Intervju med mig själv del 2. Efter lägret.
Jag: Jaha, Sandra, du är hemma igen. Det gillar du väl.
Sandra: Nej.
J: Suck. Varför påbörjade jag ens den här intervjun? Du är en omöjlig jäkla pessimist.
S: Ok.
J: Jaja, vi tar det från början. Är du nöjd med ditt läger?
S: Ja.
J: Du är verkligen specialist på detaljerade svar. Kan du förklara lite närmare?
S: Jodå, det är klart jag kan. Kände bara för att provocera lite. Lägret var bra. Jag åkte dit för att ta mig igenom lägret så smidigt som möjligt. Typ mest för den sociala biten och för att lära mig att hantera obekväma situationer. Träningen kändes mest som något jag bara måste ta mig igenom. Men i slutändan visade det sig att det gick riktigt bra, vilket gjorde mig väldigt glad.
J: Oj. Vänta. Blev helt yr av alla positiva ord.
S: Ska du ha bra svar får du sluta vara taskig!
J: Okej okej, sorry. Men det funkade bra med människorna och så då?
S: Jodå. De är så himla bra typer allihopa. Martin sprang alla pass med mig, vilket jag var väldigt tacksam för. Dessutom vann jag även honom i smörgåskastning. Eller ja, jag försökte åtminstone. Det lär heta ”kasta macka” i Sverigelandet. Det är nästan lika roligt som att ordet rattkälke egentligen heter snowracer på svenska enligt svenskarna.
J: Fast nu är du kanske lite utanför ämnet. Umgicks du något med de andra då?
S: Jodå. Jag bodde ju med Jasmin, världens gladaste människa (borde helt klart finnas fler av henne). Vi käkade tillsammans hela Sverigegänget (+ jag och ett par danskar) och Abeba sprang med mig och Martin på de flesta passen. Jag har inte suttit på rummet och surat för mig själv en enda gång!

Backpass i extrem motvind med Abeba och Martin.
J: Hoppsan. Det var ju…duktigt av dig.
S: Tack! Jag lärde till och med känna lite nya människor.
J: Jaja, jag hör hur stolt du är över dig själv. Var maten bra där borta?
S: Den var ok. Så himla skönt att slippa laga mat själv. Ibland var den bättre och ibland sämre, men alltid ätbar. Och så hade de ananas och plommon och andra frukter och glass med färgglatt strössel. Så man kunde inte klaga. Jag var lite nervös inför vattenbeställandet innan men det gick bra. Beställde till och med mitt okolsyrade vatten på spanska. Är sjukt stolt över mig själv för det också!
J: Lugna ner dig nu lite. Men ja, kul om det var bra. Är inte riktigt van vid din positiva inställning ännu.
S: Jag är positiv i huvudet hela tiden, gillar bara att vara ironiskt negativ!
J: Ok… Hur gick träningen då?
S: Den gick så jäkla bra. Hade verkligen noll förväntningar så jag blev väldigt positivt överraskad. Vi hittade bra ställen att springa på och rundan uppe i bergen sprang vi flera gånger. Helt fantastisk. De hårdare passen gick också långt över förväntan och kändes riktigt bra och i styrketräningen märkte jag att jag verkligen gjort framsteg. Och så körde jag till och med lite alternativ träning. Fast ja, då hade vi tjafsat om det i fyra dagar först. Men ändå! Det gick bra!

