”Du är inte lika ung längre”


Foto: Sofie Lantto

I helgen var det årets roligaste event, Workout Åre. De firade tio år och det duger ju inte att fira utan att redaktionen från Women’s Healht var där. Helgen i Åre är lika mycket en reunion bland branschfolk man tycker mycket om, som en träningshelg. Redan på bussen från flygplatsen fick jag sitta bredvid Matthew Griffiths, spinninginstruktör och en av de första jag gjorde en lång intervju med i Fitness Magazine. Sedan dess har vi hållit kontakten och varit kompisar. Jag har alltid värderat hans åsikter mycket högt och han har alltid något klokt att säga. Han frågade hur jag mådde och jag sa som det var: att jag har ont i ryggen. Det har jag ju haft ett tag, men jag har försökt att tränga undan det och tänka att ”Äh, det där går över”. Jag har fått övningar av coach Jakob som gör att det har släppt lite, men det har fortsatt att göra ont.

Han tittade på mig och fråga om jag har gjort något nytt som jag inte brukar göra? Nej, det har jag inte gjort. Då tittade han på mig igen. ”Hur gammal är du nu?” 37 svarade jag. ”Mmmm, du är inte så ung längre”.

Först blev jag arg och tänkte att han inte ska komma här och säga att jag är för gammal för något, det finns ju folk som är betydligt äldre än jag som tävlar i crossfit! Minsann! Men så tänkte jag efter. Min rygg är jättekrokig och har stått ut med det mesta utan att protestera. Men så är det ju när man är ung. Precis som att man förut kunde festa och sedan gå upp och jobba, pigg och fräsch dagen efter. Nu får jag en tredagars baksmälla istället. Saker händer ju i kroppen. Jag tror absolut inte att det här handlar uteslutande om att jag är gammal, men det tål att tänkas på. Kanske dags att vara lite snäll mot kroppen och börja ta hand om den på ett annat sätt. Göra det den mår bra av och inte bara det jag tycker är roligast. För även om saker är roliga är de sällan värda tredagars baksmälla, oavsett om den är bokstavlig eller en symbol för kroppen som protesterar.

Steg ett i mitt nya liv var att inte köra ihjäl mig under helgen, utan valde aktiviteter som min kropp törstade efter, yoga, rörlighetsträning med Magnus Ringberg (får du chansen att träna för honom – GÖR DET!), Soma med Linus Johansson och Cecilia Gustafsson, agilityträning (nej, inte sådan där som hundar gör) med Erik Börjesson och Jonas Lissjanis och en vandring till Blanktjärn i Vålådalen med mina älskade kolleger Marie och Sofie. Vandringen var helt magisk och blev nästan den största behållningen från helgen. Jag fick dessutom näcka och sitta i kallt smältvatten medan Sofie fotade mig. Som en bonus.

Och jag blev bindvävsbehandlad av Linus Johansson, men det tar jag i nästa blogginlägg.

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ofrivillig löpvila


Den värsta besvikelsen efter debaklet i Luleå gick över rätt fort. Den största besvikelsen låg egentligen i det faktum att det lär dröja ett tag innan jag får en ny sub80 chans, har inte planerat in någon snabb halvmara den närmsta framtiden så det hade vart så jäkla skönt att få komma hem med ett nytt PB på den distansen men det är bara glömma och gå vidare och istället ta sikte mot Asics Stockholm Marathon. Mina hård ord här på bloggen direkt efter loppet, som delvis skrevs i affekt, uppmärksammades av Norrbottens Kuriren dagen efter. Känd från tidningen, alltid nåt. Även en inställd konsert är ju en konsert som Ulf Lundell så fint uttryckte det. Luleå, allt är glömt och förlåtet, det finns nog en stor chans att jag kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt försök om jag inte fixat sub80 innan dess, bara ni lovar att bjuda på samma perfekta löparväder som i år och har en flaggvakt vid korsningen så jag inte springer fel igen. 

