Snabba morgonpasset


I morse skulle jag lämna på dagis och då blir det träning på egen hand. Jag brukar springa de dagarna, men idag kände jag att ”Nej, fy tusan för löpning! Det är ju alldeles för varmt!”, så då blev det ett snabbt pass hemma i vardagsrummet i stället. Snabbt gick det, roligt var det, svettig blev jag:

1 armhävning

1 goblet squat

10 svingar

Varv två:

2 armhävningar

2 goblet squat

10 svingar

Och så håller man på och ökar på det där sättet tills du gör 10 av alla tre övningar. Klart!

Ha en skön onsdag!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Linus the genius


I Åre, under Workout Åre möts ju de allra bästa inom träning i Sverige, bland annat Linus Johansson. Det är inte så ofta vi ses, alltför sällan om du frågar mig, för jag blir alltid oerhört inspirerad av att höra honom föreläsa och att träna för honom. Jag blir sugen på att lära mig mer om hur kroppen funkar och hur bindväven hänger ihop. Jag vill lära mig mer om hur vi sitter ihop från fotsulan till ögonbrynen och vad det kan göra med vår kropp om spänningen i bindväven blir obalaserad. Och jag vill titta mer på filmer från dissikeringar där man kan se de här långa bindvävsstråken.

Såklart gick jag på Linus föreläsning Get your fascia straight och det var som alltid lärorikt på ett mycket åskådligt sätt och samtidigt ytterst underhållande. Senare på lördagen pratade jag lite med honom och det kröp fram att han är nyfiken på min rygg. Han jobbar med myofascial manipulation, ett tjusigare uttryck för att mosa bindväven för att få bättre balans i kroppen, och det hade han aldrig provat det på en skoliosrygg. ”Be my guest”, sa jag och tänkte att jag kunde dra nytta av det om han hittade något han kunde göra för att få ryggen på lite bättre humör.

Musse Hasselvall (som var i Åre och körde Ruffie-klasser) skrattade och sa att det är smärtsamt. ”Jo, men jag har fött barn, hur ont kan det göra att bli lite knådad på?”, tänkte jag. Naivt. 

Linus började med fötterna. Jag pronerar tydligen mer på höger fot, vilket resulterar i att hela min högra sida på kroppen liksom kollapsar lite framåt åt vänster. Han drog tummen mellan hälen och lilltån, ett utrymme på cirka fem centimeter, och redan då gjorde det svinont, här fanns jobb att göra. Det blev inte bättre när han grävde in sina sjukgymnastfingrar i ett utrymme (man tydligen ska ha) mellan skelettet och musklerna på smalbenet. Jag kved och fnittrade hysteriskt om vartannat, händerna och fötterna blev iskalla samtidigt som det rann ymnigt med svett längs ryggen, armarna och benen.

”Nu ska jag inte haussa något, men om du tyckte att det där gjorde ont…”, log Linus och gav sig an min ljumske för att sedan gå vidare till rotatorerna längs ryggrade och avslutade med att dra i diafragman genom att bända upp de högra revbenen som en saloondörr.

Ni ska nu inte tro att Linus är någon torterare, nej absolut inte. Samtidigt som själva behandlingen är mycket plågsam, jag ska inte låtsas något annat, så strösslar han med knäppa skämt och håller en varm och snäll hand på benet eller ryggen så att man hela tiden känner sig oerhört trygg och omhändertagen. Dessutom händer det ju saker under behandlingen. Han lyckades få upp mitt fotvalv på höger fot och dessutom vrida tillbaka mitt bäcken åt höger. Och när han avslutade behandlingen med att vagga min rygg i takt med min andning ville jag stoppa honom i en påse och ta med honom hem. (Inte som en styckmördare vill stoppa folk i en påse, utan på ett bra och snällt sätt. Det skulle vara en fin påse.)

Jag la upp en bild på oss på Facebook och tackade honom och då svarade han att min rygg var den vackraste och mest intressanta rygg han någonsin har fått ta i. Om han bara visste hur mycket det betydde att höra det – det ska jag ta med mig de dagar då jag vill byta min rygg mot vilken annan jädra rygg som helst.

Nu ska jag bara övertala familjen att flytta till Hudiksvall så att jag kan gå på fler behandlingar hos honom. Eller så stoppar jag honom helt sonika i en påse nästa gång jag träffar honom.

