Racerapport, den längsta versionen.
Jag såg verkligen fram emot att tävla. Det är rätt logiskt den här tiden på året. Jag tränar för att prestera och jag hade inte fått testa vad jag går för på ett par månader. Abstinensen var stor. Likaså längtan efter lite självplågeri i form av vanlig hederlig maxlöpning. Jag hade kommit i gång bra med grundträningen och avklarat fem veckor men nu ville jag har lite formbesked.
Jag hade många mil och många hopp i benen. De hårdaste löppassen hade gått ok, men inget märkvärdigt förutom en mil på 37min i snöyra och slask. Men 37min är långt ifrån 34min. Och ju mera tävlingen närmade sig, desto mera började jag ångra mig. En mil är tungt i normala fall och ännu tyngre då man inte är i tävlingsform och med tanke på mina, som vanligt, höga mål så fanns det en mycket stor risk att jag skulle bli besviken. Jag blev nästan lite lättad då min ena naprapat sa att det kanske inte är så smart att springa, att det är lite riskabelt (har haft en småkrånglig vad, men inget som har stört min träning). Men sen sa min andra naprapat att jag kunde springa ändå. Spring om du vill, men tagga till och kör 100%, annars kan du lika bra köra ett träningspass istället. Typ så. Jag bestämde mig för att ställa upp.
Jag har inte sprungit många millopp. Två stycken tror jag. På 35 och 35.30 ifjol om jag minns rätt. Inga topprestationer, jag har mest sprungit för att vinna. 34.12 sprang jag i ett taktiklopp på en Finnkamp. Gissar att jag skulle ha kapacitet att springa lite under 33min på bana, såvida huvudet skulle orka, vilket det troligen inte skulle göra. Därför undviker jag att springa milen på bana.
Den här helgen la jag upp ett mål på 34min. Eller snarare under 34min. Ett ganska logiskt mål egentligen, men ett tempo på 3.24 kändes väldigt avlägset. Att banan sas vara tuff och kuperad gjorde inte saken bättre. Vi kan tillägga att det var tre plusgrader ute. Jag la upp en personlig skamgräns på 35min. Det borde gå att klara.
Då jag kom väl kom till starten på Stockholm Tunnel Run på lördag förmiddag var det kallt. Jag lämnade in min väska och insåg att det fortfarande var 90min till start och att jag bara hade tunna kläder på mig. Jag sökte skydd från kylan på bajamajorna. Det bästa med att vara i startgrupp 1 är ju att bajamajorna brukar vara hyfsat fräscha ännu en timme innan start. De blå plastholkarna i människostorlek var dock inte jätteroliga att sitta i så jag påbörjade min uppvärmning rätt tidigt. Försökte lista ut var starten och målet var. Och var alla andra elitlöpare var. Såg inte till en enda människa jag kände till. Det var bara en hel massa neongula västar överallt. Jag såg fram emot starten, men bara för att jag frös som en nakenråtta och ville få upp värmen ordentligt. Jag kände mig inte speciellt redo att prestera.
Jag gick till startfållan i tid. Där var en himla massa löpare och jag var glad över att vi ändå var rätt få som sprang i startgrupp 1A. Sen visade det sig att 1A, 1B och 1C startade samtidigt. På samma ställe. Tur för de i B och C. Otur för oss andra. Jag hamnade på femte raden framifrån och försökte lite diskret och inte helt schyst att smyga mig fram. En man frågade mig vill du komma fram här? och jag svarade lättat ja tack, gärna varpå han sa skulle inte tro det. Som den onda människa jag är så tänkte jag bitch men gav honom ett leende och accepterade situationen. Jag hade ingen större rätt än någon annan att starta längst fram. Till slut knackade en finländare mig på axeln och släppte fram mig till rad fyra. Alltid något.
Startskottet smällde och jag stod stilla. Typ två sekunder. Och sen var det bara att köra på. Och det började utför. Jag bestämde mig för att utnyttja backen maximalt och pressade på så in i helsike i början. Benen var lätta och det var en njutning att springa. Om jag minns rätt hade jag 6.22 efter 2km. Är inte helt säker, men det låter logiskt med tanke på att det kändes som att jag höll mitt 100m-tempo. Tunnlarna var hur häftiga som helst att springa i och konstverken gjorde det hela till en riktig upplevelse. Njutningen avtog efter 4km då det gick uppför i nästan 1km (jag är väldigt dålig på att uppskatta avstånd och sträckor då jag springer så backen kan lika bra ha varit 300m, men den var jobbig). Halvvägs in i loppet sa klockan 16.38 och det kändes också logiskt, och mitt mål kändes plötsligt inte alls så omöjligt längre. Dessutom gick det utför igen och löpningen var fantastisk.
Vid U-svängarna försökte jag hålla koll på mitt motstånd. Jag visste att jag borde ha de andra tjejerna på tryggt avstånd, men jag visste också att det fanns en risk för mitt livs första väggning och då räcker inte normaltryggt avstånd, då kan det behövas betydligt mera än så.