PB på halvmaran eller inte, ni som följt mig här det senaste året vet ju att det är marathon som är min grej så förhoppningsvis får jag revanschera mig nästa vecka. Om jag kommer till start det vill säga, men mer om det längre ner. Planen från början var ju att blåsa ur allt som fanns i kroppen i Luleå för att sedan springa ASM hyfsat kontrollerat utan att gå för fullt, allt för att kunna komma igång med träningen inför Berlin Marathon i god tid, som ju är årets stora höjdpunkt. Nu blev det inte så. Men eftersom jag känner att formen är bra, riktigt jävla bra till och med (ursäkta språket), så bestämde jag mig i bilen hem från Luleå att inte vaska formen utan istället gå för fullt i Stockholm och göra ett nytt försök på sub 2.50 även om det kommer kräva tre veckors återhämtning. Never waste good legs! Jag känner att jag är i betydligt bättre form nu än inför Barcelona så helt omöjligt tror jag inte att det är även om Stockholm är en lite tuffare bana.

Sprang mitt sista långpass i söndags men kortade ner det en aning för att det inte skulle slita allt för mycket. Jag har kört långpass på 30km eller mer kontinuerligt hela året nästan varje vecka bortsett från tävlingsveckor och direkt efter Barcelona så uthålligheten finns. Den senaste månaden har jag även fått till rätt många bra fartpass så känslan är att jag tagit ett ganska stort steg framåt i år även om jag inte riktigt fått ut det på de tävlingar jag sprungit nu i vår. Därför känns det riktigt jävla surt (ursäkta språket igen) att jag återigen inför en mara åker på ett (eventuellt) bakslag. Just nu är det höger vad som spökar, samma vad som brast innan Berlin Marathon i höstas. Den här gången får jag dock kanske skylla mig själv.

I onsdags körde vi 200-ingar på bana med Runacademy. Jag flöt med i de bakre leden och peppade deltagarna, men trots det blev det ju inte direkt nåt återhämtade pass för egen del som var tanken från början. Inför den sista tvåhundringen tryckte jag och Micke (en av de andra ledarna) på rätt bra och klockade den på 28s. Kan inte komma ihåg senast jag sprang i den farten. Kände direkt att det var en dålig idé för jag hade planerat att springa ett eget kvalitetspass senare på kvällen. Några timmar senare efter lite mat och ombyte var jag redo och stack ut för ett tempopass. Planen var 10km tröskel. Baksidorna var lite strama men började mata på och hittade ganska omgående en bra flytfart med en bra känsla. Klockade milen på 37.56 och kände mig riktigt nöjd efteråt med känslan, hårt men kontrollerat. Absolut inget dregel och heller inget huvud på sned. Joggade hem, käkade en påse chips och somnade nöjd. På morgonen var vaderna stela som kevlar. ”Träningsvärk, gött” var den första tanken. Efter jobbet hade jag tänkt lugn återhämtande distans men kände ganska direkt att det var en dålig idé, vaderna var om möjligt ännu stelare så det fick bli crosstrainer. Imorse när jag vaknade var framförallt höger vad fortfarande lika stel. Tryckte lite på den och kände genast en smärta som gav ilningar längs ryggraden, en riktigt dålig känsla.

Det positiva: jag tror inte att det är en bristning. Dels därför att den i så fall borde ha kommit i samband med passet, kände ingenting under löpningen och inte heller efter. Dessutom vet jag hur en bristning känns eftersom jag åkte på två sånna i höstas, då kunde jag inte göra en tåhävning eller rulla på foamrollern utan smärta, det kan jag nu och känslan är inte densamma. Det negativa: vaden är sjukt stel, det gör ont när jag trycker på den – det känns ungefär som om nån sparkat mig hårt på vaden med stålhetta – men framförallt känns det som om nåt är fel, att det inte bara är vanlig träningsvärk. Hela vaden känns bara allmänt tung. Den här gången sitter smärtan ganska högt upp på vaden, nästan vid knävecket. Jag testade några stapplande löpsteg idag på jobbet i korridorerna och det kändes okej, fick ingen smärta av att belasta den, men ändå känns det konstigt.

