Pushing limits 2

Den värsta besvikelsen efter debaklet i Luleå gick över rätt fort. Den största besvikelsen låg egentligen i det faktum att det lär dröja ett tag innan jag får en ny sub80 chans, har inte planerat in någon snabb halvmara den närmsta framtiden så det hade vart så jäkla skönt att få komma hem med ett nytt PB på den distansen men det är bara glömma och gå vidare och istället ta sikte mot Asics Stockholm Marathon. Mina hård ord här på bloggen direkt efter loppet, som delvis skrevs i affekt, uppmärksammades av Norrbottens Kuriren dagen efter. Känd från tidningen, alltid nåt. Även en inställd konsert är ju en konsert som Ulf Lundell så fint uttryckte det. Luleå, allt är glömt och förlåtet, det finns nog en stor chans att jag kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt försök om jag inte fixat sub80 innan dess, bara ni lovar att bjuda på samma perfekta löparväder som i år och har en flaggvakt vid korsningen så jag inte springer fel igen. 

PB på halvmaran eller inte, ni som följt mig här det senaste året vet ju att det är marathon som är min grej så förhoppningsvis får jag revanschera mig nästa vecka. Om jag kommer till start det vill säga, men mer om det längre ner. Planen från början var ju att blåsa ur allt som fanns i kroppen i Luleå för att sedan springa ASM hyfsat kontrollerat utan att gå för fullt, allt för att kunna komma igång med träningen inför Berlin Marathon i god tid, som ju är årets stora höjdpunkt. Nu blev det inte så. Men eftersom jag känner att formen är bra, riktigt jävla bra till och med (ursäkta språket), så bestämde jag mig i bilen hem från Luleå att inte vaska formen utan istället gå för fullt i Stockholm och göra ett nytt försök på sub 2.50 även om det kommer kräva tre veckors återhämtning. Never waste good legs! Jag känner att jag är i betydligt bättre form nu än inför Barcelona så helt omöjligt tror jag inte att det är även om Stockholm är en lite tuffare bana.

Sprang mitt sista långpass i söndags men kortade ner det en aning för att det inte skulle slita allt för mycket. Jag har kört långpass på 30km eller mer kontinuerligt hela året nästan varje vecka bortsett från tävlingsveckor och direkt efter Barcelona så uthålligheten finns. Den senaste månaden har jag även fått till rätt många bra fartpass så känslan är att jag tagit ett ganska stort steg framåt i år även om jag inte riktigt fått ut det på de tävlingar jag sprungit nu i vår. Därför känns det riktigt jävla surt (ursäkta språket igen) att jag återigen inför en mara åker på ett (eventuellt) bakslag. Just nu är det höger vad som spökar, samma vad som brast innan Berlin Marathon i höstas. Den här gången får jag dock kanske skylla mig själv.

I onsdags körde vi 200-ingar på bana med Runacademy. Jag flöt med i de bakre leden och peppade deltagarna, men trots det blev det ju inte direkt nåt återhämtade pass för egen del som var tanken från början. Inför den sista tvåhundringen tryckte jag och Micke (en av de andra ledarna) på rätt bra och klockade den på 28s. Kan inte komma ihåg senast jag sprang i den farten. Kände direkt att det var en dålig idé för jag hade planerat att springa ett eget kvalitetspass senare på kvällen. Några timmar senare efter lite mat och ombyte var jag redo och stack ut för ett tempopass. Planen var 10km tröskel. Baksidorna var lite strama men började mata på och hittade ganska omgående en bra flytfart med en bra känsla. Klockade milen på 37.56 och kände mig riktigt nöjd efteråt med känslan, hårt men kontrollerat. Absolut inget dregel och heller inget huvud på sned. Joggade hem, käkade en påse chips och somnade nöjd. På morgonen var vaderna stela som kevlar. ”Träningsvärk, gött” var den första tanken. Efter jobbet hade jag tänkt lugn återhämtande distans men kände ganska direkt att det var en dålig idé, vaderna var om möjligt ännu stelare så det fick bli crosstrainer. Imorse när jag vaknade var framförallt höger vad fortfarande lika stel. Tryckte lite på den och kände genast en smärta som gav ilningar längs ryggraden, en riktigt dålig känsla.

Det positiva: jag tror inte att det är en bristning. Dels därför att den i så fall borde ha kommit i samband med passet, kände ingenting under löpningen och inte heller efter. Dessutom vet jag hur en bristning känns eftersom jag åkte på två sånna i höstas, då kunde jag inte göra en tåhävning eller rulla på foamrollern utan smärta, det kan jag nu och känslan är inte densamma. Det negativa: vaden är sjukt stel, det gör ont när jag trycker på den – det känns ungefär som om nån sparkat mig hårt på vaden med stålhetta – men framförallt känns det som om nåt är fel, att det inte bara är vanlig träningsvärk. Hela vaden känns bara allmänt tung. Den här gången sitter smärtan ganska högt upp på vaden, nästan vid knävecket. Jag testade några stapplande löpsteg idag på jobbet i korridorerna och det kändes okej, fick ingen smärta av att belasta den, men ändå känns det konstigt.

Det fick bli crosstrainer idag också, deja vu från förra sommaren all over again. Suck. Men imorn ska jag i alla fall testa att springa och jag håller tummarna för att den känns bra när jag vaknar imorgon bitti. 70min crosstrainer är ingen höjdare men jag är nöjd med att jag tog det mogna beslutet att inte springa idag heller. Körde istället ett progressivt pass och fick upp pulsen rätt bra på slutet men helvette vad tråkigt det är. Lyssnade på senaste avsnittet av maratonpodden under tiden med Anna Rahm som gäst. Vi gick i samma klass från ettan till nian och växte upp i Obbola utanför Umeå så det var riktigt kul att få höra henne prata löpning. På den tiden när hon var som bäst och sprang VM och EM för Sverige hade jag inte riktigt fattat grejen med att springa och tyckte mest det var konstigt att man frivilligt sprang 42,2km. I sommar ska vi ha en klassåterträff, då ska jag pumpa henne på alla tips hon har.

Jag ber till Gudarna att vaden repar sig i tid och att det inte är nån större fara med den, mest för att formen som sagt känns riktigt jävla bra och för att ett PB inte är orimligt men skulle den inte hinna bli bra i tid så är det inte hela världen att kasta in handduken även om en DNF alltid är surt. Trots allt så är det till hösten som jag ska vara i mitt livs form, det är i Berlin jag ska komma in på 2.48.47 och jag har ingen lust att gå skadad den här sommaren igen. Sommaren 2015 var ett helvette, det ska sommaren 2016 inte bli.

/Hörs

Dagens låt: det här är utan tvekan årets skiva utan konkurrens. På ett sätt var det tur att dom redan aviserat slutet långt innan den släpptes för jag har svårt å se hur dom skulle kunna toppa det här även om dom fortsatt. Och då är jag egentligen ingen diehard Kent-fan. Jag kommer ihåg när dom släppte Vapen & Ammunition 2002, jag skulle gå på Rocks i Eskilstuna och köpa en Pain of Salvation skiva men blev inte insläppt för det var så sjukt mycket folk där. Anledning? Kent var där och signerade skivor. Kom ihåg att jag tänkte ”jävla skit band, vem fan lyssnar på Kent?”