Idag gjorde jag ett allvarligt försök på 2.48. Det var på förhand kanske inte världens bästa förutsättningar för det med gassande sol och stundtals ganska blåsigt, dessutom på en bana som jag vet att jag har problem med, men man måste våga för att vinna och idag vågade jag. Tyvärr höll det inte. Som jag skrev i förra inlägget; marathon kan vara brutalt och det fick jag erfara idag. Jag chansade, öppnade lite fortare än planerat för att ha lite marginal, låg enligt plan fram till 26-27km men nånstans ute på Djurgården kom verkligheten ikapp, där bonkade jag så hårt och brutalt att jag inte riktigt fattade vad som hände, har aldrig vart med om en liknande soppatorsk tidigare. Insåg direkt att loppet var kört. Och istället för att revidera slutmålet till 2.54, 2.57 eller nåt annat så la jag alla sluttider åt sidan och tänkte bara på att försöka ta mig i mål med så lite slitage på kroppen som möjligt. Och det gjorde jag. Varvade gång med löpning och ramlade in på 3.04, sjukt nöjd med hyfsat fräscha ben. Att svänga in på stadion och korsa mållinjen var magiskt trots att det var långt ifrån nåt PB, att springa 42,2km är alltid en bedrift oavsett sluttid.
Jag kom ner till Stockholm igår eftermiddag och möttes av en tryckande värmebölja som kändes äckligt jobbig. Hade bokat bord på Paolo Robertos hak Panefresco så jag begav mig direkt dit och laddade upp med pizza som sig bör inför en mara. Forsatte den sista uppladdningen med chips och Vitargo carboloader på kvällen som inte var nån höjdarkombo. Det kändes som det var åska i luften men det bröt aldrig ut över Solna så jag var lite orolig när jag gick och la mig att väderomslaget inte skulle hinna komma.
Vaknade med en bra känsla imorse. Kände mig hyfsat utvilad och temperaturen hade sjunkit. Nu återstod bara dom sista små förberedelserna. Frulle, fixa nummerlappen, bestämma kläder, smörja in känsliga områden och tejpa bröstvårtorna. Kl 10.20 lämnade vi Solna med sikte på Stadion.



Det gick hyfsat att smidigt att komma fram, inte så mycket folk som befarat på tunnelbanan. Det första som slog mig när jag kom upp vid Stadion var att det blåste en hel del och att det var riktigt varmt i solen. Började känna nervositeten smyga sig på. Hade gott om tid att värma upp, slängde in klädpåsen och började jogga upp bakom Östermalms IP, 10min jogg och några stegringar innan det var dags att bege sig till startgrupp B. Benen kändes bra och inga känningar av vare sig löparknä eller vad.
Träffade på en hel del bekanta ansikten och hejade på folk till höger och vänster, positionerade mig rätt lång fram och kände mig redo. När startskottet ljöd kom jag iväg bra, sick sackade lite men hade fri väg ganska tidigt. Första kilometern gick alldeles för fort på 3.46, i normala fall hade jag dragit ner på tempot men där och då bestämde jag mig för att åtminstone köra på första femman lite fortare för att sen dra ner farten vid Slussen. Passerade första femman på 19.24 och strax efter fick syn på min kollega Micke från Sundsvall som stod och ropade på mig och fick massa energi av det.
Ute på Söder Mälarstrand kom jag ikapp Mange Wik från Örnsköldsvik som öppnat rätt hårt, sa till honom att det nog gick lite för fort och då drog vi ner farten något och la oss sen brevid varandra och hjälpte varandra att hålla farten. Kände på väg upp för Västerbron att det var dumt att försöka hålla samma fart, tog det lite lugnare uppför och passerade sen milen på Norr Mälarstrand på 39.25, hyfsat fräsch med en bra känsla. Vägen upp till Stadion från stan kändes bra och när jag kom ut på Valhallavägen igen tog jag min första gel och det var som att trycka på en turboknapp. 15km passerades på 59.55 och nu väntade en ganska lätt femma ut på Gärdet, fortfarande med en bra känsla.
När jag passerade halvmaran på 1.24 tänkte jag att nu har jag gett mig själv chansen, jag har vågat öppna för 2.48, nu får vi se om det håller hela vägen. Djurgården var precis så tråkig som den alltid är, hamnade dessutom själv vissa partier som var mentalt jobbigt. Lyckades ändå hålla farten även om kuperingen började kännas. Tog en ny gel men fick inte samma skjuts av den som tidigare. När jag passerade Manilla skolan började dom första tecknen på trötthet komma, femman fram till 25km gick på 20.34 så jag tappade inte överdrivet mycket men nånstans strax före Gröna Lund bonkade jag så hårt att jag inte riktigt hann förstå vad som hände. Kroppen slutade svara och ville inte lyda, började se suddigt och kände mig bara allmänt yr. Mange sprang förbi och peppade men jag hade ingenting att sätta emot. Stannade upp och drog efter andan. Insåg ganska fort att jag både sprungit in i en vägg av betong och blivit träffad av en hammare samtidigt. Stod still i nån minut, insåg att drömmålet var kört och att kroppen inte skulle mäkta med ett försök att jaga ikapp. Istället tog jag beslutet att försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, slängde alla tankar på sluttid åt sidan.
Det var ganska befriande att ta det beslutet. Till en början kändes det jobbigt att bara jogga, gick vid varje vätskestation och tog små gångpauser fram till slussen. Ute på Söder Mälarstrand började jag hitta nån form av styrfart, blev omsprungen av rätt många som gav peppande ord men det kändes skönt att ha tagit beslutet att inte bry sig om sluttid och börja försöka jaga ikapp. Gick upp för Västerbron andra varvet och blev omsprungen av brorsan där, nere på Norr Mälstrand svischade Gabriel förbi och sedan alla sub3 farthållare. Vasagatan var tung, började räkna med ett sluttid kring 3.20 med tanke på alla gångpauser jag tog, men ju närmre mål jag kom desto lättare kändes det. Sista biten kändes ganska lätt faktiskt och jag sprang faktiskt om en del folk. Passerde 40km på 2.54 och tänkte att det blir ju inte en katastrof tid i alla fall. Svängde in på Stadion och översköljdes av massa lyckokänslor, fan vad gött. Passerade mållinjen på 3.04 och kände mig sjukt nöjd och framförallt riktigt fräsch i kroppen, trippade med lätta steg ner för trapporna till Östermalms IP.
Stockholm Marathon ska ha verkligen cred för servicen efter målgång, det är helt outstanding och där har många andra stora lopp nånting att lära sig. I Paris fick man lite frukt, i New York ett äpple och i Rotterdam ingenting. I Stockholm väntar en buffe av det man allra helst vill ha efter en mara; folköl, varmkorv och kanelbullar.


Stannade kvar ett tag i gräset på ÖIP, hejade på folk och njöt av solen. Vädret idag var inte så illa som jag hade trott, det var varmt, i solen alldeles för varmt och det blåste lite för mycket vissa partier men jag kan absolut inte skylla på vädret. Jag drog en rövare och öppnade för hårt, det höll inte den här gången men nu i efterhand är jag ändå nöjd med att jag vågade försöka. Det höll inte den här gången men jag gav det en chans. Jag tog mig i mål, är hel och känner mig fräsch. Mer än så kan man inte begära. Det var en bra dag och även om jag inte är nån större fantast av bansträckningen så är det alltid lika trevligt att springa Stockholm Marathon. Det är ju trots allt hemmaplan och Stockholm är en fantastiskt vacker stad att springa marathon i.
/Hörs