Juleflow

Jag: Jaha, Sandra, du är hemma igen. Det gillar du väl.

Sandra: Nej.

J: Suck. Varför påbörjade jag ens den här intervjun? Du är en omöjlig jäkla pessimist.

S: Ok.

J: Jaja, vi tar det från början. Är du nöjd med ditt läger?

S: Ja.

J: Du är verkligen specialist på detaljerade svar. Kan du förklara lite närmare?

S: Jodå, det är klart jag kan. Kände bara för att provocera lite. Lägret var bra. Jag åkte dit för att ta mig igenom lägret så smidigt som möjligt. Typ mest för den sociala biten och för att lära mig att hantera obekväma situationer. Träningen kändes mest som något jag bara måste ta mig igenom. Men i slutändan visade det sig att det gick riktigt bra, vilket gjorde mig väldigt glad.

J: Oj. Vänta. Blev helt yr av alla positiva ord. 

S: Ska du ha bra svar får du sluta vara taskig!

J: Okej okej, sorry. Men det funkade bra med människorna och så då?

S: Jodå. De är så himla bra typer allihopa. Martin sprang alla pass med mig, vilket jag var väldigt tacksam för. Dessutom vann jag även honom i smörgåskastning. Eller ja, jag försökte åtminstone. Det lär heta ”kasta macka” i Sverigelandet. Det är nästan lika roligt som att ordet rattkälke egentligen heter snowracer på svenska enligt svenskarna. 

J: Fast nu är du kanske lite utanför ämnet. Umgicks du något med de andra då?

S: Jodå. Jag bodde ju med Jasmin, världens gladaste människa (borde helt klart finnas fler av henne). Vi käkade tillsammans hela Sverigegänget (+ jag och ett par danskar) och Abeba sprang med mig och Martin på de flesta passen. Jag har inte suttit på rummet och surat för mig själv en enda gång!

Backpass i extrem motvind med Abeba och Martin.

J: Hoppsan. Det var ju…duktigt av dig. 

S: Tack! Jag lärde till och med känna lite nya människor. 

J: Jaja, jag hör hur stolt du är över dig själv. Var maten bra där borta?

S: Den var ok. Så himla skönt att slippa laga mat själv. Ibland var den bättre och ibland sämre, men alltid ätbar. Och så hade de ananas och plommon och andra frukter och glass med färgglatt strössel. Så man kunde inte klaga. Jag var lite nervös inför vattenbeställandet innan men det gick bra. Beställde till och med mitt okolsyrade vatten på spanska. Är sjukt stolt över mig själv för det också!

J: Lugna ner dig nu lite. Men ja, kul om det var bra. Är inte riktigt van vid din positiva inställning ännu.

S: Jag är positiv i huvudet hela tiden, gillar bara att vara ironiskt negativ!

J: Ok… Hur gick träningen då?

S: Den gick så jäkla bra. Hade verkligen noll förväntningar så jag blev väldigt positivt överraskad. Vi hittade bra ställen att springa på och rundan uppe i bergen sprang vi flera gånger. Helt fantastisk. De hårdare passen gick också långt över förväntan och kändes riktigt bra och i styrketräningen märkte jag att jag verkligen gjort framsteg. Och så körde jag till och med lite alternativ träning. Fast ja, då hade vi tjafsat om det i fyra dagar först. Men ändå! Det gick bra!

Tekniklöpning efter de lyckade tusingarna.

J: Härligt, det var ju ändå träningen du åkte dit för!

S: Precis. Men hade ändå liksom inte förväntat mig speciellt mycket. Var ju lite orolig att Tunnelloppet skulle ha slitit för mycket också. 

J: Men skönt att det gick så där bra då! Njöt du av sol och värme då?

S: Jodå, jag njöt för fullt av värmen de få gånger jag kände av den.

J: Va? Hade du ingen känsel?

S: Mera det att jag inte hade någon sol… Det sägs att det regnar 16 dagar per år där nere på ön och vi prickade nog in minst fem av dem. Och de som var där en vecka innan oss prickade väl in fem till. Och så stormade det hela tiden. Bajamajorna flög omkring på idrottsplatserna och fotbollsmatcher var inställda. Flyg ställdes in (fast ja, det var iofs på Lanzarote som jag inte ens vet var ligger i förhållande till Fuerteventura, men ändå) och så. Man blev lite trött i huvudet av det.

