Snabba morgonpasset

I Åre, under Workout Åre möts ju de allra bästa inom träning i Sverige, bland annat Linus Johansson. Det är inte så ofta vi ses, alltför sällan om du frågar mig, för jag blir alltid oerhört inspirerad av att höra honom föreläsa och att träna för honom. Jag blir sugen på att lära mig mer om hur kroppen funkar och hur bindväven hänger ihop. Jag vill lära mig mer om hur vi sitter ihop från fotsulan till ögonbrynen och vad det kan göra med vår kropp om spänningen i bindväven blir obalaserad. Och jag vill titta mer på filmer från dissikeringar där man kan se de här långa bindvävsstråken.

Såklart gick jag på Linus föreläsning Get your fascia straight och det var som alltid lärorikt på ett mycket åskådligt sätt och samtidigt ytterst underhållande. Senare på lördagen pratade jag lite med honom och det kröp fram att han är nyfiken på min rygg. Han jobbar med myofascial manipulation, ett tjusigare uttryck för att mosa bindväven för att få bättre balans i kroppen, och det hade han aldrig provat det på en skoliosrygg. ”Be my guest”, sa jag och tänkte att jag kunde dra nytta av det om han hittade något han kunde göra för att få ryggen på lite bättre humör.

Musse Hasselvall (som var i Åre och körde Ruffie-klasser) skrattade och sa att det är smärtsamt. ”Jo, men jag har fött barn, hur ont kan det göra att bli lite knådad på?”, tänkte jag. Naivt. 

Linus började med fötterna. Jag pronerar tydligen mer på höger fot, vilket resulterar i att hela min högra sida på kroppen liksom kollapsar lite framåt åt vänster. Han drog tummen mellan hälen och lilltån, ett utrymme på cirka fem centimeter, och redan då gjorde det svinont, här fanns jobb att göra. Det blev inte bättre när han grävde in sina sjukgymnastfingrar i ett utrymme (man tydligen ska ha) mellan skelettet och musklerna på smalbenet. Jag kved och fnittrade hysteriskt om vartannat, händerna och fötterna blev iskalla samtidigt som det rann ymnigt med svett längs ryggen, armarna och benen.

”Nu ska jag inte haussa något, men om du tyckte att det där gjorde ont…”, log Linus och gav sig an min ljumske för att sedan gå vidare till rotatorerna längs ryggrade och avslutade med att dra i diafragman genom att bända upp de högra revbenen som en saloondörr.

Ni ska nu inte tro att Linus är någon torterare, nej absolut inte. Samtidigt som själva behandlingen är mycket plågsam, jag ska inte låtsas något annat, så strösslar han med knäppa skämt och håller en varm och snäll hand på benet eller ryggen så att man hela tiden känner sig oerhört trygg och omhändertagen. Dessutom händer det ju saker under behandlingen. Han lyckades få upp mitt fotvalv på höger fot och dessutom vrida tillbaka mitt bäcken åt höger. Och när han avslutade behandlingen med att vagga min rygg i takt med min andning ville jag stoppa honom i en påse och ta med honom hem. (Inte som en styckmördare vill stoppa folk i en påse, utan på ett bra och snällt sätt. Det skulle vara en fin påse.)

Jag la upp en bild på oss på Facebook och tackade honom och då svarade han att min rygg var den vackraste och mest intressanta rygg han någonsin har fått ta i. Om han bara visste hur mycket det betydde att höra det – det ska jag ta med mig de dagar då jag vill byta min rygg mot vilken annan jädra rygg som helst.

Nu ska jag bara övertala familjen att flytta till Hudiksvall så att jag kan gå på fler behandlingar hos honom. Eller så stoppar jag honom helt sonika i en påse nästa gång jag träffar honom.

Den vackraste och mest intressanta ryggen vid Åresjön, fotograferad av Sofie Lantto.

