Blogg

Lite post race vaccum


   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pushing limits 2


Mitt sista inlägg inför Stockholm Marathon ifjol har jag för mig att jag döpte till ”pushing limits”, det gick ju helt okej då så varför frångå ett vinnande koncept. För pushing limits är precis vad jag planerar att göra på lördag om jag får vara hel fram tills dess. På lördag när jag ställer mig på startlinjen så blir det min trettonde start i marathonsammanhang. Även om det finns dom som gjort betydligt fler maror än mig, så börjar jag känna mig rutinerad. Jag vet vad som väntar och vad som komma skall. Jobbet är gjort och jag är redo. Redo att omfamna smärtan och borra ner huvudet så långt ner i källaren man kan komma. Bita ihop, tugga på och göra tröttheten till min bästa vän. Jag ser verkligen fram emot att få kämpa mot smärtan den sista biten, en smärta som jag vet kommer att komma förr eller senare, för då vet jag också att jag är nära, nära att spränga nya gränser och ta nästa steg mot nånting just nu okänt men förhoppningsvis helt fantastiskt.

Vaden är hel och håller för löpning. Tre vilodagar förra veckan gjorde sitt. Sista längre passet på 20km i söndags flöt på utan känningar och i måndags testade jag tävlingsfarten, 2x3km i 3.55-fart, lite fortare än planerat men med marathon ansträngning, också det utan känningar med en lätt känsla. Vilodag igår och idag har jag nyss kört det sista riktiga passet i värmebölja. Att springa idag var som att springa rakt in i en vägg. Hoppas verkligen att väderprognoserna har rätt när dom säger att värmeböljan ska lägga sig lagom till lördag för i den här värmen kommer det vara hopplöst att prestera. Värmen till trots kändes det bra fram till sista kilometern då jag helt plötsligt kände en svidande känsla på utsidan av knät som sen eskalerade till ett hugg, inte helt olik känslan från ifjol på Strandvägen som resulterade i 2 månaders rehab. Stannade direkt och började fundera på om jag verkligen hade känt det jag precis kände eller om jag bara inbillade mig? Sprang vidare men kunde inte skaka bort känslan. Kanske är jag bara extra försiktig och känner efter för mycket? Nu en timme senare tycker jag fortfarande att det känns konstigt, ingen smärta, bara konstigt. Fick tag på en tid hos naprapaten direkt imorn bitti så förhoppningsvis får jag svar på om det var inbillning eller inte då. Orkar inte ens bli upprörd eller arg längre. Det är vad det är. Förhoppningsvis bara noja, i värsta fall ett löparknä. That’s life! 

Just nu utgår jag i alla fall från att jag kommer stå på startlinjen på lördag redo att göra mitt livs lopp. Därmed blir den officiella målsättningen att putsa perset från Barcelona tidigare i vår. Jag ska göra ett seriöst försök på sub2.50 men är det nåt jag lärt mig av mina tidigare maror så är det att det inte finns nånting som heter heter att ”ställa ut skorna” när det kommer till marathon. Oavsett hur rutinerad man är, hur många maror man gjort eller hur bra form man är i så lever varje lopp sitt eget liv. Marathon är nyckfullt. Det kan kännas hur bra som helst i 33km bara för att skita sig fullständigt sista biten eller tvärtom. Kroppen kan gå sönder, magen paja eller värmen ta ut sin rätt. Det är en av anledningarna till varför jag älskar marathon så det är med stor respekt och ödmjukhet som jag ger mig på sub2.50 på lördag.

Känslan just nu är att jag är i nånting som skulle kunna vara en riktig formtopp, har nog aldrig känt mig så här stark, snabb och uthållig på en och samma gång, det känns verkligen som om kroppen kunnat absorbera träningen i år på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Egentligen tror jag inte att det specifikt är årets träning som gör att jag känner mig starkare utan snarare kontinuiteten jag haft de senaste 10 åren som äntligen ger resultat. Jag fick inte ut det jag ville på Kungsholmen Runt eller i Luleå, så oavsett sluttid på lördag så vill jag i alla fall känna att jag gjorde mitt bästa och fick ut allt som fanns i kroppen för dagen. Då kommer jag vara nöjd. Men just nu nu finns det inte så mycket mer å göra mer än att vila benen, fylla på med kolhydrater, hoppas på bra löparväder och framförallt, invänta morgondagens naprapatbesök och hoppas på att han åtminstone ger mig en chans att kunna få göra ett ärligt försök att spränga nya gränser på lördag.