J: Men ändå gick träningen bra? Trots vädret?

S: Jo, det var ju ändå kring 20 grader hela tiden. Visst blev tempot lidande i vinden ibland men det blev det ju då vi klättrade i bergen också. De hårda passen blev ojämna i vinden och det skiljde exempelvis 42 sekunder mellan den snabbaste och långsammaste intervallen då jag sprang tusingar trots att jag hade precis samma puls i båda. Man fick till och med ta i för att springa utför. Då blåser det. Men det kan ju blåsa på tävling också, så lika bra att lära sig att hantera det med.

J: Det lät jobbigt, men överkomligt?!

S: Jo, fast det var nästan mera störigt mellan passen. Typ när man skulle gå den 300 (eller något annat tresiffrigt) meter långa sträckan till matsalen och det alltid lyckades komma en kort regnskur precis då. Eller natten det stormade som värst och min balkongdörr krånglade och gav ifrån sig ett högt visslade ljud hela natten så att jag inte kunde sova. Eller då jag hittade en vattepöl på mitt skrivbord och märkte att taket var fuktskadat och att det droppade en massa vatten ner på mina grejer. Men i övrigt var det lugnt. Ja alltså förutom alla strömavbrott, då nätet dog och när varmvattnet försvann och vi fick kallduscha.

Om det läcker in vatten och ett visslande oljud har tagit över ens rum så får man sova på en kudde på terrassen. Det var inte mösskallt, var bara trött på att håret blåste i ansiktet.

J: Inget sol-och-bad-läger med andra ord?

S: Nej, bikinin har inte varit på en enda gång. Men det är skönt. Får bara prestationsångest av att ligga och försöka bli brun samtidigt som jag dör rastlöshetsdöden, så det var ok.

J: Du är äckligt positiv nu. Blev du åtminstone attackerad av någon hund?

S: Inte ens det. Men vi såg många okopplade hundar och vi blev rädda några gånger, men aldrig jagade, så det löste sig fint.

J: Okej, men alltså, fanns det något dåligt på resan då?

S: Jo, i början var det jobbigt. Då ville jag bara hem. Men sen började det flyta på och jag insåg hur skönt lägerliv är. Ingen stress och ingen to do-list som spökade, allt sånt stängde jag av. Och sen då träningen dessutom gick bra så fanns det inte mycket att klaga på. 

J: Till och med resorna gick bra?

S: Ja, det gick väldigt smidigt. Hann knappt bli rastlös på flyget. Däremot blev jag lite smårädd vid ett par tillfällen, men inget panikerande.

J: Du är med andra ord riktigt nöjd med ditt läger?

S: Ja, det kan man verkligen säga.

J: Så, när åker du nästa gång då?

S: Ungefär samma gäng åker till Teneriffa nästa månad. Har förstått att det är uselt att springa där och så. Jag tror inte att jag egentligen vill åka. Men ja… det finns nog en stor risk att jag hamnar dit ändå…

Hittade en ring och boxningshandskar. Gick loss på några sandsäckar och kände mig som en ny människa igen. Hade tydligen jättemånga aggressioner inombords.

Så att så. Det gick skitbra. Jag är glad över lägret. Det var nog väldigt bra för mig på alla sätt och vis. Och även om det är kallt här hemma och det är så där jobbigt decemberstressigt så är det ändå lite skönt att vara tillbaka. En sambo och en bukett rosor väntade på mig då jag kom hem. Och sex lådor med Nike-kläder. Och några böcker jag hade beställt. Och min chokladkalender. Sämre välkomnande kan man få!

Jag sprang faktiskt med sällskap både igår och idag också. Jag slutar aldrig förvåna mig själv.

Sandra

PS. Alla foton är tagna av Coach Oscar.

