det bara tar stopp och inte går att genomföra. Och jag hatar att det är så.

I höst har jag väldigt mycket nytt inplanerat i min träning och det tycker jag att är väldigt kul. Jag ser fram emot att utvecklas på många olika sätt, och jag älskar det faktum att min träning äntligen har blivit lite mera mångsidig. Men får jag en svår övning som jag inte har fått testa på innan så är det stopp direkt. Jag vägrar. Inte för att jag vill vägra, jag vill ju så gärna testa. Men det går inte. Det går verkligen inte. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av det. Tack och lov så har jag lärt känna min nya tränare så pass bra att jag känner en viss trygghet och vågar testa nya, enklare saker, trots att han ser på. Men ibland ska jag göra nåt svårt eller träna med andra idrottare som är duktiga på övningarna jag aldrig ens testat förr. Eller så är coachen borta och jag får träna med någon annan en dag. Det går inte. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det att fungera. Det där med att bara bestämma sig tycks inte fungera. 

Jag minns när jag nyss hade börjat skolan. Jag var en av de få på klassen som kunde läsa hur bra som helst redan då. Och så hade vi ett projekt som hette ”en kvart om dagen” som gick ut på att vi skulle läsa en kvart högt åt en lärare/kompis i skolan och en kvart hemma åt föräldrar/syskon varje dag i ett par veckor. Det borde ju ha varit lätt som en plätt för mig. Jag hade valt en bok som hette Bröd (jo, för jag vågade ju inte stå och välja länge så jag tog bara första bästa). Det var en lätt bok och jag hade nog läst igenom den på ett par minuter bara jag börjat på. Men på något vis så ”hittade jag aldrig början”. Jag kunde inte förmå mig att börja läsa högt åt mamma. Jag vet inte varför, men det gick bara inte. Det slutade med att mamma fick läsa hela boken högt åt mig istället. Märkligt. Men jag känner igen mig själv.

Under de senaste åren tycker jag att det har blivit värre. Att beställa saker vid diskar är något av det värsta jag vet, för man vet aldrig riktigt hur det går till. Speciellt nu då jag börjat dricka te. Ska jag ta téet innan jag betalar eller efter? Hur funkar varmvattenbehållaren? I vilken kanna finns mjölken? Att umgås ensam med en annan människa som jag inte känner så bra är jobbigt, speciellt folk i min ålder, och speciellt tjejer. Jag är dålig på ögonkontakt. Planer som ändras i sista minuten är skitjobbigt. Att gå på restaurang känns väldigt otryggt (tänk om jag inte kan uttala det som står på menyn, tänk om de frågar något jag inte förstår) så jag föredrar att äta hemma, typ alltid. Att spela teater (även om jag alltid drömt om att vara teaterskådespelare) är helt otänkbart. Kan inte ens låtsas härma någon för jag är för rädd för att göra fel. Att få presenter är visserligen kul, men att öppna dem medan andra ser på är hemskt. Och jag undviker att prata i telefon med andra än mamma, coachen och Magnus så långt det går, att prata i telefon är att inte ha kontroll.

(Jag är dock inte rädd för allt. Jag vågar prata finska på tv-intervjuer fastän jag inte behärskar språket. Jag vågar testa nya träningsövningar om jag vet att de andra i gruppen inte heller är proffs. Jag vågar säga min åsikt i en stor grupp, såvida jag får planera vilka ord jag ska använda i några minuter först).

I mitt liv som heltidsidrottare så hamnar jag rätt sällan i besvärliga situationer. Jag träffar sällan nytt folk och mina dagar är rätt likadana, så tyvärr kommer jag alldeles för lätt undan. Folk ser mig antagligen som väldigt pessimistisk då jag inte vill göra saker men i slutändan handlar det bara om rädsla. Och jag vill helst inte vara rädd och jag vill inte att folk ska tycka att jag är negativ heller. Men åtminstone så känner jag att min rädsla inte begränsar mitt idrottande, även om den försvårar saker ibland. Det är väl kanske främst den bilden folk får av mig som känns trist. Och det är ju inte så konstig. En människa som inte vill göra saker är sällan kul. Och förresten så vill jag göra saker, bara inte alla saker.

Jag har länge drömt om att gå på slottsbalen och skaka hand med presidenten på självständighetsdagen. Men varje gång jag fantiserar om händelsen så fastnar jag i två saker. 1) Hur ska jag lösa det där med att fixa hår och make up och beställa taxi? 2) Vad ska jag säga om jag hamnar på tv-intervju? Såna saker kan man tänka på då man har fått inbjudan. Inte i sina dagdrömmar. Inte ok.

