Blogg

Från mig alla, till er alla…


Den här månaden har jag stressat för mycket. Jag har prioriterat fel saker och kämpat lite för hårt med vissa julklappar istället för att ta vara på de sömntimmar jag behöver. Träningen har ändå gått väldigt bra, men det har verkligen känts som att jag har legat på gränsen. Inte idealiskt, men man lär sig av sina misstag. 

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag ändå har hållit mig frisk och hel. 

Julen firas som vanligt hemma i ett väldigt snöigt Finland. Inte heller idealiskt för en löpare. Men med bra skor och varma kläder är allt möjligt. Eller hur man nu brukar säga. 

Jag njuter av att vara hemma och glömma alla stressmoment. Nu är det träning och umgänge med familj och vänner som gäller. Och sen blir det 6 dagar i Rom över nyår. Efter We Run Rome-loppet som vi springer på nyårsafton blir det några dagar turistande. Jag har besökt väldigt, väldigt många länder i mitt liv, men det här blir första gången jag ska turista. Det ser jag fram emot. Och några löppass ska vi nog hinna få till också. 

Och sen ser jag fram emot ett fantastiskt 2015!

Så…

FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA, EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild från trädgården hemma i Finland. Ja, jag fryser. Nej, jag har inte mustasch. Fotograf: morsan.


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Storyn om varför det blev just hinder.


De vanligaste frågan som de flesta idrottare får stå ut med och svara på gång på gång är ”hur känns det?”. Jag tycker inte alls att det är någon dum fråga även om journalisterna nu för tiden alltid inleder den med ”den här frågan är du säkert trött på att höra men…”. Det är en ganska bra fråga, för man kan ju svara olika saker varje gång. Den frågan som jag får allra mest och som jag är mest trött på, även om jag förstår att folk vill veta, är ”varför började du med just hinderlöpning”. Jag har svarat på den så många gånger att jag helst bara skulle vilja säga ”för att det är kul” när jag får frågan. Men här får ni hela storyn, en gång för alla. 

Då jag föddes så var mina ben och armar ungefär lika långa. Så där som det är på bebisar. Jag konstaterade rätt snabbt att mina vuxna medmänniskor inte såg ut så och att jag nog inte var helt normal. Hur skulle jag kunna veta att det var så man skulle se ut som bebis? Jag hade ju inga spädiskompisar. 

Och eftersom mina ben och armar var lika långa så insåg jag att jag var ett djur och struntade i att lära mig att gå på två ben och körde fyrbensgång istället. Med fyrbensgång hade man dubbelt fler muskler att använda i sin framfart och även om det fanns nackdelar, till exempel att det var svårt att styra, så var fördelarna fler. Det var till exempel lättare att ta sig över olika hinder som vardagen hade att bidra med. Lyfte man på ett ben så hade man tre ben kvar i marken. Så himla mycket lättare än att stå på ett ben.

Efter ett par år så konstaterade jag att mina ben var längre än mina armar och att jag inte var ett djur. Det var en besvikelse såklart men jag fick ändå inse faktum och acceptera att jag var en människa trots allt. Men istället var jag deprimerad i ett halvår och umgicks bara med djur och trodde mig kunna kommunicera med dem. Och så lärde jag mig att gå på två ben.

En gång, mitt i min depression, fick vi åka till ett stall från skolan och se på när några duktiga tjejer visade hur hästhoppning gick till, och efteråt fick de som ville rida. Och tror ni att jag ville testa? Nej, det ville jag faktiskt inte. Jag hade glömt bort hästarna direkt vi kom in i manegen. Jag hade upptäckt något nytt och blivit förälskad i det jag såg. Jag hade upptäckt hinder. Riktiga hinder. 

Tidigare hade jag trott att hinder bara var sådant som dök upp i vardagen. Antingen konkreta hinder såsom kuddar i hallen och stolar i korridoren eller mera abstrakta hinder som sjukdomar och 30 minusgrader. Men nu såg jag att hinder var något som fanns på riktigt. Och något som man kunde räkna ut hur man skulle ta sig över på bästa möjliga sätt. Hinder som alltid såg likadana ut och som man kunde förbereda sig på. Inte som vardagshindren som bara kom när som helst och hur som helst. 

Där och då bestämde jag mig för att bli häst. Jag ville också hoppa över riktiga hinder.

Det var inte helt problemfritt. Mina föräldrar suckade fler än två gånger men gav upp och lät mig vara. Men de vägrade att betala för att jag skulle få gå i ridskola om jag inte tänkte sitta på hästarna. Mina skolkompisar var det inga problem med, ni vet, om man vill vara häst behöver man inte oroa sig för vad kompisarna tycker, man har nämligen inga kompisar. Kompiskandidaterna tycker att man är dum i hela huvudet. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag var upptagen med att bygga mig några hinder.