---

Jag såg verkligen fram emot att tävla. Det är rätt logiskt den här tiden på året. Jag tränar för att prestera och jag hade inte fått testa vad jag går för på ett par månader. Abstinensen var stor. Likaså längtan efter lite självplågeri i form av vanlig hederlig maxlöpning.  Jag hade kommit i gång bra med grundträningen och avklarat fem veckor men nu ville jag har lite formbesked.

Jag hade många mil och många hopp i benen. De hårdaste löppassen hade gått ok, men inget märkvärdigt förutom en mil på 37min i snöyra och slask. Men 37min är långt ifrån 34min. Och ju mera tävlingen närmade sig, desto mera började jag ångra mig. En mil är tungt i normala fall och ännu tyngre då man inte är i tävlingsform och med tanke på mina, som vanligt, höga mål så fanns det en mycket stor risk att jag skulle bli besviken. Jag blev nästan lite lättad då min ena naprapat sa att det kanske inte är så smart att springa, att det är lite riskabelt (har haft en småkrånglig vad, men inget som har stört min träning). Men sen sa min andra naprapat att jag kunde springa ändå. ”Spring om du vill, men tagga till och kör 100%, annars kan du lika bra köra ett träningspass istället”. Typ så. Jag bestämde mig för att ställa upp.

Jag har inte sprungit många millopp. Två stycken tror jag. På 35 och 35.30 ifjol om jag minns rätt. Inga topprestationer, jag har mest sprungit för att vinna. 34.12 sprang jag i ett taktiklopp på en Finnkamp. Gissar att jag skulle ha kapacitet att springa lite under 33min på bana, såvida huvudet skulle orka, vilket det troligen inte skulle göra. Därför undviker jag att springa milen på bana.

Den här helgen la jag upp ett mål på 34min. Eller snarare under 34min. Ett ganska logiskt mål egentligen, men ett tempo på 3.24 kändes väldigt avlägset.  Att banan sas vara tuff och kuperad gjorde inte saken bättre. Vi kan tillägga att det var tre plusgrader ute. Jag la upp en personlig skamgräns på 35min. Det borde gå att klara.

Då jag kom väl kom till starten på Stockholm Tunnel Run på lördag förmiddag var det kallt. Jag lämnade in min väska och insåg att det fortfarande var 90min till start och att jag bara hade tunna kläder på mig. Jag sökte skydd från kylan på bajamajorna. Det bästa med att vara i startgrupp 1 är ju att bajamajorna brukar vara hyfsat fräscha ännu en timme innan start. De blå plastholkarna i människostorlek var dock inte jätteroliga att sitta i så jag påbörjade min uppvärmning rätt tidigt. Försökte lista ut var starten och målet var. Och var alla andra elitlöpare var. Såg inte till en enda människa jag kände till. Det var bara en hel massa neongula västar överallt. Jag såg fram emot starten, men bara för att jag frös som en nakenråtta och ville få upp värmen ordentligt. Jag kände mig inte speciellt redo att prestera.

Jag gick till startfållan i tid. Där var en himla massa löpare och jag var glad över att vi ändå var rätt få som sprang i startgrupp 1A. Sen visade det sig att 1A, 1B och 1C startade samtidigt. På samma ställe. Tur för de i B och C. Otur för oss andra. Jag hamnade på femte raden framifrån och försökte lite diskret och inte helt schyst att smyga mig fram. En man frågade mig ”vill du komma fram här?” och jag svarade lättat ”ja tack, gärna” varpå han sa ”skulle inte tro det”. Som den onda människa jag är så tänkte jag ”bitch” men gav honom ett leende och accepterade situationen. Jag hade ingen större rätt än någon annan att starta längst fram. Till slut knackade en finländare mig på axeln och släppte fram mig till rad fyra. Alltid något.

Startskottet smällde och jag stod stilla. Typ två sekunder. Och sen var det bara att köra på.  Och det började utför. Jag bestämde mig för att utnyttja backen maximalt och pressade på så in i helsike i början. Benen var lätta och det var en njutning att springa. Om jag minns rätt hade jag 6.22 efter 2km. Är inte helt säker, men det låter logiskt med tanke på att det kändes som att jag höll mitt 100m-tempo. Tunnlarna var hur häftiga som helst att springa i och konstverken gjorde det hela till en riktig upplevelse. Njutningen avtog efter 4km då det gick uppför i nästan 1km (jag är väldigt dålig på att uppskatta avstånd och sträckor då jag springer så backen kan lika bra ha varit 300m, men den var jobbig). Halvvägs in i loppet sa klockan 16.38 och det kändes också logiskt, och mitt mål kändes plötsligt inte alls så omöjligt längre. Dessutom gick det utför igen och löpningen var fantastisk. 