Den vackraste och mest intressanta ryggen vid Åresjön, fotograferad av Sofie Lantto.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Du är inte lika ung längre”


Foto: Sofie Lantto

I helgen var det årets roligaste event, Workout Åre. De firade tio år och det duger ju inte att fira utan att redaktionen från Women’s Healht var där. Helgen i Åre är lika mycket en reunion bland branschfolk man tycker mycket om, som en träningshelg. Redan på bussen från flygplatsen fick jag sitta bredvid Matthew Griffiths, spinninginstruktör och en av de första jag gjorde en lång intervju med i Fitness Magazine. Sedan dess har vi hållit kontakten och varit kompisar. Jag har alltid värderat hans åsikter mycket högt och han har alltid något klokt att säga. Han frågade hur jag mådde och jag sa som det var: att jag har ont i ryggen. Det har jag ju haft ett tag, men jag har försökt att tränga undan det och tänka att ”Äh, det där går över”. Jag har fått övningar av coach Jakob som gör att det har släppt lite, men det har fortsatt att göra ont.

Han tittade på mig och fråga om jag har gjort något nytt som jag inte brukar göra? Nej, det har jag inte gjort. Då tittade han på mig igen. ”Hur gammal är du nu?” 37 svarade jag. ”Mmmm, du är inte så ung längre”.

Först blev jag arg och tänkte att han inte ska komma här och säga att jag är för gammal för något, det finns ju folk som är betydligt äldre än jag som tävlar i crossfit! Minsann! Men så tänkte jag efter. Min rygg är jättekrokig och har stått ut med det mesta utan att protestera. Men så är det ju när man är ung. Precis som att man förut kunde festa och sedan gå upp och jobba, pigg och fräsch dagen efter. Nu får jag en tredagars baksmälla istället. Saker händer ju i kroppen. Jag tror absolut inte att det här handlar uteslutande om att jag är gammal, men det tål att tänkas på. Kanske dags att vara lite snäll mot kroppen och börja ta hand om den på ett annat sätt. Göra det den mår bra av och inte bara det jag tycker är roligast. För även om saker är roliga är de sällan värda tredagars baksmälla, oavsett om den är bokstavlig eller en symbol för kroppen som protesterar.

Steg ett i mitt nya liv var att inte köra ihjäl mig under helgen, utan valde aktiviteter som min kropp törstade efter, yoga, rörlighetsträning med Magnus Ringberg (får du chansen att träna för honom – GÖR DET!), Soma med Linus Johansson och Cecilia Gustafsson, agilityträning (nej, inte sådan där som hundar gör) med Erik Börjesson och Jonas Lissjanis och en vandring till Blanktjärn i Vålådalen med mina älskade kolleger Marie och Sofie. Vandringen var helt magisk och blev nästan den största behållningen från helgen. Jag fick dessutom näcka och sitta i kallt smältvatten medan Sofie fotade mig. Som en bonus.

Och jag blev bindvävsbehandlad av Linus Johansson, men det tar jag i nästa blogginlägg.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ofrivillig löpvila


Den värsta besvikelsen efter debaklet i Luleå gick över rätt fort. Den största besvikelsen låg egentligen i det faktum att det lär dröja ett tag innan jag får en ny sub80 chans, har inte planerat in någon snabb halvmara den närmsta framtiden så det hade vart så jäkla skönt att få komma hem med ett nytt PB på den distansen men det är bara glömma och gå vidare och istället ta sikte mot Asics Stockholm Marathon. Mina hård ord här på bloggen direkt efter loppet, som delvis skrevs i affekt, uppmärksammades av Norrbottens Kuriren dagen efter. Känd från tidningen, alltid nåt. Även en inställd konsert är ju en konsert som Ulf Lundell så fint uttryckte det. Luleå, allt är glömt och förlåtet, det finns nog en stor chans att jag kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt försök om jag inte fixat sub80 innan dess, bara ni lovar att bjuda på samma perfekta löparväder som i år och har en flaggvakt vid korsningen så jag inte springer fel igen. 

PB på halvmaran eller inte, ni som följt mig här det senaste året vet ju att det är marathon som är min grej så förhoppningsvis får jag revanschera mig nästa vecka. Om jag kommer till start det vill säga, men mer om det längre ner. Planen från början var ju att blåsa ur allt som fanns i kroppen i Luleå för att sedan springa ASM hyfsat kontrollerat utan att gå för fullt, allt för att kunna komma igång med träningen inför Berlin Marathon i god tid, som ju är årets stora höjdpunkt. Nu blev det inte så. Men eftersom jag känner att formen är bra, riktigt jävla bra till och med (ursäkta språket), så bestämde jag mig i bilen hem från Luleå att inte vaska formen utan istället gå för fullt i Stockholm och göra ett nytt försök på sub 2.50 även om det kommer kräva tre veckors återhämtning. Never waste good legs! Jag känner att jag är i betydligt bättre form nu än inför Barcelona så helt omöjligt tror jag inte att det är även om Stockholm är en lite tuffare bana.