Och jag började hoppa. Jag hoppade och hoppade och om man inte visste bättre skulle man ha trott att jag var simmare. Inte för att jag konstant var genomblöt av alla vattengravar, utan av det faktum att det kräver en hel del överkroppsstyrka att alltid landa på armarna. Jag såg ut som en liten blek version av Hulken. 

Det var som sagt inte helt problemfritt. Jag vägrade att acceptera mina fysiska begränsningar och fortsatte hoppa dagarna i ända trots att det egentligen gjorde svinont i armarna. Men har man kul så glömmer man smärtan. Och blev det jobbigt så flätade jag min man och gnäggade lite tills det kändes bättre. Men en dag blev det svårt. Vänstra handleden gick av på två ställen och som den ”dum i hela huvudet”-ungen jag var så fortsatte jag hoppa ändå. Men landade bara på höger hand. Exakt 27 minuter senare gav högra armbågen upp och mina föräldrar körde mig till akuten. Jag ville till veterinären men jag hade tydligen ingen talan. 

Läkarna förbjöd mig att syssla med hinderhoppning i ett par månader framöver och jag blev deprimerad igen. Men jag gav inte upp. Det måste gå att lösa på något vis. Och en dag då jag stod och tuggade hö, eller okej okej, det var inte hö, det var gräslök, någon måtta fick det ju ändå vara, så fick jag en aha-upplevelse. Jag hade hoppat över hinder i flera år. Jag var så bra man bara kunde bli. Det fanns troligen inget annat barn i hela världen som kunde hoppa sådär bra över ett hinder med fyra ben som jag kunde. Men vad tjänade det till? Det var visserligen kul, men ändå inte riktigt lika kul som förr. Och för varje vecka blev det mera och mera knäckande då ridklubbens ordförande gång på gång vägrade att låta mig ställa upp som ryttarfri häst på hopptävlingarna. Det var inte passande sa de. Inte ens på de små tävlingarna. 

Jag behövde något nytt att fokusera på. Jag måste avancera. Och med båda armarna i gips så var nästa steg väldigt enkelt att lista ut. Jag började hoppa över hindren med två ben istället för fyra. Det var svårt, men det var något svårt jag behövde. Fyra ben kunde jag redan. Så jag fortsatte som förr och hoppade dag ut och dag in, men som tvåbening. Jag hade till och med fått några kompisar på skolan som hängde med ibland. Lärarna hade nämligen tvingat några elever att umgås med mig eftersom det var synd om mig då jag var skadad. 

Att springa över hinder med två ben visade sig vara riktigt kul och efter ett par veckor började jag kunna det riktigt bra. Jag ramlade inte längre och kunde ta mig över vattengraven utan att behöva ta ett enda simtag. Så när dagen väl var inne för att ta bort gipsen fick jag en aha-uppelvelse till. Fyrbenslöpning var för enkelt, det var inte kul längre. Vilket betydde att jag inte var en häst. Och framför allt att jag inte ville vara en häst. Jag var en människa. Och det var faktiskt helt ok.

Jag var ändå väldigt förvirrad i min nya identitet. Att vara människa var ovant. Vad gör man om man inte gnäggar liksom? Tack och lov har människor också flätor i sitt hår, det var nog det som fick mig att känna mig lite stabil trots allt. Och hoppandet förstås. För jag fortsatte hoppa som förr. Jag var inte längre Hulken. Jag var mera lik de afrikanska löparna. Och jag började skaffa riktiga kompisar, jag behövde något att göra då jag var för trött för att hoppa och att umgås med kompisar verkade vara det som människor oftast gjorde då de hade tråkigt.

En gång, bara någon månad efter att jag hade blivit människa, och jag satt och hade tråkigt på bussen kom jag över en tidning som jag bläddrade ointresserat igenom. Tills jag såg ordet ”hinder” lysa mot mig. Mitt älskade favoritord. Texten handlade om VM i Helsingfors och det första mästerskapsloppet på 3000m hinder någonsin för damer. Jag blev så ivrig att jag inte vet om jag någonsin läste klart texten. Jag hade fått min tredje och min allra största aha-upplevlese. Jag skulle bli människohinderlöpare. Och inte bara det. Jag skulle bli bäst i världen. 

Så att på den vägen är det. Där är storyn om hur jag har kommit så långt som jag har gjort och om hur jag har blivit den jag är. 

Visst är det galet?

Så himla trist att jag hela den långa, fantastiska storyn är ren och skär lögn.

Men ibland är jag rastlös och då får man hitta på osanna historier. I själv verket hatade jag hästar som barn. Nu är jag mest rädd för dem. Hästhoppning och hinderlöpning har ingenting med varandra att göra enligt mig och jag började med hinder för att jag råkade vara bra på det. 

That’s it. 

Jag och sambons föräldrars hästar. Jag är rädd för dem också. Hästarna alltså, inte föräldrarna. 

Ha en bra vecka!

Sandra




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vadelmavenepakolainen


”För mig är Sverige synonymt med kärlek, svenskheten är en dröm. Svenska medborgare, även de alldagligaste – ja, i synnerhet de alldagligaste – är mina förebilder. Jag är bergsäker på var jag hör hemma. Och den platsen ligger väster om Finland.”