Vid U-svängarna försökte jag hålla koll på mitt motstånd. Jag visste att jag borde ha de andra tjejerna på tryggt avstånd, men jag visste också att det fanns en risk för mitt livs första väggning och då räcker inte normaltryggt avstånd, då kan det behövas betydligt mera än så.

Efter 6km började varje kilometer kännas lång, trots att löpningen ännu kändes helt ok. Efter 8km började det kännas rätt jobbigt. Det började gå segare och segare uppför och jag surade över killen i gröna tights som hängde i min rygg men ibland trippade förbi med lätta steg uppför och sen la sig bekvämt bakom mig igen. Just där och då tyckte jag att det borde finnas en lag på att man som man inte får använda en tjej som draghjälp utan hennes tillstånd. I efterhand insåg jag att jag blir helt dum i huvudet då energin håller på att ta slut. Han var ju faktiskt rätt smart (kan jag ju säga nu då jag ändå sprutslog honom i sista uppförsbacken).

Efter 9,2km (eller något helt annat) kom vi äntligen ut ur tunneln och aldrig någonsin förut har en grå höstdag bländat sådär mycket. Jag fick en hostattack och höll på att kvävas i min egen saliv och då jag väl kunde andas igen, med några charmiga spottloskor hängande över hakan och tröjan, blev jag helt yr i huvudet och benen blev till stenar. ”Väggar jag nu?”, tänkte jag och plötsligt kändes min vanliga tanke ”skulle vara häftigt att testa att vägga någon gång” inte alls så intelligent. Men innan jag tänkt klart var benen lite lättare igen, troligen för att jag kunde se mål-skylten le mot mig en bit bort. 

Och då var det bara att klämma i med en sjuhelsikes spurt uppför den sista (och brantaste) backen till mål. Jag hade en man i gröna tights att besegra och jag hade en tid jag måste klara, och mitt i allt mitt yrande hade jag ändå uppfattat att jag borde greja det. I efterhand skulle jag gärna se min egen spurt. Den måste vara något av det fulaste löparvärlden har beskådat. Mina ben grät och jag var nersaliverad (sorry för nyuppfunnet ord) och min blick var vild av längtan efter mållinjen. Den gröna killen släppte, kanske för att han inte vågade annat, och ett barn (eller en vuxen) kom fram med en krans. Jag blev arg, hade inte tid att offra någon sekund, men jag tog kransen och de sista stegen in i mål. Stoppade klockan på 33.28 (33.27 blev den officiella tiden), log inombords, men var för trött för att få fram något leendeliknande på utsidan, och föll ihop i en flåsande hög på marken.

Femton sekunder senare steg jag upp och kände mig pigg.

Jag gjorde en kass intervju (som började med att intervjuaren frågade vad det var för medalj jag tog på EM, skitbra!), kramade herrsegraren Daniel, Charlotte och några random människor som jag inte kommer ihåg. Sen joggade jag på lätta ben (de hade nog bara inte ännu fattat hur trötta de var) en kilometer till väskinlämningen, gick på prisutdelning, pratade med några människor, gick vilse i den neongula folksamlingen, hittade en bekant sjöstadsbo, Johan och gick med honom till tunnelbanan. Fortfarande lite yr i huvudet. Men riktigt jäkla glad.

Min tid var inget märkvärdigt i sig. 33.27 är ingen supertid på milen (tänker ur världselitperspektiv), men för mig är det väldigt märkvärdigt att springa så snabbt nu, med bara lite grundträning och styrketräning i kroppen och på den där banan i det där vädret. 

