Intervju med mig själv av mig själv

Jag är osäker på om jag vågar blogga nu. ”Jajaa Sandra, vi ser nog att du har varit uppe mitt i natten, dig blir det nog ingen idrottare av”. Eller så ska jag kanske bara sluta döma mina läsare. Men just nu känner jag mig pigg och då är det ingen idé att sova. Dessutom kan jag sova halva dan imorgon om jag vill. Det vill jag visserligen inte. Men tanken är sjukligt behaglig att leka med.

Onsdagar är världens bästa dagar. Eller egentligen är de ganska grisiga men jag har lurat mig själv att de är bäst eftersom jag bara har ett pass på onsdagarna och det passet är inte ett långpass (paus för att skicka ett twittermeddelande åt Patrik och fråga om vi ska springa tillsammans imorgon). Sanningen om onsdagar är att 1) 15km distans är trist. Och så känner man sig inte ens duktig efteråt eftersom det inte är så långt, och man känner inte heller ”yey, aktiv vila”, eftersom 15km är lite mer än aktiv vila. 2) Efter att ha slappat ca 20 minuter efter passet så kommer jag att bli extremt rastlös och på dåligt humör eftersom jag inte vet vad jag ska göra de kommande tolv timmarna. 3) Det är svinsvårt att hålla vettiga rutiner på enpassdagar. Men WOHOO för att det är onsdag imorgon. Typ så. 

Jag har en märklig inställning till träning nu. Eftersom jag är hel och det är höst så är jag väldigt tacksam (alltså på riktigt SORRY för att jag har skrivit den meningen i varje blogginlägg de senaste månaderna). Jag är så himla glad att jag kan träna och jag kan inte tillåta mig att klaga. Men det är väldigt mycket träning nu, och framför allt mycket ny träning, vilket gör att de lätta passen inte är lätta och tråkiga, utan istället sega och tråkiga. Mitt pannben börjar bli missformat och mina ben gråter. Men jag är glad ändå. Nåja, ibland är jag mindre glad, men jag har lärt mig att man ska undvika sociala medier och liknande då man är på dåligt humör. Men sammanfattningsvis så är det en jobbig men givande träningsperiod på gång. Och i det stora hela gillar jag det väldigt mycket.

Och så gillar jag mörkret. Mörkret som alla avskyr. Mörkret som får folk att längta efter snö. Mörkret som gör folk trötta och nedstämda. Må hända att jag är mörkrädd men jag tycker det är rätt fint. Städer är fina i mörker. Sjöar är fina i mörker. Ljusslingor på balkoner är fina i mörker. Reflexvästar är finast i mörker. Fula saker är fina om det är riktigt mörkt. Och att springa i mörker är kul. Det finns få sätt som är så effektiva då det kommer till att koppla bort omvärlden som att springa i mörker. Och må hända att man alltid springer för långsamt, åtminstone får man känna sig lätt och snabb för en stund. Och så var det ju det där med det underbart behagliga ljudet av ens egna fotsteg mot grus och om man har tur så susar höstvindarna i träden och man hör vågorna slå mot bryggorna. Alla fina ljud är ännu finare i mörker. Att springa med musik är överskattat.

Höst är underbart. Må snön endast falla i trädgårdarna vid hus där det bor barnfamiljer. Och i skidspår och Hammarbybacken. Men låt vägarna vara!

Om knappt två veckor åker jag på träningsläger till Playitas, där snö är rätt sällsynt. Det är första gången någonsin jag åker utomlands på hösten. Och det blir bara en vecka. Mest för att få lite omväxling. Jag är trots allt ingen lägermänniska. Och jag reser tillsammans med Oscars gäng, alltså längdhoppare, trestegshoppare och höjdhoppare, och ett stycke löparsällskap i form av Oscars bror Martin. Tack och lov för det. Hade inte ens tänkt åka, ni vet, det där med nya situationer, flygresor och allt det. Men i något svagt (starkt?) ögonblick fick jag för mig att jag nog ändå skulle åka med. Så får se vad det blir till. Hoppas på värme, många mil och få okopplade hundar i alla fall. Och att man hinner ha lite kul mellan passen!