Det där var ett utdrag ur Hallonbåtsflyktingen (Vadelmavenepakolainen), skriven av Miika Nousiainen. Jag har bara läst en fjärdedel av boken ännu och jag får så himla dåligt samvete då jag läser den. Jag känner mig skyldig för att jag är rädd att folk ska tro att jag har samma åsikter för att jag läser boken. För folk kunde mycket väl tro det. Att jag är en finsk kvinna som vill vara svensk. Och det är inte riktigt hela sanningen. 

Jag tänker mycket på det här med att vara finsk i Sverige. Eller ja, jag är väl inte ens finsk, mitt modersmål är ju inte finska. Jag är finländsk och finlandssvensk. Men vill folk kalla mig för finne eller finska så är det mer än ok. Hellre det än svenskfinsk som jag så ofta får höra. 

Då jag är hemma i Finland så känner jag att jag måste förklara mig. Jag skäms över att mitt uttal är närmare sverigesvenskan än finlandssvenskan och försöker dölja det så gott jag kan. Det är rätt svårt. Jag skäms över att jag har börja använda ord som inte finns i finlandssvenskan. Jag skäms över att jag inte hänger med i vad som händer i vårt land. Och jag känner mig som en svikare som umgås med svenska friidrottare mera än med finska. Trots att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att springa för något annat land än Finland. 

Då jag är hemma i Sverige så känner jag inte att jag måste förklara mig. Däremot känner jag att jag måste anpassa mig. Jag kämpar på hårt med att prata finlandssvenska men samtidigt är jag så rädd för att bli missförstådd att jag pratar en, för mig, onaturligt överdriven sverigesvenska istället. Vilket betyder att då jag pratar så tänker jag på varje ord jag säger för att uttala det rätt, vilket gör att jag blir förvirrad och blandar ihop ord. Det händer rätt ofta faktiskt, att jag använder helt fel ord i meningar. Helt sjukt. I Sverige känner jag att jag vill passa in, att jag vill bli accepterad och inte vara udda, fastän jag kommer från Finland. Men jag vill ändå inte att någon ska se mig som en svensk. 

Jag skäms över att jag blir berörd av svenska nationalsången, även om Maamme-laulu givetvis är den nationalsång som berör mig mest och som alltid får mig att drömma. 

Jag tänker mycket på framtiden. Jag tänker mycket på var jag vill att mina framtida barn ska växa upp. Jag har haft en bra uppväxt. Jag gillar Finland, jag gillar Svenskfinland och jag gillar Österbotten. Men jag gillar Stockholm också. 

Men att mina barn ska prata sverigesvenska känns inte helt bra. Tänk om de aldrig får lära sig finska… Och om de bor i Sverige, då får de aldrig åka på Stafettkarnevalen. Och tänk om de blir såna där typiska Stureplanshängare som alla ståuppkomiker driver med. Och värst av allt, tänk om de blir riktigt duktiga idrottare, på landslagsnivå. Tänk om de börjar tävla i svenska landslagsdräkten. Tänk om de vinner och den svenska nationalsången spelas då de står på prispallen. Det skulle göra ont i mitt hjärta. 

Missförstå mig inte. Jag gillar Sverige. Jag gillar Sverige väldigt mycket. Jag trivs i Stockholm med min svenska pojkvän och mina svenska kompisar och min svenska tränare och jag vill bo här många år till. Men jag är inte svensk ändå. Och jag vill inte bli. Jag är jag.

Ärligt talat gillar jag inte ens skämten om att ”snart så tävlar du nog för svenska friidrottslandslaget, vi kommer att värva dig”. Jag tar inte illa upp för jag fattar att det inte är taskigt menat, snarare tvärtom. Jag borde väl bli smickrad. Men att vara finländare är en del av min identitet, en del av mig, och jag har inga planer på att släppa den. Och nu då jag bor här i Sverigelandet så känner jag att jag måste hålla extra hårt i min identitet, så då blir det lite svårare att skratta åt skämten.

I mitten av veckan hörde jag en äldre kvinna på tunnelbanan från Bredäng säga åt några pojkar, på grov finlandssvenska ”jag har bott här i Sverige i 50 år men jag känner mig fortfarande som en finländare. Och jag håller alltid på Finland i idrott.” Det gjorde min dag.

För det är lite ensamt här ibland. Det är ensamt de få gånger jag tittar på sport och hejar på Finland. Och det är ensamt att se på självständighetsbalen på tv. Det är ensamt vid svenska högtider. Men åtminstone kan jag glatt ta emot alla flygblad från olika partier inför valen med orden ”jag lovar att jag skulle rösta på er om jag var svensk medborgare!”

Trots att finska inte är mitt modersmål så värmer det mitt hjärta då jag hör de finska turisterna i Gamla stan. Jag älskar att se Finland-skyltarna då jag springer förbi hamnen. Och det är väldigt få saker som är så behagligt som att höra österbottnisk dialekt på tunnelbanan. Som hälsningar hemifrån. 