Men jag ska vara ärlig. Jag tycker inte att banan var tuff. Jag tycker banan var lätt.  Backarna var så långsluttande att man inte behövde bromsa utför. Benen rullade på lätt och det kändes som att åka pulka ner, hur lätt som helst. Och eftersom det var så långsluttande så gick det också att hålla hyfsat tempo uppför (även om det givetvis blev väldigt tungt och segt, men inga mjölksyreattacker). Sen kan vi tillägga att det var vindstilla, att det hela tiden fanns något att se på, och att hela loppet var så annorlunda jämfört med något man har sprungit förr så man glömde lite att man tävlade. Jag tyckte att banan var väldigt fördelaktig mentalt. Aldrig har mitt huvud samarbetat sådär bra med min kropp förr. 

Många är skeptiska till om banan faktiskt var exakt 10km. Men enligt arrangörerna är den kontrollmätt och mina egna mellantider verkar i alla fall helt logiska. Visst var jag överraskad över att jag kunde springa så fort, men jag kände ju själv då jag sprang att det gick fort. Hade nog blivit mer förvånad om klockan visat över 34 då jag kom i mål. Så jag tror och hoppas att den stämde.

Jag var ganska löjligt hyper resten av dagen. Som ni kanske vet vid det här laget är jag sällan helt nöjd med mina prestationer, men den här gången var jag så himla glad. Formbesked är alltid trevligt och nu då min höstträning varit så annorlunda än förut var det otroligt skönt att se att jag har gjort något rätt.

Jag behövde verkligen det där. Nu kan det bara bli bättre, eller hur man nu brukar säga.

Sandra

Ps. Det var ovanligt jobbigt att ta sig över Västerbron på söndagens distansp

---

På måndag ska jag åka till Playitas på ett veckolångt (veckokort?) träningsläger. Sällskapet består mestadels av hoppare, mycket trevliga sådana. Jag har intervjuat mig själv angående tankar och känslor inför lägret.

Jag: Jaha, Sandra, du ska iväg på träningsläger, kul!?

Sandra: Mmm.

J: Vadå? Nu låter du lite skeptisk, ska det inte bli kul?

S: Nej.

J: Ok. Tack för uttömmande svar. Vi försöker faktiskt göra en intervju, kan du svara lite mera än ett ord?

S: Ok.

J: Så ja, varför ska det inte bli kul då?

S: Det är väl mest opraktiskt. Varför ska jag resa ner till Spanien och träna då jag kan träna här hemma?

J: Well, de flesta människor skulle inte klaga på att få åka till värmen den här tiden på året. 

S: Jag är inte de flesta människor. Och dessutom råkar hösten vara min favoritårstid.

J: Okej visst. Men alla människor behöver d-vitamin och solljus. Man blir ju ändå lite nedstämd av det här vädret. 

S: Visst, det kunde vara varmare. Därför brukar jag duscha i varmt vatten efter mina pass och sen sover jag med ett varmt täcke på nätterna. Om jag fryser däremellan så tar jag på mig varma kläder. Man blir inte alls nedstämd. Pessimister. 

J: Hmm. Fina teorier, verkligen. Men d-vitaminerna då? 

S: Tack! Jag klarar mig fint, och om jag får tungt att andas eller vad som nu händer vid d-vitaminbrist så får jag väl ta ett d-vitaminpiller eller något. Har hört att de är billigare än Spanienresor nu för tiden.

J: Okej, fine, du hatar värme och solljus. Men omväxling kan ju ändå vara trevligt i ett så pass ensidigt yrke som långdistanslöpare. 

S: Gör jag inte alls. Tycker bara det är omständigt att åka över hela Europa för att hitta sol. Har man otur är det ändå bara moln hela veckan. 

J: Jaja, we get it. Men miljöombyte är väl ändå skönt?

S: Uthållighetslöpning behöver inte alls vara ensidigt. Men okej, distanspass är inte jättevarierande och det är klart att det är kul att se något nytt. Dock har jag redan sett alla vägar på Playitas och ärligt talat var det inte speciellt mycket att se, speciellt inte om man inte gillar sand. Dessutom var det backigt och dåligt underlag…

J: Vänta nu, vem var det som pratade om pessimister?

S: …dessutom har de inte koll på sina hundar där borta!

J: Som att de skulle ha det i Stockholm?