Det om det. Får se vad det blir av den här onsdagen nu då. Förhoppningsvis löpsällskap, lätta ben och kreativa tankar. De här benen får i varje fall ta och piggna till snart om jag ska persa på milen om 11 dagar. Är skeptisk till att man ens kan milpersa i Norden i november. Men det lär jag helt klart märka. 

Nåväl, ska ge väl sömnen en chans. 

Och här är en bild från lördagens backpass. En av orsakerna till att mina ben fortfarande gråter. Kan ju visserligen hända att det är svett och inte tårar.

Godnatt/godmorgon/valfri hälsningsterm

Sandra

---

Det är så förbannat kul att träna igen. 

I början av månaden kunde jag tänka ”herreminguuud, hur ska jag orka springa 15km, jag är i så dålig form” och nu, någon vecka senare tänker jag ”ah, lyxdag, nästan som vila, bara 15km löpning idag”. Skönt att man är anpassningsbar. 

Egentligen är det långt ifrån fysiskt behagligt att springa. Pulsen är fortfarande 10 slag högre än då jag är i bra form och jag har haft konstant träningsvärk i snart tre veckors tid. Men mitt huvud innehåller behagliga tankar. Jag älskar att göra något igen, jag älskar att utmana min kropp, jag älskar luften och vädret där ute, jag älskar att jag bara kan ta steg efter steg och ignorera smärtan (smärtan som i extrem träningsvärk) i båda benen och jag älskar att det känns lite bättre för varje pass man tar sig igenom. Och största anledningen till min positiva inställning är att jag är så in i helsike tacksam över att jag är hel och springer. 

Hösten 2013 var det mitt knä som förstörde min löpträning fram till mitten av februari.

Hösten 2012 var det min fot som förstörde min löpträning fram till mitten av februari.

Hösten 2011 var det mitt andra knä som förstörde min löpträning fram till årsskiftet. (Följt av ett krånglande knäveck senare på våren)

Hösten 2010 var det min motivation som fick kämpa efter en riktigt seg säsong (och efter flera månader, då motivationen äntligen började komma tillbaka, så gav mitt knä upp och jag sprang inte på 3 månader och missade halva säsongen).

Hösten 2009 kommer jag knappt ihåg. Gissar att det var på den tiden jag pluggade till byggnadsingenjör och hade skoldagar från 8-18 och tränade 06.00 på morgonen och 20.00 på kvällen. I så fall var den hösten inte heller så bra. 

Så det här med att vara hel, frisk och skadefri en höst gör mig ganska lycklig. Jag slipper att stressa mig i form och jag kan vara smart och behöver inte chansa. 

Jag har kommit igång med min styrketräning, och även om det är jobbigt ibland så är det sjukt kul. Jag är inte stark, men jag har planer på att bli. 

Och ibland tränar jag med sällskap, och fastän jag föredrar att köra mina hårda pass själv, så är det trevligt att ha folk runt omkring sig på några av de andra passen. Även om det är knäckande att köra mångstegshopp i en grupp med längd/trestegs/höjdhoppare.

Allt som har med träning att göra är roligt just nu. Jobbigt ibland, frustrerande ibland, svårt ibland, smärtsamt ibland. Men hela tiden roligt och givande!

Igårkväll var det också roligt. Då skulle jag springa Nike Run Zoom Relay (eller i alla fall något av de orden i nån valfri ordning) med ett Runners World-lag bestående av Johan Hydén, Lars och Olof Södergård, Fredrik Uhrbom och jag. Jag, tidspessimisten var ute i god tid och blev lite förvånad över hur tomt det var i Hornstull. Hela parken var helt död. Jag yrade runt i över 20 min och letade efter de andra. Till slut fick jag veta att Rålambhovsparken låg vid Fridhemsplan och inte Hornstull. Då blev det lite lätt stressigt. Men jag kom fram, en kvart innan jag trodde starten skulle gå och fick veta att starten var först om 45min. Nåväl, hur som helst så vann vi och priset var en resa till Rom över nyår och en startplats i ett millopp där. Så det var ju också rätt kul. 

Nu ska jag ut på långpass. Det är de passen som helt klart är jobbigast just nu. Men det gör inget, för jag är rätt lättövertalad när jag kommunicerar med mig själv just nu: ”Sandra, nu är det bara 15km kvar, Sandra, det är värt varje steg, Sandra, det gör inget att det gör ont, tänk vad fantastiskt att du ens kan springa” säger jag åt mig själv. Och sen ba ”ja, det har du rätt i, wohoo jehee vad roohooligt det här äähäär!” Jag är lite dum ibland. Men det tror jag att man måste vara om man ska bli en bra löpare!

