Idag har jag sprungit Jordgubbsloppet – en kuperad halvmara i Jättendal – i stekande sol och högsommarvärme. Det blev ett bra träningspass som också var målet med loppet. När jag bestämde mig för att springa för ett par veckor sen och kollade in banprofilen så insåg jag ganska snabbt att det inte direkt var en bana att persa på och det var också lite därför som det lockade; att inte behöva tänka på sluttid och PB utan bara köra på känsla. Det gick ändå rätt okej, kom in på en andraplats i halvmaraklassen och sluttiden blev 1.25. Känner mig rätt så nöjd nu efteråt. Med tanke på att benen har känts som två cementblock de senaste veckorna så var det ett bra kvitto.

Imorse ställde jag klockan på 07.00. Bara att ställa klockan på ringning kändes ovant efter att ha kommit in in den sköna semesterlunken de senaste veckorna. Kollade termometern som sa 16 grader redan då. Käkade lite frulle, packade ner tävlingskläderna och blev sedan upplockad av Mange Wik som kört från Ö-vik tidigare på morgonen. Det blev en trevlig trip ner till Jättendal, alltid roligare när man är två och kan surra lite löpning. Det gick lite fortare att komma fram än beräknat så vi var nog bland dom första på plats. Första intrycket var att det här skulle kunna vara själva definitionen av ett brödrostlopp (i positiv bemärkelse).

Efter att ha kollat runt lite och hämtat nummerlapparna var det dags att värma upp. Kände direkt att värmen var obehagligt jobbig, nästan som på Kungsholmen Runt tidigare i våras, men det blåste en del och det var nog räddningen idag. Efter ett par km uppjogg var det dags att göra sig redo för start.

Vi var ett trettiotal löpare som skulle springa halvmaran så det var inte direkt nån trängsel. Hade inte nån koll alls på kapaciteten hos löparna runt omkring, ställde istället in mig på att det skulle bli mycket sololöpning. Hade ingen egentlig plan mer än att försöka springa hyfsat kontrollerat. Med halvminuten kvar till start började startern räkna ner och gjorde sig beredd att skjuta startskottet med sin hagelbössa.

Direkt vid start stack två killar iväg rätt fort och fick en ganska stor lucka, jag hamnade några hundra meter bakom tillsammans med en annan kille. Frågade honom vad han siktade på och när han svarade 4-fart kändes det rätt bra för det var väl ungefär det som jag också hade i bakhuvudet. Första kilometern var lätt utför men ganska omgående kom sen ett motlut som följdes av ganska böljande och kuperad löpning. Redan vid 4-5km kändes ansträngningen onormalt hög och värmen extremt jobbig och då höll vi bara strax över 4-fart. Tänkte att det här kommer bli jobbigt men bet mig fast i ryggen framför, och försökte hålla farten, utan den hade jag nog gett upp så tack till dig för draghjälpen.

Fram till 12-13km låg vi sen och växeldrog och hjälptes åt att hålla farten. Första halvan gick på traffikerad landsväg med bara en massa skog runtomkring så det var skönt att inte behöva sololöpa den biten. Hade dock gärna sett fler vätskestationer i högsommarvärmen. Det var lite sisådär med km skyltar, har ingen koll på vad vi passerade milen på men tror att den gick på strax under 40min. Första killen som stack iväg fick en ganska stor lucka och försvann ganska omgående men vi började ta in mer och mer på den andra löparen och nånstans vid 13km var vi ikapp. Partiet mellan 5-15km var hyfsat lättlöpt så när vi kom ikapp honom kände jag mig hyfsat fräsch och gick förbi ganska enkelt i en uppförsbacke, behövde inte höja farten nämnvärt. 

Testade att höja farten något för att se om dom två andra skulle haka på men det gjorde dom inte så jag fick en liten lucka som blev större och större allt eftersom. Nu sprang vi i nåt sommarstugeliknande område nära vattnet där det faktiskt stod en del folk och hejade. Passerade 15km på 59min och tänkte att det kanske går å hålla 4-fart ändå trots värmen och kuperingen. Men sista 6km var uppför i princip hela vägen in i mål och riktigt sega. Vid 17km slängde jag en blick bakåt och såg att jag hade rätt stor lucka så då drog jag ner på farten och tänkte bara att jag skulle bevaka min andraplats. Sista halvmilen sprangs på en ganska traffikerad landsväg, var rätt sugen på att byta till högersidan många gånger för att tjäna några meter i kurvorna men med tanke på hur mycket trafik man mötte så var det nog en bra idé att inte göra det. Det hade ju vart en stor miss å bli överkörd av en husbil bara för att tjäna 10m.

