Juleflow
Först blev jag glad över att äntligen få börja träna igen efter viloperioden.
Sen blev jag glad över att jag höll mig skadefri första månaden.
Sen blev jag glad över att jag får göra så mycket nytt.
Sen blev jag glad över att vara så ofta i hallen så att mitt liv känns roligare.
Sen blev jag glad över att löpformen har blivit väldigt bra på kort tid.
Sen blev jag glad då jag märkte att jag har blivit mycket starkare.
Och nu är jag glad över att jag faktiskt har gjort typ mitt livs första bra träningshöst.
Men jag har inte varit glad hela tiden. Det har stundvis varit riktigt besvärligt. Även om mina tränare är de bästa som existerar så är det inte alltid så lätt att ha två. Jag som vill planera och ha kontroll kan lätt haka upp mig på små detaljer och om tränarna säger lite olika saker, då blir det svårt. Men nu då jag själv börjar se vilka framsteg jag gör så kan jag också slappna av och känna mig trygg. Jag vågar lita på mina tränare, och det är så himla skönt.
Jag tror att jag kommer att sakna den här hösten i framtiden. Hösten då det hände så himla mycket.
Jag har tränat med Oscar sen i våras. Vårt samarbete började vid precis rätt tillfälle. Jag hade min tredje skadevinter bakom mig och det var dags för nånting nytt, det kunde inte fortsätta som förr. Att vårt samarbete skulle bli som det är nu hade jag inte en tanke på, men jag är väldigt tacksam över att det blev som det blev. Jag hade inte riktigt fattat hur mycket det ger bara av att någon kan stå och se på och kommentera vad som är bra och vad som borde förbättras. Det är så jäkla motiverande. Och så känns det som att någon verkligen bryr sig. Den känslan är svårt att uppnå då man bara tränar ensam.
Vi kommer inte alltid överens, jag och Oscar. Det är faktiskt lite krävande att komma överens med mig, jag är rätt besvärlig ibland. Men jag tycker att det får vara lite så. Det känns som att vi vet var vi har varandra. Jag hoppas verkligen att det är lika motiverande för honom som för mig att se hur jag gör framsteg och utvecklas som idrottare.
Och Guy, världens bästa Guy! En av de får människor jag känner mig bekväm med att prata i telefon med. Kanske för att det är det sättet vi kommunicerar på. Kanske för att det är rätt lätt, för han kan nog prata för oss båda. Efter nio år känner han mig rätt bra. Han vet hur jag funkar som löpare. Och jag kommer aldrig att sluta fascineras av hans sätt att hantera siffror och hans kärlek till tider och kilometrar. Vi är ganska lika där. Jag gillar verkligen hans träningsprogram, för jag vet att han vet vad som krävs. Och jag känner mig verkligen trygg med den löpträning jag gör.
Jag gillar både Guys och Oscars träningsprogram- och filosofier och kombinationen av dem, även om de tänker rätt lika, känns farligt bra!
Jag kunde fortsätta med att skryta på naprapaterna som jag besöker varje vecka och som nog är en himla stor del i att jag faktiskt är skadefri. Men i och med att jag bloggar om mina naprapter konstant så måste jag nog låta bli den här gången så de inte får hybris. Kan bara inflika ett citat som en av dem sa i onsdags ”När du kommer hit och säger att du springer 100% smärtfritt, Sandra, då hoppar vi ut genom fönstret”. Sen lärde de mig vad stjärtlapp heter på norska.
Med andra ord så känner jag mig väldigt trygg just nu. Jag har ett helt otroligt team runt omkring mig som hjälper till när det behövs. Och jag är så förbannat tacksam över det att jag egentligen borde skriva om det i varje inlägg. Men ska försöka hålla mig, några veckor i alla fall.

Random bild från Tunnelloppet några meter före målet. Bild från http://andreassandstrom.se/tunnel_run/.
Just nu har jag mest en pirrande känsla* i hela kroppen. Det känns som att jag börjar min idrottskarriär först nu. Som att de 10 senaste åren har varit en period då jag samlat erfarenhet. Nu känns det som att jag är idrottare på riktigt. Och jag älskar det.
I Sverige gillar man att prata om känslor och jag har en känsla som säger att det här kan bli riktigt bra.
Sandra
*pirret kan bero på att det snart är julafton också.