/Hörs

Dagens låt: Joe Espositos You’re the best känns lite uttjatad vid det här laget så det får bli uppladdning till tonerna av en annan 80-tals klassiker.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Snabba morgonpasset


I morse skulle jag lämna på dagis och då blir det träning på egen hand. Jag brukar springa de dagarna, men idag kände jag att ”Nej, fy tusan för löpning! Det är ju alldeles för varmt!”, så då blev det ett snabbt pass hemma i vardagsrummet i stället. Snabbt gick det, roligt var det, svettig blev jag:

1 armhävning

1 goblet squat

10 svingar

Varv två:

2 armhävningar

2 goblet squat

10 svingar

Och så håller man på och ökar på det där sättet tills du gör 10 av alla tre övningar. Klart!

Ha en skön onsdag!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Linus the genius


I Åre, under Workout Åre möts ju de allra bästa inom träning i Sverige, bland annat Linus Johansson. Det är inte så ofta vi ses, alltför sällan om du frågar mig, för jag blir alltid oerhört inspirerad av att höra honom föreläsa och att träna för honom. Jag blir sugen på att lära mig mer om hur kroppen funkar och hur bindväven hänger ihop. Jag vill lära mig mer om hur vi sitter ihop från fotsulan till ögonbrynen och vad det kan göra med vår kropp om spänningen i bindväven blir obalaserad. Och jag vill titta mer på filmer från dissikeringar där man kan se de här långa bindvävsstråken.

Såklart gick jag på Linus föreläsning Get your fascia straight och det var som alltid lärorikt på ett mycket åskådligt sätt och samtidigt ytterst underhållande. Senare på lördagen pratade jag lite med honom och det kröp fram att han är nyfiken på min rygg. Han jobbar med myofascial manipulation, ett tjusigare uttryck för att mosa bindväven för att få bättre balans i kroppen, och det hade han aldrig provat det på en skoliosrygg. ”Be my guest”, sa jag och tänkte att jag kunde dra nytta av det om han hittade något han kunde göra för att få ryggen på lite bättre humör.

Musse Hasselvall (som var i Åre och körde Ruffie-klasser) skrattade och sa att det är smärtsamt. ”Jo, men jag har fött barn, hur ont kan det göra att bli lite knådad på?”, tänkte jag. Naivt. 

Linus började med fötterna. Jag pronerar tydligen mer på höger fot, vilket resulterar i att hela min högra sida på kroppen liksom kollapsar lite framåt åt vänster. Han drog tummen mellan hälen och lilltån, ett utrymme på cirka fem centimeter, och redan då gjorde det svinont, här fanns jobb att göra. Det blev inte bättre när han grävde in sina sjukgymnastfingrar i ett utrymme (man tydligen ska ha) mellan skelettet och musklerna på smalbenet. Jag kved och fnittrade hysteriskt om vartannat, händerna och fötterna blev iskalla samtidigt som det rann ymnigt med svett längs ryggen, armarna och benen.

”Nu ska jag inte haussa något, men om du tyckte att det där gjorde ont…”, log Linus och gav sig an min ljumske för att sedan gå vidare till rotatorerna längs ryggrade och avslutade med att dra i diafragman genom att bända upp de högra revbenen som en saloondörr.

Ni ska nu inte tro att Linus är någon torterare, nej absolut inte. Samtidigt som själva behandlingen är mycket plågsam, jag ska inte låtsas något annat, så strösslar han med knäppa skämt och håller en varm och snäll hand på benet eller ryggen så att man hela tiden känner sig oerhört trygg och omhändertagen. Dessutom händer det ju saker under behandlingen. Han lyckades få upp mitt fotvalv på höger fot och dessutom vrida tillbaka mitt bäcken åt höger. Och när han avslutade behandlingen med att vagga min rygg i takt med min andning ville jag stoppa honom i en påse och ta med honom hem. (Inte som en styckmördare vill stoppa folk i en påse, utan på ett bra och snällt sätt. Det skulle vara en fin påse.)