Sprang mitt sista långpass i söndags men kortade ner det en aning för att det inte skulle slita allt för mycket. Jag har kört långpass på 30km eller mer kontinuerligt hela året nästan varje vecka bortsett från tävlingsveckor och direkt efter Barcelona så uthålligheten finns. Den senaste månaden har jag även fått till rätt många bra fartpass så känslan är att jag tagit ett ganska stort steg framåt i år även om jag inte riktigt fått ut det på de tävlingar jag sprungit nu i vår. Därför känns det riktigt jävla surt (ursäkta språket igen) att jag återigen inför en mara åker på ett (eventuellt) bakslag. Just nu är det höger vad som spökar, samma vad som brast innan Berlin Marathon i höstas. Den här gången får jag dock kanske skylla mig själv.

I onsdags körde vi 200-ingar på bana med Runacademy. Jag flöt med i de bakre leden och peppade deltagarna, men trots det blev det ju inte direkt nåt återhämtade pass för egen del som var tanken från början. Inför den sista tvåhundringen tryckte jag och Micke (en av de andra ledarna) på rätt bra och klockade den på 28s. Kan inte komma ihåg senast jag sprang i den farten. Kände direkt att det var en dålig idé för jag hade planerat att springa ett eget kvalitetspass senare på kvällen. Några timmar senare efter lite mat och ombyte var jag redo och stack ut för ett tempopass. Planen var 10km tröskel. Baksidorna var lite strama men började mata på och hittade ganska omgående en bra flytfart med en bra känsla. Klockade milen på 37.56 och kände mig riktigt nöjd efteråt med känslan, hårt men kontrollerat. Absolut inget dregel och heller inget huvud på sned. Joggade hem, käkade en påse chips och somnade nöjd. På morgonen var vaderna stela som kevlar. ”Träningsvärk, gött” var den första tanken. Efter jobbet hade jag tänkt lugn återhämtande distans men kände ganska direkt att det var en dålig idé, vaderna var om möjligt ännu stelare så det fick bli crosstrainer. Imorse när jag vaknade var framförallt höger vad fortfarande lika stel. Tryckte lite på den och kände genast en smärta som gav ilningar längs ryggraden, en riktigt dålig känsla.

Det positiva: jag tror inte att det är en bristning. Dels därför att den i så fall borde ha kommit i samband med passet, kände ingenting under löpningen och inte heller efter. Dessutom vet jag hur en bristning känns eftersom jag åkte på två sånna i höstas, då kunde jag inte göra en tåhävning eller rulla på foamrollern utan smärta, det kan jag nu och känslan är inte densamma. Det negativa: vaden är sjukt stel, det gör ont när jag trycker på den – det känns ungefär som om nån sparkat mig hårt på vaden med stålhetta – men framförallt känns det som om nåt är fel, att det inte bara är vanlig träningsvärk. Hela vaden känns bara allmänt tung. Den här gången sitter smärtan ganska högt upp på vaden, nästan vid knävecket. Jag testade några stapplande löpsteg idag på jobbet i korridorerna och det kändes okej, fick ingen smärta av att belasta den, men ändå känns det konstigt.

Det fick bli crosstrainer idag också, deja vu från förra sommaren all over again. Suck. Men imorn ska jag i alla fall testa att springa och jag håller tummarna för att den känns bra när jag vaknar imorgon bitti. 70min crosstrainer är ingen höjdare men jag är nöjd med att jag tog det mogna beslutet att inte springa idag heller. Körde istället ett progressivt pass och fick upp pulsen rätt bra på slutet men helvette vad tråkigt det är. Lyssnade på senaste avsnittet av maratonpodden under tiden med Anna Rahm som gäst. Vi gick i samma klass från ettan till nian och växte upp i Obbola utanför Umeå så det var riktigt kul att få höra henne prata löpning. På den tiden när hon var som bäst och sprang VM och EM för Sverige hade jag inte riktigt fattat grejen med att springa och tyckte mest det var konstigt att man frivilligt sprang 42,2km. I sommar ska vi ha en klassåterträff, då ska jag pumpa henne på alla tips hon har.

Jag ber till Gudarna att vaden repar sig i tid och att det inte är nån större fara med den, mest för att formen som sagt känns riktigt jävla bra och för att ett PB inte är orimligt men skulle den inte hinna bli bra i tid så är det inte hela världen att kasta in handduken även om en DNF alltid är surt. Trots allt så är det till hösten som jag ska vara i mitt livs form, det är i Berlin jag ska komma in på 2.48.47 och jag har ingen lust att gå skadad den här sommaren igen. Sommaren 2015 var ett helvette, det ska sommaren 2016 inte bli.

