Bra start på sommaren


Föregående vecka blev en riktigt bra träningsvecka. Egentligen hade jag ju bara tänkt å rekreationsspringa ett tag till, vara smart och låta kroppen åtminstone få ett par tre veckors återhämtning efter Stockholm Marathon men av bara farten blev den mängdrekord. 180km löpning. Mestadels distans men ändå. Jag har alltid trott att jag vart i behov av åtminstone en löpfri dag per vecka tidigare, nu har jag bevisat för mig själv att så inte är fallet. Kroppen klarar mer än man tror. Ska fortsätta att fokusera på mängd ett tag till och allt eftersom smyga in nåt till kvalitétspass. Det är farten som sliter, inte mängden så det gäller att skynda långsamt. Det bästa är att kroppen känns hyggligt fräsch, skulle vilja springa idag också men är smart och tar en välförtjänt vilodag idag. Så här har mina 180km sett ut:  

MÅN fm: Morgonjogg 10km
MÅN em: Distans 20km
TIS fm: Transportjogg 12km gym
TIS em: Styrka
TIS em: Distans 19km 
ONS: 2 x (3km – 2km – 1km), totalt 20km inkl. upp/nedjogg
TORS fm:  Morgonjogg 10km
TORS fm: Transportlöpning 13km gym
TORS em: Styrka
FRE: Långpass 30km
LÖR fm: Styrka
LÖR em: Distans 16km
SÖN fm: Morgonjogg 10km
SÖN em: Proggresiv distans 20km

Häromdagen fick jag ett mess på FB av en tjej som följt mig här på RW som ville ha tips på hur hon skulle träna för att springa sub3 på Berlin Marathon i höst. Det kändes lite smickrande att bli rådfrågad, jag är ju bara en glad motionär och sub3 är ju ett ganska tufft mål som tjej, då är man ju typ topp 20(?) på Stockholm Marathon. Men jag förklarade i alla fall hur jag tränar och hur jag kommer lägga upp träningen inför Berlin och gav konkreta tips på nyckelpass som jag tycker är centrala för att bli en bra marathonlöpare. Egentligen samma plan som jag körde inför Barcelona i vintras och som jag kommer hålla mig till nu inför Berlin. 

Jag brukar vilja ha 3-4 månaders förberedelse inför en mara. Första perioden är fokus bara på mängd och farten är underordnad, kör max ett intervallpass per vecka under denna del (för att inte helt tappa fartkänslan) och lägger istället in spontana fartökningar i distanspassen (typ fartlek) eller springer distansen progressivt. När kroppen sen vant sig vid mängden flyttar jag fokus till tröskelträning, fortfarande med en ganska hög mängd, men nu med 2-3 pass tröskel per vecka. Jag gillar tex 20km tävlingsfart, 4x5km tröskel, 10km snabbdistans, 3x20min, 5-4-3-2-1km, 10x1000m osv. Försöker även springa långpassen med fartinslag, tex 15km lugnt – 10km tävlingsfart – 5 km lugnt eller avsluta sista 6-7km i tävlingsfart. I sista fasen drar jag ner på mängden, kortar ner långpassen och kör mer fart och kortare intervaller typ 4-6x1000m, 4x2km, olika stegar och fyrhundringar för få lite klipp i steget. Och bara att dra ner mängden från tex 14mil till 8mil gör underverk för känslan. Så ser alltså planen ut i sommar. Det svåra blir nog att inte gå för hårt åt på fartpassen så här i början, det är lätt att vilja springa fort varje dag när det är sommar och bra väder.

Häromdagen lyssnade jag på Jojje Borséns podd ”Unika människor” med coach LG som gäst, riktigt bra, ladda ner den om ni inte redan lyssnat. Och appropå på det så råkade jag av en händese se på Aftonbladet TV när Colting och Borsén gästade Claes Åkeson och pratade om sitt nystartade parti Folkhälsopartiet. Blev naturligtvis nyfiken och surfade in på deras hemsida. Vissa delar kändes intressanta, andra mindre genomtänkta. Jag välkomnar debatten för den behövs men har svårt att se hur många av förslagen ska kunna genomföras och framförallt finansieras. WHO definierar hälsa som ett tillstånd av välbefinnande och för mig är det välbefinnande att efter en 18mils vecka få trycka i mig både glass, godis och chips, så jag tillhör inte kategorin som välkomnar ett sockerförbud.