Jag tror att många tänker att det är väldigt lätt att flytta till Sverige från Finland. Det är nära och det är samma språk. Men i själva verket tror jag att just det gör det svårare. Att länderna ändå är så pass lika. Det är svårt att inte känna sig som en svikare då man flyttar från sitt fosterland till storebrorslandet som är lite större, lite finare, och lite bättre på typ allt. Två länder som ligger lite för nära och har lite för mycket gemensamt för att det ska vara ok att hoppa över till andra sidan. Det är lite samma känsla som att bli ihop med sin kompis ex. (Ja, jag har testat det, då jag var 16, men den storyn ska vi inte blogga om). Det känns fantastiskt men ändå inte på något vis ok.

Och som traditionen numera säger så måste jag ju blogga om mina naprapater. Mina norska naprapater. Oj vad jag tycker om dem för att de är norrmän. Eller ja, inte för att de är norrmän, utan för att de inte är svenskar. Det är få gånger som det känns så okej att vara ickesvensk i Sverige som då jag är hos någon av dem. Så jäkla skönt. Eller ja, skönt är väl fel ord. Nålar och sånt är rätt oskönt. Men ni fattar. 

Hur som helst. Nu är jag ändå bott här i över två år. Jag är och förblir förvirrad. Jag kämpar vidare med min identitet och letar ett sätt att känna mig helt bekväm. Och jag måste säga att det i varje fall känns bra mycket bättre nu än vad det gjorde det första halvåret! Stockholm känns som mitt hem även om Finland nog alltid kommer att vara det hemmigaste av alla mina hem.

Och varje gång jag är hemhemma i Finland så uppskattar jag allt så himla mycket mera än förr. Nykarleby, kylan, snön, salmiaken, saltgurkan, tuggummit, gröten (nej, mamma, int lödasgröitin, han saknar ja faktiskt int alls. Ja tänkt på elovena hetki denhär gangon 😉 ), språket, dialekten, tystheten, sura busschaufförer och människor som är som jag. Eller i alla fall på vissa sätt. Och det är ju fint.

Så jag fortsätter att vara Finländare i Sverige tills jag kommer på något bättre. Och ärligt talat så känns det väldigt osannolikt att jag skulle hitta något som slår det här. 

Ystävällisin terveisin

Sandra



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Juleflow


Först blev jag glad över att äntligen få börja träna igen efter viloperioden.

Sen blev jag glad över att jag höll mig skadefri första månaden.

Sen blev jag glad över att jag får göra så mycket nytt.

Sen blev jag glad över att vara så ofta i hallen så att mitt liv känns roligare.

Sen blev jag glad över att löpformen har blivit väldigt bra på kort tid.

Sen blev jag glad då jag märkte att jag har blivit mycket starkare.

Och nu är jag glad över att jag faktiskt har gjort typ mitt livs första bra träningshöst.

Men jag har inte varit glad hela tiden. Det har stundvis varit riktigt besvärligt. Även om mina tränare är de bästa som existerar så är det inte alltid så lätt att ha två. Jag som vill planera och ha kontroll kan lätt haka upp mig på små detaljer och om tränarna säger lite olika saker, då blir det svårt. Men nu då jag själv börjar se vilka framsteg jag gör så kan jag också slappna av och känna mig trygg. Jag vågar lita på mina tränare, och det är så himla skönt. 

Jag tror att jag kommer att sakna den här hösten i framtiden. Hösten då det hände så himla mycket. 

Jag har tränat med Oscar sen i våras. Vårt samarbete började vid precis rätt tillfälle. Jag hade min tredje skadevinter bakom mig och det var dags för nånting nytt, det kunde inte fortsätta som förr. Att vårt samarbete skulle bli som det är nu hade jag inte en tanke på, men jag är väldigt tacksam över att det blev som det blev. Jag hade inte riktigt fattat hur mycket det ger bara av att någon kan stå och se på och kommentera vad som är bra och vad som borde förbättras. Det är så jäkla motiverande. Och så känns det som att någon verkligen bryr sig. Den känslan är svårt att uppnå då man bara tränar ensam.

Vi kommer inte alltid överens, jag och Oscar. Det är faktiskt lite krävande att komma överens med mig, jag är rätt besvärlig ibland. Men jag tycker att det får vara lite så. Det känns som att vi vet var vi har varandra. Jag hoppas verkligen att det är lika motiverande för honom som för mig att se hur jag gör framsteg och utvecklas som idrottare. 

Och Guy, världens bästa Guy! En av de får människor jag känner mig bekväm med att prata i telefon med. Kanske för att det är det sättet vi kommunicerar på. Kanske för att det är rätt lätt, för han kan nog prata för oss båda. Efter nio år känner han mig rätt bra. Han vet hur jag funkar som löpare. Och jag kommer aldrig att sluta fascineras av hans sätt att hantera siffror och hans kärlek till tider och kilometrar. Vi är ganska lika där. Jag gillar verkligen hans träningsprogram, för jag vet att han vet vad som krävs. Och jag känner mig verkligen trygg med den löpträning jag gör.

