Vansbro – Revised

Mindre än en vecka kvar till vad som enligt mig är årets största sammandrabbning på Svensk mark. Man kan argumentera för den absoluta toppen varit bättre eller sämre historiskt men SM på halvdistans i Vansbro verkar ha lockat de flesta inom den svenska triathloneliten på herrsidan. Damsidan är tyvärr något tunnare då skador och andra lopp kommit i vägen för våra bästa damer men det finns helt klart några intressanta namn på startlistan där också.

Mina ambitioner har tyvärr sänkts något från hur det var tänkt i början av året. Min olycka i Sydafrika och ohälsa i Lanzarote gav mig ingen halvtidsvila i säsongen som det var tänkt utan jag har krigat på med ganska sliten kropp. Först nu börjar det lossna men känner inte riktigt att jag har den form jag skulle önskat för dom där sista viktiga minuterna. Känner dock ingen stress över det då jag lite oväntat fick en chans att köra Kalmar igen så det här blir en kul genomkörare med förstklassigt sällskap.

Svårt sia om top tio på herrsidan men jag ska göra ett försök: platserna 2-13 kommer sannolikt hamna extremt tight. Där kan ordningen bli hur som helst. Ordningen är mer för lista de som jag tror kommer landa i toppen. Dagsform & taktik får avgöra deras öde. Har säkert missat några namn och i så fall ber jag era stora egon om ursäkt.

1. Patrik Nilsson – Ohotad om han inte drabbas av något mekaniskt haveri eller dylikt.
2. Oskar Djärv – Kortdistansare med ruggigt bra cykel vilket gör honom farlig även på 70.3
3. Fredrik Bäckson – Saknar någon/några minuter på simningen annars toppklass.
4. George Bjälkemo – Gör sällan ett dåligt lopp, litet frågetecken på cykeln i år. Snabbast löp?
5. K-J Danielsson – Kommer ligga sida vid sida med Patrik efter cykeln om inte före.
6. Nils Svensson – Komplett triathlet som även han kommer vara i topp vid T2.
7. Ludvig Fleetwood – Ung & lovande men saknar erfarenhet från längre lopp.
8. Sebastian Björklund – Doldis som kom 2:a på Duathlon SM. Se upp med honom.
9. Erik Holmberg – Alltid farlig och kör hårt.
10. Johan Kärner – Höjt sin simning. Väldigt farlig och nog bäst pannben i landet.
11. Adam Stenman – Duathlonexpert i ruggig form. 
12. Joel Vikner – Kortdistansera utan svagheter. Alltid läskiga.
13. Marcus Hultgren – Jämnheten själv som jag hoppas vågar bli riktigt trött.

Bubblare: Jonas Örarbäck, Carl Brummer, Joel Evertsson, Johan Larsson, Magnus Olander, Jeff Frydenlund, Tobias Höglin, Kristian Ek, Jonathan Bejmar m fl.

Damerna – Där är Åsa Lundström ohotad favorit. Tidigare var Sara Svensk en utmanare men har nyligen brutit nyckelbenet så nu står vi utan toppstrid enligt mig då Lisa Nordén är i alperna och Eva Nyström inte är med. Blir istället en kamp om 2:a & 3.e platsen. Best guess enligt mig är att Mikaela Persson blir tvåa….

Som sagt, kan ha fel med större bredd på ett SM var nog länge sedan om någonsin. Tror det kommer vara 20-25 pers inom samma 5-10 minuter på herrsidan från 4:05-4:15h. Det som skulle kunna ställa till det är testosteronet. Finns risk för hets & korkad stolthet vilket kan leda till att en del från toppen brinner upp. En ära deltaga i detta lopp om hamnar jag topp 15 är jag mer än nöjd.

Stay Tuned!

Nelker

Hej!

Nu har vi grinat & grubblat klart. Självömkan klär ingen plus det leder ingen vart. Jo, lite extra kärlek får man från mamma men that´s it. Ska man vara helt ärlig så säger hon ”Bra slag” även när man skickar golfbollen för tredje gången i rad ner i samma vattenhinder.

Såhär blir det nu för Sveriges envisaste triathlet. Jag kör Vansbro som planerat men nu även Kalmar. Va fan, man får ändra sig!! Är ju trots allt bara en människa även om min son har under mina bästa stunder jämför mig med Batman & Hulken. Samma son blev extremt besviken då han såg sin Hawaiisemester brinna upp i Sydafrika – so this one is for you Hector.

