Gummigubbar

On the road again. Eller snarare, på båten, den mellan Ystad och Bornholm. Solen skiner ute på däck! Solen, när såg man den sist? Hemma i Stockholm är det höst, när jag åkte kändes det som om det var snö luften. Var det inte midsommar nyss? Skrev jag inte en blogg för en stund sedan från Brooklyn? Nämen, det var ju nästan för en månad sedan. Det är något lurt på gång, det kosmiska urverket har gått i spinn.

Well and well, det får bli som det blir. Jag står med mina Raybans i solen och tinar upp. Här i Södern är det andra temperaturer. På Bornholm ska jag springa längs böljande kustvägar och i kuperade storskogar. Danske ultralöparen Kim Rasmussen ska ta mig ut på trail i trakterna runt borgen Hammershus, som var svensk en gång … men inte särskilt länge. Dansken slängde oss ud (det var slemt av dem) men lite av spåren finns kvar. En  slags svensk ordning och reda!?

Danska hundar tänker jag i alla fall inte klappa!

Iland, och ut. Löpa längs kusten. Från Allinge Till Gudhjem. Och hold keft mand, här var det kuperat. Berg och dalbana hela vägen fram, 15 km, och jag ska ju tillbaka också.

Så här såg jag ut på havsnivå!

Här sprang jag så in i skogen!

Här lite fälttävlan …

… och nej, jag tog inte vägen upp mot himlen … men stötte på en dansk ängel ändå …

… eller nåt (verkade lite träig).  Kom till slut fram till Gudhjem (Guds hem), men ingen gud hemma. Hen var kanske ute och sprang? Sedan återväg …

… och runt ungefär 25 km började jag tänka på den  %&€#”%&  ultravasan i slutet av augusti som jag av någon obegriplig anledning anmält mig till, fyfnihlvte, där kommer jag behöva gudomlig hjälp. Eller annan hjälp uppifrån …

You Alien? Me Swedish runner! Please fix my legs with your supreme science, yes?

Nå, segade mig fram till Allinge i alla fall, och hoppade i havet för att kyla av och klockade doppet till c a 12, 5 sekunder, rekordavkylning, har ishavet flyttat ner hit också?

Sedan svidade jag om till fashionista, för att gå downtown och kolla in fotboll.

Det bidde en riktigt kalasmatch!

Hejcon bacon, ja vi vet ju alla hur det är med danskt fläsk. Men danskarna deppar inte för det ….

… och håller man inte med om det, så är i alla fall Bornholm ett litet löparparadis. Kust och skog, trail och asfalt – och vilda djur. När jag passerade hamnen vid Tejn blev jag attackerad av en jättetrut, den dök mot min vita keps, truthen måste ha trott att jag var en kutande trutkonkurrent. Jag flaxade med armarna och hoppades mina löparbrillor skulle stå pall för näbben, om det skulle bli på det viset. Men hen seglade bort mot båtarna när jag kom bort från hamnen, jag kom i rytm igen, kunde pusta ut. Nyfiken i en trut? Inte jag inte.

Och efter VM blir det löparfest på Bornholm i dagarna fem. Den 21 juli startar Etape Bornholm, en mara uppdelad på fem dagar med olika distanser och terräng. Det är terränglöpning, strandlöpning och asfaltslöpning. Svenskar, kannibaler, elitlöpare, soffpotatisar  och annat löst folk brukar dra hit för löpa loss i danskt gemyt.  Isabellah Andersson har vunnit damklassen flera år i rad, bara en sådan sak, och borgen Hammershus borde vi förstås också vinna åter.

Och sen och till sist var det dags att ta sig hem och ladda mobilen med dansk el (gammel el, de är är mycket traditionella här på Bornholm)

Så farvel på ett tag!

---

Early morning run before breakfast. Upp till vänster på Adelphi Street och sen till höger mot Fort Green Park. Än lite svalt i skuggan, men varmt i solen. Sommaren är på gång på riktigt här. Tar rygg på en gubbe för att se hur man springer. Liten stig vindlar runt parken, upp ocn ner och lite asfalt här och där, runt 1300 meter och så är cirkeln sluten. Har ingen GPS på handleden. Men har en inre GPS, som brukar klocka fint … på en höft.

Jag är inte ensam i parken.

Det är en alldeles fantastisk morgon, ett stort lugn mellan träden, möten med andra morgonlöpare, någon nickar vänligt, i samförstånd. Bättre än så här kan man inte börja en dag.  Kroppen lite seg, vaderna stramar en smula efter loppet i lördags, och låren ställer en fråga. Men varm i kroppen efter fem varv, och dags att trappa upp.

Åhej och hå, upp mot parkens peak, där fortet stod en gång, det biter bra i låren, jag tänker att jag behöver fler trappor i mitt liv, ska bara hitta andan igen.

Sträcker upp armarna i luften och gör en Rocky. Jag hör musik, men visst inte från filmen, den kommer från en kille som cyklar förbi med en spelare på pakethållaren. Beyonce?

Hem efter åtta varv inkl jättetrappan x 3,  och totalt ungefär 54 minuter. Hej hej duschen, och så frukost på Smooch Cafe, all food very organic, giftfri avocadoröra, oskuldsfulla bifftomater och superekologiska ägg. Vi här i Brooklyn är mycket medvetna om vad vi äter,; yes sir!