En annan nyhet är att jag gått och blivit medlem i en löparklubb. Det var på tiden. I samband med Luleå stadsmara i våras gick det upp för mig att man kanske borde vara med i en klubb just för att få springa tävlingsklass på vissa lopp. Och eftersom vi saknar riktiga löparklubbar i Sundsvall så föll valet på IFK Umeå, min gamla hemstad. Så framöver kommer jag springa i Umeås blåa färger.

För övrigt så anser jag att löparstrumpor är det mest meningslösa som finns och därför borde förstöras.

/Hörs

Dagens låt: Är inne i en Ryan Adams period och har plöjt igenom hela hans diskografi senaste veckan. Valfritt album funkar vilken dag i veckan men just idag blir det hans självbetitlade album från 2014.

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

@Malin: tack! har precis vart på Mariedal och hämtat ut mitt blåa IFK linne. Kör hårt med rehaben, vet hur det känns, men kötta på crosstrainern så tappar du inte allt för mycket.

@Thomas: intressant, jag hänger gärna med. Du får gärna mejla mej tider och info om du har lust.

@Stefan: haha ja uthålligheten räknar jag bli det minsta problemet i Berlin. Nu med en dags vila känns benen som nya, så det är bara på’t igen.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sommarlov


Nu är det sommarlov. På riktigt. 8 veckors ledighet eller kanske snarare 8 veckors ”träningsläger”. Det är alltid lika svårt att ta in, känns overkligt på nåt sätt. Faktum är att det även känns lite tomt och vemodigt också men det kommer jag å förneka att jag sagt om nån säger nåt annat. Nåt som känns lika overkligt är att jag precis har avslutat mitt tionde år som lärare på Sundsvalls Gymnasium. När jag 2006 fick ett ettårs vikariat tänkte jag mest att jag skulle stanna i ett år och sen dra vidare. Nu har det gått 10 år. Vad hände egentligen?

Den här veckan har jag inte gjort många knop. Packade ihop mina saker på jobbet i måndags och började sedan så smått att fira sommarens antåg med fotboll, öl, fint väder, morgonjoggar och sommarfest i goda vänners lag. En bra avslutning helt enkelt. Löpningen har inte vart så högprioriterad dom senaste dagarna. Har förvisso sprungit en del, t.o.m lite mer än jag hade planerat från början, men mest rekreationsrundor för att det vart skönt. Njutit av att kunna springa. Annat blir det nu framöver. Då kommer det nog inte bli så mycket njutning.

Har suttit och grovskissat på ett träningsprogram inför Berlin Marathon de senaste dagarna som nu sakta börjar ta form. Egentligen har jag aldrig vart nån stor fantast av träningsprogram i allmänhet och generella program skrivna för den breda massan i synnerhet men jag tror att jag behöver ett program för att inte bli för ivrig och gå på för hårt. Jag har tidigare testat både Szalkais och Ulf Fribergs träningsprogram som finns på nätet, ingen av dom passade riktigt mig, den som kom närmast var coach LG trots att jag inte var jättebra på att lyssna på honom till 100% alla gånger. Men jag lärde mig mycket, kände mig trygg i hans filosofi och har återanvänt en hel del av hans upplägg det senaste halvåret.

Jag tror på mycket volym och gärna mycket volym i tävlingsfart ju närmre tävling man kommer så därför kommer jag att börja sommaren med några rejäla mängdveckor. Jag tror på det därför att jag vet att det passar mig. Jag vet också att min stora svaghet är fart. Tidigare har jag alltid prioriterat att förstärka mina styrkor istället för att jobba på mina svagheter, men i sommar tänker jag mig att jag ska jobba mer med mina svagheter i större utsträckning. Alltså mera fart. Kanske t.o.m fixa ett nytt PB på milen eller springa nåt lokalt 5km lopp. I vintras inför Barcelona ställde vädret och snön till det, då blev det ganska få fartpass och alla på band. Nu i sommar har jag liksom ingen ursäkt till att inte köra mera fart, särskilt inte eftersom jag är hel. Splits, linne och tartan, vad kan gå fel? Skulle vara vädret igen då möjligtvis. Idag valde jag faktiskt löpbandet pga hällregn ute (nej, jag är inte gjord av socker) och igår var det långa tights, jacka och vantar i grådassigt hällregn. Men jag klagar inte, det hade kunnat vara värre. 35 grader och gassande sol eller Gud förbjude, 3x10min tröskelintervaller på crosstrainer.