Jag gillar både Guys och Oscars träningsprogram- och filosofier och kombinationen av dem, även om de tänker rätt lika, känns farligt bra!

Jag kunde fortsätta med att skryta på naprapaterna som jag besöker varje vecka och som nog är en himla stor del i att jag faktiskt är skadefri. Men i och med att jag bloggar om mina naprapter konstant så måste jag nog låta bli den här gången så de inte får hybris. Kan bara inflika ett citat som en av dem sa i onsdags ”När du kommer hit och säger att du springer 100% smärtfritt, Sandra, då hoppar vi ut genom fönstret”. Sen lärde de mig vad stjärtlapp heter på norska. 

Med andra ord så känner jag mig väldigt trygg just nu. Jag har ett helt otroligt team runt omkring mig som hjälper till när det behövs. Och jag är så förbannat tacksam över det att jag egentligen borde skriva om det i varje inlägg. Men ska försöka hålla mig, några veckor i alla fall.

Löpning, Stockholm Tunnel Run

Random bild från Tunnelloppet några meter före målet. Bild från http://andreassandstrom.se/tunnel_run/.

Just nu har jag mest en pirrande känsla* i hela kroppen. Det känns som att jag börjar min idrottskarriär först nu. Som att de 10 senaste åren har varit en period då jag samlat erfarenhet. Nu känns det som att jag är idrottare på riktigt. Och jag älskar det.

I Sverige gillar man att prata om känslor och jag har en känsla som säger att det här kan bli riktigt bra.

Sandra

*pirret kan bero på att det snart är julafton också.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Intervju med mig själv del 2. Efter lägret.


Jag: Jaha, Sandra, du är hemma igen. Det gillar du väl.

Sandra: Nej.

J: Suck. Varför påbörjade jag ens den här intervjun? Du är en omöjlig jäkla pessimist.

S: Ok.

J: Jaja, vi tar det från början. Är du nöjd med ditt läger?

S: Ja.

J: Du är verkligen specialist på detaljerade svar. Kan du förklara lite närmare?

S: Jodå, det är klart jag kan. Kände bara för att provocera lite. Lägret var bra. Jag åkte dit för att ta mig igenom lägret så smidigt som möjligt. Typ mest för den sociala biten och för att lära mig att hantera obekväma situationer. Träningen kändes mest som något jag bara måste ta mig igenom. Men i slutändan visade det sig att det gick riktigt bra, vilket gjorde mig väldigt glad.

J: Oj. Vänta. Blev helt yr av alla positiva ord. 

S: Ska du ha bra svar får du sluta vara taskig!

J: Okej okej, sorry. Men det funkade bra med människorna och så då?

S: Jodå. De är så himla bra typer allihopa. Martin sprang alla pass med mig, vilket jag var väldigt tacksam för. Dessutom vann jag även honom i smörgåskastning. Eller ja, jag försökte åtminstone. Det lär heta ”kasta macka” i Sverigelandet. Det är nästan lika roligt som att ordet rattkälke egentligen heter snowracer på svenska enligt svenskarna. 

J: Fast nu är du kanske lite utanför ämnet. Umgicks du något med de andra då?

S: Jodå. Jag bodde ju med Jasmin, världens gladaste människa (borde helt klart finnas fler av henne). Vi käkade tillsammans hela Sverigegänget (+ jag och ett par danskar) och Abeba sprang med mig och Martin på de flesta passen. Jag har inte suttit på rummet och surat för mig själv en enda gång!

Backpass i extrem motvind med Abeba och Martin.

J: Hoppsan. Det var ju…duktigt av dig. 

S: Tack! Jag lärde till och med känna lite nya människor. 

J: Jaja, jag hör hur stolt du är över dig själv. Var maten bra där borta?

S: Den var ok. Så himla skönt att slippa laga mat själv. Ibland var den bättre och ibland sämre, men alltid ätbar. Och så hade de ananas och plommon och andra frukter och glass med färgglatt strössel. Så man kunde inte klaga. Jag var lite nervös inför vattenbeställandet innan men det gick bra. Beställde till och med mitt okolsyrade vatten på spanska. Är sjukt stolt över mig själv för det också!

J: Lugna ner dig nu lite. Men ja, kul om det var bra. Är inte riktigt van vid din positiva inställning ännu.

S: Jag är positiv i huvudet hela tiden, gillar bara att vara ironiskt negativ!

J: Ok… Hur gick träningen då?

S: Den gick så jäkla bra. Hade verkligen noll förväntningar så jag blev väldigt positivt överraskad. Vi hittade bra ställen att springa på och rundan uppe i bergen sprang vi flera gånger. Helt fantastisk. De hårdare passen gick också långt över förväntan och kändes riktigt bra och i styrketräningen märkte jag att jag verkligen gjort framsteg. Och så körde jag till och med lite alternativ träning. Fast ja, då hade vi tjafsat om det i fyra dagar först. Men ändå! Det gick bra!