Och sorry att jag cirka aldrig hälsar tillbaka om nån hälsar på mig då jag springer. Jag är oftast helt i min egen värld och inser att någon sa hej först en halvminut senare. Så hej hej! 

Och sådär ser min nya tatuering ut. Konturerna på höger sida är inte tjockare än de andra. Alla linjer är jämntjocka. Och ja, det gjorde svinont i 5 sekunder. I övrigt var det nästan skönt. Nästan. 

Sandra

PS. Tack för alla era fina kommentarer i mitt förra inlägg!

---

”Sandra, gör en halv fällkniv!” ”Hur gör jag det? Kan du visa?”. ”Så här, vi kan göra det samtidigt”. ”I vilket skede lyfter jag på huvudet? Hur ska jag göra med benet?” ”Men testa bara”. ”Jag vill inte testa”. ”Jo, du kan helt säkert, det är bara att testa”. ”Men jag förstår inte hur jag ska göra, exakt hur jag ska lyfta överkroppen”. ”Men du måste ju bara testa en gång, börja med benet!” ”Jag kan inte. Jag vill inte”. Jag sitter där på den tunna mattan och stirrar ner i marken. Det handlar om en enkel magövning. En övning som jag är osäker på om jag kan. En övning jag inte har övat på. Och det finns ingenting i världen som kan få mig att testa medan någon annan ser på. Och just den dagen är coachen borta och jag får hjälp med styrketräningen av min naprapat i stället. ”Okej, om du inte tittar!” ”Ja ja, jag vänder mig om”. Till slut gör jag det, och det går inte jättebra. ”Jag kunde inte”. Och jag är nästan nöjd över mitt misslyckande. Då fegade jag åtminstone inte i onödan. Men jag känner mig som ett litet barn.

Jag har alltid varit så där. Jag har alltid haft problem med saker som är nya för mig. Situationer jag inte har varit i förr. Sånt som jag inte har kontroll över, sånt som jag inte vet exakt hur ska gå till, sånt jag inte har fått öva på i förväg, sånt som jag inte vet om jag kommer att lyckas med direkt. Jag har inget behov av att vara perfekt, men det jag gör vill jag göra rätt. Helt rätt. På första försöket. Jag har haft bättre och sämre perioder. Men jag är helt enkelt otroligt rädd för att göra saker jag inte kan. Så rädd att det bara tar stopp och inte går att genomföra. Och jag hatar att det är så.

I höst har jag väldigt mycket nytt inplanerat i min träning och det tycker jag att är väldigt kul. Jag ser fram emot att utvecklas på många olika sätt, och jag älskar det faktum att min träning äntligen har blivit lite mera mångsidig. Men får jag en svår övning som jag inte har fått testa på innan så är det stopp direkt. Jag vägrar. Inte för att jag vill vägra, jag vill ju så gärna testa. Men det går inte. Det går verkligen inte. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av det. Tack och lov så har jag lärt känna min nya tränare så pass bra att jag känner en viss trygghet och vågar testa nya, enklare saker, trots att han ser på. Men ibland ska jag göra nåt svårt eller träna med andra idrottare som är duktiga på övningarna jag aldrig ens testat förr. Eller så är coachen borta och jag får träna med någon annan en dag. Det går inte. Och jag har ingen aning om hur jag ska få det att fungera. Det där med att bara bestämma sig tycks inte fungera. 

Jag minns när jag nyss hade börjat skolan. Jag var en av de få på klassen som kunde läsa hur bra som helst redan då. Och så hade vi ett projekt som hette ”en kvart om dagen” som gick ut på att vi skulle läsa en kvart högt åt en lärare/kompis i skolan och en kvart hemma åt föräldrar/syskon varje dag i ett par veckor. Det borde ju ha varit lätt som en plätt för mig. Jag hade valt en bok som hette Bröd (jo, för jag vågade ju inte stå och välja länge så jag tog bara första bästa). Det var en lätt bok och jag hade nog läst igenom den på ett par minuter bara jag börjat på. Men på något vis så ”hittade jag aldrig början”. Jag kunde inte förmå mig att börja läsa högt åt mamma. Jag vet inte varför, men det gick bara inte. Det slutade med att mamma fick läsa hela boken högt åt mig istället. Märkligt. Men jag känner igen mig själv.