Inför sista kilometern sprang man ihop man ihop med 12,8km klassen som kom från ett annat håll och det var riktigt skönt att få lite löpare runt omkring sig för sista biten var bara en enda lång och seg uppförsbacke. Plockade en del folk i uppförsbacken, svängde in till målrakan och hörde spekarern ropa mitt namn som nummer 2. Knäppte av klockan på 1.25.06.

Väntade in Mange som kom in ett par minuter efter mig. Snackade med lite löpare runt omkring, stötte på min kollega Bosse i målområdet och sen högg vi in på jordgubbar som smakade fantastiskt bra.

Jag är glad att jag bestämde mig för att springa det här loppet. Ibland är det inte alltid sluttiden som är det viktigaste, det lärde jag mig idag. Trots en kraftigt kuperad bana, stekande sol och allmänt dålig form gjorde jag ett helt okej lopp utifrån förutsättningarna. Det här var nånting helt annat jämfört med Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag går verkligen igång på dom stora publikloppen i stora städer men efter idag förstår jag även charmen med dom mindre så kallade brödrostloppen. På ett sätt känns det som att det här är löpningens hjärta, eldsjälar som ställer upp och ordnar lopp mitt ute i ingenstans bara för att vi löpare ska kunna få springa. Då spelar det ingen roll att det var plastmuggar istället för pappmuggar vid vätskestationerna eller att omklädningsrummet var precis så sunkigt som man kunde föreställa sig på förhand. Det är löpning på riktigt. 

Nu ska jag njuta av ett väl genomfört lopp och fortsätta kvällen nere på stans krogar. Det är högsommar även här i Sundsvall så det får nog bli varannan vatten annars kommer det bli jobbigt att springa långpass imorn. 

/Hörs

Dagens låt: är egentligen ingen fantast av covers men det här är kanske undantaget. Lou Reed skrev låten och Velvet Underground gjorde originalet men jag föredrar Sheryl Crows version alla dagar i veckan.

Just nu känns kroppen otroligt tung. Huvudet är tungt, benen är tunga och det är inte alls särskilt njutbart att springa överhuvudtaget. Kanske är det resultatet av att chocka kroppen med 18 mil förra veckan? Känslan är kass men motivationen är det i alla fall inget fel på. Skallen vill men benen är sega. Men det är dumt att klaga när kroppen är hel. Har inga skadekänningar alls (peppar peppar) så jag tuggar på, nåt annat finns inte. Jag känner att jag är skyldig mig själv att åtminstone göra ett försök, försöka träna så hårt det bara går. Och då ska man känna sig sliten. Med tanke på hur mycket jag springer skulle man kunna argumentera för att resultaten borde vara bättre. Jag instämmer till fullo. Det är väl helt enkelt så att det inte finns mycket till löpartalang i den här kroppen utan snarare en talang att vilja träna mycket.

Formen är som sagt råkass. Nåt annat hade jag i och för sig inte räknat med efter förra veckan. Häromdagen gjorde jag ett tappert försök att springa fort på bana. 2 x (3km – 2km – 1km), ett av mina favoritpass som skulle utföras på Campus Arena i Umeå. Det var en ny bekantskap, en ny och fräsch friidrottsarena brevid Universitetet som inte fanns på min tid som Umebo. Tog bilen dit, bytte om till splits och linne och efter lite uppvärmning så var det dags. Hade banorna för mig själv till en början. Tryckte igång klockan och började springa. Redan efter ett par varv hade jag sån mjölksyra att jag bara ville stanna och då gick det inte ens särskilt fort. Körde klart den första serien på ren vilja – betydligt långsammare än vanligt – och sen gav jag upp. Det var länge sen jag avbröt ett pass men det kändes meningslöst att fortsätta pressa kroppen när den uppenbarligen inte ville det. Satte mig i gräset med tom blick och spanade istället in några snabba sprinters som dykt upp och satt igång med tvåhundringar. Fick tillbaka lite av gnistan när dom svischade förbi mig i kurvorna och tänkte att sådär vill jag också kunna springa nån gång. Sen åkte jag och köpte glass istället.