Väntar nog nån vecka till innan jag går på det nya träningsprogrammet och börjar om med maraträningen. Vill kunna njuta av löpningen ett tag till. Framförallt är jag inte så sugen på långa långpass med fartökningar just nu men det suget kommer förhoppningsvis tillbaka. Jag litar på min erfarenhet och min kännedom om min egna kropp, tar med mig det som funkade inför Barcelona, kryddar det med lite mera fart allt eftersom och tar sedan sikte på 2.48.48. Fram tills dess blir det kravlös rekreationslöpning och jordgubbar med visprgädde. Sen ska kroppen slimmas till ordentligt.

Vi får se hur det blir med lopp i sommar. Jag håller som sagt ögonen öppna men sätter inte upp några tidsmål. Alla mil jag springer framöver ska resultera i 2.48.48 i Berlin, ingenting annat, så eventuella lopp blir bara rena träningspass. Det blev varken Midnight Sun Marathon i Tromsö eller Skellefteå Midnight Marathon, men ett lopp som seglat upp som ett hett alternativ är Jordgubbsloppet i Jättendal om ett par veckor. Bara namnet gör ju att man blir sugen. Ryktet säger att alla deltagare bjuds på nyplockade svenska jordgubbar efter målgång. 

På det stora hela är jag nöjd med den första halvan av 2016 med perset i Barcelona i mars som den riktiga toppen. Träningsmässigt har jag sprungit betydligt mer än tidigare år och även fast jag inte fått ut det på tävlingarna i vår så känner jag att kroppen är både snabbare och uthålligare än för ett år sen, förhoppningsvis kommer det ge resultat till hösten. Jag har stora förhoppningar på nästa halva, vill bocka av sub 80 på halvmaran, 2.48 på maran såklart men framförallt vill jag vara hel. Jag väntar gärna ytterligare ett år på dom tiderna så länge jag kan springa utan att ha ont. Jag vill kunna springa 2mil distans i kvällssolen och bara njuta av det. Året om. Det är viktigare än alla tider i världen.

För övrigt så anser jag att löparstrumpor är det mest meningslösa som finns och därför borde förstöras.

/Hörs

Dagens låt: på sommaren ska man lyssna på country. Det är sen gammalt. Gärna Brad Paisley. Men Alan Jackson och Emmylou Harris funkar lika bra.

Re: start


Nu har det gått en vecka sen jag korsade mållinjen på Stockholm stadion och med facit i hand så var det ett smart beslut att inte försöka pressa på när väggen väl kom. Jag visste att det var lite av en chansning, så därför kan jag inte vara missnöjd trots att tiden inte riktigt blev vad jag hade hoppats på. Kroppen är rätt fräsch. Vilade ett par dagar efter maran och körde lite alternativt istället, crosstrainer, prehab och styrka. Gick på löpningen i onsdags och benen kändes fräscha, inga som helst spår av lördagens lopp. Kan inte vara missnöjd med det. Målsättningarna förra lördagen var att 1) springa på sub 2.50 och 2) inte gå sönder. Sub 2.50 sket sig ju som sagt ganska tidigt i loppet men gammkroppen höll ihop och för det är jag är så jävla glad. Ser verkligen fram emot alla sköna rundor nu i sommar som jag gick miste om förra året, att kunna springa för springandets skull bara för att det är skönt, kravlös löpning utan klocka eller träningsprogram. Framförallt ser jag fram emot att slippa dom fyra väggarna inne på gymmet och att rehaba medan solen skiner utanför, kommer inte sakna crosstrainern och alla psykbryt som jag fick med jämna mellanrum ifjol. Att vara skadad tar inte direkt fram dom bästa sidorna hos en, så i sommar ska jag verkligen njuta av att vara hel.

Den här veckan har vart ganska lugn men har ändå hunnit med drygt 5mils löpning. Har nyss avverkat 20km distans. Transportlöpning med ryggsäck på ryggen ut till Birsta för att plocka upp ett par jeans som jag lagt undan sen tidigare. För er som inte känner till Birsta så är det ett gigantiskt stort köpcenter utanför Sundsvall, typ störst i Sverige efter Kungens kurva och Hälla i Västerås. Försöker undvika det så mycket som möjligt, blir trött bara av att tänka på allt folk som trängs där och försöker gynna handeln inne i stan istället, men ibland måste man dit och idag var en sån dag. Senast jag var där gick en halvtimme åt på bara bilköer och att hitta parkering. Idag sprang jag dit på 36min från dörr till dörr. Transportlöpning FTW! Fick en massa konstiga blickar när jag stegade in på Birsta City i tights och t-shirt av folk som satt och käkade gräddbakelser med vispgrädde runt hela munnen. Försökte stirra tillbaka och ge dom dåligt samvete. Det kan också ha vart för att jag höll på drunkna i svett och luktade illa, jag vet inte.