Jag la upp en bild på oss på Facebook och tackade honom och då svarade han att min rygg var den vackraste och mest intressanta rygg han någonsin har fått ta i. Om han bara visste hur mycket det betydde att höra det – det ska jag ta med mig de dagar då jag vill byta min rygg mot vilken annan jädra rygg som helst.

Nu ska jag bara övertala familjen att flytta till Hudiksvall så att jag kan gå på fler behandlingar hos honom. Eller så stoppar jag honom helt sonika i en påse nästa gång jag träffar honom.

Den vackraste och mest intressanta ryggen vid Åresjön, fotograferad av Sofie Lantto.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

”Du är inte lika ung längre”


Foto: Sofie Lantto

I helgen var det årets roligaste event, Workout Åre. De firade tio år och det duger ju inte att fira utan att redaktionen från Women’s Healht var där. Helgen i Åre är lika mycket en reunion bland branschfolk man tycker mycket om, som en träningshelg. Redan på bussen från flygplatsen fick jag sitta bredvid Matthew Griffiths, spinninginstruktör och en av de första jag gjorde en lång intervju med i Fitness Magazine. Sedan dess har vi hållit kontakten och varit kompisar. Jag har alltid värderat hans åsikter mycket högt och han har alltid något klokt att säga. Han frågade hur jag mådde och jag sa som det var: att jag har ont i ryggen. Det har jag ju haft ett tag, men jag har försökt att tränga undan det och tänka att ”Äh, det där går över”. Jag har fått övningar av coach Jakob som gör att det har släppt lite, men det har fortsatt att göra ont.

Han tittade på mig och fråga om jag har gjort något nytt som jag inte brukar göra? Nej, det har jag inte gjort. Då tittade han på mig igen. ”Hur gammal är du nu?” 37 svarade jag. ”Mmmm, du är inte så ung längre”.

Först blev jag arg och tänkte att han inte ska komma här och säga att jag är för gammal för något, det finns ju folk som är betydligt äldre än jag som tävlar i crossfit! Minsann! Men så tänkte jag efter. Min rygg är jättekrokig och har stått ut med det mesta utan att protestera. Men så är det ju när man är ung. Precis som att man förut kunde festa och sedan gå upp och jobba, pigg och fräsch dagen efter. Nu får jag en tredagars baksmälla istället. Saker händer ju i kroppen. Jag tror absolut inte att det här handlar uteslutande om att jag är gammal, men det tål att tänkas på. Kanske dags att vara lite snäll mot kroppen och börja ta hand om den på ett annat sätt. Göra det den mår bra av och inte bara det jag tycker är roligast. För även om saker är roliga är de sällan värda tredagars baksmälla, oavsett om den är bokstavlig eller en symbol för kroppen som protesterar.

Steg ett i mitt nya liv var att inte köra ihjäl mig under helgen, utan valde aktiviteter som min kropp törstade efter, yoga, rörlighetsträning med Magnus Ringberg (får du chansen att träna för honom – GÖR DET!), Soma med Linus Johansson och Cecilia Gustafsson, agilityträning (nej, inte sådan där som hundar gör) med Erik Börjesson och Jonas Lissjanis och en vandring till Blanktjärn i Vålådalen med mina älskade kolleger Marie och Sofie. Vandringen var helt magisk och blev nästan den största behållningen från helgen. Jag fick dessutom näcka och sitta i kallt smältvatten medan Sofie fotade mig. Som en bonus.