En tanke som slagit mig de senaste dagarna när kroppen känts så seg är om jag kanske tränar för mycket? Jag var förberedd på att det skulle kännas segt men inte så här segt. Kroppen känns ungefär som den gjorde efter Ultravasan ifjol dvs det är inga problem att springa men det finns noll kräm i benen. Samtidigt vill jag ju träna mycket nu när tiden finns. Vissa dagar när jag inte kört dubbelpass kan jag få dåligt samvete, borde jag inte köra både på för- och eftermiddagen? Jag har ju all tid i världen till återhämtning emellan. Det gäller att vara vaksam. Det blev inte direkt bättre av att läsa repotaget om Johan Larsson i senaste numret av RW, där vill man ju verkligen inte hamna. Å andra sidan tror jag att jag är för bekväm av mig för öveträna mig själv men samtidigt börjar jag lite oroväckande känna igen känslan av att bedöma träningen utifrån hur många timmar jag tränat istället för att se varje enskilt pass som en liten bit framåt på vägen mot sluttmålet som jag gjorde inför Barcelona. Det kan vara farligt för det är lätt att bara stirra sig blind på mil och timmar och glömma bort varför man tränar. Det positiva är i alla fall att jag börjar känna mig tunn. Riktigt tunn. Jag har inte vägt mig på länge men känslan är att jag droppat nåt kilo bara sen Stockholm Marathon. Så om bara den här segheten kan släppa nån gång så ska det nog kunna gå att springa fort framöver.

En annan tanke som slagit mig är om man måste äta nyttigt bara för att man tränar mycket? Finns det ett likhetstecken däremellan? Det verkar nästan så när man kollar igenom många träningsbloggar, vartannat inlägg är recept på smoothies och nyttiga pannkakor. Samma på instagram. Bilder på proteinshakes, sallader, rawfood, nyttiga chokladbollar osv. Äter folk verkligen sånt? Jag lägger ingen värdering i det men när jag har tränat hårt vill jag ha chips och pizza. Lösgodis funkar också. Gärna ferraribilar och vingummin. Och det säger jag inte för att på nåt sätt verka ”cool” eller sticka ut utan helt enkelt för att det är så jag lever. Jag har testat grejen med att vara ”nyttig” och räkna kalorier för några år sen. Det var inte njutbart nånstas. Varje onödig kalorie gav dåligt samvete och det gjorde mig till en sämre människa med dåligt humör. Och det värsta var nog att jag varken blev snabbare eller starkare av det. Sen dess äter jag mycket pasta, vitt bröd och halvfabrikat. Falukorv, mamma scans köttbullar och hamburgare. Och jag går inte upp i vikt av det när jag tränar. Så man kan bevisligen äta ”skit” och ändå behålla vikten. Med det sagt så har jag även lagt ner alla tankar på att gå ner mer i vikt som jag var inne på tidigare. Det är inte värt det. Springer man 18 mil i veckan så blir man per automatik tunn. Istället ska jag dela med mig av mitt favorit mellanmål som jag ätit nästan varje dag nu under sommaren mellan passen. Testa vettja!

”Anders snickersglass”
Ingredienser:

2 l vaniljglass
1 chockladkaka typ marabou
1 påse jordnötter
Kolasås
Ev. jordnötssmör 

1. Hacka chokladkakan grovt.
2. Sleva upp valfri mängd glass i en skål.
3. Strö över ett par nävar jordnötter och den hackade chokladen.
4. Toppa med mycket kolasås och ev. jordnötssmör. 

Nästa lördag blir det jordgubbsloppet i Jättendal. En kuperad halvmara ute i spenaten. Det kan bli trevligt. Har inga större förhoppningar om nån tid, dels med tanke på formen men också sett till banprofilen. Är nöjd med allt under 1.30. Jag tar det som ett träningspass. Det blir också premiären som IFK Umeå löpare. Förhoppningsvis är det här det enda mina medtävlare kommer se av mig då men jag tvivlar, risken är uppenbar att det istället är jag som kommer få se en massa svettiga ryggar. Den som lever får se.

För övrigt så anser jag att löparstrumpor är det mest onödiga som finns och därför borde förstöras.

/Hörs

Dagens låt: El Classico! Det bästa Dylan skrivit? Ja kanske. Här med Roger McGuinn från The Byrds, Tom Petty, Neil Young, Eric Clapton och George Harrison. Till hösten ska jag indoktrinera mina nya elever med det här och grundligt förklara alla dessa herrars storhet och betydelse för musikhistorien men tyvärr tror jag att det är försent.