Planen just nu är att ta det ganska piano ett par veckor. Jämfört med ifjol vid samma tidpunkt har jag sprungit nästan 20% mer vilket är lite väl mycket så jag tror att kroppen är i behov av lite vila innan det är dags att sätta igång träningen mot Berlin Marathon. Med vila menar jag inte att jag tänker ta löpvila helt och hållet utan istället lägga in fler vilodagar, springa färra pass och undvika intervaller ett tag, bara köra lugn och kravlös löpning helt enkelt, springa för att må bra. Sen drar jag igång med maraträningen i slutet på juni. Och då jeflar ska det springas. Nästa vecka går jag på sommarlov, sen väntar drygt 8 veckors semester. Då ska jag köra allt som jag planerade ifjol men inte kunde pga löparknät. Dubbla pass flera gånger i veckan, morgonjogg före frukost och långa trösklar i kvälssolen. Längtar redan. 

I onsdags hade vi avslutning och körde sista passet med Runacademy uppe på Södra Berget. Känns som det var igår vi drog igång första passet i minusgrader och snö, tiden har bara runnit iväg. Nästa år blir det nya ledare här i Sundsvall, jag och dom andra tackar för oss och lämnar över stafettpinnen. Det har vart roligt och lärorikt, men tagit mer tid än jag trodde och framförallt påverkat min egen träning. Tanken från början var att Runacademy dagarna skulle bli mina vilodagar men så har det inte riktigt blivit, har sprungit dit, hem och vart med under passen och det har inte blivit så mycket vila av det. Jag tror att dom flesta deltagarna har vart nöjda så jag hoppas att dom fortsätter trots att vi ledare tackar för oss.

Träffade på en försäljare från Salming uppe på parkeringen på Södra som stod och frös och visade deras nya sortiment av skor. Med tanke på hur mycket det blåste i onsdags så var vi nog dom enda som var där, kanske därför som han bjussade på gratis löparstrumpor. Strumpor är en sån där grej som man (jag) gärna drar sig för att köpa, mest för att det är så jäkla tråkigt, ungefär som att köpa kalsonger, så det var helt perfekt att komma hem med ett par nya strumpor. Gratis är alltid gott. 

Har inte planerat in några lopp i sommar men håller ögonen öppna, tävling är ju den bästa träningen. Har spanat lite på Skellefteå Midnight Marathon om ett par veckor, antingen 10km eller en halvmara, inte för att jag kommer persa på nån av distanserna men det är alltid kul att springa lopp. Vi får se om det blir av, först och främst ska jag se till att kroppen får återhämta sig lite efter att ha sprungit 2300km sen nyår.

/Hörs 

Dagens låt: en av årets bästa plattor, lite bortglömd men perfekt för sommaren. Skön alternativ pop med snygga gitarrer och saxsolon. Kolla genast upp!

ASICS Stockholm Marathon – Race Report


Idag gjorde jag ett allvarligt försök på 2.48. Det var på förhand kanske inte världens bästa förutsättningar för det med gassande sol och stundtals ganska blåsigt, dessutom på en bana som jag vet att jag har problem med, men man måste våga för att vinna och idag vågade jag. Tyvärr höll det inte. Som jag skrev i förra inlägget; marathon kan vara brutalt och det fick jag erfara idag. Jag chansade, öppnade lite fortare än planerat för att ha lite marginal, låg enligt plan fram till 26-27km men nånstans ute på Djurgården kom verkligheten ikapp, där bonkade jag så hårt och brutalt att jag inte riktigt fattade vad som hände, har aldrig vart med om en liknande soppatorsk tidigare. Insåg direkt att loppet var kört. Och istället för att revidera slutmålet till 2.54, 2.57 eller nåt annat så la jag alla sluttider åt sidan och tänkte bara på att försöka ta mig i mål med så lite slitage på kroppen som möjligt. Och det gjorde jag. Varvade gång med löpning och ramlade in på 3.04, sjukt nöjd med hyfsat fräscha ben. Att svänga in på stadion och korsa mållinjen var magiskt trots att det var långt ifrån nåt PB, att springa 42,2km är alltid en bedrift oavsett sluttid.