Under de senaste åren tycker jag att det har blivit värre. Att beställa saker vid diskar är något av det värsta jag vet, för man vet aldrig riktigt hur det går till. Speciellt nu då jag börjat dricka te. Ska jag ta téet innan jag betalar eller efter? Hur funkar varmvattenbehållaren? I vilken kanna finns mjölken? Att umgås ensam med en annan människa som jag inte känner så bra är jobbigt, speciellt folk i min ålder, och speciellt tjejer. Jag är dålig på ögonkontakt. Planer som ändras i sista minuten är skitjobbigt. Att gå på restaurang känns väldigt otryggt (tänk om jag inte kan uttala det som står på menyn, tänk om de frågar något jag inte förstår) så jag föredrar att äta hemma, typ alltid. Att spela teater (även om jag alltid drömt om att vara teaterskådespelare) är helt otänkbart. Kan inte ens låtsas härma någon för jag är för rädd för att göra fel. Att få presenter är visserligen kul, men att öppna dem medan andra ser på är hemskt. Och jag undviker att prata i telefon med andra än mamma, coachen och Magnus så långt det går, att prata i telefon är att inte ha kontroll.

(Jag är dock inte rädd för allt. Jag vågar prata finska på tv-intervjuer fastän jag inte behärskar språket. Jag vågar testa nya träningsövningar om jag vet att de andra i gruppen inte heller är proffs. Jag vågar säga min åsikt i en stor grupp, såvida jag får planera vilka ord jag ska använda i några minuter först).

I mitt liv som heltidsidrottare så hamnar jag rätt sällan i besvärliga situationer. Jag träffar sällan nytt folk och mina dagar är rätt likadana, så tyvärr kommer jag alldeles för lätt undan. Folk ser mig antagligen som väldigt pessimistisk då jag inte vill göra saker men i slutändan handlar det bara om rädsla. Och jag vill helst inte vara rädd och jag vill inte att folk ska tycka att jag är negativ heller. Men åtminstone så känner jag att min rädsla inte begränsar mitt idrottande, även om den försvårar saker ibland. Det är väl kanske främst den bilden folk får av mig som känns trist. Och det är ju inte så konstig. En människa som inte vill göra saker är sällan kul. Och förresten så vill jag göra saker, bara inte alla saker.

Jag har länge drömt om att gå på slottsbalen och skaka hand med presidenten på självständighetsdagen. Men varje gång jag fantiserar om händelsen så fastnar jag i två saker. 1) Hur ska jag lösa det där med att fixa hår och make up och beställa taxi? 2) Vad ska jag säga om jag hamnar på tv-intervju? Såna saker kan man tänka på då man har fått inbjudan. Inte i sina dagdrömmar. Inte ok.

Ibland då jag grubblat som mest över allt detta har jag försökt googla diagnoser åt mig. Men inget annat än lite kontrollbehov stämmer in på mig. Eventuellt neofobi (men de flesta förknippar bara det med mat (även om det troligen stämmer rätt långt ändå)). Men det hjälper hur som helst inte. Och jag vet inte vad jag ska göra med en diagnos heller. Kanske bara ha något att skylla allting på. 

Jag vet att jag inte är den enda människan som har såna här problem (att känna lite obehag inför nya situationer är säkert helt normalt, men det finns ju olika nivåer av allt), och jag är helt övertygad om att det ska gå att bli av med dem, eller åtminstone minska dem. Vet bara inte hur jag ska börja. Jag har hundratals gånger bestämt mig för att våga, men det funkar inte. Jag är rädd för att det ska bli värre utan att jag märker av vad som håller på att ske. Och just nu är jag ganska trött på att känna mig begränsad även om det ännu inte är så farligt.

Jag skriver inte detta för att få råd och hjälp. Jag skriver detta mera för att folk ska förstå varför jag beter mig märkligt ibland. Eller för att någon i samma situation kanske ska kunna känna att hen inte är ensam.