Tekniklöpning efter de lyckade tusingarna.
J: Härligt, det var ju ändå träningen du åkte dit för!
S: Precis. Men hade ändå liksom inte förväntat mig speciellt mycket. Var ju lite orolig att Tunnelloppet skulle ha slitit för mycket också.
J: Men skönt att det gick så där bra då! Njöt du av sol och värme då?
S: Jodå, jag njöt för fullt av värmen de få gånger jag kände av den.
J: Va? Hade du ingen känsel?
S: Mera det att jag inte hade någon sol… Det sägs att det regnar 16 dagar per år där nere på ön och vi prickade nog in minst fem av dem. Och de som var där en vecka innan oss prickade väl in fem till. Och så stormade det hela tiden. Bajamajorna flög omkring på idrottsplatserna och fotbollsmatcher var inställda. Flyg ställdes in (fast ja, det var iofs på Lanzarote som jag inte ens vet var ligger i förhållande till Fuerteventura, men ändå) och så. Man blev lite trött i huvudet av det.
J: Men ändå gick träningen bra? Trots vädret?
S: Jo, det var ju ändå kring 20 grader hela tiden. Visst blev tempot lidande i vinden ibland men det blev det ju då vi klättrade i bergen också. De hårda passen blev ojämna i vinden och det skiljde exempelvis 42 sekunder mellan den snabbaste och långsammaste intervallen då jag sprang tusingar trots att jag hade precis samma puls i båda. Man fick till och med ta i för att springa utför. Då blåser det. Men det kan ju blåsa på tävling också, så lika bra att lära sig att hantera det med.
J: Det lät jobbigt, men överkomligt?!
S: Jo, fast det var nästan mera störigt mellan passen. Typ när man skulle gå den 300 (eller något annat tresiffrigt) meter långa sträckan till matsalen och det alltid lyckades komma en kort regnskur precis då. Eller natten det stormade som värst och min balkongdörr krånglade och gav ifrån sig ett högt visslade ljud hela natten så att jag inte kunde sova. Eller då jag hittade en vattepöl på mitt skrivbord och märkte att taket var fuktskadat och att det droppade en massa vatten ner på mina grejer. Men i övrigt var det lugnt. Ja alltså förutom alla strömavbrott, då nätet dog och när varmvattnet försvann och vi fick kallduscha.

Om det läcker in vatten och ett visslande oljud har tagit över ens rum så får man sova på en kudde på terrassen. Det var inte mösskallt, var bara trött på att håret blåste i ansiktet.
J: Inget sol-och-bad-läger med andra ord?
S: Nej, bikinin har inte varit på en enda gång. Men det är skönt. Får bara prestationsångest av att ligga och försöka bli brun samtidigt som jag dör rastlöshetsdöden, så det var ok.
J: Du är äckligt positiv nu. Blev du åtminstone attackerad av någon hund?
S: Inte ens det. Men vi såg många okopplade hundar och vi blev rädda några gånger, men aldrig jagade, så det löste sig fint.
J: Okej, men alltså, fanns det något dåligt på resan då?
S: Jo, i början var det jobbigt. Då ville jag bara hem. Men sen började det flyta på och jag insåg hur skönt lägerliv är. Ingen stress och ingen to do-list som spökade, allt sånt stängde jag av. Och sen då träningen dessutom gick bra så fanns det inte mycket att klaga på.
J: Till och med resorna gick bra?
S: Ja, det gick väldigt smidigt. Hann knappt bli rastlös på flyget. Däremot blev jag lite smårädd vid ett par tillfällen, men inget panikerande.
J: Du är med andra ord riktigt nöjd med ditt läger?
S: Ja, det kan man verkligen säga.
J: Så, när åker du nästa gång då?
S: Ungefär samma gäng åker till Teneriffa nästa månad. Har förstått att det är uselt att springa där och så. Jag tror inte att jag egentligen vill åka. Men ja… det finns nog en stor risk att jag hamnar dit ändå…

Hittade en ring och boxningshandskar. Gick loss på några sandsäckar och kände mig som en ny människa igen. Hade tydligen jättemånga aggressioner inombords.
Så att så. Det gick skitbra. Jag är glad över lägret. Det var nog väldigt bra för mig på alla sätt och vis. Och även om det är kallt här hemma och det är så där jobbigt decemberstressigt så är det ändå lite skönt att vara tillbaka. En sambo och en bukett rosor väntade på mig då jag kom hem. Och sex lådor med Nike-kläder. Och några böcker jag hade beställt. Och min chokladkalender. Sämre välkomnande kan man få!
Jag sprang faktiskt med sällskap både igår och idag också. Jag slutar aldrig förvåna mig själv.
Sandra
PS. Alla foton är tagna av Coach Oscar.