/Hörs

Dagens låt: det här är utan tvekan årets skiva utan konkurrens. På ett sätt var det tur att dom redan aviserat slutet långt innan den släpptes för jag har svårt å se hur dom skulle kunna toppa det här även om dom fortsatt. Och då är jag egentligen ingen diehard Kent-fan. Jag kommer ihåg när dom släppte Vapen & Ammunition 2002, jag skulle gå på Rocks i Eskilstuna och köpa en Pain of Salvation skiva men blev inte insläppt för det var så sjukt mycket folk där. Anledning? Kent var där och signerade skivor. Kom ihåg att jag tänkte ”jävla skit band, vem fan lyssnar på Kent?”

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Jesper: var på väg ut för en testjogg när jag läste din kommentar och bestämde mig för att skita i det, körde ett rätt hårt pass på crosstrainern istället. Vaden kändes bättre imorse, men inte helt bra. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt av förra sommarens elände.

Miah: tack! Gigi är en den enda låt som inte riktigt fastnat, inte för att den är dålig utan för att de andra är så sjukt bra, men ska ge den en chans.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Morgonträning är the shit!


Jag var ute en snabbis i morse och körde lite trappträning och lite stryrka utanför där jag bor för att komma igång med kroppen innan en dag på kontoret. Sammanlagt tränade jag mellan 06.40 och 07.05, alltså i 25 minuter. På den lilla stunden räknade jag in 26 löpare och en man som, liksom jag, körde trappträning och styrka. Helt otroligt! Det verkar verkligen som att morgonträning är något som åtminstone stockholmarna har tagit till sig. Go stockholmare!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ironman Finisher


Hallå!

På väg hem från Lanzarote. Är faktiskt inte lika besviken som jag trodde jag skulle vara. Antar man vänjer sig vid motgångar. Den här gången var det heller inte ”mitt fel” om man nu kan säga så. Förberedelserna var grundligt gjorda och hade eliminerat de faktorer som satt pinnar i hjulen historiskt. Mekaniskt var nya cykeln i toppskick. Två extraslangar och tre ventilförläggare (skratta ni men en gick faktiskt av när en bike mechanic envisades med pumpa rätt tryck innan start). Såg till ta på mig skorna innan jag hoppade på cykeln och gjorde inga andra chansningar som kunde få ödesdigra konsekvenser. Jag skulle i mål helskinnad denna dag.

Hela min familj hade veckorna innan race turats om ha feber & diverse oklara förkylningsliknande åkommor. Jag hade själv åkt på en omgång som resulterade i ömma trumhinnor samt halsont. En penicillinkur botade det på några dagar och jag var fit före avresa. Enda orosmålet var att jag inte haft mer än 3h i tempoställning senaste fem veckorna vilket jag visste skulle sluta med öm ländrygg och nacke under cyklingen.

Efter resan ner till Lanzarote via övernattning i Gran Canaria kände jag direkt nåt var fel med kroppen. Haft liknande känsla innan då torr flygplansluft & resa kan irritera redan känsliga slemhinnor och svalg efter en infektion. Hade samma under Cannes Triathlon 2015 och då gick det ju strålande ändå. Tyvärr visade det sig att det här inte var känningar av min gamla åkomma utan en ny virus som hade gett sig på mig. Höll tankarna positiva och förberedde mig som om allt var som vanligt. Förkylningar är luriga på det det sättet, man vet ju aldrig riktigt hur de kommer yttra sig. Starta tänkte jag göra oavsett, skulle aldrig förlåta mig själv annars. Alvedon, Nässpray, vätska och massor av sömn & vila blev strategin före start. Tyvärr kände jag mig rejält hängig på race morgon men ignorerade det samtidigt som jag svalde 2 alvedon & lyssnade på hårdrock.

Race:

Kom iväg sent på simningen och fick slåss för hitta fritt vatten. Det var slagsmål i princip hela första varvet så jag gjorde medvetet ett ”stort” varv för undvika skicka pulsen i taket då jag började hosta i vattnet. Hade annars en bra simning trots nedsatt ork. Magiskt simma i klart vatten bland fiskar och annat kul. Tror jag landade strax under 1:05h.