Det fick bli crosstrainer idag också, deja vu från förra sommaren all over again. Suck. Men imorn ska jag i alla fall testa att springa och jag håller tummarna för att den känns bra när jag vaknar imorgon bitti. 70min crosstrainer är ingen höjdare men jag är nöjd med att jag tog det mogna beslutet att inte springa idag heller. Körde istället ett progressivt pass och fick upp pulsen rätt bra på slutet men helvette vad tråkigt det är. Lyssnade på senaste avsnittet av maratonpodden under tiden med Anna Rahm som gäst. Vi gick i samma klass från ettan till nian och växte upp i Obbola utanför Umeå så det var riktigt kul att få höra henne prata löpning. På den tiden när hon var som bäst och sprang VM och EM för Sverige hade jag inte riktigt fattat grejen med att springa och tyckte mest det var konstigt att man frivilligt sprang 42,2km. I sommar ska vi ha en klassåterträff, då ska jag pumpa henne på alla tips hon har.

Jag ber till Gudarna att vaden repar sig i tid och att det inte är nån större fara med den, mest för att formen som sagt känns riktigt jävla bra och för att ett PB inte är orimligt men skulle den inte hinna bli bra i tid så är det inte hela världen att kasta in handduken även om en DNF alltid är surt. Trots allt så är det till hösten som jag ska vara i mitt livs form, det är i Berlin jag ska komma in på 2.48.47 och jag har ingen lust att gå skadad den här sommaren igen. Sommaren 2015 var ett helvette, det ska sommaren 2016 inte bli.

/Hörs

Dagens låt: det här är utan tvekan årets skiva utan konkurrens. På ett sätt var det tur att dom redan aviserat slutet långt innan den släpptes för jag har svårt å se hur dom skulle kunna toppa det här även om dom fortsatt. Och då är jag egentligen ingen diehard Kent-fan. Jag kommer ihåg när dom släppte Vapen & Ammunition 2002, jag skulle gå på Rocks i Eskilstuna och köpa en Pain of Salvation skiva men blev inte insläppt för det var så sjukt mycket folk där. Anledning? Kent var där och signerade skivor. Kom ihåg att jag tänkte ”jävla skit band, vem fan lyssnar på Kent?”

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Jesper: var på väg ut för en testjogg när jag läste din kommentar och bestämde mig för att skita i det, körde ett rätt hårt pass på crosstrainern istället. Vaden kändes bättre imorse, men inte helt bra. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt av förra sommarens elände.

Miah: tack! Gigi är en den enda låt som inte riktigt fastnat, inte för att den är dålig utan för att de andra är så sjukt bra, men ska ge den en chans.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Morgonträning är the shit!


Jag var ute en snabbis i morse och körde lite trappträning och lite stryrka utanför där jag bor för att komma igång med kroppen innan en dag på kontoret. Sammanlagt tränade jag mellan 06.40 och 07.05, alltså i 25 minuter. På den lilla stunden räknade jag in 26 löpare och en man som, liksom jag, körde trappträning och styrka. Helt otroligt! Det verkar verkligen som att morgonträning är något som åtminstone stockholmarna har tagit till sig. Go stockholmare!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ironman Finisher


Hallå!

På väg hem från Lanzarote. Är faktiskt inte lika besviken som jag trodde jag skulle vara. Antar man vänjer sig vid motgångar. Den här gången var det heller inte ”mitt fel” om man nu kan säga så. Förberedelserna var grundligt gjorda och hade eliminerat de faktorer som satt pinnar i hjulen historiskt. Mekaniskt var nya cykeln i toppskick. Två extraslangar och tre ventilförläggare (skratta ni men en gick faktiskt av när en bike mechanic envisades med pumpa rätt tryck innan start). Såg till ta på mig skorna innan jag hoppade på cykeln och gjorde inga andra chansningar som kunde få ödesdigra konsekvenser. Jag skulle i mål helskinnad denna dag.

Hela min familj hade veckorna innan race turats om ha feber & diverse oklara förkylningsliknande åkommor. Jag hade själv åkt på en omgång som resulterade i ömma trumhinnor samt halsont. En penicillinkur botade det på några dagar och jag var fit före avresa. Enda orosmålet var att jag inte haft mer än 3h i tempoställning senaste fem veckorna vilket jag visste skulle sluta med öm ländrygg och nacke under cyklingen.