Tekniklöpning efter de lyckade tusingarna.

J: Härligt, det var ju ändå träningen du åkte dit för!

S: Precis. Men hade ändå liksom inte förväntat mig speciellt mycket. Var ju lite orolig att Tunnelloppet skulle ha slitit för mycket också. 

J: Men skönt att det gick så där bra då! Njöt du av sol och värme då?

S: Jodå, jag njöt för fullt av värmen de få gånger jag kände av den.

J: Va? Hade du ingen känsel?

S: Mera det att jag inte hade någon sol… Det sägs att det regnar 16 dagar per år där nere på ön och vi prickade nog in minst fem av dem. Och de som var där en vecka innan oss prickade väl in fem till. Och så stormade det hela tiden. Bajamajorna flög omkring på idrottsplatserna och fotbollsmatcher var inställda. Flyg ställdes in (fast ja, det var iofs på Lanzarote som jag inte ens vet var ligger i förhållande till Fuerteventura, men ändå) och så. Man blev lite trött i huvudet av det.

J: Men ändå gick träningen bra? Trots vädret?

S: Jo, det var ju ändå kring 20 grader hela tiden. Visst blev tempot lidande i vinden ibland men det blev det ju då vi klättrade i bergen också. De hårda passen blev ojämna i vinden och det skiljde exempelvis 42 sekunder mellan den snabbaste och långsammaste intervallen då jag sprang tusingar trots att jag hade precis samma puls i båda. Man fick till och med ta i för att springa utför. Då blåser det. Men det kan ju blåsa på tävling också, så lika bra att lära sig att hantera det med.

J: Det lät jobbigt, men överkomligt?!

S: Jo, fast det var nästan mera störigt mellan passen. Typ när man skulle gå den 300 (eller något annat tresiffrigt) meter långa sträckan till matsalen och det alltid lyckades komma en kort regnskur precis då. Eller natten det stormade som värst och min balkongdörr krånglade och gav ifrån sig ett högt visslade ljud hela natten så att jag inte kunde sova. Eller då jag hittade en vattepöl på mitt skrivbord och märkte att taket var fuktskadat och att det droppade en massa vatten ner på mina grejer. Men i övrigt var det lugnt. Ja alltså förutom alla strömavbrott, då nätet dog och när varmvattnet försvann och vi fick kallduscha.

Om det läcker in vatten och ett visslande oljud har tagit över ens rum så får man sova på en kudde på terrassen. Det var inte mösskallt, var bara trött på att håret blåste i ansiktet.

J: Inget sol-och-bad-läger med andra ord?

S: Nej, bikinin har inte varit på en enda gång. Men det är skönt. Får bara prestationsångest av att ligga och försöka bli brun samtidigt som jag dör rastlöshetsdöden, så det var ok.

J: Du är äckligt positiv nu. Blev du åtminstone attackerad av någon hund?

S: Inte ens det. Men vi såg många okopplade hundar och vi blev rädda några gånger, men aldrig jagade, så det löste sig fint.

J: Okej, men alltså, fanns det något dåligt på resan då?

S: Jo, i början var det jobbigt. Då ville jag bara hem. Men sen började det flyta på och jag insåg hur skönt lägerliv är. Ingen stress och ingen to do-list som spökade, allt sånt stängde jag av. Och sen då träningen dessutom gick bra så fanns det inte mycket att klaga på. 

J: Till och med resorna gick bra?

S: Ja, det gick väldigt smidigt. Hann knappt bli rastlös på flyget. Däremot blev jag lite smårädd vid ett par tillfällen, men inget panikerande.

J: Du är med andra ord riktigt nöjd med ditt läger?

S: Ja, det kan man verkligen säga.

J: Så, när åker du nästa gång då?

S: Ungefär samma gäng åker till Teneriffa nästa månad. Har förstått att det är uselt att springa där och så. Jag tror inte att jag egentligen vill åka. Men ja… det finns nog en stor risk att jag hamnar dit ändå…

Hittade en ring och boxningshandskar. Gick loss på några sandsäckar och kände mig som en ny människa igen. Hade tydligen jättemånga aggressioner inombords.

Så att så. Det gick skitbra. Jag är glad över lägret. Det var nog väldigt bra för mig på alla sätt och vis. Och även om det är kallt här hemma och det är så där jobbigt decemberstressigt så är det ändå lite skönt att vara tillbaka. En sambo och en bukett rosor väntade på mig då jag kom hem. Och sex lådor med Nike-kläder. Och några böcker jag hade beställt. Och min chokladkalender. Sämre välkomnande kan man få!

Jag sprang faktiskt med sällskap både igår och idag också. Jag slutar aldrig förvåna mig själv.

Sandra

PS. Alla foton är tagna av Coach Oscar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Racerapport, den längsta versionen.