Sen hem och packa. Flyget går 17.05  från John F Kennedy Airport till Helsingfors, och sen Stockholm. Det kommer att bli en lång natt under stjärnorna.

Bye, bye, Brooklyn. I´ll be back, for sure.

---

foto: Sofia Scheutz

---

Good Bless America!

Tidig morgon i Brooklyn vid Prospect Park, klockan visar 06.58, nationalsången går mot sitt slut, alla sjunger  ” … the land of the free” och jublet stiger och strax därpå startskottet. Det är en alldeles perfekt löpardag, runt 12 C och vindstilla och en sol som är på väg upp mot den allt blåare himlen.

Benen rullar på hyfsat, jag ligger i rygg på farthållaren med 1.30 på flaggan men efter fyra kilometer, hooly madooly – I got to pee – herrej-lar så unprofessional av the bladder, har den inte lärt sig något genom åren? … but sometimes a man has to do what a man has to do … och jag är inte ensam … det porlar friskt bland buskarna i Prospect Park, och klockan tickar iväg minst 40 sekunder … och resten av loppet ser jag den jämrans flaggan 150 meter längre fram, lögn att hinna ikapp, men har jag egentligen bråttom? Nej, jag bestämmer mig för att inte ha bråttom. Det är en alldeles fantastisk löpardag i Brooklyn, glada löpare runt omkring även när det går ordentligt uppåt här och där under den första halvan av loppet, och sen är det ut på Ocean Drive ända ner till Atlanten, nästan en mil raksträcka och hade det varit motvind här hade man ju kunnat beklaga sig en smula men det är det inte, så det är bara att trumma på och drömma om det Stora Blå vid slutet av banan.

Kutar jämt med mig själv, har ingen extra kräm att krama ut, håller tempo vägra vägga, men måste hem och träna ordentligt sen bestämmer jag mig vid 11 miles samtidigt som näsan vädrar saltvatten och kroppen nog i alla fall ökar någon sekund per km … och där är Coney Island och beachen och där är pariserhjulet och bergochdalbanorna och det är precis som på film och allting är ganska så underbart när jag går i mål.

Jag har naturligtvis packat ner flipflops och badbrallor i klädpåsen.

Jag hoppar i havet och hoppar upp ännu snabbare, 12.2 C är kallt t o m för en överhettad swede, speciellt utan våtdräkt, men nu är man döpt the running american way.

Good bless again, som i  Harlem.

Är visserligen hedning till vardags, men Brooklyn Half Marathon idag fick mig nästan att börja tro på högre makter, det var en alldeles perfekt löpardag, och inget fel på kvällen heller. Mannas Soul Food i Harlem, för magen …

… och inget fel på natten heller, med djupsinniga lopp- och stegnalyser samt seriös vätskebalansering på The Red Rooster.

Brooklyn och Manhattan – det bästa av två löparvärldar!

Results (agewise):

Longer version of the Race will follow in Runners World – paperstyle!!

---

Han kom som en yrvind en majmorgon med ett tennisracket runt halsen.

Mårten Klingberg, förstås. Vi hade stämt möte för ett ärende av yttersta vikt. En mötesplats med High Security kändes angeläget.

Ärendet ifråga? Överlämnande av ett ytterst exklusivt linne, som endast får bäras av AS Nälstas illustra skara triatleter. Så här såg det ut innan dagens träningspass

Så här såg det ut efter

Ett alldeles utmärkt linne, sög upp svett som om det aldrig gjort annat. Och inte minsta skavsår under armhålorna!

Vad gäller Mårten och tennisracket, så förklarade Mårten att bollandet kommit in i hans liv på grund av skador. Triatletens liv är hårt och krävande, men alla kan ju slå på en boll. Det ska visst också vara väldigt roligt. Blir intressant att se hur AS Nälstas styrelse ställer sig till denna utveckling inom klubben vid nästa styrelsemöte. Misstänker dock att ordförande Klingberg klubbar igenom denna punkt på dagordningen med en rungande smash.

Efter överlämnandet for sedan Mårten iväg för att klippa klart sin nya Beck-film, där skådespelaren Jonas Karlsson spelar en stor roll, och enligt säkra uppgifter vid något tillfälle också kommer ståta i just ett linne från AS Nälsta (gissa vem som skrivit manus), denne Jonas som nu också spelar kung Henrik VII på Stadsteatern.

Sammanfattningsvis: AS Nälsta – en triatlonklubb med kunglig glans.!

Dagens träningspass, som genomfördes på närmsta gym, var en trestegsraket som jag brukar kalla för Kokande Grodan. D v s en gradvis stegring av hastigheten (i grodans fall då temperaturen), där jag dock faller av innan det är försent (till skillnad från grodan, som kokar ihjäl, stackarn). Och så på igen. Och igen.

Det är ett pass som ger mycket av fart (tycker jag) utan att man behöver jobba ihjäl sig. När det börjar bli jobbigt blir det plötsligt lätt igen. Det passar mitt huvud fint, då jag i grunden egentligen är ganska lat. Och så tycker jag att omväxling förnöjer, som den  kickmänniska jag också är.

Kokande Grodan idag (en boost inför Brooklyns halvmara på lördag,) en kilometer för varje fart, ingen vila emellan (bäst är att pulsa på):

12, 12, 12,5, 13,3, 14, 15, 13,3 14, 15, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 12, totalt 15 km.

En timme styrketräning på det, och det vart grodgång hem. Men utan kvack.

---