Foto: Sofie Lantto

I helgen var det årets roligaste event, Workout Åre. De firade tio år och det duger ju inte att fira utan att redaktionen från Women’s Healht var där. Helgen i Åre är lika mycket en reunion bland branschfolk man tycker mycket om, som en träningshelg. Redan på bussen från flygplatsen fick jag sitta bredvid Matthew Griffiths, spinninginstruktör och en av de första jag gjorde en lång intervju med i Fitness Magazine. Sedan dess har vi hållit kontakten och varit kompisar. Jag har alltid värderat hans åsikter mycket högt och han har alltid något klokt att säga. Han frågade hur jag mådde och jag sa som det var: att jag har ont i ryggen. Det har jag ju haft ett tag, men jag har försökt att tränga undan det och tänka att ”Äh, det där går över”. Jag har fått övningar av coach Jakob som gör att det har släppt lite, men det har fortsatt att göra ont.

Han tittade på mig och fråga om jag har gjort något nytt som jag inte brukar göra? Nej, det har jag inte gjort. Då tittade han på mig igen. ”Hur gammal är du nu?” 37 svarade jag. ”Mmmm, du är inte så ung längre”.

Först blev jag arg och tänkte att han inte ska komma här och säga att jag är för gammal för något, det finns ju folk som är betydligt äldre än jag som tävlar i crossfit! Minsann! Men så tänkte jag efter. Min rygg är jättekrokig och har stått ut med det mesta utan att protestera. Men så är det ju när man är ung. Precis som att man förut kunde festa och sedan gå upp och jobba, pigg och fräsch dagen efter. Nu får jag en tredagars baksmälla istället. Saker händer ju i kroppen. Jag tror absolut inte att det här handlar uteslutande om att jag är gammal, men det tål att tänkas på. Kanske dags att vara lite snäll mot kroppen och börja ta hand om den på ett annat sätt. Göra det den mår bra av och inte bara det jag tycker är roligast. För även om saker är roliga är de sällan värda tredagars baksmälla, oavsett om den är bokstavlig eller en symbol för kroppen som protesterar.

Steg ett i mitt nya liv var att inte köra ihjäl mig under helgen, utan valde aktiviteter som min kropp törstade efter, yoga, rörlighetsträning med Magnus Ringberg (får du chansen att träna för honom – GÖR DET!), Soma med Linus Johansson och Cecilia Gustafsson, agilityträning (nej, inte sådan där som hundar gör) med Erik Börjesson och Jonas Lissjanis och en vandring till Blanktjärn i Vålådalen med mina älskade kolleger Marie och Sofie. Vandringen var helt magisk och blev nästan den största behållningen från helgen. Jag fick dessutom näcka och sitta i kallt smältvatten medan Sofie fotade mig. Som en bonus.

Och jag blev bindvävsbehandlad av Linus Johansson, men det tar jag i nästa blogginlägg.

Jag var ute en snabbis i morse och körde lite trappträning och lite stryrka utanför där jag bor för att komma igång med kroppen innan en dag på kontoret. Sammanlagt tränade jag mellan 06.40 och 07.05, alltså i 25 minuter. På den lilla stunden räknade jag in 26 löpare och en man som, liksom jag, körde trappträning och styrka. Helt otroligt! Det verkar verkligen som att morgonträning är något som åtminstone stockholmarna har tagit till sig. Go stockholmare!

Sats satsar på MMA. Det må låta helt vrickat, men nu handlar det ju inte om att medlemmar hur som helst ska få komma in i burar och slå varandra sönder och samman. Nej, men de har fattat att kampsport är grym träning och att den går att göra bra och rolig gruppträning av. Jag fick vara med och testa ett pass tillsammans med 12 andra brudar som jobbar med media. Sats Martial arts är ett koncept som så här långt bara finns på Sats SoFo på Södermalm i Stockholm. Det är ett samarbete mellan de erfarna MMA-profilerna Omar Bouiche, Altan Celik och Gabriella Ringblom och Sats och ligger utanför det vanliga medlemsskapet. Jag tycker att de tänker helt rätt att i stället för att komma på en massa roliga nya koncept och höja priset på allas kort, istället skapa nischade medlemsskap där man betalar för det man faktiskt vill ha. De som inte vill köra MMA behöver heller inte betala för det. Bra tänkt, och jag tror att man kan gå ännu längre när det gäller tanken på att låta medlemmarna skräddarsy sina medlemsskap.

Men tillbaka till dojon på Sats SoFo. Det jag fick testa på var en mix av de två passen som finns idag inom Sats Martial arts: MMA Basic och Striking. Jag älskar att slåss, alltså inte på gatan utan under kontrollerade former. Och Sats Martial arts gav mig precis det jag gillar. Jag fick ha handskar och slå mitt hårdaste på en dummy, jag fick knuffa och lyfta min träningspartner och jobba med fotarbete barfota. Kul och svettigt!

