Idag gjorde jag ett allvarligt försök på 2.48. Det var på förhand kanske inte världens bästa förutsättningar för det med gassande sol och stundtals ganska blåsigt, dessutom på en bana som jag vet att jag har problem med, men man måste våga för att vinna och idag vågade jag. Tyvärr höll det inte. Som jag skrev i förra inlägget; marathon kan vara brutalt och det fick jag erfara idag. Jag chansade, öppnade lite fortare än planerat för att ha lite marginal, låg enligt plan fram till 26-27km men nånstans ute på Djurgården kom verkligheten ikapp, där bonkade jag så hårt och brutalt att jag inte riktigt fattade vad som hände, har aldrig vart med om en liknande soppatorsk tidigare. Insåg direkt att loppet var kört. Och istället för att revidera slutmålet till 2.54, 2.57 eller nåt annat så la jag alla sluttider åt sidan och tänkte bara på att försöka ta mig i mål med så lite slitage på kroppen som möjligt. Och det gjorde jag. Varvade gång med löpning och ramlade in på 3.04, sjukt nöjd med hyfsat fräscha ben. Att svänga in på stadion och korsa mållinjen var magiskt trots att det var långt ifrån nåt PB, att springa 42,2km är alltid en bedrift oavsett sluttid.

Jag kom ner till Stockholm igår eftermiddag och möttes av en tryckande värmebölja som kändes äckligt jobbig. Hade bokat bord på Paolo Robertos hak Panefresco så jag begav mig direkt dit och laddade upp med pizza som sig bör inför en mara. Forsatte den sista uppladdningen med chips och Vitargo carboloader på kvällen som inte var nån höjdarkombo. Det kändes som det var åska i luften men det bröt aldrig ut över Solna så jag var lite orolig när jag gick och la mig att väderomslaget inte skulle hinna komma.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kände mig hyfsat utvilad och temperaturen hade sjunkit. Nu återstod bara dom sista små förberedelserna. Frulle, fixa nummerlappen, bestämma kläder, smörja in känsliga områden och tejpa bröstvårtorna. Kl 10.20 lämnade vi Solna med sikte på Stadion.

Det gick hyfsat att smidigt att komma fram, inte så mycket folk som befarat på tunnelbanan. Det första som slog mig när jag kom upp vid Stadion var att det blåste en hel del och att det var riktigt varmt i solen. Började känna nervositeten smyga sig på. Hade gott om tid att värma upp, slängde in klädpåsen och började jogga upp bakom Östermalms IP, 10min jogg och några stegringar innan det var dags att bege sig till startgrupp B. Benen kändes bra och inga känningar av vare sig löparknä eller vad.

Träffade på en hel del bekanta ansikten och hejade på folk till höger och vänster, positionerade mig rätt lång fram och kände mig redo. När startskottet ljöd kom jag iväg bra, sick sackade lite men hade fri väg ganska tidigt. Första kilometern gick alldeles för fort på 3.46, i normala fall hade jag dragit ner på tempot men där och då bestämde jag mig för att åtminstone köra på första femman lite fortare för att sen dra ner farten vid Slussen. Passerade första femman på 19.24 och strax efter fick syn på min kollega Micke från Sundsvall som stod och ropade på mig och fick massa energi av det. 

Ute på Söder Mälarstrand kom jag ikapp Mange Wik från Örnsköldsvik som öppnat rätt hårt, sa till honom att det nog gick lite för fort och då drog vi ner farten något och la oss sen brevid varandra och hjälpte varandra att hålla farten. Kände på väg upp för Västerbron att det var dumt att försöka hålla samma fart, tog det lite lugnare uppför och passerade sen milen på Norr Mälarstrand på 39.25, hyfsat fräsch med en bra känsla. Vägen upp till Stadion från stan kändes bra och när jag kom ut på Valhallavägen igen tog jag min första gel och det var som att trycka på en turboknapp. 15km passerades på 59.55 och nu väntade en ganska lätt femma ut på Gärdet, fortfarande med en bra känsla.

När jag passerade halvmaran på 1.24 tänkte jag att nu har jag gett mig själv chansen, jag har vågat öppna för 2.48, nu får vi se om det håller hela vägen. Djurgården var precis så tråkig som den alltid är, hamnade dessutom själv vissa partier som var mentalt jobbigt. Lyckades ändå hålla farten även om kuperingen började kännas. Tog en ny gel men fick inte samma skjuts av den som tidigare. När jag passerade Manilla skolan började dom första tecknen på trötthet komma, femman fram till 25km gick på 20.34 så jag tappade inte överdrivet mycket men nånstans strax före Gröna Lund bonkade jag så hårt att jag inte riktigt hann förstå vad som hände. Kroppen slutade svara och ville inte lyda, började se suddigt och kände mig bara allmänt yr. Mange sprang förbi och peppade men jag hade ingenting att sätta emot. Stannade upp och drog efter andan. Insåg ganska fort att jag både sprungit in i en vägg av betong och blivit träffad av en hammare samtidigt. Stod still i nån minut, insåg att drömmålet var kört och att kroppen inte skulle mäkta med ett försök att jaga ikapp. Istället tog jag beslutet att försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, slängde alla tankar på sluttid åt sidan.