Ibland då jag grubblat som mest över allt detta har jag försökt googla diagnoser åt mig. Men inget annat än lite kontrollbehov stämmer in på mig. Eventuellt neofobi (men de flesta förknippar bara det med mat (även om det troligen stämmer rätt långt ändå)). Men det hjälper hur som helst inte. Och jag vet inte vad jag ska göra med en diagnos heller. Kanske bara ha något att skylla allting på. 

Jag vet att jag inte är den enda människan som har såna här problem (att känna lite obehag inför nya situationer är säkert helt normalt, men det finns ju olika nivåer av allt), och jag är helt övertygad om att det ska gå att bli av med dem, eller åtminstone minska dem. Vet bara inte hur jag ska börja. Jag har hundratals gånger bestämt mig för att våga, men det funkar inte. Jag är rädd för att det ska bli värre utan att jag märker av vad som håller på att ske. Och just nu är jag ganska trött på att känna mig begränsad även om det ännu inte är så farligt.

Jag skriver inte detta för att få råd och hjälp. Jag skriver detta mera för att folk ska förstå varför jag beter mig märkligt ibland. Eller för att någon i samma situation kanske ska kunna känna att hen inte är ensam.

Jag vill bli spontan. Det ska gå! Ett steg i taget bara…

Sandra


En beskrivning av mig själv som löpare.


Jag har ett antal gånger fått höra att jag är snabb, och det är ju väldigt smickrande och så. Men sen har jag en annan talang också, nämligen att jag är sjukt långsam. Det är nämligen så att Jenny har utmanat mig att svara på lite frågor i sin blogg. Och det tänkte jag givetvis göra också. Men lite skäms jag också. Jag blev nämligen utmanad 29 april. Vet ni hur länge sedan det är? Men nu ska jag göra det ändå. Är dock inte helt säker på om det där med ”bättre sent än aldrig” faktiskt stämmer. Nåja, en sån här löpare är i varje fall jag:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag är en sån löpare som springer för att jag vill bli bäst. Jag springer inte för att må bra, eller för att få frisk luft, eller för att få rensa tankarna eller för att bli smal (om jag däremot inte sprang så skulle jag eventuellt inse att jag skulle börja må uselt, kvävas i allt inomhusdamm, få fel i huvudet och bli tjock), så jag ser allt sånt som en bonus. Jag tränar för att tävla. Jag ser inte ens alltid mig själv som en löpare. Jag ser mig själv mera som en friidrottare eller eventuellt en hinderlöpare. 

Ber om ursäkt för orörlig kropp. Hoppas ni anser att bilden är estetisk ändå. 

2. Hur länge har du löpt?

Har svårt med ordet löpa. Tänker bara på hundar. Men okej då.

Eftersom jag lärde mig att gå först då jag var 13 månader så lärde jag mig troligen springa först då jag var 13 år… Nånej, så illa var det väl inte. Jag har nog sprungit sedan jag var 5 år, tävlat sedan jag var 8, tränat något så när regelbundet sedan jag var 14 år och tränat med personlig tränare (absolut inte samma sak som PT) sedan jag var 17. Nu är jag 25, så ett par kilometer har jag väl fått ihop.

3. Hur mycket löper du per vecka?

En normal träningsvecka ska jag väl hålla mig kring 150km, uppdelat på 12 pass, varav 9 är vanlig distanslöpning.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Om det är någon gång jag inte feelgoodar så är det ju på vanliga distanspass, för de är ärligt talat rätt tråkiga. Jag får nog mest feelgood-känsla på snabbdistans och helst på de där som är riktigt hårda, men inte max, för det är jobbigt. Så typ 3.30-3.40min/km. Då steget rullar på i det tempot, då feelar jag riktigt good!

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Helst både huvudet och benen. Men om det bara är vanlig distans så räcker det att benen är med. Jag föredrar klocka också som den siffernörd jag innerst inne är. Sen springer jag ingenstans utan SL-kort längre för jag är övertygad att om jag lämnar det hemma så kommer jag att bryta båda benen och få släpa mig hem med armarna. Och det skulle helt seriöst vara skitjobbigt.

6. Varför springer du?

För att det är det enda jag är bra på. Och för att jag har en känsla av att jag kan bli riktigt bra om jag vill. Jag skulle inte kunna leva med att aldrig få veta hur bra jag egentligen skulle kunna bli, så jag är tvungen att testa. Men visst, jag ställer mig själv samma fråga då och då, men under perioder då jag inte har fått springa (p.g.a. skador eller säsongsvila) så har jag hållit på att gå under, så jag behöver nog inte svara så mycket på den frågan.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, jag är en ärlig människa. Däremot har jag nog sprungit fastän jag inte har fått. Läkare tycker ju till exempel alltid att man ska vila.