Efter resan ner till Lanzarote via övernattning i Gran Canaria kände jag direkt nåt var fel med kroppen. Haft liknande känsla innan då torr flygplansluft & resa kan irritera redan känsliga slemhinnor och svalg efter en infektion. Hade samma under Cannes Triathlon 2015 och då gick det ju strålande ändå. Tyvärr visade det sig att det här inte var känningar av min gamla åkomma utan en ny virus som hade gett sig på mig. Höll tankarna positiva och förberedde mig som om allt var som vanligt. Förkylningar är luriga på det det sättet, man vet ju aldrig riktigt hur de kommer yttra sig. Starta tänkte jag göra oavsett, skulle aldrig förlåta mig själv annars. Alvedon, Nässpray, vätska och massor av sömn & vila blev strategin före start. Tyvärr kände jag mig rejält hängig på race morgon men ignorerade det samtidigt som jag svalde 2 alvedon & lyssnade på hårdrock.

Race:

Kom iväg sent på simningen och fick slåss för hitta fritt vatten. Det var slagsmål i princip hela första varvet så jag gjorde medvetet ett ”stort” varv för undvika skicka pulsen i taket då jag började hosta i vattnet. Hade annars en bra simning trots nedsatt ork. Magiskt simma i klart vatten bland fiskar och annat kul. Tror jag landade strax under 1:05h.

Ut på cykeln lugnt och fint då musklerna kändes gnälliga. Började misstänka wattmätaren var felkalibrerad då den visade alldeles för låga tal givet skattad ansträngning. Normalt kan jag blunda men ändå sätta exakt vilket tryck jag håller. Idag visade de 20-25 watt för lite mot min inbyggda känsla. Skitsamma tänkte jag, det är ändå känslan som är viktigast plus det är en lång dag. Cyklade på så gott jag kunde men fann mig omcyklad och utan kraft för ta upp kampen med diverse motvindspartier eller motlut. Tröttnade till slut på denna mesiga framfart och testade öka på mer efter några mil men det fick luftrören att strejka och framkallade hosta. ”Det här kommer bli en lång utflykt tänkte jag”. Efter banans värsta parti Mirador del Rio så bar det åt hemåt. Benen var fräscha, kunde andas genom näsan men ländryggen va less. Åt & drack som aldrig förr för hålla humöret uppe och det funkade. Hade inte min normala fysik så det var bara spela med dem kort jag hade. I mål skulle jag, även om det skulle bli pannlampspromenad i Puerto del Carmen. Cyklingen hamnade på 5:44h. 226 watt avg, 251 NP. Inte ens tränat på så låga watt under hela 2015-16. Låg 22:a i min AG så chanserna för en placering var borta sedan länge.

Bytte om i lugn takt och kissade för 5:e gången sedan simningen (?!). Garvade lite då det var ett tecken på att jag knappt svettades ut den vätska jag stoppade i mig. Stack ut på löpet med en naiv bild av springa en stabil mara utan riskera hjärtat. Hade såklart jättefina ben då jag inte cyklat så hårt. Fick bromsa mig för inte gå under 4:00 fart. Hittade en skön pace runt 4:20-4:25. Ökade jag så kom hostan och besvären. Halvmaran landade på 1:33h. Sprang fint utan några bekymmer i 23-24 kilometer. Där någonstans krävdes mer puls för hålla farten uppe. Gjorde några försök återfå andningen men hade tryck även bröstet, feberkänningar och svårt få in syre. Stannade för första gången för se om det gick kyla av systemet och sedan starta om. Gick ok ett par gånger men till slut funkade inte det heller. Blev inte ledsen, uppgiven eller arg. Hade ju vetat om det här men valt inte acceptera det utan var trots det rätt glad det bara var 15km kvar innan jag fick stanna. Joggade och gick lite periodvis med de svenskar som passerade för få tiden gå snabbare. Fint väder och varannan kilometer fick man kall dryck och snacks. För inte verka dryg eller vek sprang jag sista 2km in i mål, försökte nog mentalt skapa en positiv bild av sporten så jag kan ladda om till nästa utmaning. Strax över 4h tog denna springpromenad.