Jag vill bli spontan. Det ska gå! Ett steg i taget bara…

Sandra

---

Jag har ett antal gånger fått höra att jag är snabb, och det är ju väldigt smickrande och så. Men sen har jag en annan talang också, nämligen att jag är sjukt långsam. Det är nämligen så att Jenny har utmanat mig att svara på lite frågor i sin blogg. Och det tänkte jag givetvis göra också. Men lite skäms jag också. Jag blev nämligen utmanad 29 april. Vet ni hur länge sedan det är? Men nu ska jag göra det ändå. Är dock inte helt säker på om det där med ”bättre sent än aldrig” faktiskt stämmer. Nåja, en sån här löpare är i varje fall jag:

1. Vilken typ av löpare är du?

Jag är en sån löpare som springer för att jag vill bli bäst. Jag springer inte för att må bra, eller för att få frisk luft, eller för att få rensa tankarna eller för att bli smal (om jag däremot inte sprang så skulle jag eventuellt inse att jag skulle börja må uselt, kvävas i allt inomhusdamm, få fel i huvudet och bli tjock), så jag ser allt sånt som en bonus. Jag tränar för att tävla. Jag ser inte ens alltid mig själv som en löpare. Jag ser mig själv mera som en friidrottare eller eventuellt en hinderlöpare. 

Ber om ursäkt för orörlig kropp. Hoppas ni anser att bilden är estetisk ändå. 

2. Hur länge har du löpt?

Har svårt med ordet löpa. Tänker bara på hundar. Men okej då.

Eftersom jag lärde mig att gå först då jag var 13 månader så lärde jag mig troligen springa först då jag var 13 år… Nånej, så illa var det väl inte. Jag har nog sprungit sedan jag var 5 år, tävlat sedan jag var 8, tränat något så när regelbundet sedan jag var 14 år och tränat med personlig tränare (absolut inte samma sak som PT) sedan jag var 17. Nu är jag 25, så ett par kilometer har jag väl fått ihop.

3. Hur mycket löper du per vecka?

En normal träningsvecka ska jag väl hålla mig kring 150km, uppdelat på 12 pass, varav 9 är vanlig distanslöpning.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

Om det är någon gång jag inte feelgoodar så är det ju på vanliga distanspass, för de är ärligt talat rätt tråkiga. Jag får nog mest feelgood-känsla på snabbdistans och helst på de där som är riktigt hårda, men inte max, för det är jobbigt. Så typ 3.30-3.40min/km. Då steget rullar på i det tempot, då feelar jag riktigt good!

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?

Helst både huvudet och benen. Men om det bara är vanlig distans så räcker det att benen är med. Jag föredrar klocka också som den siffernörd jag innerst inne är. Sen springer jag ingenstans utan SL-kort längre för jag är övertygad att om jag lämnar det hemma så kommer jag att bryta båda benen och få släpa mig hem med armarna. Och det skulle helt seriöst vara skitjobbigt.

6. Varför springer du?

För att det är det enda jag är bra på. Och för att jag har en känsla av att jag kan bli riktigt bra om jag vill. Jag skulle inte kunna leva med att aldrig få veta hur bra jag egentligen skulle kunna bli, så jag är tvungen att testa. Men visst, jag ställer mig själv samma fråga då och då, men under perioder då jag inte har fått springa (p.g.a. skador eller säsongsvila) så har jag hållit på att gå under, så jag behöver nog inte svara så mycket på den frågan.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?

Nej, jag är en ärlig människa. Däremot har jag nog sprungit fastän jag inte har fått. Läkare tycker ju till exempel alltid att man ska vila.

8. Hur ofta köper du löparskor?

Ytterst sällan eftersom jag får det jag behöver från mina sponsorer, Nike. Men jag förbrukar många par i året. Distansskor, lättare distansskor, dubbskor, intervallskor, banintervallskor, hinderspikskor, terrängspikskor, vanliga spikskor osv. 

9. Var/hur handlar du din löputrustning?

Om jag vill ha något utöver det jag får från Nike, så köper jag väl det i närmsta butik. Typ. Hur? Genom att ta det jag vill ha ur hyllan, gå fram till kassan och betala på vanligt sätt, ofta med kort, och jag behåller alltid kvittot.

10. Dygnets bästa springtid?

Är hösten en tid på dygnet? Nämen jag gillar kvällslöpning, speciellt då det är mörkt. Då känner man sig snabb (även om det alltid är ett antiklimax efteråt då man kollar på klockan och inser att man inte alls har varit särskilt snabb) och så är det lättare att koppla bort allt runtomkring. Dessutom är det få saker som är så trevligt som att höra sina egna steg mot gruset, och jag är övertygad om att de hörs bättre då det är mörkt.