S: Okej, sant. Men här fattar i alla fall hundarna själva att man inte käkar människor.

J: Jisses. Du är omöjlig. Men…

S: Är jag inte alls!

J: Att bo på hotell och att käka på hotellets buffé blir väl bra?

S: Föredrar min egen säng. Men det där med maten är ok. I alla fall det faktum att man inte behöver göra maten själv. Och att det finns glass. Den delen är bra. Men man reser fortfarande inte över hela Europa för att slippa laga maten själv, speciellt inte då man är en sån som inte tycker att mat är speciellt fascinerande. 

J: Oj, nåt positivt. Måste pausa för att återhämta mig från chocken.

S: Ha. Ha. Ha.

J: Men sällskapet då?

S: Det är okej. Eller ja, människorna är alla jättebra typer och jag umgås gärna med dem. Men det kan jag fortfarande göra här också. De ska ju inte flytta till Playitas.

J: Du är antagligen världens mest negativa och otacksamma människa.

S: Det var tråkigt att höra. 

J: Men kan du inte se något bra med lägret.

S: Jo, det är bra att kunna fokusera till 100% på träningen. Det är bra att slippa laga mat. Det är skönt med värme och att få träna med lite kläder. Det är trevligt med sällskap. Men fortfarande trivs jag bäst hemma. Och flyg är ju inte heller min grej.

J: Du är bra märklig.

S: Jo tack, de brukar säga så. 

J: Men hur som helst ska du ju åka. Hur tror du att det blir.

S: Det blir säkert bra då man väl är där. De längre distanspassen blir troligen jobbiga då jag tycker det känns otryggt att springa där. Men det ordnar väl sig. Är mest orolig för hundarna. Som vanligt. Skönt att jag får sällskap, annars skulle jag nog inte åka alls.

J: Så med facit i hand blir det inte så illa?

S: Väldigt svårt att veta, men troligen inte. Kommer säkert att vara nöjd över att jag åkte då det sen är över.

J: Men då så! Sluta vara pessimist då!

S: Jag är inte pessimist. Jag svarade ärligt på dina frågor. 

J: Jisses. Nu är det jag som gör fel också. Nåja. Ha ett bra läger då.

S: Ska göra mitt bästa.

J: Hejdå.

S: Va, är vi redan färdiga? 

J: Ja.

S: Ok.

Så att så. Alla är vi olika och jag är en hemmamänniska. Playitas är ett fantastiskt ställe (dock kanske mera passande för andra än uthållighetslöpare) och de andra friidrottarna är jättebra typer. Det blir säkert bra då jag väl kommer dit. Ville bara dela mina tankar lite. I slutändan är det mest bara hundarna som stör mig. Om hundar inte existerade så skulle jag tycka att det var kul. Då skulle jag våga springa överallt utan att vara orolig. Men nu existerar hundar och det gör mig otrygg. Så enkelt är det. 

Men ja. Omväxling förnöjer, sägs det ju. Det ligger väl något i det.

Sandra

Sådär mycket ogillar jag sol och värme. Bild från Portugal 2012 kanske.

---

Jag är osäker på om jag vågar blogga nu. ”Jajaa Sandra, vi ser nog att du har varit uppe mitt i natten, dig blir det nog ingen idrottare av”. Eller så ska jag kanske bara sluta döma mina läsare. Men just nu känner jag mig pigg och då är det ingen idé att sova. Dessutom kan jag sova halva dan imorgon om jag vill. Det vill jag visserligen inte. Men tanken är sjukligt behaglig att leka med.

Onsdagar är världens bästa dagar. Eller egentligen är de ganska grisiga men jag har lurat mig själv att de är bäst eftersom jag bara har ett pass på onsdagarna och det passet är inte ett långpass (paus för att skicka ett twittermeddelande åt Patrik och fråga om vi ska springa tillsammans imorgon). Sanningen om onsdagar är att 1) 15km distans är trist. Och så känner man sig inte ens duktig efteråt eftersom det inte är så långt, och man känner inte heller ”yey, aktiv vila”, eftersom 15km är lite mer än aktiv vila. 2) Efter att ha slappat ca 20 minuter efter passet så kommer jag att bli extremt rastlös och på dåligt humör eftersom jag inte vet vad jag ska göra de kommande tolv timmarna. 3) Det är svinsvårt att hålla vettiga rutiner på enpassdagar. Men WOHOO för att det är onsdag imorgon. Typ så. 