Fick äntligen stanna & äta efter 11 timmar & 9 minuter. Glad vara framme och nöjd att jag inte tappade humöret eller gjorde något dumt som hade riskerat min hälsa & fysik. Motgångarna senaste året har varit många, eller så kan man säga jag varit extremt förskonad från dem tidigare och att jag nu är ikapp det som oundvikligt sker alla som är seriösa i den här sporten. Ju bättre man blir, desto större risker tvingas man ta och då krymper marginalerna – enkelt.

Negativt – Jag missar min chans åka till Hawaii i år igen. Väldigt osannolikt jag gör en IM före september i år. Sydafrika 2017 är nog best guess just nu. Jag måste skaffa nya cykelskor då jag kissade 3 gånger i den vänstra på cyklingen.

Positivt – Jag är bättre än jag någonsin varit. Mer komplett och lugnare där ute på banan. Har mer erfarenhet än de flesta amatörer och somliga proffs och tror i framtiden jag kommer se tillbaka på det gångna året som väldigt nyttiga läropengar. Mina hjärnspöken inte kunna springa efter cykeln försvann och jag känner mig totalt orädd för vad som kan hända nästa gång. Har redan förlorat så mycket att va fan ska hända nästa gång för knäcka mig, går inte.

Vad händer nu?!

Saltsjöbadens sprint 6:e juni. Ser fram mot få duktigt med stryk av Micke Sahlberg & Nisse Svensson.

Vansbro SM på halvdistans. Där kommer det gå undan, vilken härlig hets när alla få chansen vässa mot varandra. Ska slipa simningen ytterligare så jag kan vara med bättre från start och bråka på cykeln.

Oklart hur hösten ser ut. Tjörn & VM på 70.3 i Australien är anmälda men vetifan. Kanske får ett bryt och myglar in mig i Kalmar bara för jävlas. Har något otalt med den tävlingen och skulle gärna vilja göra livet svårt för de amatörer som tror de ska dit för vara top tre bland AG35-39.

Nu ska jag vila en vecka, bli frisk från den här överjävligt förkylningen. Synd bara min fina solbränna kommer vara borta lagom till helgen.

Adios

Miguel Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Luleå Stadsmara – ett stort fiasko


Jag hade hoppats på att få skriva en race report nu. Jag hade också hoppats på att få hylla Luleå Stadsmara som arrangemang. Men mest av allt hade jag hoppats på å få skriva att jag kommit hem från Luleå med ett nytt PB. Tyvärr kan jag inte skriva nåt av dem. Det sket sig skulle man kunna säga. Inte för att jag vek ner mig, för att det blev jobbigt eller för att att vädret ställde till det. Nej, idag var jag i toppform och på väg mot stordåd. Passerade milen på 37.58 enligt den officiella klockan och kände mig oberörd. Första milen kändes som uppvärmning. Ökade farten och bestämde mig för ett sub80 försök. Hade två gubbar framför mig som jag enkelt passerade under den efterföljande kilometern. Lång borta kunde jag se tätklungan på 5-6 personer med Janne Westerberg (också från Sundsvall) i spetsen och insåg att jag aldrig skulle kunna komma ifatt dom. Istället ställde jag in huvudet på att sololöpa resten av loppet. Nu jävlar! Sen hände det som inte fick hända. Vid 12km kom en korsning utan flaggvakter, höger eller vänster? Det var snitslar åt båda hållen. Jag tog vänster men kände efter ett par hundra meter att det måste vara fel. Fick panik. Fick syn på ett par funktionärer och skrek åt dom ”vilket håll ska jag springa åt?”. Dom hade ingen aning, började prata med varandra innan en av tjejerna till slut pekade in mig till ett industriområde. Det kändes ännu mera fel, men sekunderna hade redan börja rinna iväg så jag sprang dit hon pekade. Efter 500m kom hon cyklandes och skrek att hon visat fel. Då brast det totalt. Rev nummerlappen och med allt adrenalin pumpades i kroppen började jag skrika och skälla ut henne efter noter. Var flyförbannad. Skrek ännu mer. Nu när den värsta besvikelsen lagt sig så vill jag be om ursäkt till alla funktionärer som hamnade i min skottlinje på väg tillbaka till målet, men där och då var besvikelsen så enorm och total. Jag hade åkt till Luleå för en enda sak – att springa halvmaran på 80min, inte på 82 eller 83 och när jag efter första halvan t.o.m kände att sub80 fanns inom räckhåll så blev besvikelsen över en funktionärsmiss ännu större…