Jag såg verkligen fram emot att tävla. Det är rätt logiskt den här tiden på året. Jag tränar för att prestera och jag hade inte fått testa vad jag går för på ett par månader. Abstinensen var stor. Likaså längtan efter lite självplågeri i form av vanlig hederlig maxlöpning.  Jag hade kommit i gång bra med grundträningen och avklarat fem veckor men nu ville jag har lite formbesked.

Jag hade många mil och många hopp i benen. De hårdaste löppassen hade gått ok, men inget märkvärdigt förutom en mil på 37min i snöyra och slask. Men 37min är långt ifrån 34min. Och ju mera tävlingen närmade sig, desto mera började jag ångra mig. En mil är tungt i normala fall och ännu tyngre då man inte är i tävlingsform och med tanke på mina, som vanligt, höga mål så fanns det en mycket stor risk att jag skulle bli besviken. Jag blev nästan lite lättad då min ena naprapat sa att det kanske inte är så smart att springa, att det är lite riskabelt (har haft en småkrånglig vad, men inget som har stört min träning). Men sen sa min andra naprapat att jag kunde springa ändå. ”Spring om du vill, men tagga till och kör 100%, annars kan du lika bra köra ett träningspass istället”. Typ så. Jag bestämde mig för att ställa upp.

Jag har inte sprungit många millopp. Två stycken tror jag. På 35 och 35.30 ifjol om jag minns rätt. Inga topprestationer, jag har mest sprungit för att vinna. 34.12 sprang jag i ett taktiklopp på en Finnkamp. Gissar att jag skulle ha kapacitet att springa lite under 33min på bana, såvida huvudet skulle orka, vilket det troligen inte skulle göra. Därför undviker jag att springa milen på bana.

Den här helgen la jag upp ett mål på 34min. Eller snarare under 34min. Ett ganska logiskt mål egentligen, men ett tempo på 3.24 kändes väldigt avlägset.  Att banan sas vara tuff och kuperad gjorde inte saken bättre. Vi kan tillägga att det var tre plusgrader ute. Jag la upp en personlig skamgräns på 35min. Det borde gå att klara.

Då jag kom väl kom till starten på Stockholm Tunnel Run på lördag förmiddag var det kallt. Jag lämnade in min väska och insåg att det fortfarande var 90min till start och att jag bara hade tunna kläder på mig. Jag sökte skydd från kylan på bajamajorna. Det bästa med att vara i startgrupp 1 är ju att bajamajorna brukar vara hyfsat fräscha ännu en timme innan start. De blå plastholkarna i människostorlek var dock inte jätteroliga att sitta i så jag påbörjade min uppvärmning rätt tidigt. Försökte lista ut var starten och målet var. Och var alla andra elitlöpare var. Såg inte till en enda människa jag kände till. Det var bara en hel massa neongula västar överallt. Jag såg fram emot starten, men bara för att jag frös som en nakenråtta och ville få upp värmen ordentligt. Jag kände mig inte speciellt redo att prestera.

Jag gick till startfållan i tid. Där var en himla massa löpare och jag var glad över att vi ändå var rätt få som sprang i startgrupp 1A. Sen visade det sig att 1A, 1B och 1C startade samtidigt. På samma ställe. Tur för de i B och C. Otur för oss andra. Jag hamnade på femte raden framifrån och försökte lite diskret och inte helt schyst att smyga mig fram. En man frågade mig ”vill du komma fram här?” och jag svarade lättat ”ja tack, gärna” varpå han sa ”skulle inte tro det”. Som den onda människa jag är så tänkte jag ”bitch” men gav honom ett leende och accepterade situationen. Jag hade ingen större rätt än någon annan att starta längst fram. Till slut knackade en finländare mig på axeln och släppte fram mig till rad fyra. Alltid något.

Startskottet smällde och jag stod stilla. Typ två sekunder. Och sen var det bara att köra på.  Och det började utför. Jag bestämde mig för att utnyttja backen maximalt och pressade på så in i helsike i början. Benen var lätta och det var en njutning att springa. Om jag minns rätt hade jag 6.22 efter 2km. Är inte helt säker, men det låter logiskt med tanke på att det kändes som att jag höll mitt 100m-tempo. Tunnlarna var hur häftiga som helst att springa i och konstverken gjorde det hela till en riktig upplevelse. Njutningen avtog efter 4km då det gick uppför i nästan 1km (jag är väldigt dålig på att uppskatta avstånd och sträckor då jag springer så backen kan lika bra ha varit 300m, men den var jobbig). Halvvägs in i loppet sa klockan 16.38 och det kändes också logiskt, och mitt mål kändes plötsligt inte alls så omöjligt längre. Dessutom gick det utför igen och löpningen var fantastisk. 

Vid U-svängarna försökte jag hålla koll på mitt motstånd. Jag visste att jag borde ha de andra tjejerna på tryggt avstånd, men jag visste också att det fanns en risk för mitt livs första väggning och då räcker inte normaltryggt avstånd, då kan det behövas betydligt mera än så.

