Linus the genius

Det är summa summarum fem kollin – undantaget min höggravida flickvän Marie – som jag baxar in genom entrén på BB strax efter klockan ett på natten. Vattnet har ännu inte gått, men till slut gick det inte att blunda för intensiteten i de allt mer frekventa värkarna. Inte ens jag kunde det.

Jag, som av någon anledning som säkert en psykolog kan förklara, tidigare under kvällen flydde till arbetsrummet när Marie började flämta allt mer alarmerande. Där gav jag mig med sällan skådad energi i kast med att städa ut lådor och skåp, inkluderat ett fåfängt försök att reda ut en sladdhärva jag inte ägnat någon som helst uppmärksamhet den här sidan millennieskiftet.

Återigen måste jag åberopa expertis för att hitta en vettig förklaring till mitt irrationella och i allra högsta grad klandervärda beteende. (Min kompis Jonas gav dock i efterhand följande biologistiska förklaring: hannen måste tillreda boet inför tillökningen. Den moderne mannen kan inte riktigt skilja på vad som är relevant därvidlag och vad som är mindre angeläget – som exempelvis att separera kablar till för länge sedan kasserad elektronikutrustning.)

Nåväl. Nu är vi på plats, och de fem kollin som jag alltså medfört inkluderar bilbarnstol, ett nyköpt så kallat ”babynest”, samt totalt tre välpackade väskor, varav en (den minsta) tillhör Marie och resten (de väsentligen större) tillhör mig.

Om jag agerade irrationellt när själva värkarbetet drog igång, var jag desto mer välstrukturerad veckorna före. Färdigmat, sportbarer och i varierande grad essentiella spädbarnsartiklar införskaffades, kategoriserades och stuvades med samma omsorg som jag ägnade triahtlonutrustningen på den tiden jag tävlade.

Allt har varit på plats sedan länge, inget har lämnats åt slumpen. Hängde det bara på mig skulle ungen redan vara född, fostrad och utflugen. Rustad som ett tungt bestyckat hangarskepp på livets glittrande ocean.

Även ett par löparskor och träningskläder för åtminstone två typer av väderlekar har jag lyckats få med. ”När exakt under förlossningen tänker du att det är läge att sticka ut på en löprunda?” Orden är Maries några dagar tidigare, när jag var i färd med att packa den andra av mina två väskor, den med kläder och skor. Frågan hade en tydlig undertext, tydlig till och med för mig, som löd ungefär: ”När exakt under förlossningen tänker du att det är lämpligt att svika den du påstår att du älskar för att ägna dig åt något som i sammanhanget knappast kan vara av betydelse ens för en fåfäng och självupptagen person som du.”

Jag är inte psykolog, men jag har levt ganska många år av mitt vuxna liv i fasta relationer och förmågan att tolka dolda budskap, i synnerhet drypande sarkasmer, har blivit lite av en specialitet.

”Älskling, självklart ska jag inte sticka ut och springa medan du föder…”

”Men precis efteråt, eller?!”

”Inte då heller. Däremot kan det ju tänkas att det uppstår något tillfälle många, många, många timmar senare, när du och vårt högst efterlängtade kärleksbarn godmodigt slumrar tätt intill varandra, nogsamt övervakade av hängivna barnmorskor, läkare och övrig personal i det trygga hägn som storsjukhusets välrenommerade barnbördshus rimligtvis utgör.”

”Dra åt helvete!”

Jag tog med skorna i alla fall.

Någonstans går gränsen för mitt självuppoffrande tassande. I minst arton år framåt kommer Marie och jag på ett eller annat sätt att vara länkade till varandra, jag kommer att anpassa mig, bortse från mina egna behov och villkorslöst betjäna den nya familjen. Med glädje. Men löpningen tar hon inte ifrån mig, det kan hon glömma!

När jag tio timmar senare, vimmelkantig av sömnbrist och allt vad det är, håller min förstfödda i min famn – efter att ha tagit del av Maries lika smärtsamma som heroiska kamp – tänker jag märkligt lite på just löpning. Jag är en blödig sort som tvingades kämpa mot tårarna i princip från det tillfälle den vänliga personalen visade oss in på förlossningsrummet.

I det här läget, med den mest bedårande, till synes välskapta och fullständigt flintskalliga lilla flickan på mitt bröst – gråter jag så att barnmorskan till slut räcker mig en handduk. ”Jag kan ta min egen”, hulkar jag. ”Den ligger i väskan med mixerstaven och strykjärnet. Under den rutiga kavajen.”