11. Hur ofta tävlar du?

Min årssammanfattning påstår att jag sprang 27 lopp i somras. Min hjärna säger att det inte kan stämma på något vis. Så jag vet inte. Men under sommaren blir det nästan varje helg. 

12. Vilken är favoritdistansen?

3000m hinder, eftersom det är det jag är bäst på. Tycker också att 1500m är en fruktansvärt rolig sträcka, och även terränglöpning är en favorit eftersom jag av någon anledning är bra på det också.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?

”Skärp dig Sandra! Du tycker inte att det här är tungt, du är bara uttråkad, var lite tacksam över det istället. Det här passet är dessutom ett steg närmare dina mål…” Och så visualiserar jag väldigt mycket.

14. Springer du helst i grupp eller ensam?

Eftersom jag tycker att distans är rätt trist att springa ensam så borde jag svara grupp. Men nä, jag är nog en ensamlöpare ändå. Jag gillar att jag bara kan gå ut och springa precis då jag tycker och vill utan att bestämma en tid med någon eller åka någonstans och träffa någon och sen springa. Hela charmen med löpning är ju att man inte behöver åka någonstans. Dessutom ogillar jag att anpassa mig efter andra i min träning. Eller ogillar och ogillar, jag anpassar mig helt enkelt inte efter andra, jag funkar inte så. Däremot uppskattar jag passen med Patrik väldigt mycket (jisses, det börjar bli alltför länge sedan senast, Patrik), även om Sumpan ligger långt borta. Men 1) han är trevlig, 2) omväxling förnöjer och 3) han är snabbare än mig. Att springa med människorna i min träningsgrupp hemma i Finland är också helt ok, även om det sker väldigt sällan. Magnus brukar också funka som bra sällskap då hans fot är hel!

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?

Långpassen är väl veckans mest återhämtande pass så det behöver man väl inte återställa sig så mycket från? Eller ja, så vill jag ju svara. Men jag blir nog rätt sliten av långpass. Banan, vatten, mat, lång dusch och några timmar på soffan kör jag med. Kanske (högst troligen) lite söndagsgodis på det hela!

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

Gillar att springa riktigt snabba 300ingar. Räknas det som snabbhetsträning?

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?

Kommande 2-3 OS-finaler. Fast det känns mera som en realistisk plan att springa dem än som en dröm. Jag kommer i varje fall knappast att känna att det är en dream coming true för att jag springer i en OS-final. Däremot kan det bli en dream coming true om jag presterar bra i loppen…

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

Har aldrig haft några idoler eller förebilder inom löpningen (diggade däremot Kajsa Bergqvist då jag var liten, men det var mest för att mamma sa att jag liknade henne då jag hade min gula tävlingstopp, mina gula solbrillor och mitt blonda hår i en tofs mitt på huvudet (alltså brillorna och toppen hade jag inte i en tofs mitt på huvudet, de var där brillor och toppar ska vara)). Men på Lidingöloppets jubileumsfest blev jag sjukt starstrucked då jag såg Susanne Lanefelt, så jag tror jag skulle välja henne. Hon verkar så glad och lycklig hela tiden. Dessutom är hon i grym form. Hon skulle säkert springa ifrån mig. I så fall vill jag inte springa med henne!

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?

Jag läser inga löp- och träningsbloggar regelbundet. Alla har så himla olika åsikter och teorier kring löpning och träning som jag inte vill ta del av. Inte för att det är något fel på andras åsikter, utan för att jag redan har en egen åsikt och inte behöver flera just nu. Sånt orsakar bara förvirring! Om någon däremot känner att de väldigt gärna vill svara på frågorna så är det givetvis fritt fram!

Sandra

---

Jag är i kass form. Om någon sa att jag ska tävla imorgon skulle jag fejkhosta alldeles för överdrivet (inte med flit, utan för att jag är en dålig skådis) och låtsas vara sjuk (eventuellt halta lite också för ökad effekt). Jag skulle inte springa snabbt nu. De fem veckorna av säsongsvila är snart över och de har gjort sitt. Tävlingsformen har käkat granbarr och gått i idé tillsammans med mumintrollen. Hjärnan har kopplat bort all jävlaranamma som jag släpat på hela sommaren och avsaknaden av de adrenalinkickar från tävlingarna har gjort mig till en seg liten zombie.

