Ultraträning inför Ultravasan. 27 C i skuggan.

Det var kul ett tag. Här var det tummen upp.

Men framåt fyra mil började jag tänka – Ultrafasan. Jag vaggade vägen fram i knapp styrfart, och ändå var det jobbigt. Sprang i ett par Adidas Boose, och tårna började skramla mot tåhättan som är rätt hård i de skorna. Fötterna blev större av värmen. Kanske också av distansen.. Springer riktiga Ultralöpare i jättedojor?

Efteråt kändes det som om tiden hunnit ifatt mig; kände jag mig såhär.

Man känner mycket när man ultrar.

Vet inte om jag har huvud för ultra. Eller var det bara hjärnan som blev kokt idag? Hyfsat svalt när jag drog ut vid 0630. Men när solen klättrade upp på himlavalvet efter en timme var den rena svetslågan. Svärmar av flugor trodde jag var en ko. Jag försökte andas mellan tänderna. Flugor hör inte till min kostcirkel.

After Run belönades med en extravagant boost, designad av son.

Konstverket fick titeln ”snoppgubbar”, och får väl betraktas som brukskonst. Jag slukade gubbarna med god aptit, och ja snoppen också, här har vi inga fördomar.

Nu ska jag ligga utsträckt på en solstol under ett träd och fundera på min framtid som ultralöpare. Som det känns nu känns 60 meter som en betydligt mer lockande distans.

Man kanske tänker annorlunda efter en öl?

Jag provar. Pcchhssst!!! Ahhh, Öl- and, fridens alla …..

---

Över Ölandsbrons igen, och in i skimret. Det är något med Öland, himlen står högre här än där jag kommer ifrån. Det regnar fram till bron, men på brokrönet slutar det, börjar solen skina. Hej solen, det var länge sedan.

Kommer i löpardojorna för premiärtur ut över Alvaret. Älvorna måste ha puttat på, glad över återseendet, man är ju en återkommande besökare, benen flög fram som kroppkakor i skirat smör.  16 km och 1.07.52 och linnet fladdrade fräsigt. Varför känns det inte alltid såhär?

Nästa dag, och solen igen. Böljan blå för baljan bojs. Årets beachboast, orange mössa från Ö till Ö 2013. Och 15 C i vattnet, rena rama Medelhavet för gubbar i gummi. Gargamel, gammelsmurfen, t v.

Hej hej sommaren, nu är vi här!

---

On the road again. Eller snarare, på båten, den mellan Ystad och Bornholm. Solen skiner ute på däck! Solen, när såg man den sist? Hemma i Stockholm är det höst, när jag åkte kändes det som om det var snö luften. Var det inte midsommar nyss? Skrev jag inte en blogg för en stund sedan från Brooklyn? Nämen, det var ju nästan för en månad sedan. Det är något lurt på gång, det kosmiska urverket har gått i spinn.

Well and well, det får bli som det blir. Jag står med mina Raybans i solen och tinar upp. Här i Södern är det andra temperaturer. På Bornholm ska jag springa längs böljande kustvägar och i kuperade storskogar. Danske ultralöparen Kim Rasmussen ska ta mig ut på trail i trakterna runt borgen Hammershus, som var svensk en gång … men inte särskilt länge. Dansken slängde oss ud (det var slemt av dem) men lite av spåren finns kvar. En  slags svensk ordning och reda!?

Danska hundar tänker jag i alla fall inte klappa!

Iland, och ut. Löpa längs kusten. Från Allinge Till Gudhjem. Och hold keft mand, här var det kuperat. Berg och dalbana hela vägen fram, 15 km, och jag ska ju tillbaka också.

Så här såg jag ut på havsnivå!

Här sprang jag så in i skogen!

Här lite fälttävlan …

… och nej, jag tog inte vägen upp mot himlen … men stötte på en dansk ängel ändå …

… eller nåt (verkade lite träig).  Kom till slut fram till Gudhjem (Guds hem), men ingen gud hemma. Hen var kanske ute och sprang? Sedan återväg …

… och runt ungefär 25 km började jag tänka på den  %&€#”%&  ultravasan i slutet av augusti som jag av någon obegriplig anledning anmält mig till, fyfnihlvte, där kommer jag behöva gudomlig hjälp. Eller annan hjälp uppifrån …

You Alien? Me Swedish runner! Please fix my legs with your supreme science, yes?

Nå, segade mig fram till Allinge i alla fall, och hoppade i havet för att kyla av och klockade doppet till c a 12, 5 sekunder, rekordavkylning, har ishavet flyttat ner hit också?

Sedan svidade jag om till fashionista, för att gå downtown och kolla in fotboll.