Jag kom ner till Stockholm igår eftermiddag och möttes av en tryckande värmebölja som kändes äckligt jobbig. Hade bokat bord på Paolo Robertos hak Panefresco så jag begav mig direkt dit och laddade upp med pizza som sig bör inför en mara. Forsatte den sista uppladdningen med chips och Vitargo carboloader på kvällen som inte var nån höjdarkombo. Det kändes som det var åska i luften men det bröt aldrig ut över Solna så jag var lite orolig när jag gick och la mig att väderomslaget inte skulle hinna komma.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kände mig hyfsat utvilad och temperaturen hade sjunkit. Nu återstod bara dom sista små förberedelserna. Frulle, fixa nummerlappen, bestämma kläder, smörja in känsliga områden och tejpa bröstvårtorna. Kl 10.20 lämnade vi Solna med sikte på Stadion.



Det gick hyfsat att smidigt att komma fram, inte så mycket folk som befarat på tunnelbanan. Det första som slog mig när jag kom upp vid Stadion var att det blåste en hel del och att det var riktigt varmt i solen. Började känna nervositeten smyga sig på. Hade gott om tid att värma upp, slängde in klädpåsen och började jogga upp bakom Östermalms IP, 10min jogg och några stegringar innan det var dags att bege sig till startgrupp B. Benen kändes bra och inga känningar av vare sig löparknä eller vad.

Träffade på en hel del bekanta ansikten och hejade på folk till höger och vänster, positionerade mig rätt lång fram och kände mig redo. När startskottet ljöd kom jag iväg bra, sick sackade lite men hade fri väg ganska tidigt. Första kilometern gick alldeles för fort på 3.46, i normala fall hade jag dragit ner på tempot men där och då bestämde jag mig för att åtminstone köra på första femman lite fortare för att sen dra ner farten vid Slussen. Passerade första femman på 19.24 och strax efter fick syn på min kollega Micke från Sundsvall som stod och ropade på mig och fick massa energi av det. 

Ute på Söder Mälarstrand kom jag ikapp Mange Wik från Örnsköldsvik som öppnat rätt hårt, sa till honom att det nog gick lite för fort och då drog vi ner farten något och la oss sen brevid varandra och hjälpte varandra att hålla farten. Kände på väg upp för Västerbron att det var dumt att försöka hålla samma fart, tog det lite lugnare uppför och passerade sen milen på Norr Mälarstrand på 39.25, hyfsat fräsch med en bra känsla. Vägen upp till Stadion från stan kändes bra och när jag kom ut på Valhallavägen igen tog jag min första gel och det var som att trycka på en turboknapp. 15km passerades på 59.55 och nu väntade en ganska lätt femma ut på Gärdet, fortfarande med en bra känsla.

När jag passerade halvmaran på 1.24 tänkte jag att nu har jag gett mig själv chansen, jag har vågat öppna för 2.48, nu får vi se om det håller hela vägen. Djurgården var precis så tråkig som den alltid är, hamnade dessutom själv vissa partier som var mentalt jobbigt. Lyckades ändå hålla farten även om kuperingen började kännas. Tog en ny gel men fick inte samma skjuts av den som tidigare. När jag passerade Manilla skolan började dom första tecknen på trötthet komma, femman fram till 25km gick på 20.34 så jag tappade inte överdrivet mycket men nånstans strax före Gröna Lund bonkade jag så hårt att jag inte riktigt hann förstå vad som hände. Kroppen slutade svara och ville inte lyda, började se suddigt och kände mig bara allmänt yr. Mange sprang förbi och peppade men jag hade ingenting att sätta emot. Stannade upp och drog efter andan. Insåg ganska fort att jag både sprungit in i en vägg av betong och blivit träffad av en hammare samtidigt. Stod still i nån minut, insåg att drömmålet var kört och att kroppen inte skulle mäkta med ett försök att jaga ikapp. Istället tog jag beslutet att försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, slängde alla tankar på sluttid åt sidan.

Det var ganska befriande att ta det beslutet. Till en början kändes det jobbigt att bara jogga, gick vid varje vätskestation och tog små gångpauser fram till slussen. Ute på Söder Mälarstrand började jag hitta nån form av styrfart, blev omsprungen av rätt många som gav peppande ord men det kändes skönt att ha tagit beslutet att inte bry sig om sluttid och börja försöka jaga ikapp. Gick upp för Västerbron andra varvet och blev omsprungen av brorsan där, nere på Norr Mälstrand svischade Gabriel förbi och sedan alla sub3 farthållare. Vasagatan var tung, började räkna med ett sluttid kring 3.20 med tanke på alla gångpauser jag tog, men ju närmre mål jag kom desto lättare kändes det. Sista biten kändes ganska lätt faktiskt och jag sprang faktiskt om en del folk. Passerde 40km på 2.54 och tänkte att det blir ju inte en katastrof tid i alla fall. Svängde in på Stadion och översköljdes av massa lyckokänslor, fan vad gött. Passerade mållinjen på 3.04 och kände mig sjukt nöjd och framförallt riktigt fräsch i kroppen, trippade med lätta steg ner för trapporna till Östermalms IP.