Dessutom har de fått till en riktigt fin dojo. Mjukt golv och mjuka väggar och tuffa staket. Altan Celik som var tränare idag, var skön och ödmjuk och de som var lite nervösa innan passet slappande av snabbt.

Väl värt att testa för dig som är sugen på kampsport och råkar bo i Stockholm.

Igår var det knäböj på schemat. Sådana där tunga med stång på nacken. Det kan jag och min krokiga rygg inte göra, så jag gjorde set av 3+3 pistols och skridskosquats, sedan andra benet och så vila en minut och så på det igen. Pistols är enbensknäböj, som på bilden ovan (ja, min högra fot ÄR över marken, även om det inte syns bland maskrosorna) och skridskoquat kan du se på bilden nedan.

Vill du lära dig att göra pistols fritt, alltså utan att behöva hålla i något eller dra dig upp finns olika vägar. Det bästa är att kombinera de olika för att träna upp styrkan och rörligheten som till slut kan få dig dit.

1. Box pistols. Ställ dig framför en låda som är högre än knäböjd. Stå på ett ben och sänk dig ner mot lådan tills rumpan nuddar, då ställer du dig upp igen. Ju starkare du blir och ju mer du vågar lita på ditt lår och ditt knä desto mer kan du sänka lådan.

2. Ring pistols. Håll ett par ringar eller en TRX i brösthöjd med båda händerna. Gå nu ner i en pistol och ta hjälp av armarna för att dra dig upp igen. Dra så lite som möjligt, poängen är ju att du ska använda benen för att pressa dig upp igen. Sänk dig ner med rumpan bakåt. Kolla på bilden, det är så där du ska hamna till slut, och då måste rumpan gå bakåt.

3. Box pistols 2. Stå nu uppe på boxen med enda benet utanför sidokanten. Gå ner i en pistol, så djupt du kan och pressa dig upp igen. För att klara en pistol är det inte bara ståbenet som måste vara starkt, du ska klara av att hålla upp det fria benet också, och här får du lite hjälp eftersom du inte behöver hålla upp det så högt. Det kommer ändå inte att släpa i backen. 

När du känner att du nästan kan klara en pistol kan du underlätta det lite för dig själv genom att hålla i en vikt framför dig. ”WHAT!? Som om det inte vore tungt nog ändå!” Ja, jag vet. Det låter helt vrickat, men grejen är att om du håller en vikt framför dig får du lite motvikt mot rumpans tyngd när du går ner och tippar inte bakåt.

Du kommer förmodligen känna att det är lättare på ena sida och svårare, eller till och med stört omöjligt, på andra. Helt normalt. Pistols avslöjar dig direkt om du ha obalanser mellan sidorna oavsett om det gäller höfter, lårstyrka, knästabilitet eller rörlighet. Ett bra test att göra i bland alltså för att se hur det står till med balansen.

Pistols är grymt och du, som jag, inte kan göra tunga benböj. Sällan har jag varit så trött i benen som igår.

För jag växlade ju mellan pistols och skridskosquats. Det är också en enbensknäböj, men här ska det fria benet gå bakåt i stället för framåt. Stå på ett ben, gå ner så djupt du kan i en knäböj samtidigt som det fria benet går bakåt. Målet är att få ner det bakre knät i golvet. Kan man det är det dags att ställa sig på en upphöjning. Det här är en sådan där övning som ser skitlätt ut, men som när man har gjort några känner att det brinner i röven! Dessutom avslöjar den, precis som pistols, en hel del om ojämnheter mellan höger och vänster sida. Åker ditt knä, som mitt gör, inåt när du går ner i din skridskosquat – låt då det fria benet gå ut åt sidan när du går ner och armarna åt motsatt håll så att du bildar som en diagonal. Det hjälper och sedan kan du jobba på att komma längre och längre in med det bakre benet allt eftersom du stärker upp.

Här kan du också hålla i en vikt framför dig. Det hjälper dig att bli lite mer upprätt.

Två grymma övningar för grym träningsvärk. Och som avslöjar dig på jobbiga sätt.