Ut på cykeln lugnt och fint då musklerna kändes gnälliga. Började misstänka wattmätaren var felkalibrerad då den visade alldeles för låga tal givet skattad ansträngning. Normalt kan jag blunda men ändå sätta exakt vilket tryck jag håller. Idag visade de 20-25 watt för lite mot min inbyggda känsla. Skitsamma tänkte jag, det är ändå känslan som är viktigast plus det är en lång dag. Cyklade på så gott jag kunde men fann mig omcyklad och utan kraft för ta upp kampen med diverse motvindspartier eller motlut. Tröttnade till slut på denna mesiga framfart och testade öka på mer efter några mil men det fick luftrören att strejka och framkallade hosta. ”Det här kommer bli en lång utflykt tänkte jag”. Efter banans värsta parti Mirador del Rio så bar det åt hemåt. Benen var fräscha, kunde andas genom näsan men ländryggen va less. Åt & drack som aldrig förr för hålla humöret uppe och det funkade. Hade inte min normala fysik så det var bara spela med dem kort jag hade. I mål skulle jag, även om det skulle bli pannlampspromenad i Puerto del Carmen. Cyklingen hamnade på 5:44h. 226 watt avg, 251 NP. Inte ens tränat på så låga watt under hela 2015-16. Låg 22:a i min AG så chanserna för en placering var borta sedan länge.

Bytte om i lugn takt och kissade för 5:e gången sedan simningen (?!). Garvade lite då det var ett tecken på att jag knappt svettades ut den vätska jag stoppade i mig. Stack ut på löpet med en naiv bild av springa en stabil mara utan riskera hjärtat. Hade såklart jättefina ben då jag inte cyklat så hårt. Fick bromsa mig för inte gå under 4:00 fart. Hittade en skön pace runt 4:20-4:25. Ökade jag så kom hostan och besvären. Halvmaran landade på 1:33h. Sprang fint utan några bekymmer i 23-24 kilometer. Där någonstans krävdes mer puls för hålla farten uppe. Gjorde några försök återfå andningen men hade tryck även bröstet, feberkänningar och svårt få in syre. Stannade för första gången för se om det gick kyla av systemet och sedan starta om. Gick ok ett par gånger men till slut funkade inte det heller. Blev inte ledsen, uppgiven eller arg. Hade ju vetat om det här men valt inte acceptera det utan var trots det rätt glad det bara var 15km kvar innan jag fick stanna. Joggade och gick lite periodvis med de svenskar som passerade för få tiden gå snabbare. Fint väder och varannan kilometer fick man kall dryck och snacks. För inte verka dryg eller vek sprang jag sista 2km in i mål, försökte nog mentalt skapa en positiv bild av sporten så jag kan ladda om till nästa utmaning. Strax över 4h tog denna springpromenad.

Fick äntligen stanna & äta efter 11 timmar & 9 minuter. Glad vara framme och nöjd att jag inte tappade humöret eller gjorde något dumt som hade riskerat min hälsa & fysik. Motgångarna senaste året har varit många, eller så kan man säga jag varit extremt förskonad från dem tidigare och att jag nu är ikapp det som oundvikligt sker alla som är seriösa i den här sporten. Ju bättre man blir, desto större risker tvingas man ta och då krymper marginalerna – enkelt.

Negativt – Jag missar min chans åka till Hawaii i år igen. Väldigt osannolikt jag gör en IM före september i år. Sydafrika 2017 är nog best guess just nu. Jag måste skaffa nya cykelskor då jag kissade 3 gånger i den vänstra på cyklingen.

Positivt – Jag är bättre än jag någonsin varit. Mer komplett och lugnare där ute på banan. Har mer erfarenhet än de flesta amatörer och somliga proffs och tror i framtiden jag kommer se tillbaka på det gångna året som väldigt nyttiga läropengar. Mina hjärnspöken inte kunna springa efter cykeln försvann och jag känner mig totalt orädd för vad som kan hända nästa gång. Har redan förlorat så mycket att va fan ska hända nästa gång för knäcka mig, går inte.

Vad händer nu?!

Saltsjöbadens sprint 6:e juni. Ser fram mot få duktigt med stryk av Micke Sahlberg & Nisse Svensson.

Vansbro SM på halvdistans. Där kommer det gå undan, vilken härlig hets när alla få chansen vässa mot varandra. Ska slipa simningen ytterligare så jag kan vara med bättre från start och bråka på cykeln.

Oklart hur hösten ser ut. Tjörn & VM på 70.3 i Australien är anmälda men vetifan. Kanske får ett bryt och myglar in mig i Kalmar bara för jävlas. Har något otalt med den tävlingen och skulle gärna vilja göra livet svårt för de amatörer som tror de ska dit för vara top tre bland AG35-39.

Nu ska jag vila en vecka, bli frisk från den här överjävligt förkylningen. Synd bara min fina solbränna kommer vara borta lagom till helgen.

Adios

Miguel Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in