Det var ganska befriande att ta det beslutet. Till en början kändes det jobbigt att bara jogga, gick vid varje vätskestation och tog små gångpauser fram till slussen. Ute på Söder Mälarstrand började jag hitta nån form av styrfart, blev omsprungen av rätt många som gav peppande ord men det kändes skönt att ha tagit beslutet att inte bry sig om sluttid och börja försöka jaga ikapp. Gick upp för Västerbron andra varvet och blev omsprungen av brorsan där, nere på Norr Mälstrand svischade Gabriel förbi och sedan alla sub3 farthållare. Vasagatan var tung, började räkna med ett sluttid kring 3.20 med tanke på alla gångpauser jag tog, men ju närmre mål jag kom desto lättare kändes det. Sista biten kändes ganska lätt faktiskt och jag sprang faktiskt om en del folk. Passerde 40km på 2.54 och tänkte att det blir ju inte en katastrof tid i alla fall. Svängde in på Stadion och översköljdes av massa lyckokänslor, fan vad gött. Passerade mållinjen på 3.04 och kände mig sjukt nöjd och framförallt riktigt fräsch i kroppen, trippade med lätta steg ner för trapporna till Östermalms IP.

Stockholm Marathon ska ha verkligen cred för servicen efter målgång, det är helt outstanding och där har många andra stora lopp nånting att lära sig. I Paris fick man lite frukt, i New York ett äpple och i Rotterdam ingenting. I Stockholm väntar en buffe av det man allra helst vill ha efter en mara; folköl, varmkorv och kanelbullar.

Stannade kvar ett tag i gräset på ÖIP, hejade på folk och njöt av solen. Vädret idag var inte så illa som jag hade trott, det var varmt, i solen alldeles för varmt och det blåste lite för mycket vissa partier men jag kan absolut inte skylla på vädret. Jag drog en rövare och öppnade för hårt, det höll inte den här gången men nu i efterhand är jag ändå nöjd med att jag vågade försöka. Det höll inte den här gången men jag gav det en chans. Jag tog mig i mål, är hel och känner mig fräsch. Mer än så kan man inte begära. Det var en bra dag och även om jag inte är nån större fantast av bansträckningen så är det alltid lika trevligt att springa Stockholm Marathon. Det är ju trots allt hemmaplan och Stockholm är en fantastiskt vacker stad att springa marathon i.

/Hörs

Hej!

Nu har vi grinat & grubblat klart. Självömkan klär ingen plus det leder ingen vart. Jo, lite extra kärlek får man från mamma men that´s it. Ska man vara helt ärlig så säger hon ”Bra slag” även när man skickar golfbollen för tredje gången i rad ner i samma vattenhinder.

Såhär blir det nu för Sveriges envisaste triathlet. Jag kör Vansbro som planerat men nu även Kalmar. Va fan, man får ändra sig!! Är ju trots allt bara en människa även om min son har under mina bästa stunder jämför mig med Batman & Hulken. Samma son blev extremt besviken då han såg sin Hawaiisemester brinna upp i Sydafrika – so this one is for you Hector.

Planen är träna mig snabb till SM i Vansbro, köra där så gott jag kan men ambitionsnivån är nu sänkt något. Är ändå för långsam för kriga om topplaceringarna. Blir ingen längre taper innan eller vila efter utan fullt fokus på Kalmar. Primärt är det fokus hålla sig skadefri samt höja nivån på alla tre grenar. Formmässigt siktar jag på kunna vara god för en 60 minuters sim. Låga 4:40h cykel med en avslutande 3:05-3:10 mara. Betyder inte jag kommer göra just det men det är den formen som måste finnas där. Inbillar mig jag hade det i SA innan jag dök ner i kravallstaketet. Måste bara locka fram det igen utan gå sönder under tiden.

Hur gör man då i detalj kanske ni undrar?!

Simning – simma oftare samt INTE slarva med tekniken. Duh!

Cykel – Inte skolka från +4h passen samt två riktigt elaka kvalitetspass i veckan. Ett tröskel resp ett Tempo. Kommer försöka ligga runt 30 mil i veckan över en 6 veckors period. Två veckor med en extra boost mot slutet. Kalmars cykelbana är inte snäll mot lågwattare.

Löpning – Snitta 65-75 kilometer med endast ett renodlat kvalitetspass i veckan. Lägger sannolikt in avsnitt i tävlingsfart på några distanspass men försöka skona kroppen från för mycket slitage. En IM mara innehåller ändå inga hastigheter så överfart känns som fel fokus.

Material – Ett patronbälte av ventilförlängare, morfin, Downhillhjälm med inbyggd Airbag, två doser penicillin samt Tårgas om jag skulle simma in i ett stim maneter. Bäst ha en följebil med extracykel, akutläkare samt mekaniker. Man vet aldrig?!