Fyra veckor med 4-6 pass i veckan, inklusive 6st tävlingslopp (Träningstävlingar för att lite hålla kondisen på plats ändå), låter kanske inte som vila. Men tro mig, formen försvinner snabbt då man är van vid att köra på betydligt mer. De första tre veckorna var ändå ok. Men den fjärde var seg. Och sen blev det dags för det förbannade, älskade Lidingöloppet. Jag valde den sträcka där det borde vara minst motstånd, 15km. Det är ju så förbannat kul att vinna, men är man inte i toppfrom så får man tänka taktiskt.

Och årets Lidingölopp var ju helt klart enbart roligt. Eller okej, nästan bara roligt. Jag laddade upp dan innan loppet med att vara starter i rullstolsloppet, för att sedan sitta på ett staket och lyssna på Markoolio medan Lidingörusetdeltagarna släppte loss framför scenen. Jag blev rätt taggad på att springa dagen efter men blev också lite skeptisk till om jag egentligen borde springa, efter att naprapat-Martin, som var speakerassistent, (eller headsetkille eller vad det nu sen heter) cirka sju gånger under fredagens tävlingar sa åt mig att lyssna på kroppen och vara smart i år. Men sen när har jag vetat vad smart betyder?

Nåväl, lördagens 15km lopp började bra. Jag startade i fel led. Längst fram stod eliten och 22-årspojkarna, näst längst fram stod 50-årsklassen. Tredje längst fram stod jag. Tror att jag persade på alla sträckor från 20m till 1500m de första 5 minuterna. Hade jag blivit instängd i starten hade det varit väldigt svårt att vinna. Alla femtioåringar var nämligen inte skitsnabba (inget ont om 50åringarna, jag lär väl inte ens orka springa 15km då jag är 50, så jag är enbart imponerad av er!) Jag sprang slutligen i kapp Tuomo och försökte småprata lite med honom men insåg att jag inte var i tillräckligt bra form för att kunna både andas och prata så jag gav upp. Och sen efter ett tag började jag känna yttepyttelite smärta i foten. Inte sådär så att det störde mitt löpsteg, bara min koncentration.

Ni vet det där, typ i Kalle Anka, då någon har en miniversion av sig själv i ängelformat på ena axeln och en i djävulsformat på den andra, och så tjafsar de mot varandra tills den stackars ankan, eller vem det nu sen är, blir knäpp i huvudet. Jag hade precis likadant. Fast ja, ändå inte. På min ena axel satt en ängel som var misstänkt lik coach-Oscar, han sa att jag inte skulle springa om det gjorde ont. På min andra axel satt naprapat-Martin med en fin lite gloria på huvudet och sa ”var smart, Sandra”. Och mitt på huvudet, med rosa fluffvingar, satt naprapat-Björn Sverre och nickade instämmande åt de andras kommentarer. Det enda djävulska var min hjärna och den sa att det gör inte såå ont, jag leder överlägset, jag vill vinna, och jag vill ha choklad (som jag trodde att man skulle få om man vann. Inte för att jag gillar choklad så mycket, men jag är ju bara mänsklig, jag gillar att få saker). Men i det där tre mot ett-läget hade jag faktiskt inget att komma med, så efter 5km avbröt jag loppet utan att ens tycka att det var jobbigt. Var nästan lite stolt för att jag visste att änglateamet skulle tycka att jag gjorde rätt. Fast ja, okej, lite sur var jag. Jag ville ju verkligen springa. Eller åtminstone vinna. Och att säga att man ledde vid 5km är sjukt oimponerande om man har brutit. Speciellt då det var två tredjedelar av loppet kvar. Och ingen choklad får man heller.

Jag hade en gps i fickan då jag sprang, så att publiken skulle kunna följa mig på storbildsskärmen vid målet. Och givetvis gick jag vilse på väg till mål (”nej, jag behöver ingen skjuts, jag kan nog gå tillbaka”). Såg nog lite märkligt ut.