Men okej, jag ska göra ett försök till race report ändå. Resan upp mot Luleå började direkt efter jobbet i fredags. Har haft en riktigt bra känsla i kroppen de senaste veckorna och verkligen känt mig i toppform så förväntningarna var skyhöga på helgens lopp. I Umeå mötte jag upp brorsan som kommit med flyg från Stockholm för att också inkassera ett nytt PB. Kände mig riktigt nervös men förväntansfull och taggad när vi rullade ut på E4:an med sikte på Luleå. Nu väntade 30mils bilresa med nya Kent skivan på högsta volym. 


Strax före 21-tiden rullade vi in i Luleå och checkade in på Scandic en bit utanför stan. Det blev en ganska tidig kväll, kände mig slut efter en natts dålig sömn, tidig uppstigning, full arbetsdag och 6 timmars resa. Hade dock svårt för att somna pga nervositet och höga förväntningar på loppet. Började fundera på taktik istället. Första milen på 38.30 och sen försöka öka blev den officiella planen, den inofficiella att göra ett försök på sub80 om känslan var bra efter första milen. Efter lite funderande och studerande av bankarta somnade jag till slut.

Vid sjutiden ringde klockan. Vädret såg riktigt lovande ut. Mulet och vindstilla, helt perfet. Hotellfrukost känns alltid lyxigt och idag var ingen undantag. Åt som vanligt lite för mycket och avslutade med massa wienerlängder men kände ändå att jag hade rätt många timmar på mig att smälta det innan det var dags. Lite slösurfande i sängen, ett par toalettebesök och sen var det dags. Strax före tiotiden lämnade vi hotellet som bara låg ett par minuter från startområdet på Universitetet. Det var lätt att hitta parkering och smidigt att få ut sin nummerlapp. Fick ett riktigt bra första intryck av startområdet och organisationen, det kändes lovande. Hade nästan en timme till godo innan det var dags för start 11.15 för halvmaran.



Hade tagit på mig rejält med kläder, det kändes dessutom som det var lite regn i luften men efter bara några minuters uppjogg steg temperaturen och solen började visa sig. Har nog aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som idag. Först drygt 20min lugn jogg, sen löpskolning och dynamisk stretch och som avslutning rätt många stegringslopp för att få upp pulsen. Kände mig varm. Bestämde mig till slut för att skippa både armvärmare och vantar vilket med facit i hand var ett bra beslut för det blev riktigt varmt under loppet. 

Med kvarten kvar var det dags att bege sig mot starten. Jag var anmäld i motionsklassen eftersom man var tvungen att vara ansluten till en klubb för att få delta i tävlingsklassen. Alla tävlingslöpare fick en liten gräddfil längst fram, svor lite för mig själv, för jag hade gärna velat starta där och sluppit trängseln men det var inte fler anmälda än att när startskottet väl ljöd så gick det rätt så smidigt att kryssa sig förbi, redan efter ett par hundra meter var jag förb dom flesta och hamnade strax bakom täten.