Planen är träna mig snabb till SM i Vansbro, köra där så gott jag kan men ambitionsnivån är nu sänkt något. Är ändå för långsam för kriga om topplaceringarna. Blir ingen längre taper innan eller vila efter utan fullt fokus på Kalmar. Primärt är det fokus hålla sig skadefri samt höja nivån på alla tre grenar. Formmässigt siktar jag på kunna vara god för en 60 minuters sim. Låga 4:40h cykel med en avslutande 3:05-3:10 mara. Betyder inte jag kommer göra just det men det är den formen som måste finnas där. Inbillar mig jag hade det i SA innan jag dök ner i kravallstaketet. Måste bara locka fram det igen utan gå sönder under tiden.

Hur gör man då i detalj kanske ni undrar?!

Simning – simma oftare samt INTE slarva med tekniken. Duh!

Cykel – Inte skolka från +4h passen samt två riktigt elaka kvalitetspass i veckan. Ett tröskel resp ett Tempo. Kommer försöka ligga runt 30 mil i veckan över en 6 veckors period. Två veckor med en extra boost mot slutet. Kalmars cykelbana är inte snäll mot lågwattare.

Löpning – Snitta 65-75 kilometer med endast ett renodlat kvalitetspass i veckan. Lägger sannolikt in avsnitt i tävlingsfart på några distanspass men försöka skona kroppen från för mycket slitage. En IM mara innehåller ändå inga hastigheter så överfart känns som fel fokus.

Material – Ett patronbälte av ventilförlängare, morfin, Downhillhjälm med inbyggd Airbag, två doser penicillin samt Tårgas om jag skulle simma in i ett stim maneter. Bäst ha en följebil med extracykel, akutläkare samt mekaniker. Man vet aldrig?!

Alltså – Det här året blev precis så som det inte skulle bli. Det är nog definitionen av denna idrott, säg någon som lyckats med exakt det han eller hon trodde?!

Dummast vinner!

M Nelker

Hallå!

På väg hem från Lanzarote. Är faktiskt inte lika besviken som jag trodde jag skulle vara. Antar man vänjer sig vid motgångar. Den här gången var det heller inte ”mitt fel” om man nu kan säga så. Förberedelserna var grundligt gjorda och hade eliminerat de faktorer som satt pinnar i hjulen historiskt. Mekaniskt var nya cykeln i toppskick. Två extraslangar och tre ventilförläggare (skratta ni men en gick faktiskt av när en bike mechanic envisades med pumpa rätt tryck innan start). Såg till ta på mig skorna innan jag hoppade på cykeln och gjorde inga andra chansningar som kunde få ödesdigra konsekvenser. Jag skulle i mål helskinnad denna dag.

Hela min familj hade veckorna innan race turats om ha feber & diverse oklara förkylningsliknande åkommor. Jag hade själv åkt på en omgång som resulterade i ömma trumhinnor samt halsont. En penicillinkur botade det på några dagar och jag var fit före avresa. Enda orosmålet var att jag inte haft mer än 3h i tempoställning senaste fem veckorna vilket jag visste skulle sluta med öm ländrygg och nacke under cyklingen.

Efter resan ner till Lanzarote via övernattning i Gran Canaria kände jag direkt nåt var fel med kroppen. Haft liknande känsla innan då torr flygplansluft & resa kan irritera redan känsliga slemhinnor och svalg efter en infektion. Hade samma under Cannes Triathlon 2015 och då gick det ju strålande ändå. Tyvärr visade det sig att det här inte var känningar av min gamla åkomma utan en ny virus som hade gett sig på mig. Höll tankarna positiva och förberedde mig som om allt var som vanligt. Förkylningar är luriga på det det sättet, man vet ju aldrig riktigt hur de kommer yttra sig. Starta tänkte jag göra oavsett, skulle aldrig förlåta mig själv annars. Alvedon, Nässpray, vätska och massor av sömn & vila blev strategin före start. Tyvärr kände jag mig rejält hängig på race morgon men ignorerade det samtidigt som jag svalde 2 alvedon & lyssnade på hårdrock.

Race:

Kom iväg sent på simningen och fick slåss för hitta fritt vatten. Det var slagsmål i princip hela första varvet så jag gjorde medvetet ett ”stort” varv för undvika skicka pulsen i taket då jag började hosta i vattnet. Hade annars en bra simning trots nedsatt ork. Magiskt simma i klart vatten bland fiskar och annat kul. Tror jag landade strax under 1:05h.