Stockholm Marathon ska ha verkligen cred för servicen efter målgång, det är helt outstanding och där har många andra stora lopp nånting att lära sig. I Paris fick man lite frukt, i New York ett äpple och i Rotterdam ingenting. I Stockholm väntar en buffe av det man allra helst vill ha efter en mara; folköl, varmkorv och kanelbullar.


Stannade kvar ett tag i gräset på ÖIP, hejade på folk och njöt av solen. Vädret idag var inte så illa som jag hade trott, det var varmt, i solen alldeles för varmt och det blåste lite för mycket vissa partier men jag kan absolut inte skylla på vädret. Jag drog en rövare och öppnade för hårt, det höll inte den här gången men nu i efterhand är jag ändå nöjd med att jag vågade försöka. Det höll inte den här gången men jag gav det en chans. Jag tog mig i mål, är hel och känner mig fräsch. Mer än så kan man inte begära. Det var en bra dag och även om jag inte är nån större fantast av bansträckningen så är det alltid lika trevligt att springa Stockholm Marathon. Det är ju trots allt hemmaplan och Stockholm är en fantastiskt vacker stad att springa marathon i.

/Hörs

Pushing limits 2


Mitt sista inlägg inför Stockholm Marathon ifjol har jag för mig att jag döpte till ”pushing limits”, det gick ju helt okej då så varför frångå ett vinnande koncept. För pushing limits är precis vad jag planerar att göra på lördag om jag får vara hel fram tills dess. På lördag när jag ställer mig på startlinjen så blir det min trettonde start i marathonsammanhang. Även om det finns dom som gjort betydligt fler maror än mig, så börjar jag känna mig rutinerad. Jag vet vad som väntar och vad som komma skall. Jobbet är gjort och jag är redo. Redo att omfamna smärtan och borra ner huvudet så långt ner i källaren man kan komma. Bita ihop, tugga på och göra tröttheten till min bästa vän. Jag ser verkligen fram emot att få kämpa mot smärtan den sista biten, en smärta som jag vet kommer att komma förr eller senare, för då vet jag också att jag är nära, nära att spränga nya gränser och ta nästa steg mot nånting just nu okänt men förhoppningsvis helt fantastiskt.

Vaden är hel och håller för löpning. Tre vilodagar förra veckan gjorde sitt. Sista längre passet på 20km i söndags flöt på utan känningar och i måndags testade jag tävlingsfarten, 2x3km i 3.55-fart, lite fortare än planerat men med marathon ansträngning, också det utan känningar med en lätt känsla. Vilodag igår och idag har jag nyss kört det sista riktiga passet i värmebölja. Att springa idag var som att springa rakt in i en vägg. Hoppas verkligen att väderprognoserna har rätt när dom säger att värmeböljan ska lägga sig lagom till lördag för i den här värmen kommer det vara hopplöst att prestera. Värmen till trots kändes det bra fram till sista kilometern då jag helt plötsligt kände en svidande känsla på utsidan av knät som sen eskalerade till ett hugg, inte helt olik känslan från ifjol på Strandvägen som resulterade i 2 månaders rehab. Stannade direkt och började fundera på om jag verkligen hade känt det jag precis kände eller om jag bara inbillade mig? Sprang vidare men kunde inte skaka bort känslan. Kanske är jag bara extra försiktig och känner efter för mycket? Nu en timme senare tycker jag fortfarande att det känns konstigt, ingen smärta, bara konstigt. Fick tag på en tid hos naprapaten direkt imorn bitti så förhoppningsvis får jag svar på om det var inbillning eller inte då. Orkar inte ens bli upprörd eller arg längre. Det är vad det är. Förhoppningsvis bara noja, i värsta fall ett löparknä. That’s life! 