Hallå!

Det blev som väntat uppe i Vansbro. Väldigt många fina prestationer men tyvärr även ett par regelrätta genomklappningar. Skönt vi slapp se några otäcka olyckor eller skador i samband med loppet. Tycker utifrån mina kunskaper det blev ungefär som jag förutspådde med ett par undantag såklart. Statiska cykelbanor har en tendens skörda sina offer. Foten på gasen oavbrutet i över två timmar utan avbrott eller skiftningar i sittställningen tar på kroppen mer än man tror.

För egen del gjorde jag precis det jag skulle men det spelade ingen roll. Kroppen ville inte alls. Kände redan efter simningen att något inte var som det skulle. Svårt beskriva känslan. Närmaste jag kan komma är det det känns som om hjulen är för hårt åtdragna och inte vill rulla så lätt som de brukar. Min wattmätare har på senaste tiden visat något lägre nivåer än vad som stämmer in på verkligheten så har inte hakat upp mig så mycket på det. Det är alltid känslan som är viktigast och den fanns inte där. Mitt första varv ute på cykeln var bedrövligt. Ingen kraft när det behövdes och ingen fart när det var lätt. Cyklade upp mig något på andra varvet men det hjälpte föga. Dem jag jagade cyklade bättre och jag var redan efter cykeln 4-5 minuter efter där jag ville vara.

När man har klena cykelben och får kämpa för varenda kilometer då kommer sannolikt inte löpningen fungera speciellt bra. Precis så var det också men min lägsta nivå brukar ändå vara ok. Lyckades av någon märklig anledning ändå springa de första 5 kilometrarna runt min planerade fart, 3:55-4:05 min/km. Kämpade mot kramper i benen, magen & ryggslutet. Vid 6-7 kilometer stannade jag för en kortare kisspaus och hoppades den skulle ge mig nya krafter. Tyvärr fanns det inget där och en plågsam och tråkig halvmaraton väntade samtidigt som jag fick se mina chanser till en anständig placering försvinna. Istället för att hänga med huvudet började jag heja på mina vänner som till skillnad från mig körde riktigt bra. Lika bra omvärdera situationen och försöka ha lite kul. Oavsett om det går dåligt så är det ändå ett bra träningspass.

Simningen – 30:40 min. Hade kunnat simma bättre i en snabbare klunga men kunde inte komma runt den jag hamnade i så fick nöja mig med det för dagen.

Cyklingen – 2:18:44. Ärligt så var det vad som fanns, hade inte mer. Har känt mig mindre stark på cykeln på sistone men det här var ett lågvattenmärke. 255-260 watt är mina Ironmanwatt och inte halv. Bedrövligt men bara gneta vidare, vet att jag har mer.

Löpningen – 1:32h. Mer ett resultat från dålig cykelform. Löpningen är bra just nu så inte direkt oroad över den här biten.

Totalt – 4:25:30h. Blä!

Slutsats: Svårt tävla på hög nivå när man jobbat mycket, stressat och simmat för lite sista veckorna. Är nog heller inte helt återställd från Lanzaroteäventyret. Kroppen är sliten och jag behöver semester. Är inte speciellt oroad i dagsläget, Kalmar kommer nog gå bra ska ni se.

Vill nu passa på lyfta fram några prestationer från igår. Ni kanske kommer ihåg listan jag skickade inför loppet?! Skrev att Patrik vinner om inget händer vilket det tyvärr gjorde. Kramp i sätet tvingade honom att bryta 7 mil in på cykeln. Istället vann Bäckson efter en fantastiskt bra cykling och solid löpning. George Bjälkemo tvåa efter levererat en mycket stabil insats som vanligt. Trea Oskar Djärv följd av Sebastian Björklund. Erik Holmberg femma. På sjätte plats har vi nog loppets stora gigant – Jonas Örarbäck. Pojken går från klarhet till klarhet och hade på dagen snabbaste löpsplit på 1:18h (Banan är 21.1km). Övertygande 2:14h ute på cykeln innan så knappast fegt kört.
Marcus Hultgren 7:a. Tillbaka från ett år utomlands. Brunast ben och stark på cykeln!

Damernas lopp var som väntat. Åsa Lundström övertygade med cykelstarka Annie Thorén in som tvåa, 5 minuter efter. Mikaela Persson kom in på en hedrande tredje plats.