Det bidde en riktigt kalasmatch!

Hejcon bacon, ja vi vet ju alla hur det är med danskt fläsk. Men danskarna deppar inte för det ….

… och håller man inte med om det, så är i alla fall Bornholm ett litet löparparadis. Kust och skog, trail och asfalt – och vilda djur. När jag passerade hamnen vid Tejn blev jag attackerad av en jättetrut, den dök mot min vita keps, truthen måste ha trott att jag var en kutande trutkonkurrent. Jag flaxade med armarna och hoppades mina löparbrillor skulle stå pall för näbben, om det skulle bli på det viset. Men hen seglade bort mot båtarna när jag kom bort från hamnen, jag kom i rytm igen, kunde pusta ut. Nyfiken i en trut? Inte jag inte.

Och efter VM blir det löparfest på Bornholm i dagarna fem. Den 21 juli startar Etape Bornholm, en mara uppdelad på fem dagar med olika distanser och terräng. Det är terränglöpning, strandlöpning och asfaltslöpning. Svenskar, kannibaler, elitlöpare, soffpotatisar  och annat löst folk brukar dra hit för löpa loss i danskt gemyt.  Isabellah Andersson har vunnit damklassen flera år i rad, bara en sådan sak, och borgen Hammershus borde vi förstås också vinna åter.

Och sen och till sist var det dags att ta sig hem och ladda mobilen med dansk el (gammel el, de är är mycket traditionella här på Bornholm)

Så farvel på ett tag!

---

Early morning run before breakfast. Upp till vänster på Adelphi Street och sen till höger mot Fort Green Park. Än lite svalt i skuggan, men varmt i solen. Sommaren är på gång på riktigt här. Tar rygg på en gubbe för att se hur man springer. Liten stig vindlar runt parken, upp ocn ner och lite asfalt här och där, runt 1300 meter och så är cirkeln sluten. Har ingen GPS på handleden. Men har en inre GPS, som brukar klocka fint … på en höft.

Jag är inte ensam i parken.

Det är en alldeles fantastisk morgon, ett stort lugn mellan träden, möten med andra morgonlöpare, någon nickar vänligt, i samförstånd. Bättre än så här kan man inte börja en dag.  Kroppen lite seg, vaderna stramar en smula efter loppet i lördags, och låren ställer en fråga. Men varm i kroppen efter fem varv, och dags att trappa upp.

Åhej och hå, upp mot parkens peak, där fortet stod en gång, det biter bra i låren, jag tänker att jag behöver fler trappor i mitt liv, ska bara hitta andan igen.

Sträcker upp armarna i luften och gör en Rocky. Jag hör musik, men visst inte från filmen, den kommer från en kille som cyklar förbi med en spelare på pakethållaren. Beyonce?

Hem efter åtta varv inkl jättetrappan x 3,  och totalt ungefär 54 minuter. Hej hej duschen, och så frukost på Smooch Cafe, all food very organic, giftfri avocadoröra, oskuldsfulla bifftomater och superekologiska ägg. Vi här i Brooklyn är mycket medvetna om vad vi äter,; yes sir!

Sen hem och packa. Flyget går 17.05  från John F Kennedy Airport till Helsingfors, och sen Stockholm. Det kommer att bli en lång natt under stjärnorna.

Bye, bye, Brooklyn. I´ll be back, for sure.

---

foto: Sofia Scheutz

---

Good Bless America!

Tidig morgon i Brooklyn vid Prospect Park, klockan visar 06.58, nationalsången går mot sitt slut, alla sjunger  ” … the land of the free” och jublet stiger och strax därpå startskottet. Det är en alldeles perfekt löpardag, runt 12 C och vindstilla och en sol som är på väg upp mot den allt blåare himlen.

Benen rullar på hyfsat, jag ligger i rygg på farthållaren med 1.30 på flaggan men efter fyra kilometer, hooly madooly – I got to pee – herrej-lar så unprofessional av the bladder, har den inte lärt sig något genom åren? … but sometimes a man has to do what a man has to do … och jag är inte ensam … det porlar friskt bland buskarna i Prospect Park, och klockan tickar iväg minst 40 sekunder … och resten av loppet ser jag den jämrans flaggan 150 meter längre fram, lögn att hinna ikapp, men har jag egentligen bråttom? Nej, jag bestämmer mig för att inte ha bråttom. Det är en alldeles fantastisk löpardag i Brooklyn, glada löpare runt omkring även när det går ordentligt uppåt här och där under den första halvan av loppet, och sen är det ut på Ocean Drive ända ner till Atlanten, nästan en mil raksträcka och hade det varit motvind här hade man ju kunnat beklaga sig en smula men det är det inte, så det är bara att trumma på och drömma om det Stora Blå vid slutet av banan.