8. Hur ofta köper du löparskor?

Ytterst sällan eftersom jag får det jag behöver från mina sponsorer, Nike. Men jag förbrukar många par i året. Distansskor, lättare distansskor, dubbskor, intervallskor, banintervallskor, hinderspikskor, terrängspikskor, vanliga spikskor osv. 

9. Var/hur handlar du din löputrustning?

Om jag vill ha något utöver det jag får från Nike, så köper jag väl det i närmsta butik. Typ. Hur? Genom att ta det jag vill ha ur hyllan, gå fram till kassan och betala på vanligt sätt, ofta med kort, och jag behåller alltid kvittot.

10. Dygnets bästa springtid?

Är hösten en tid på dygnet? Nämen jag gillar kvällslöpning, speciellt då det är mörkt. Då känner man sig snabb (även om det alltid är ett antiklimax efteråt då man kollar på klockan och inser att man inte alls har varit särskilt snabb) och så är det lättare att koppla bort allt runtomkring. Dessutom är det få saker som är så trevligt som att höra sina egna steg mot gruset, och jag är övertygad om att de hörs bättre då det är mörkt.

11. Hur ofta tävlar du?

Min årssammanfattning påstår att jag sprang 27 lopp i somras. Min hjärna säger att det inte kan stämma på något vis. Så jag vet inte. Men under sommaren blir det nästan varje helg. 

12. Vilken är favoritdistansen?

3000m hinder, eftersom det är det jag är bäst på. Tycker också att 1500m är en fruktansvärt rolig sträcka, och även terränglöpning är en favorit eftersom jag av någon anledning är bra på det också.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?

”Skärp dig Sandra! Du tycker inte att det här är tungt, du är bara uttråkad, var lite tacksam över det istället. Det här passet är dessutom ett steg närmare dina mål…” Och så visualiserar jag väldigt mycket.

14. Springer du helst i grupp eller ensam?

Eftersom jag tycker att distans är rätt trist att springa ensam så borde jag svara grupp. Men nä, jag är nog en ensamlöpare ändå. Jag gillar att jag bara kan gå ut och springa precis då jag tycker och vill utan att bestämma en tid med någon eller åka någonstans och träffa någon och sen springa. Hela charmen med löpning är ju att man inte behöver åka någonstans. Dessutom ogillar jag att anpassa mig efter andra i min träning. Eller ogillar och ogillar, jag anpassar mig helt enkelt inte efter andra, jag funkar inte så. Däremot uppskattar jag passen med Patrik väldigt mycket (jisses, det börjar bli alltför länge sedan senast, Patrik), även om Sumpan ligger långt borta. Men 1) han är trevlig, 2) omväxling förnöjer och 3) han är snabbare än mig. Att springa med människorna i min träningsgrupp hemma i Finland är också helt ok, även om det sker väldigt sällan. Magnus brukar också funka som bra sällskap då hans fot är hel!

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Långpassen är väl veckans mest återhämtande pass så det behöver man väl inte återställa sig så mycket från? Eller ja, så vill jag ju svara. Men jag blir nog rätt sliten av långpass. Banan, vatten, mat, lång dusch och några timmar på soffan kör jag med. Kanske (högst troligen) lite söndagsgodis på det hela!

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Gillar att springa riktigt snabba 300ingar. Räknas det som snabbhetsträning?

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Kommande 2-3 OS-finaler. Fast det känns mera som en realistisk plan att springa dem än som en dröm. Jag kommer i varje fall knappast att känna att det är en dream coming true för att jag springer i en OS-final. Däremot kan det bli en dream coming true om jag presterar bra i loppen…

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Har aldrig haft några idoler eller förebilder inom löpningen (diggade däremot Kajsa Bergqvist då jag var liten, men det var mest för att mamma sa att jag liknade henne då jag hade min gula tävlingstopp, mina gula solbrillor och mitt blonda hår i en tofs mitt på huvudet (alltså brillorna och toppen hade jag inte i en tofs mitt på huvudet, de var där brillor och toppar ska vara)). Men på Lidingöloppets jubileumsfest blev jag sjukt starstrucked då jag såg Susanne Lanefelt, så jag tror jag skulle välja henne. Hon verkar så glad och lycklig hela tiden. Dessutom är hon i grym form. Hon skulle säkert springa ifrån mig. I så fall vill jag inte springa med henne!

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?

Jag läser inga löp- och träningsbloggar regelbundet. Alla har så himla olika åsikter och teorier kring löpning och träning som jag inte vill ta del av. Inte för att det är något fel på andras åsikter, utan för att jag redan har en egen åsikt och inte behöver flera just nu. Sånt orsakar bara förvirring! Om någon däremot känner att de väldigt gärna vill svara på frågorna så är det givetvis fritt fram!

Sandra