Efter 6km började varje kilometer kännas lång, trots att löpningen ännu kändes helt ok. Efter 8km började det kännas rätt jobbigt. Det började gå segare och segare uppför och jag surade över killen i gröna tights som hängde i min rygg men ibland trippade förbi med lätta steg uppför och sen la sig bekvämt bakom mig igen. Just där och då tyckte jag att det borde finnas en lag på att man som man inte får använda en tjej som draghjälp utan hennes tillstånd. I efterhand insåg jag att jag blir helt dum i huvudet då energin håller på att ta slut. Han var ju faktiskt rätt smart (kan jag ju säga nu då jag ändå sprutslog honom i sista uppförsbacken).
Efter 9,2km (eller något helt annat) kom vi äntligen ut ur tunneln och aldrig någonsin förut har en grå höstdag bländat sådär mycket. Jag fick en hostattack och höll på att kvävas i min egen saliv och då jag väl kunde andas igen, med några charmiga spottloskor hängande över hakan och tröjan, blev jag helt yr i huvudet och benen blev till stenar. Väggar jag nu?, tänkte jag och plötsligt kändes min vanliga tanke skulle vara häftigt att testa att vägga någon gång inte alls så intelligent. Men innan jag tänkt klart var benen lite lättare igen, troligen för att jag kunde se mål-skylten le mot mig en bit bort.
Och då var det bara att klämma i med en sjuhelsikes spurt uppför den sista (och brantaste) backen till mål. Jag hade en man i gröna tights att besegra och jag hade en tid jag måste klara, och mitt i allt mitt yrande hade jag ändå uppfattat att jag borde greja det. I efterhand skulle jag gärna se min egen spurt. Den måste vara något av det fulaste löparvärlden har beskådat. Mina ben grät och jag var nersaliverad (sorry för nyuppfunnet ord) och min blick var vild av längtan efter mållinjen. Den gröna killen släppte, kanske för att han inte vågade annat, och ett barn (eller en vuxen) kom fram med en krans. Jag blev arg, hade inte tid att offra någon sekund, men jag tog kransen och de sista stegen in i mål. Stoppade klockan på 33.28 (33.27 blev den officiella tiden), log inombords, men var för trött för att få fram något leendeliknande på utsidan, och föll ihop i en flåsande hög på marken.
Femton sekunder senare steg jag upp och kände mig pigg.
Jag gjorde en kass intervju (som började med att intervjuaren frågade vad det var för medalj jag tog på EM, skitbra!), kramade herrsegraren Daniel, Charlotte och några random människor som jag inte kommer ihåg. Sen joggade jag på lätta ben (de hade nog bara inte ännu fattat hur trötta de var) en kilometer till väskinlämningen, gick på prisutdelning, pratade med några människor, gick vilse i den neongula folksamlingen, hittade en bekant sjöstadsbo, Johan och gick med honom till tunnelbanan. Fortfarande lite yr i huvudet. Men riktigt jäkla glad.
Min tid var inget märkvärdigt i sig. 33.27 är ingen supertid på milen (tänker ur världselitperspektiv), men för mig är det väldigt märkvärdigt att springa så snabbt nu, med bara lite grundträning och styrketräning i kroppen och på den där banan i det där vädret.
Men jag ska vara ärlig. Jag tycker inte att banan var tuff. Jag tycker banan var lätt. Backarna var så långsluttande att man inte behövde bromsa utför. Benen rullade på lätt och det kändes som att åka pulka ner, hur lätt som helst. Och eftersom det var så långsluttande så gick det också att hålla hyfsat tempo uppför (även om det givetvis blev väldigt tungt och segt, men inga mjölksyreattacker). Sen kan vi tillägga att det var vindstilla, att det hela tiden fanns något att se på, och att hela loppet var så annorlunda jämfört med något man har sprungit förr så man glömde lite att man tävlade. Jag tyckte att banan var väldigt fördelaktig mentalt. Aldrig har mitt huvud samarbetat sådär bra med min kropp förr.
Många är skeptiska till om banan faktiskt var exakt 10km. Men enligt arrangörerna är den kontrollmätt och mina egna mellantider verkar i alla fall helt logiska. Visst var jag överraskad över att jag kunde springa så fort, men jag kände ju själv då jag sprang att det gick fort. Hade nog blivit mer förvånad om klockan visat över 34 då jag kom i mål. Så jag tror och hoppas att den stämde.
Jag var ganska löjligt hyper resten av dagen. Som ni kanske vet vid det här laget är jag sällan helt nöjd med mina prestationer, men den här gången var jag så himla glad. Formbesked är alltid trevligt och nu då min höstträning varit så annorlunda än förut var det otroligt skönt att se att jag har gjort något rätt.
Jag behövde verkligen det där. Nu kan det bara bli bättre, eller hur man nu brukar säga.
Sandra
Ps. Det var ovanligt jobbigt att ta sig över Västerbron på söndagens distansp