Kutar jämt med mig själv, har ingen extra kräm att krama ut, håller tempo vägra vägga, men måste hem och träna ordentligt sen bestämmer jag mig vid 11 miles samtidigt som näsan vädrar saltvatten och kroppen nog i alla fall ökar någon sekund per km … och där är Coney Island och beachen och där är pariserhjulet och bergochdalbanorna och det är precis som på film och allting är ganska så underbart när jag går i mål.

Jag har naturligtvis packat ner flipflops och badbrallor i klädpåsen.

Jag hoppar i havet och hoppar upp ännu snabbare, 12.2 C är kallt t o m för en överhettad swede, speciellt utan våtdräkt, men nu är man döpt the running american way.

Good bless again, som i  Harlem.

Är visserligen hedning till vardags, men Brooklyn Half Marathon idag fick mig nästan att börja tro på högre makter, det var en alldeles perfekt löpardag, och inget fel på kvällen heller. Mannas Soul Food i Harlem, för magen …

… och inget fel på natten heller, med djupsinniga lopp- och stegnalyser samt seriös vätskebalansering på The Red Rooster.

Brooklyn och Manhattan – det bästa av två löparvärldar!

Results (agewise):

Longer version of the Race will follow in Runners World – paperstyle!!

---

Han kom som en yrvind en majmorgon med ett tennisracket runt halsen.

Mårten Klingberg, förstås. Vi hade stämt möte för ett ärende av yttersta vikt. En mötesplats med High Security kändes angeläget.

Ärendet ifråga? Överlämnande av ett ytterst exklusivt linne, som endast får bäras av AS Nälstas illustra skara triatleter. Så här såg det ut innan dagens träningspass

Så här såg det ut efter

Ett alldeles utmärkt linne, sög upp svett som om det aldrig gjort annat. Och inte minsta skavsår under armhålorna!

Vad gäller Mårten och tennisracket, så förklarade Mårten att bollandet kommit in i hans liv på grund av skador. Triatletens liv är hårt och krävande, men alla kan ju slå på en boll. Det ska visst också vara väldigt roligt. Blir intressant att se hur AS Nälstas styrelse ställer sig till denna utveckling inom klubben vid nästa styrelsemöte. Misstänker dock att ordförande Klingberg klubbar igenom denna punkt på dagordningen med en rungande smash.

Efter överlämnandet for sedan Mårten iväg för att klippa klart sin nya Beck-film, där skådespelaren Jonas Karlsson spelar en stor roll, och enligt säkra uppgifter vid något tillfälle också kommer ståta i just ett linne från AS Nälsta (gissa vem som skrivit manus), denne Jonas som nu också spelar kung Henrik VII på Stadsteatern.

Sammanfattningsvis: AS Nälsta – en triatlonklubb med kunglig glans.!

Dagens träningspass, som genomfördes på närmsta gym, var en trestegsraket som jag brukar kalla för Kokande Grodan. D v s en gradvis stegring av hastigheten (i grodans fall då temperaturen), där jag dock faller av innan det är försent (till skillnad från grodan, som kokar ihjäl, stackarn). Och så på igen. Och igen.

Det är ett pass som ger mycket av fart (tycker jag) utan att man behöver jobba ihjäl sig. När det börjar bli jobbigt blir det plötsligt lätt igen. Det passar mitt huvud fint, då jag i grunden egentligen är ganska lat. Och så tycker jag att omväxling förnöjer, som den  kickmänniska jag också är.

Kokande Grodan idag (en boost inför Brooklyns halvmara på lördag,) en kilometer för varje fart, ingen vila emellan (bäst är att pulsa på):

12, 12, 12,5, 13,3, 14, 15, 13,3 14, 15, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 12, totalt 15 km.

En timme styrketräning på det, och det vart grodgång hem. Men utan kvack.

---

Nä, det gick inte som en vals runt Brunnsviken i morse. Hamnade direkt i baktakt, kanske var det dyningarna efter gårdagens Eurovisionsfestival som fick kroppen att ta det piano? Försökte mig på att byta ackord efter en backe, men det blev bara blues av alltihopa. Kanske kroppen har börjat sjunga på sista versen? Eller möjligen bara en tillfällig musikalisk utmattning?

Jag minns faktiskt inte en enda låt. Jo, någon grupp som sjöng om att inte vilja vara en Cheesecake, och där sångaren dansade ett slags snedsteg som fick ligamenten i min högra fot att börja värka igen, de ligament som fick sig en ordentlig kyss när jag körde Ö till Ö förra året. Har jag sagt att jag körde Ö till Ö förra året? (ja, ja, ni behöver inte skrika).