Jag har en märklig inställning till träning nu. Eftersom jag är hel och det är höst så är jag väldigt tacksam (alltså på riktigt SORRY för att jag har skrivit den meningen i varje blogginlägg de senaste månaderna). Jag är så himla glad att jag kan träna och jag kan inte tillåta mig att klaga. Men det är väldigt mycket träning nu, och framför allt mycket ny träning, vilket gör att de lätta passen inte är lätta och tråkiga, utan istället sega och tråkiga. Mitt pannben börjar bli missformat och mina ben gråter. Men jag är glad ändå. Nåja, ibland är jag mindre glad, men jag har lärt mig att man ska undvika sociala medier och liknande då man är på dåligt humör. Men sammanfattningsvis så är det en jobbig men givande träningsperiod på gång. Och i det stora hela gillar jag det väldigt mycket.

Och så gillar jag mörkret. Mörkret som alla avskyr. Mörkret som får folk att längta efter snö. Mörkret som gör folk trötta och nedstämda. Må hända att jag är mörkrädd men jag tycker det är rätt fint. Städer är fina i mörker. Sjöar är fina i mörker. Ljusslingor på balkoner är fina i mörker. Reflexvästar är finast i mörker. Fula saker är fina om det är riktigt mörkt. Och att springa i mörker är kul. Det finns få sätt som är så effektiva då det kommer till att koppla bort omvärlden som att springa i mörker. Och må hända att man alltid springer för långsamt, åtminstone får man känna sig lätt och snabb för en stund. Och så var det ju det där med det underbart behagliga ljudet av ens egna fotsteg mot grus och om man har tur så susar höstvindarna i träden och man hör vågorna slå mot bryggorna. Alla fina ljud är ännu finare i mörker. Att springa med musik är överskattat.

Höst är underbart. Må snön endast falla i trädgårdarna vid hus där det bor barnfamiljer. Och i skidspår och Hammarbybacken. Men låt vägarna vara!

Om knappt två veckor åker jag på träningsläger till Playitas, där snö är rätt sällsynt. Det är första gången någonsin jag åker utomlands på hösten. Och det blir bara en vecka. Mest för att få lite omväxling. Jag är trots allt ingen lägermänniska. Och jag reser tillsammans med Oscars gäng, alltså längdhoppare, trestegshoppare och höjdhoppare, och ett stycke löparsällskap i form av Oscars bror Martin. Tack och lov för det. Hade inte ens tänkt åka, ni vet, det där med nya situationer, flygresor och allt det. Men i något svagt (starkt?) ögonblick fick jag för mig att jag nog ändå skulle åka med. Så får se vad det blir till. Hoppas på värme, många mil och få okopplade hundar i alla fall. Och att man hinner ha lite kul mellan passen!

Det om det. Får se vad det blir av den här onsdagen nu då. Förhoppningsvis löpsällskap, lätta ben och kreativa tankar. De här benen får i varje fall ta och piggna till snart om jag ska persa på milen om 11 dagar. Är skeptisk till att man ens kan milpersa i Norden i november. Men det lär jag helt klart märka. 

Nåväl, ska ge väl sömnen en chans. 

Och här är en bild från lördagens backpass. En av orsakerna till att mina ben fortfarande gråter. Kan ju visserligen hända att det är svett och inte tårar.

Godnatt/godmorgon/valfri hälsningsterm

Sandra

---

Det är så förbannat kul att träna igen. 

I början av månaden kunde jag tänka ”herreminguuud, hur ska jag orka springa 15km, jag är i så dålig form” och nu, någon vecka senare tänker jag ”ah, lyxdag, nästan som vila, bara 15km löpning idag”. Skönt att man är anpassningsbar. 