Efter 6km började varje kilometer kännas lång, trots att löpningen ännu kändes helt ok. Efter 8km började det kännas rätt jobbigt. Det började gå segare och segare uppför och jag surade över killen i gröna tights som hängde i min rygg men ibland trippade förbi med lätta steg uppför och sen la sig bekvämt bakom mig igen. Just där och då tyckte jag att det borde finnas en lag på att man som man inte får använda en tjej som draghjälp utan hennes tillstånd. I efterhand insåg jag att jag blir helt dum i huvudet då energin håller på att ta slut. Han var ju faktiskt rätt smart (kan jag ju säga nu då jag ändå sprutslog honom i sista uppförsbacken).

Efter 9,2km (eller något helt annat) kom vi äntligen ut ur tunneln och aldrig någonsin förut har en grå höstdag bländat sådär mycket. Jag fick en hostattack och höll på att kvävas i min egen saliv och då jag väl kunde andas igen, med några charmiga spottloskor hängande över hakan och tröjan, blev jag helt yr i huvudet och benen blev till stenar. ”Väggar jag nu?”, tänkte jag och plötsligt kändes min vanliga tanke ”skulle vara häftigt att testa att vägga någon gång” inte alls så intelligent. Men innan jag tänkt klart var benen lite lättare igen, troligen för att jag kunde se mål-skylten le mot mig en bit bort. 

Och då var det bara att klämma i med en sjuhelsikes spurt uppför den sista (och brantaste) backen till mål. Jag hade en man i gröna tights att besegra och jag hade en tid jag måste klara, och mitt i allt mitt yrande hade jag ändå uppfattat att jag borde greja det. I efterhand skulle jag gärna se min egen spurt. Den måste vara något av det fulaste löparvärlden har beskådat. Mina ben grät och jag var nersaliverad (sorry för nyuppfunnet ord) och min blick var vild av längtan efter mållinjen. Den gröna killen släppte, kanske för att han inte vågade annat, och ett barn (eller en vuxen) kom fram med en krans. Jag blev arg, hade inte tid att offra någon sekund, men jag tog kransen och de sista stegen in i mål. Stoppade klockan på 33.28 (33.27 blev den officiella tiden), log inombords, men var för trött för att få fram något leendeliknande på utsidan, och föll ihop i en flåsande hög på marken.

Femton sekunder senare steg jag upp och kände mig pigg.

Jag gjorde en kass intervju (som började med att intervjuaren frågade vad det var för medalj jag tog på EM, skitbra!), kramade herrsegraren Daniel, Charlotte och några random människor som jag inte kommer ihåg. Sen joggade jag på lätta ben (de hade nog bara inte ännu fattat hur trötta de var) en kilometer till väskinlämningen, gick på prisutdelning, pratade med några människor, gick vilse i den neongula folksamlingen, hittade en bekant sjöstadsbo, Johan och gick med honom till tunnelbanan. Fortfarande lite yr i huvudet. Men riktigt jäkla glad.

Min tid var inget märkvärdigt i sig. 33.27 är ingen supertid på milen (tänker ur världselitperspektiv), men för mig är det väldigt märkvärdigt att springa så snabbt nu, med bara lite grundträning och styrketräning i kroppen och på den där banan i det där vädret. 

Men jag ska vara ärlig. Jag tycker inte att banan var tuff. Jag tycker banan var lätt.  Backarna var så långsluttande att man inte behövde bromsa utför. Benen rullade på lätt och det kändes som att åka pulka ner, hur lätt som helst. Och eftersom det var så långsluttande så gick det också att hålla hyfsat tempo uppför (även om det givetvis blev väldigt tungt och segt, men inga mjölksyreattacker). Sen kan vi tillägga att det var vindstilla, att det hela tiden fanns något att se på, och att hela loppet var så annorlunda jämfört med något man har sprungit förr så man glömde lite att man tävlade. Jag tyckte att banan var väldigt fördelaktig mentalt. Aldrig har mitt huvud samarbetat sådär bra med min kropp förr. 

Många är skeptiska till om banan faktiskt var exakt 10km. Men enligt arrangörerna är den kontrollmätt och mina egna mellantider verkar i alla fall helt logiska. Visst var jag överraskad över att jag kunde springa så fort, men jag kände ju själv då jag sprang att det gick fort. Hade nog blivit mer förvånad om klockan visat över 34 då jag kom i mål. Så jag tror och hoppas att den stämde.

Jag var ganska löjligt hyper resten av dagen. Som ni kanske vet vid det här laget är jag sällan helt nöjd med mina prestationer, men den här gången var jag så himla glad. Formbesked är alltid trevligt och nu då min höstträning varit så annorlunda än förut var det otroligt skönt att se att jag har gjort något rätt.

Jag behövde verkligen det där. Nu kan det bara bli bättre, eller hur man nu brukar säga.

Sandra

Ps. Det var ovanligt jobbigt att ta sig över Västerbron på söndagens distansp



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*