Fast musiken minns jag inte, bara ordet Cheesecake. Hur är en man när han är en cheesecake?

Skäggiga Damen vann hela tävlingen. Det var rätt kul. Fast Putin blev nog putt, han gillar inte den typen av hårdingar.  Minns visserligen inte en ton från låten där heller, men skägget kommer jag aldrig glömma. Hen kan kanske gå vidare med barbershop framöver …

Polskorna kommer jag heller aldrig att glömma. Ett sådant smörande inför publik har jag då aldrig tidigare skådat. Här kan man tala om kärnfriskt, kärnglans och utbrista: kärna nån då! … kan tänka mig en och annan upplevde det som lite stötande …  .. och nä, minns inte en ton där heller. Kanske är hörseln inte längre vad den brukade vara, man har blivit en tonåring (ojoj ..)

Det blev till slut femton km runt Brunnsviken m m, och allting var så grått så grått, vad är det med den här våren egentligen?

Enda man kan göra är att trösta sig med ett fat Polish Butter Cakes!

---

And Boston Blue …

10×400 m Stadion! Life is green! And sometimes blue.

---

Och förkylningen börjar släppa!

Inte ett steg sedan maran i Boston. Kom hem och fick en puss av yngsta dottern som snorat friskt i en vecka. Men inte tänkte jag på det när jag kom hem. Fick grönt dagisslem på kinden, immunförsvaret brakade förstås ihop, och sen var det kört.

Men idag ska jag ut. Ska bara harkla mig lite först. Det är verkligen på tiden. Snart är det dags igen. Brooklyn Half Marathon. Nej, nej, jag gnäller inte.

Lite inspiration från Djurgården nyss. WM Halfmarathon.

En sån nummerlapp kan jag bara drömma om. Ett sådant steg kan jag bara drömma om.

Så jag drömmer, och drömmer. Hur det sedan kommer att gestalta sig i verkligheten, det har jag ingen aning om. Men vad spelar det för roll? Jag menar – Brooklyn. Tänk om jag springer på Robert de Niro? Taxi… öh … Driver!

En sak vet jag i alla fall är viktig. Det är vätskebalansen. Man måste dricka ordentligt, såväl under ett lopp som under en konstrunda på Moderna Museet.

Nu hör jag skogen kalla. Skriet från vildmarken! Here I come ….

---

400 collegegirls ville ha kyssar efter 30 km … inte underligt man ser lite sliten ut.

Only in Boston, folks, only in Boston!!

---

Very well done, I am!

Det blev en lång dag i Boston. Gula skolbussar transprorterade ut 34 000 löpare till startpunkten. Varje skolbuss hade 24 säten, där det fick plats två pers på varje. Räkna ut hur många bussar det blir den som orkar. Jag har (räkne)timeout.

En cowboy körde, och en viking var med i bussen (titta noga efter en horny man, ja, den var dålig …).

Så mycket förstår jag i alla fall, att det finns en massa skolbussar i Boston. Det är ju också en universitetsstad. Här pluggar folk från vaggan till graven. Och så åker de skolbuss.

Det var kallt i morse. Men när loppet startade var det inte kallt längre. Solen strålade och stekte, när jag gick i mål var mitt arma kött stekt medium rare. Ett riktigt påskalamm.

Många utförsbackar, många uppförsbacker, en alldeles fantastisk publik,  det märktes att det var en speciell dag i Boston.

Tog ett bad med Samuel Adams efteråt, trevlig kille, men sen blev det jobbigt att ta sig ur badkaret. Män i sina bästa år stelnar ju till så otroligt fort. Tur man är tuff, lyckades välta mig över badkarskanten och häva mig upp med hjälp av torkställningen. Man är en tuff kille. Nu ligger jag i sängen, en riktig världsnyhet. Besparar er dock mitt välstekta face, blir en selfie utan self.

Här ligger jag i fin badrock (som jag kommer att få betala dyrt) och medalj på magen. Gick in på 3.24.43 och är glad för det. Bättre kunde jag inte ha sprungit idag. Hur nu det kommer sig kommer förklaras i en låång text om Boston Maraton i papperstidningen framöver. Ja, jag kommer skriva om bomberna förra året också, och om löpning som en fredsrörelse. Vad som kommer först är en fråga om nyhetsvärdering.

Mitt största problem nu är att ta mig ur sängen. Måste ju äta något.

Hallå, benen, hallå (inget svar).

– Hello … roomservice?

---