Egentligen är det långt ifrån fysiskt behagligt att springa. Pulsen är fortfarande 10 slag högre än då jag är i bra form och jag har haft konstant träningsvärk i snart tre veckors tid. Men mitt huvud innehåller behagliga tankar. Jag älskar att göra något igen, jag älskar att utmana min kropp, jag älskar luften och vädret där ute, jag älskar att jag bara kan ta steg efter steg och ignorera smärtan (smärtan som i extrem träningsvärk) i båda benen och jag älskar att det känns lite bättre för varje pass man tar sig igenom. Och största anledningen till min positiva inställning är att jag är så in i helsike tacksam över att jag är hel och springer. 

Hösten 2013 var det mitt knä som förstörde min löpträning fram till mitten av februari.

Hösten 2012 var det min fot som förstörde min löpträning fram till mitten av februari.

Hösten 2011 var det mitt andra knä som förstörde min löpträning fram till årsskiftet. (Följt av ett krånglande knäveck senare på våren)

Hösten 2010 var det min motivation som fick kämpa efter en riktigt seg säsong (och efter flera månader, då motivationen äntligen började komma tillbaka, så gav mitt knä upp och jag sprang inte på 3 månader och missade halva säsongen).

Hösten 2009 kommer jag knappt ihåg. Gissar att det var på den tiden jag pluggade till byggnadsingenjör och hade skoldagar från 8-18 och tränade 06.00 på morgonen och 20.00 på kvällen. I så fall var den hösten inte heller så bra. 

Så det här med att vara hel, frisk och skadefri en höst gör mig ganska lycklig. Jag slipper att stressa mig i form och jag kan vara smart och behöver inte chansa. 

Jag har kommit igång med min styrketräning, och även om det är jobbigt ibland så är det sjukt kul. Jag är inte stark, men jag har planer på att bli. 

Och ibland tränar jag med sällskap, och fastän jag föredrar att köra mina hårda pass själv, så är det trevligt att ha folk runt omkring sig på några av de andra passen. Även om det är knäckande att köra mångstegshopp i en grupp med längd/trestegs/höjdhoppare.

Allt som har med träning att göra är roligt just nu. Jobbigt ibland, frustrerande ibland, svårt ibland, smärtsamt ibland. Men hela tiden roligt och givande!

Igårkväll var det också roligt. Då skulle jag springa Nike Run Zoom Relay (eller i alla fall något av de orden i nån valfri ordning) med ett Runners World-lag bestående av Johan Hydén, Lars och Olof Södergård, Fredrik Uhrbom och jag. Jag, tidspessimisten var ute i god tid och blev lite förvånad över hur tomt det var i Hornstull. Hela parken var helt död. Jag yrade runt i över 20 min och letade efter de andra. Till slut fick jag veta att Rålambhovsparken låg vid Fridhemsplan och inte Hornstull. Då blev det lite lätt stressigt. Men jag kom fram, en kvart innan jag trodde starten skulle gå och fick veta att starten var först om 45min. Nåväl, hur som helst så vann vi och priset var en resa till Rom över nyår och en startplats i ett millopp där. Så det var ju också rätt kul. 

Nu ska jag ut på långpass. Det är de passen som helt klart är jobbigast just nu. Men det gör inget, för jag är rätt lättövertalad när jag kommunicerar med mig själv just nu: ”Sandra, nu är det bara 15km kvar, Sandra, det är värt varje steg, Sandra, det gör inget att det gör ont, tänk vad fantastiskt att du ens kan springa” säger jag åt mig själv. Och sen ba ”ja, det har du rätt i, wohoo jehee vad roohooligt det här äähäär!” Jag är lite dum ibland. Men det tror jag att man måste vara om man ska bli en bra löpare!

Och sorry att jag cirka aldrig hälsar tillbaka om nån hälsar på mig då jag springer. Jag är oftast helt i min egen värld och inser att någon sa hej först en halvminut senare. Så hej hej! 

Och sådär ser min nya tatuering ut. Konturerna på höger sida är inte tjockare än de andra. Alla linjer är jämntjocka. Och ja, det gjorde svinont i 5 sekunder. I övrigt var det nästan skönt. Nästan. 

Sandra

PS. Tack för alla era fina kommentarer i mitt förra inlägg!

---