Brooklyn Half Marathon

Han kom som en yrvind en majmorgon med ett tennisracket runt halsen.

Mårten Klingberg, förstås. Vi hade stämt möte för ett ärende av yttersta vikt. En mötesplats med High Security kändes angeläget.

Ärendet ifråga? Överlämnande av ett ytterst exklusivt linne, som endast får bäras av AS Nälstas illustra skara triatleter. Så här såg det ut innan dagens träningspass

Så här såg det ut efter

Ett alldeles utmärkt linne, sög upp svett som om det aldrig gjort annat. Och inte minsta skavsår under armhålorna!

Vad gäller Mårten och tennisracket, så förklarade Mårten att bollandet kommit in i hans liv på grund av skador. Triatletens liv är hårt och krävande, men alla kan ju slå på en boll. Det ska visst också vara väldigt roligt. Blir intressant att se hur AS Nälstas styrelse ställer sig till denna utveckling inom klubben vid nästa styrelsemöte. Misstänker dock att ordförande Klingberg klubbar igenom denna punkt på dagordningen med en rungande smash.

Efter överlämnandet for sedan Mårten iväg för att klippa klart sin nya Beck-film, där skådespelaren Jonas Karlsson spelar en stor roll, och enligt säkra uppgifter vid något tillfälle också kommer ståta i just ett linne från AS Nälsta (gissa vem som skrivit manus), denne Jonas som nu också spelar kung Henrik VII på Stadsteatern.

Sammanfattningsvis: AS Nälsta – en triatlonklubb med kunglig glans.!

Dagens träningspass, som genomfördes på närmsta gym, var en trestegsraket som jag brukar kalla för Kokande Grodan. D v s en gradvis stegring av hastigheten (i grodans fall då temperaturen), där jag dock faller av innan det är försent (till skillnad från grodan, som kokar ihjäl, stackarn). Och så på igen. Och igen.

Det är ett pass som ger mycket av fart (tycker jag) utan att man behöver jobba ihjäl sig. När det börjar bli jobbigt blir det plötsligt lätt igen. Det passar mitt huvud fint, då jag i grunden egentligen är ganska lat. Och så tycker jag att omväxling förnöjer, som den  kickmänniska jag också är.

Kokande Grodan idag (en boost inför Brooklyns halvmara på lördag,) en kilometer för varje fart, ingen vila emellan (bäst är att pulsa på):

12, 12, 12,5, 13,3, 14, 15, 13,3 14, 15, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 12, totalt 15 km.

En timme styrketräning på det, och det vart grodgång hem. Men utan kvack.

Nä, det gick inte som en vals runt Brunnsviken i morse. Hamnade direkt i baktakt, kanske var det dyningarna efter gårdagens Eurovisionsfestival som fick kroppen att ta det piano? Försökte mig på att byta ackord efter en backe, men det blev bara blues av alltihopa. Kanske kroppen har börjat sjunga på sista versen? Eller möjligen bara en tillfällig musikalisk utmattning?

Jag minns faktiskt inte en enda låt. Jo, någon grupp som sjöng om att inte vilja vara en Cheesecake, och där sångaren dansade ett slags snedsteg som fick ligamenten i min högra fot att börja värka igen, de ligament som fick sig en ordentlig kyss när jag körde Ö till Ö förra året. Har jag sagt att jag körde Ö till Ö förra året? (ja, ja, ni behöver inte skrika).

Fast musiken minns jag inte, bara ordet Cheesecake. Hur är en man när han är en cheesecake?

Skäggiga Damen vann hela tävlingen. Det var rätt kul. Fast Putin blev nog putt, han gillar inte den typen av hårdingar.  Minns visserligen inte en ton från låten där heller, men skägget kommer jag aldrig glömma. Hen kan kanske gå vidare med barbershop framöver …

Polskorna kommer jag heller aldrig att glömma. Ett sådant smörande inför publik har jag då aldrig tidigare skådat. Här kan man tala om kärnfriskt, kärnglans och utbrista: kärna nån då! … kan tänka mig en och annan upplevde det som lite stötande …  .. och nä, minns inte en ton där heller. Kanske är hörseln inte längre vad den brukade vara, man har blivit en tonåring (ojoj ..)

Det blev till slut femton km runt Brunnsviken m m, och allting var så grått så grått, vad är det med den här våren egentligen?

Enda man kan göra är att trösta sig med ett fat Polish Butter Cakes!

And Boston Blue …

10×400 m Stadion! Life is green! And sometimes blue.

Och förkylningen börjar släppa!

Inte ett steg sedan maran i Boston. Kom hem och fick en puss av yngsta dottern som snorat friskt i en vecka. Men inte tänkte jag på det när jag kom hem. Fick grönt dagisslem på kinden, immunförsvaret brakade förstås ihop, och sen var det kört.

Men idag ska jag ut. Ska bara harkla mig lite först. Det är verkligen på tiden. Snart är det dags igen. Brooklyn Half Marathon. Nej, nej, jag gnäller inte.

Lite inspiration från Djurgården nyss. WM Halfmarathon.

En sån nummerlapp kan jag bara drömma om. Ett sådant steg kan jag bara drömma om.

Så jag drömmer, och drömmer. Hur det sedan kommer att gestalta sig i verkligheten, det har jag ingen aning om. Men vad spelar det för roll? Jag menar – Brooklyn. Tänk om jag springer på Robert de Niro? Taxi… öh … Driver!

En sak vet jag i alla fall är viktig. Det är vätskebalansen. Man måste dricka ordentligt, såväl under ett lopp som under en konstrunda på Moderna Museet.

Nu hör jag skogen kalla. Skriet från vildmarken! Here I come ….

400 collegegirls ville ha kyssar efter 30 km … inte underligt man ser lite sliten ut.

Only in Boston, folks, only in Boston!!