Ut på cykeln lugnt och fint då musklerna kändes gnälliga. Började misstänka wattmätaren var felkalibrerad då den visade alldeles för låga tal givet skattad ansträngning. Normalt kan jag blunda men ändå sätta exakt vilket tryck jag håller. Idag visade de 20-25 watt för lite mot min inbyggda känsla. Skitsamma tänkte jag, det är ändå känslan som är viktigast plus det är en lång dag. Cyklade på så gott jag kunde men fann mig omcyklad och utan kraft för ta upp kampen med diverse motvindspartier eller motlut. Tröttnade till slut på denna mesiga framfart och testade öka på mer efter några mil men det fick luftrören att strejka och framkallade hosta. ”Det här kommer bli en lång utflykt tänkte jag”. Efter banans värsta parti Mirador del Rio så bar det åt hemåt. Benen var fräscha, kunde andas genom näsan men ländryggen va less. Åt & drack som aldrig förr för hålla humöret uppe och det funkade. Hade inte min normala fysik så det var bara spela med dem kort jag hade. I mål skulle jag, även om det skulle bli pannlampspromenad i Puerto del Carmen. Cyklingen hamnade på 5:44h. 226 watt avg, 251 NP. Inte ens tränat på så låga watt under hela 2015-16. Låg 22:a i min AG så chanserna för en placering var borta sedan länge.

Bytte om i lugn takt och kissade för 5:e gången sedan simningen (?!). Garvade lite då det var ett tecken på att jag knappt svettades ut den vätska jag stoppade i mig. Stack ut på löpet med en naiv bild av springa en stabil mara utan riskera hjärtat. Hade såklart jättefina ben då jag inte cyklat så hårt. Fick bromsa mig för inte gå under 4:00 fart. Hittade en skön pace runt 4:20-4:25. Ökade jag så kom hostan och besvären. Halvmaran landade på 1:33h. Sprang fint utan några bekymmer i 23-24 kilometer. Där någonstans krävdes mer puls för hålla farten uppe. Gjorde några försök återfå andningen men hade tryck även bröstet, feberkänningar och svårt få in syre. Stannade för första gången för se om det gick kyla av systemet och sedan starta om. Gick ok ett par gånger men till slut funkade inte det heller. Blev inte ledsen, uppgiven eller arg. Hade ju vetat om det här men valt inte acceptera det utan var trots det rätt glad det bara var 15km kvar innan jag fick stanna. Joggade och gick lite periodvis med de svenskar som passerade för få tiden gå snabbare. Fint väder och varannan kilometer fick man kall dryck och snacks. För inte verka dryg eller vek sprang jag sista 2km in i mål, försökte nog mentalt skapa en positiv bild av sporten så jag kan ladda om till nästa utmaning. Strax över 4h tog denna springpromenad.

Fick äntligen stanna & äta efter 11 timmar & 9 minuter. Glad vara framme och nöjd att jag inte tappade humöret eller gjorde något dumt som hade riskerat min hälsa & fysik. Motgångarna senaste året har varit många, eller så kan man säga jag varit extremt förskonad från dem tidigare och att jag nu är ikapp det som oundvikligt sker alla som är seriösa i den här sporten. Ju bättre man blir, desto större risker tvingas man ta och då krymper marginalerna – enkelt.

Negativt – Jag missar min chans åka till Hawaii i år igen. Väldigt osannolikt jag gör en IM före september i år. Sydafrika 2017 är nog best guess just nu. Jag måste skaffa nya cykelskor då jag kissade 3 gånger i den vänstra på cyklingen.

Positivt – Jag är bättre än jag någonsin varit. Mer komplett och lugnare där ute på banan. Har mer erfarenhet än de flesta amatörer och somliga proffs och tror i framtiden jag kommer se tillbaka på det gångna året som väldigt nyttiga läropengar. Mina hjärnspöken inte kunna springa efter cykeln försvann och jag känner mig totalt orädd för vad som kan hända nästa gång. Har redan förlorat så mycket att va fan ska hända nästa gång för knäcka mig, går inte.

Vad händer nu?!

Saltsjöbadens sprint 6:e juni. Ser fram mot få duktigt med stryk av Micke Sahlberg & Nisse Svensson.

Vansbro SM på halvdistans. Där kommer det gå undan, vilken härlig hets när alla få chansen vässa mot varandra. Ska slipa simningen ytterligare så jag kan vara med bättre från start och bråka på cykeln.

Oklart hur hösten ser ut. Tjörn & VM på 70.3 i Australien är anmälda men vetifan. Kanske får ett bryt och myglar in mig i Kalmar bara för jävlas. Har något otalt med den tävlingen och skulle gärna vilja göra livet svårt för de amatörer som tror de ska dit för vara top tre bland AG35-39.

Nu ska jag vila en vecka, bli frisk från den här överjävligt förkylningen. Synd bara min fina solbränna kommer vara borta lagom till helgen.