När jag väl lyckats få fritt utrymme bromsade jag mig själv och klockade första kilometern på 3.46. Helt perfekt, nu började loppet på riktigt. Eftersom att det inte var så många deltagare blev det ganska tidigt rätt stora luckor och gott om utrymme. Nu väntade ett par kilometerns löpning in mot stan. Låg kring 3.45-fart och strax före bron in mot centrum hade fältet spridigt ut sig rejält. På bron blåste det rätt rejält i motvind som kändes, la mig bakom en klunga men tyckte ganska omgående att det gick för sakta så istället gick jag förbi och fick ta all motvind själv men jag kände mig stark så det gjorde inte så mycket även fast farten sjönk en del. Hade rätt bra koll på alla i motionsklassen, ville gärna vinna den eftersom jag inte fick vara med i tävlingsklassen. Det var ett stort gäng nyanlända som startade i motionsklassen från Boden United, alla såg sjukt snabba ut så jag tänkte att det är kört men strax efter att centrum passerats och banan vände tillbaka mot Universitetet så plockade jag dom en efter en och kände mig urstark. Vid 8km kom jag ikapp två gubbar som såg ut att ha det tungt, tänkte ett tag att jag skulle lägga mig i rygg på dom men hörde på deras andning att dom hade det jobbigt så istället gick jag förbi rätt enkelt utan nån större ansträngning. Banan var otroligt lättsprungen bortsett från vinden, bara några enstaka motlut där man max tappade 5-10s som man å andra sidan fick igen på utförslöpningen. Vid10km passeringen var man tillbaka på Universitetsområdet och när jag passerade på 37.58 enligt den officiella klockan (38.05 enligt resultatlistan?) kände jag mig urstark. Har sprungit milen på 38 rätt många gånger tidigare men aldrig känt mig så oberörd som jag var idag. Ökade farten, drog förbi två gubbar framför och tänkte att idag är fan-i-mig min dag.

Efter 10km sprang med ett extra varv inne på universitetsområdet innan man skulle ut på samma bana som tidigare igen. Redan här började jag ana oråd. Vissa funktionärer vid vissa korsningar såg extremt ointresserade ut, istället för att tydligt peka åt vilket håll man skulle springa stod dom och pratade och skrattade med varandra, vid flera korsningar fick jag fråga vilket håll jag skulle åt försäkerhetsskull trots att det var ganska tydligt men jag ville försäkra mig om att inte springa fel. Trots fartökningen kände jag mig oförskämt fräsch när jag kom till 12km skylten och var inställd på att kriga själv i motvinden in mot stan. Det behövde jag som sagt aldrig göra…

Jag bestämde mig direkt för att inte springa tillbaka och springa rätt. Hade inget intresse av det. Jag hade åkt 60mil för att persa, inte nåt annat. Jag hade så enormt mycket adrenalin i kroppen och kände mig dessutom så fruktansvärt fräsch så därför blev besvikelsen änu större. Jag vet att jag inte är nån elitlöpare, att mina tider är rätt så mediokra och att vissa av funktionärerna säkert undrade vilken rätt jag hade att skälla ut dom på löpande band. Det var ju inte så att jorden hade gått under, men just där och då kändes det som om den faktiskt hade gjort det. Även fast jag bara springer för min egen skull och tävlar mot mig själv så lägger jag ner rätt mycket tid och pengar på min löpning. I det här fallet 120 mils resa, hotell, anmälningsavgift mm. Inte för att det egentligen spelar nån roll, det går inte att sätta ett pris på ett PB, framförallt inte möjligheten att kanske fixa sub80. Jag vet inte när jag kommer få den chansen igen. Det tog rätt lång tid innan jag lugnade ner mig, väl tillbaka i mål så stormade jag in till nummerlappsutdelningen och krävde att få prata med nån ansvarig. Fick prata med tävlingsledaren på telefon och öste på med svordomar i 5min innan jag till slut lugnade ner mig. Att jag får tillbaka startavgiften är i sammanhanget en parentes, obetydligt, jag berövades nånting dyrbarare än det idag.

Väntade in brorsan i målet som fixade sitt PB på 1.22. Han hade också sprungit fel på samma ställe men eftersom han haft fler löpare omkring sig så hade han fått hjälp att komma rätt även om han också tappade rätt mycket tid. Hörde sen av andra att det var fler än jag som sprungit fel, inte för att det kändes bättre men jag hoppas att det är nånting som Luleå Stadsmara tar till sig. Jag vet att jag som löpare har ett visst ansvar att ta reda på var jag ska springa, men när man kommer till en helt ny stad och dessutom springer på rätt fort så är det inte helt lätt att veta exakt var man ska springa trots att man studerat bankartan. Det borde ha stått funktionärer vid alla kritiska punkter på banan där vägen delade sig, åtminstone vart markerat med pilar på marken. Betalar man dyra pengar för ett lopp ska man inte behöva bekymra sig om att springa fel.