Alltså – Det här året blev precis så som det inte skulle bli. Det är nog definitionen av denna idrott, säg någon som lyckats med exakt det han eller hon trodde?!

Dummast vinner!

M Nelker

Mitt sista inlägg inför Stockholm Marathon ifjol har jag för mig att jag döpte till ”pushing limits”, det gick ju helt okej då så varför frångå ett vinnande koncept. För pushing limits är precis vad jag planerar att göra på lördag om jag får vara hel fram tills dess. På lördag när jag ställer mig på startlinjen så blir det min trettonde start i marathonsammanhang. Även om det finns dom som gjort betydligt fler maror än mig, så börjar jag känna mig rutinerad. Jag vet vad som väntar och vad som komma skall. Jobbet är gjort och jag är redo. Redo att omfamna smärtan och borra ner huvudet så långt ner i källaren man kan komma. Bita ihop, tugga på och göra tröttheten till min bästa vän. Jag ser verkligen fram emot att få kämpa mot smärtan den sista biten, en smärta som jag vet kommer att komma förr eller senare, för då vet jag också att jag är nära, nära att spränga nya gränser och ta nästa steg mot nånting just nu okänt men förhoppningsvis helt fantastiskt.

Vaden är hel och håller för löpning. Tre vilodagar förra veckan gjorde sitt. Sista längre passet på 20km i söndags flöt på utan känningar och i måndags testade jag tävlingsfarten, 2x3km i 3.55-fart, lite fortare än planerat men med marathon ansträngning, också det utan känningar med en lätt känsla. Vilodag igår och idag har jag nyss kört det sista riktiga passet i värmebölja. Att springa idag var som att springa rakt in i en vägg. Hoppas verkligen att väderprognoserna har rätt när dom säger att värmeböljan ska lägga sig lagom till lördag för i den här värmen kommer det vara hopplöst att prestera. Värmen till trots kändes det bra fram till sista kilometern då jag helt plötsligt kände en svidande känsla på utsidan av knät som sen eskalerade till ett hugg, inte helt olik känslan från ifjol på Strandvägen som resulterade i 2 månaders rehab. Stannade direkt och började fundera på om jag verkligen hade känt det jag precis kände eller om jag bara inbillade mig? Sprang vidare men kunde inte skaka bort känslan. Kanske är jag bara extra försiktig och känner efter för mycket? Nu en timme senare tycker jag fortfarande att det känns konstigt, ingen smärta, bara konstigt. Fick tag på en tid hos naprapaten direkt imorn bitti så förhoppningsvis får jag svar på om det var inbillning eller inte då. Orkar inte ens bli upprörd eller arg längre. Det är vad det är. Förhoppningsvis bara noja, i värsta fall ett löparknä. That’s life! 

Just nu utgår jag i alla fall från att jag kommer stå på startlinjen på lördag redo att göra mitt livs lopp. Därmed blir den officiella målsättningen att putsa perset från Barcelona tidigare i vår. Jag ska göra ett seriöst försök på sub2.50 men är det nåt jag lärt mig av mina tidigare maror så är det att det inte finns nånting som heter heter att ”ställa ut skorna” när det kommer till marathon. Oavsett hur rutinerad man är, hur många maror man gjort eller hur bra form man är i så lever varje lopp sitt eget liv. Marathon är nyckfullt. Det kan kännas hur bra som helst i 33km bara för att skita sig fullständigt sista biten eller tvärtom. Kroppen kan gå sönder, magen paja eller värmen ta ut sin rätt. Det är en av anledningarna till varför jag älskar marathon så det är med stor respekt och ödmjukhet som jag ger mig på sub2.50 på lördag.

Känslan just nu är att jag är i nånting som skulle kunna vara en riktig formtopp, har nog aldrig känt mig så här stark, snabb och uthållig på en och samma gång, det känns verkligen som om kroppen kunnat absorbera träningen i år på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Egentligen tror jag inte att det specifikt är årets träning som gör att jag känner mig starkare utan snarare kontinuiteten jag haft de senaste 10 åren som äntligen ger resultat. Jag fick inte ut det jag ville på Kungsholmen Runt eller i Luleå, så oavsett sluttid på lördag så vill jag i alla fall känna att jag gjorde mitt bästa och fick ut allt som fanns i kroppen för dagen. Då kommer jag vara nöjd. Men just nu nu finns det inte så mycket mer å göra mer än att vila benen, fylla på med kolhydrater, hoppas på bra löparväder och framförallt, invänta morgondagens naprapatbesök och hoppas på att han åtminstone ger mig en chans att kunna få göra ett ärligt försök att spränga nya gränser på lördag.

/Hörs

Dagens låt: Joe Espositos You’re the best känns lite uttjatad vid det här laget så det får bli uppladdning till tonerna av en annan 80-tals klassiker.