Just nu utgår jag i alla fall från att jag kommer stå på startlinjen på lördag redo att göra mitt livs lopp. Därmed blir den officiella målsättningen att putsa perset från Barcelona tidigare i vår. Jag ska göra ett seriöst försök på sub2.50 men är det nåt jag lärt mig av mina tidigare maror så är det att det inte finns nånting som heter heter att ”ställa ut skorna” när det kommer till marathon. Oavsett hur rutinerad man är, hur många maror man gjort eller hur bra form man är i så lever varje lopp sitt eget liv. Marathon är nyckfullt. Det kan kännas hur bra som helst i 33km bara för att skita sig fullständigt sista biten eller tvärtom. Kroppen kan gå sönder, magen paja eller värmen ta ut sin rätt. Det är en av anledningarna till varför jag älskar marathon så det är med stor respekt och ödmjukhet som jag ger mig på sub2.50 på lördag.

Känslan just nu är att jag är i nånting som skulle kunna vara en riktig formtopp, har nog aldrig känt mig så här stark, snabb och uthållig på en och samma gång, det känns verkligen som om kroppen kunnat absorbera träningen i år på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Egentligen tror jag inte att det specifikt är årets träning som gör att jag känner mig starkare utan snarare kontinuiteten jag haft de senaste 10 åren som äntligen ger resultat. Jag fick inte ut det jag ville på Kungsholmen Runt eller i Luleå, så oavsett sluttid på lördag så vill jag i alla fall känna att jag gjorde mitt bästa och fick ut allt som fanns i kroppen för dagen. Då kommer jag vara nöjd. Men just nu nu finns det inte så mycket mer å göra mer än att vila benen, fylla på med kolhydrater, hoppas på bra löparväder och framförallt, invänta morgondagens naprapatbesök och hoppas på att han åtminstone ger mig en chans att kunna få göra ett ärligt försök att spränga nya gränser på lördag.

/Hörs

Dagens låt: Joe Espositos You’re the best känns lite uttjatad vid det här laget så det får bli uppladdning till tonerna av en annan 80-tals klassiker.

Ofrivillig löpvila


Den värsta besvikelsen efter debaklet i Luleå gick över rätt fort. Den största besvikelsen låg egentligen i det faktum att det lär dröja ett tag innan jag får en ny sub80 chans, har inte planerat in någon snabb halvmara den närmsta framtiden så det hade vart så jäkla skönt att få komma hem med ett nytt PB på den distansen men det är bara glömma och gå vidare och istället ta sikte mot Asics Stockholm Marathon. Mina hård ord här på bloggen direkt efter loppet, som delvis skrevs i affekt, uppmärksammades av Norrbottens Kuriren dagen efter. Känd från tidningen, alltid nåt. Även en inställd konsert är ju en konsert som Ulf Lundell så fint uttryckte det. Luleå, allt är glömt och förlåtet, det finns nog en stor chans att jag kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt försök om jag inte fixat sub80 innan dess, bara ni lovar att bjuda på samma perfekta löparväder som i år och har en flaggvakt vid korsningen så jag inte springer fel igen. 

PB på halvmaran eller inte, ni som följt mig här det senaste året vet ju att det är marathon som är min grej så förhoppningsvis får jag revanschera mig nästa vecka. Om jag kommer till start det vill säga, men mer om det längre ner. Planen från början var ju att blåsa ur allt som fanns i kroppen i Luleå för att sedan springa ASM hyfsat kontrollerat utan att gå för fullt, allt för att kunna komma igång med träningen inför Berlin Marathon i god tid, som ju är årets stora höjdpunkt. Nu blev det inte så. Men eftersom jag känner att formen är bra, riktigt jävla bra till och med (ursäkta språket), så bestämde jag mig i bilen hem från Luleå att inte vaska formen utan istället gå för fullt i Stockholm och göra ett nytt försök på sub 2.50 även om det kommer kräva tre veckors återhämtning. Never waste good legs! Jag känner att jag är i betydligt bättre form nu än inför Barcelona så helt omöjligt tror jag inte att det är även om Stockholm är en lite tuffare bana.

Sprang mitt sista långpass i söndags men kortade ner det en aning för att det inte skulle slita allt för mycket. Jag har kört långpass på 30km eller mer kontinuerligt hela året nästan varje vecka bortsett från tävlingsveckor och direkt efter Barcelona så uthålligheten finns. Den senaste månaden har jag även fått till rätt många bra fartpass så känslan är att jag tagit ett ganska stort steg framåt i år även om jag inte riktigt fått ut det på de tävlingar jag sprungit nu i vår. Därför känns det riktigt jävla surt (ursäkta språket igen) att jag återigen inför en mara åker på ett (eventuellt) bakslag. Just nu är det höger vad som spökar, samma vad som brast innan Berlin Marathon i höstas. Den här gången får jag dock kanske skylla mig själv.