Adios

Miguel Nelker

Hallå!

Ny cykel (igen). Om man inte är påläst skulle man kunna tro jag byter cyklar lika ofta som andra människor byter kalsonger. Till mitt försvar vill jag säga att denna gång var det direkt nödvändigt då den förra bröts av på mitten. Vi räddade det som gick, men det mesta är bytt till fabriksnya delar. Identisk set up denna gång med två undantag. Röd färg samt clincher på min Zipp Disc, hade tub innan. Jag har valt:

Trek Speed Concept 9.9 – Stl XL
SRAM Red komponenter mekaniska – 53/39 utväxling
SRM Powermeter – 172.5mm cranks
Zipp Super 9 Clincher Disc
Bontrager Aeolus 7 Clincher – Framhjul
Garmin 1000 – Cykeldator
ISM PN 1.0 Sadel
Bontrager Bottle Cage XXX (22g) + Bontragers Speed Concept Water (styre)

Trek Speed Concept 9.9 – XL. Är man ”BigSwede” så är man 🙂

ISM Sadel & Garmins 1000 Cykeldator

Zipp Super 9 + SRM Powermeter. Dyra men bäst i klassen.

Osäker om jag kommer köra med dessa hjul på Lanzarote eller om jag tar ett mer defensivt par. Har även ett Aeolus 9 Bakhjul resp 5 framhjul. Kan vara skönt slippa kastas runt som ett asplöv i vinden.

Nelker

På det igen! Finns inga andra alternativ. Människor som frågar varför jag inte bara ger upp eller gör något annat känner inte mig eller förstår idrott överhuvudtaget. Man ger inte upp bara för man inte vinner eller går som man tänkt sig. Hade människan haft den mentaliteten skulle våra värdsrekord vara ganska blysamma och många av de fantastiska uppfinningar som vi gjort vara ouppfunna. 

Då min cykel blev totalförstörd i krashen så väntar jag i dagsläget på en ny ram samt styre. Komponenterna gick att rädda men Zipp disken får bli en serveringsbricka i framtiden. Börjar förstå vilken tur jag hade som blev avplockad efter 20km på cykeln i SA. Hade jag kört på ett väggupp med den ramen i hög hastighet så hade jag nog inte suttit här idag.

Den 18:e Maj sticker jag till Lanzarote. Inte funderat så mycket över tävlingen eller räknat på vilken sluttid i relation till placering som räcker för en Kona slot. Jag är där för simma, cykla och sedan springa en hel marathon så fort jag kan. Det får bli som det blir helt enkelt, har inte avslutat en Ironman på mina sista tre försök så känns fånigt sitta här och gissa splits. Har försökt träna så gott jag kunnat nu efter olyckan och formen känns hyfsat intakt. Vet med mig att om jag bara får köra utan diverse problem så kan jag nå pallen men i dagsläget nöjer jag mig med målsnöret.

Träningsmässigt kan jag inte riktigt köra så hårt som tidigare på löpningen då mina underben strular så får nöja mig med mängdträning. Min sista stora träningshelg blir nere i Haverdal så där hoppas jag hitta min sista pusselbit & sug inför Lanza. Utan vara sugen går det inte särskilt fort.

Ni får inte tro ovanstående är en tidig ursäkt ifall jag kör dåligt. När jag väl är på banan kommer jag köra precis lika hårt som vanligt. Det är mer en ödmjukare approach till hela grejen. Man kan inte låta undvika bli aningen skadeskjuten & skotträdd efter det som hänt. Rycker till mer än vanligt ute på vägarna nu när någonting händer och är mer medveten om vilka risker man tar. Kommer nog ta ett tag innan jag är mitt gamla våghalsiga jag igen. En sak är dock bra, man lär sig av sina misstag. Kommer inte köra nära staket i transition igen eller glömma rätt ventilförlängare i framtiden. 

Nu närmast väntar tredje tuffa cykelpasset denna vecka. 9 mil inkl 90 mins @ 300 watt. Det sjuka är att jag ser fram mot det trots jag sprang 25km på en skärgårdsö igår. 

Sist vill jag skicka en tanke till min vän Jonas Bohr som för andra året i rad kraschade olyckligt på sin Cykel nere på Mallorca. Förra året bröt han lårbenet, i år verkar nästan alla revben på ena sidan samt lungan blivit skadad. Som en vän skrev ”tycker nästan mer synd om bergväggen som du kraschade med då du är hårdare”. Stay tough Jonas och vi ses förhoppningsvis snart igen på cykeln med tungan hängande och med pipande andning.

Tack för ordet!

Nelker