Men ändå. Det var en bra helg. Jag fick gå på Lidingöloppets jubileumsfest. Och så fick jag dela ut flyers åt Access Rehab. Jag är troligen tidernas sämsta flyersutdelare. Men jag gillar Access Rehab så det var det värt. Lite får man väl kämpa ibland. 

Så att så. Nu har jag haft totalvila från löpning i åtta dagar, på naprapaternas begäran. Jag tror det är bra, jag har ju trots allt viloperiod. Det är åtta månader tills jag ska vara i tävlingsform och just nu vilar jag hellre en dag för mycket än en för lite. Och speciellt orolig är jag inte. Det kommer nog att bli en himla bra höst det här. 

Men som min inledning kanske antydde så ogillar jag viloperioden. Jag vet att den är viktig. Kroppen och knoppen behöver lite återhämtning för att orka börja på igen. Men jag är alltid så galet motiverad då säsongen tar slut. Jag vill bara springa, springa och springa. Men så måste jag vila. Och sen då jag får börja springa igen, då har jag blivit så bekväm med att vila att jag inte alls vill släpa mig ut i kylan och springa. 

Och så det här med rastlösheten. Jag är kanske världens rastlösaste (rastlösigaste? rastlösastaste? Mest rastlösa!) människa. Jag har inte haft en vilodag sedan mars (cool it down guys, jag har haft många riktigt superduperlätta dagar, jag tränar inte sönder mig) och har ingen aning om vad man gör då man inte har något att göra. Eller ja, hade ingen aning. Nu vet jag precis. Man tänker. Man tänker tills man blir knäpp i huvudet. Man analyserar allt man kan analysera och man vet varken ut eller in. Man blir typ människa. Det är spännande och läskigt samtidigt. Att inse att man är människa. Inte bara idrottare. Och det är nog rätt hälsosamt även om det kommer lite som en chock. Det är inte så bara att inse att man själv är två och inte en. Ja ni märker, det här håller ju på att spåra totalt. 

Men på måndag ska jag börja springa igen. Och det kommer att vara kallt. Det kommer att vara tungt. Jag kommer att vara flåsig. Jag kommer att få håll (sorry vännerna i Finland, men i Sverige tror de att stickningar har med garn att göra). Magen kommer att krångla. Jag kommer att ha ont överallt, troligen i knäna (jo, för jag funkar ju så, ju hårdare jag tränar, desto bättre mår kroppen. Direkt jag vilar lite får jag ont överallt, jäkligt logiskt). Min klocka kommer troligen att både visa fel tempo och en puls på 227 under distanspassen (pulsen är ju givetvis också fel, den ligger nog närmare 197). Min ipod kommer att ladda ur och jag kommer att flåsa som min dator då jag kollat film för många timmar i sträck. Det kommer bara att vara vidrigt. Troligen börjar det snöa också. Typ orange snö, för jag gillar inte orange.

Men oj vad jag kommer att älska det. Jag kommer att älska att ha något att göra igen. Att leva lite. Att röra på mig. Att andas. Att känna att jag går åt rätt håll. Att få göra något jag är bra på. Att se människor. Att lyssna på mina egna steg. Att anteckna träningspass (okej, jag hatar att anteckna, det är ju så fruktansvärt ansträngande, men det lät ju bra). Att ha rutiner, eller åtminstone att ha planer för sin dag.

Jag kommer att älska att göra det som det är meningen att jag ska göra igen. 

Det här blir bra!

Tack och förlåt till alla som fått stå ut med humörsvängningsmonsterhyperfelihuvudet-Sandra de senaste veckorna. Om några dagar är jag människa igen. Det mår vi nog alla bra av!

Och vet ni, det är oktober nu, årets bästa månad, på alla sätt och vis. Bara det gör ju en lite lycklig inombords. (Ni ba: det är ju mörkt. Jag ba: utan mörker ser man inget ljus. Typ.) 

Kom ihåg reflexerna!

Sandra

Saknar till och med det där. Det hårdaste pass jag någonsin sprungit. I 27 grader, stormvindar (okej, storm var väl att ta i, men hårt blåste det) och stekande sol. Men oj vad jag var nöjd då jag kom i mål efter sista intervallen (och trött, och illamående). Och ännu mera nöjd fyra dagar senare i Glasgow då 9.24 plötsligt var ett behagligt hindertempo. Bra vecka det där! (Foto: coach Oscar)

---