I onsdags körde vi 200-ingar på bana med Runacademy. Jag flöt med i de bakre leden och peppade deltagarna, men trots det blev det ju inte direkt nåt återhämtade pass för egen del som var tanken från början. Inför den sista tvåhundringen tryckte jag och Micke (en av de andra ledarna) på rätt bra och klockade den på 28s. Kan inte komma ihåg senast jag sprang i den farten. Kände direkt att det var en dålig idé för jag hade planerat att springa ett eget kvalitetspass senare på kvällen. Några timmar senare efter lite mat och ombyte var jag redo och stack ut för ett tempopass. Planen var 10km tröskel. Baksidorna var lite strama men började mata på och hittade ganska omgående en bra flytfart med en bra känsla. Klockade milen på 37.56 och kände mig riktigt nöjd efteråt med känslan, hårt men kontrollerat. Absolut inget dregel och heller inget huvud på sned. Joggade hem, käkade en påse chips och somnade nöjd. På morgonen var vaderna stela som kevlar. ”Träningsvärk, gött” var den första tanken. Efter jobbet hade jag tänkt lugn återhämtande distans men kände ganska direkt att det var en dålig idé, vaderna var om möjligt ännu stelare så det fick bli crosstrainer. Imorse när jag vaknade var framförallt höger vad fortfarande lika stel. Tryckte lite på den och kände genast en smärta som gav ilningar längs ryggraden, en riktigt dålig känsla.

Det positiva: jag tror inte att det är en bristning. Dels därför att den i så fall borde ha kommit i samband med passet, kände ingenting under löpningen och inte heller efter. Dessutom vet jag hur en bristning känns eftersom jag åkte på två sånna i höstas, då kunde jag inte göra en tåhävning eller rulla på foamrollern utan smärta, det kan jag nu och känslan är inte densamma. Det negativa: vaden är sjukt stel, det gör ont när jag trycker på den – det känns ungefär som om nån sparkat mig hårt på vaden med stålhetta – men framförallt känns det som om nåt är fel, att det inte bara är vanlig träningsvärk. Hela vaden känns bara allmänt tung. Den här gången sitter smärtan ganska högt upp på vaden, nästan vid knävecket. Jag testade några stapplande löpsteg idag på jobbet i korridorerna och det kändes okej, fick ingen smärta av att belasta den, men ändå känns det konstigt.

Det fick bli crosstrainer idag också, deja vu från förra sommaren all over again. Suck. Men imorn ska jag i alla fall testa att springa och jag håller tummarna för att den känns bra när jag vaknar imorgon bitti. 70min crosstrainer är ingen höjdare men jag är nöjd med att jag tog det mogna beslutet att inte springa idag heller. Körde istället ett progressivt pass och fick upp pulsen rätt bra på slutet men helvette vad tråkigt det är. Lyssnade på senaste avsnittet av maratonpodden under tiden med Anna Rahm som gäst. Vi gick i samma klass från ettan till nian och växte upp i Obbola utanför Umeå så det var riktigt kul att få höra henne prata löpning. På den tiden när hon var som bäst och sprang VM och EM för Sverige hade jag inte riktigt fattat grejen med att springa och tyckte mest det var konstigt att man frivilligt sprang 42,2km. I sommar ska vi ha en klassåterträff, då ska jag pumpa henne på alla tips hon har.

Jag ber till Gudarna att vaden repar sig i tid och att det inte är nån större fara med den, mest för att formen som sagt känns riktigt jävla bra och för att ett PB inte är orimligt men skulle den inte hinna bli bra i tid så är det inte hela världen att kasta in handduken även om en DNF alltid är surt. Trots allt så är det till hösten som jag ska vara i mitt livs form, det är i Berlin jag ska komma in på 2.48.47 och jag har ingen lust att gå skadad den här sommaren igen. Sommaren 2015 var ett helvette, det ska sommaren 2016 inte bli.

/Hörs

Dagens låt: det här är utan tvekan årets skiva utan konkurrens. På ett sätt var det tur att dom redan aviserat slutet långt innan den släpptes för jag har svårt å se hur dom skulle kunna toppa det här även om dom fortsatt. Och då är jag egentligen ingen diehard Kent-fan. Jag kommer ihåg när dom släppte Vapen & Ammunition 2002, jag skulle gå på Rocks i Eskilstuna och köpa en Pain of Salvation skiva men blev inte insläppt för det var så sjukt mycket folk där. Anledning? Kent var där och signerade skivor. Kom ihåg att jag tänkte ”jävla skit band, vem fan lyssnar på Kent?”