För klubben så var det en fantastisk dag. 46 medlemmar där ute och många fina placeringar både i tävlingsklass och Masters. Bäst prestation på dagen utifrån ens förutsättningar hade nog Markus Hagberg, Johan Granath & George Bjälkemo. Alla tre mycket duktiga men att leverera när det verkligen gäller är något som verkligen gäckar sportvärlden. Hatten av!

Till sist, tack till Vansbro Triathlon för ett fantastiskt välorganiserat race.

Nelker

Föregående vecka blev en riktigt bra träningsvecka. Egentligen hade jag ju bara tänkt å rekreationsspringa ett tag till, vara smart och låta kroppen åtminstone få ett par tre veckors återhämtning efter Stockholm Marathon men av bara farten blev den mängdrekord. 180km löpning. Mestadels distans men ändå. Jag har alltid trott att jag vart i behov av åtminstone en löpfri dag per vecka tidigare, nu har jag bevisat för mig själv att så inte är fallet. Kroppen klarar mer än man tror. Ska fortsätta att fokusera på mängd ett tag till och allt eftersom smyga in nåt till kvalitétspass. Det är farten som sliter, inte mängden så det gäller att skynda långsamt. Det bästa är att kroppen känns hyggligt fräsch, skulle vilja springa idag också men är smart och tar en välförtjänt vilodag idag. Så här har mina 180km sett ut:  

MÅN fm: Morgonjogg 10km
MÅN em: Distans 20km
TIS fm: Transportjogg 12km gym
TIS em: Styrka
TIS em: Distans 19km 
ONS: 2 x (3km – 2km – 1km), totalt 20km inkl. upp/nedjogg
TORS fm:  Morgonjogg 10km
TORS fm: Transportlöpning 13km gym
TORS em: Styrka
FRE: Långpass 30km
LÖR fm: Styrka
LÖR em: Distans 16km
SÖN fm: Morgonjogg 10km
SÖN em: Proggresiv distans 20km

Häromdagen fick jag ett mess på FB av en tjej som följt mig här på RW som ville ha tips på hur hon skulle träna för att springa sub3 på Berlin Marathon i höst. Det kändes lite smickrande att bli rådfrågad, jag är ju bara en glad motionär och sub3 är ju ett ganska tufft mål som tjej, då är man ju typ topp 20(?) på Stockholm Marathon. Men jag förklarade i alla fall hur jag tränar och hur jag kommer lägga upp träningen inför Berlin och gav konkreta tips på nyckelpass som jag tycker är centrala för att bli en bra marathonlöpare. Egentligen samma plan som jag körde inför Barcelona i vintras och som jag kommer hålla mig till nu inför Berlin. 

Jag brukar vilja ha 3-4 månaders förberedelse inför en mara. Första perioden är fokus bara på mängd och farten är underordnad, kör max ett intervallpass per vecka under denna del (för att inte helt tappa fartkänslan) och lägger istället in spontana fartökningar i distanspassen (typ fartlek) eller springer distansen progressivt. När kroppen sen vant sig vid mängden flyttar jag fokus till tröskelträning, fortfarande med en ganska hög mängd, men nu med 2-3 pass tröskel per vecka. Jag gillar tex 20km tävlingsfart, 4x5km tröskel, 10km snabbdistans, 3x20min, 5-4-3-2-1km, 10x1000m osv. Försöker även springa långpassen med fartinslag, tex 15km lugnt – 10km tävlingsfart – 5 km lugnt eller avsluta sista 6-7km i tävlingsfart. I sista fasen drar jag ner på mängden, kortar ner långpassen och kör mer fart och kortare intervaller typ 4-6x1000m, 4x2km, olika stegar och fyrhundringar för få lite klipp i steget. Och bara att dra ner mängden från tex 14mil till 8mil gör underverk för känslan. Så ser alltså planen ut i sommar. Det svåra blir nog att inte gå för hårt åt på fartpassen så här i början, det är lätt att vilja springa fort varje dag när det är sommar och bra väder.