Stannade kvar ett tag i målområdet, grattade Janne till vinsten och pratade med många trevliga löpare, rätt många som kände igen mig härifrån bloggen faktiskt. Luleåborna var överlag väldigt trevliga, Luleå Stadsmara som arrangemang var också bra och trevligt men tyvärr Luleå, kan ni inte garantera att man springer rätt så går ert lopp fetbort för mig, oavsett hur välorganiserat eller trevliga ni är.

/Hörs

Antal kommentarer: 3

Anders Larvia

@Turtola: kul att du hittade hit, fullföljde du ändå? jag hade så sjukt mycket krafter när vi sprang in mot industriområdet och full fokus på att jaga ikapp den tappade tiden, hade vi sprungit rätt då så är jag övertygad om att tappet inte hade blivit allt för stort, men efter vår lilla utflykt så rann det iväg för mycket. Det blir karta nästa gång 🙂

@Kasper: skönt att du fick hjälp att komma rätt till skillnad från mig och T, förstår din ilska, hela jag kokade, mest av besvikelse för att all den energi jag sparat ihop under första varvet var helt bortkastad.

@Lina: tack, det är aldrig kul att springa fel, oavsett om man har PB i sikte eller inte. Det ska inte få hända.

@Steafn: nu blir det revansch på ASM, hade egentligen tänkt å ta det ganska lugnt, men jag känner mig i toppform och vill få ut all träning nu i vår så det kanske blir ett 2.50 försök om två veckor, har inte riktigt bestämt mig än.


Anders Larvia

@Q: Jag la ut en hel del pengar på hotell, resa och anmälningsavgift så jag har svårt å se att jag kommer skratta åt det om några år för så roligt är det faktiskt inte. Självklart fattar jag också att det inte är på liv eller död, att det här är en lek och inte särskilt allvarligt men jag har väl fortfarande rätt att få vara upprörd? Jag tycker faktiskt man ska kunna räkna med att arrangören ser till att man springer rätt, oavsett om det är NY Marathon eller ett brödrostlopp i Säffle. Betalar man pengar för att springa ett lopp så det minsta man kan kräva att inte bli vilseledd.


Anders Larvia

Tack Sten-Olof och Mattan, nu blir det fullt fokus mot ASM, bara å glömma å gå vidare!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Slåss på Sats


Sats satsar på MMA. Det må låta helt vrickat, men nu handlar det ju inte om att medlemmar hur som helst ska få komma in i burar och slå varandra sönder och samman. Nej, men de har fattat att kampsport är grym träning och att den går att göra bra och rolig gruppträning av. Jag fick vara med och testa ett pass tillsammans med 12 andra brudar som jobbar med media. Sats Martial arts är ett koncept som så här långt bara finns på Sats SoFo på Södermalm i Stockholm. Det är ett samarbete mellan de erfarna MMA-profilerna Omar Bouiche, Altan Celik och Gabriella Ringblom och Sats och ligger utanför det vanliga medlemsskapet. Jag tycker att de tänker helt rätt att i stället för att komma på en massa roliga nya koncept och höja priset på allas kort, istället skapa nischade medlemsskap där man betalar för det man faktiskt vill ha. De som inte vill köra MMA behöver heller inte betala för det. Bra tänkt, och jag tror att man kan gå ännu längre när det gäller tanken på att låta medlemmarna skräddarsy sina medlemsskap.

Men tillbaka till dojon på Sats SoFo. Det jag fick testa på var en mix av de två passen som finns idag inom Sats Martial arts: MMA Basic och Striking. Jag älskar att slåss, alltså inte på gatan utan under kontrollerade former. Och Sats Martial arts gav mig precis det jag gillar. Jag fick ha handskar och slå mitt hårdaste på en dummy, jag fick knuffa och lyfta min träningspartner och jobba med fotarbete barfota. Kul och svettigt!

Dessutom har de fått till en riktigt fin dojo. Mjukt golv och mjuka väggar och tuffa staket. Altan Celik som var tränare idag, var skön och ödmjuk och de som var lite nervösa innan passet slappande av snabbt.

Väl värt att testa för dig som är sugen på kampsport och råkar bo i Stockholm.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in