Häromdagen lyssnade jag på Jojje Borséns podd ”Unika människor” med coach LG som gäst, riktigt bra, ladda ner den om ni inte redan lyssnat. Och appropå på det så råkade jag av en händese se på Aftonbladet TV när Colting och Borsén gästade Claes Åkeson och pratade om sitt nystartade parti Folkhälsopartiet. Blev naturligtvis nyfiken och surfade in på deras hemsida. Vissa delar kändes intressanta, andra mindre genomtänkta. Jag välkomnar debatten för den behövs men har svårt att se hur många av förslagen ska kunna genomföras och framförallt finansieras. WHO definierar hälsa som ett tillstånd av välbefinnande och för mig är det välbefinnande att efter en 18mils vecka få trycka i mig både glass, godis och chips, så jag tillhör inte kategorin som välkomnar ett sockerförbud.

En annan nyhet är att jag gått och blivit medlem i en löparklubb. Det var på tiden. I samband med Luleå stadsmara i våras gick det upp för mig att man kanske borde vara med i en klubb just för att få springa tävlingsklass på vissa lopp. Och eftersom vi saknar riktiga löparklubbar i Sundsvall så föll valet på IFK Umeå, min gamla hemstad. Så framöver kommer jag springa i Umeås blåa färger.

För övrigt så anser jag att löparstrumpor är det mest meningslösa som finns och därför borde förstöras.

/Hörs

Dagens låt: Är inne i en Ryan Adams period och har plöjt igenom hela hans diskografi senaste veckan. Valfritt album funkar vilken dag i veckan men just idag blir det hans självbetitlade album från 2014.

Här kommer en uppdaterad lista inför Vansbro. Hade missat några saker och vill ta chansen hålla listan fräsch.

Som sagt:

Platserna 2-12 kommer sannolikt hamna extremt tight. Där kommer ordningen bli hur som helst. Listan är inte numerisk i sin följd. Dagsform & taktik kommer avgöra ödet.

1. Patrik Nilsson – Ohotad om han inte drabbas av något mekaniskt haveri eller dylikt (Ingen press buddy).
2. Oskar Djärv – Formstark kortdistansare med ruggigt bra cykel vilket gör honom farlig även på 70.3
3. Fredrik Bäckson – Saknar någon/några minuter på simningen annars toppklass.
4. George Bjälkemo – Gör sällan ett dåligt lopp, litet frågetecken på cykeln i år. Snabbast löp?
5. Nils Svensson – Komplett triathlet. Kommer vara i topp vid T2.
6. Ludvig Fleetwood – Ung & lovande men saknar erfarenhet från längre lopp.
7. Sebastian Björklund – Doldis som kom 2:a på Duathlon SM. Se upp med honom.
8. Erik Holmberg – Alltid farlig och kör hårt.
9. Johan Kärner – Höjt sin simning. Väldigt farlig och nog bäst pannben i landet.
10. Adam Stenman – Duathlonexpert i ruggig form. 
11. Joel Vikner – Kortdistansare utan svagheter. Erfaren & snabb på alla grenar.
12. Marcus Hultgren – Jämnheten själv som jag hoppas vågar bli riktigt trött.

Bubblare: Jonas Örarbäck, Carl Brummer, Joel Evertsson, Johan Larsson, Magnus Olander, Jeff Frydenlund, Tobias Höglin, Kristian Ek, Jonathan Bejmar m fl.

Björn Andersson & Pontus Lindberg kommer sannolikt inte till start pga Sjukdom. KJ- Danielsson kör Haugesund 70.3 istället & David Näsvik har nyligen kört Challenge Danmark.

Damerna – Där är Åsa Lundström ohotad favorit. Tidigare var Sara Svensk en utmanare men har nyligen brutit nyckelbenet så nu står vi utan toppstrid enligt mig då Lisa Nordén är i alperna och Eva Nyström inte är med. Blir istället en kamp om 2:a & 3.e platsen. Best guess enligt mig är att Mikaela Persson & Annie Thorén gör om om det.

Som sagt, kan ha fel. Men större bredd på ett SM var nog länge sedan om någonsin. Tror det kommer vara 20-25 pers inom samma 5-10 minuter på herrsidan från 4:05-4:15h. Det som skulle kunna ställa till det är testosteronet. Finns risk för hets & korkad stolthet vilket kan leda till att en del från toppen brinner upp. En ära deltaga i detta lopp. Hamnar jag topp 15 är jag mer än nöjd.

Banan är pannkaksplatt så inga naturliga avskiljare på cykeln. Blir tufft för domarna håålla ordning på de 30-40 snabbaste då omkörningsreglerna ställer till det när det är en 500 meter lång kolonn. En bra idé enligt mig vore ha 12 alt 20 meters regel.

Stay Tuned!

Nelker