Och jag blev bindvävsbehandlad av Linus Johansson, men det tar jag i nästa blogginlägg.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ofrivillig löpvila


Den värsta besvikelsen efter debaklet i Luleå gick över rätt fort. Den största besvikelsen låg egentligen i det faktum att det lär dröja ett tag innan jag får en ny sub80 chans, har inte planerat in någon snabb halvmara den närmsta framtiden så det hade vart så jäkla skönt att få komma hem med ett nytt PB på den distansen men det är bara glömma och gå vidare och istället ta sikte mot Asics Stockholm Marathon. Mina hård ord här på bloggen direkt efter loppet, som delvis skrevs i affekt, uppmärksammades av Norrbottens Kuriren dagen efter. Känd från tidningen, alltid nåt. Även en inställd konsert är ju en konsert som Ulf Lundell så fint uttryckte det. Luleå, allt är glömt och förlåtet, det finns nog en stor chans att jag kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt försök om jag inte fixat sub80 innan dess, bara ni lovar att bjuda på samma perfekta löparväder som i år och har en flaggvakt vid korsningen så jag inte springer fel igen. 

PB på halvmaran eller inte, ni som följt mig här det senaste året vet ju att det är marathon som är min grej så förhoppningsvis får jag revanschera mig nästa vecka. Om jag kommer till start det vill säga, men mer om det längre ner. Planen från början var ju att blåsa ur allt som fanns i kroppen i Luleå för att sedan springa ASM hyfsat kontrollerat utan att gå för fullt, allt för att kunna komma igång med träningen inför Berlin Marathon i god tid, som ju är årets stora höjdpunkt. Nu blev det inte så. Men eftersom jag känner att formen är bra, riktigt jävla bra till och med (ursäkta språket), så bestämde jag mig i bilen hem från Luleå att inte vaska formen utan istället gå för fullt i Stockholm och göra ett nytt försök på sub 2.50 även om det kommer kräva tre veckors återhämtning. Never waste good legs! Jag känner att jag är i betydligt bättre form nu än inför Barcelona så helt omöjligt tror jag inte att det är även om Stockholm är en lite tuffare bana.

Sprang mitt sista långpass i söndags men kortade ner det en aning för att det inte skulle slita allt för mycket. Jag har kört långpass på 30km eller mer kontinuerligt hela året nästan varje vecka bortsett från tävlingsveckor och direkt efter Barcelona så uthålligheten finns. Den senaste månaden har jag även fått till rätt många bra fartpass så känslan är att jag tagit ett ganska stort steg framåt i år även om jag inte riktigt fått ut det på de tävlingar jag sprungit nu i vår. Därför känns det riktigt jävla surt (ursäkta språket igen) att jag återigen inför en mara åker på ett (eventuellt) bakslag. Just nu är det höger vad som spökar, samma vad som brast innan Berlin Marathon i höstas. Den här gången får jag dock kanske skylla mig själv.

I onsdags körde vi 200-ingar på bana med Runacademy. Jag flöt med i de bakre leden och peppade deltagarna, men trots det blev det ju inte direkt nåt återhämtade pass för egen del som var tanken från början. Inför den sista tvåhundringen tryckte jag och Micke (en av de andra ledarna) på rätt bra och klockade den på 28s. Kan inte komma ihåg senast jag sprang i den farten. Kände direkt att det var en dålig idé för jag hade planerat att springa ett eget kvalitetspass senare på kvällen. Några timmar senare efter lite mat och ombyte var jag redo och stack ut för ett tempopass. Planen var 10km tröskel. Baksidorna var lite strama men började mata på och hittade ganska omgående en bra flytfart med en bra känsla. Klockade milen på 37.56 och kände mig riktigt nöjd efteråt med känslan, hårt men kontrollerat. Absolut inget dregel och heller inget huvud på sned. Joggade hem, käkade en påse chips och somnade nöjd. På morgonen var vaderna stela som kevlar. ”Träningsvärk, gött” var den första tanken. Efter jobbet hade jag tänkt lugn återhämtande distans men kände ganska direkt att det var en dålig idé, vaderna var om möjligt ännu stelare så det fick bli crosstrainer. Imorse när jag vaknade var framförallt höger vad fortfarande lika stel. Tryckte lite på den och kände genast en smärta som gav ilningar längs ryggraden, en riktigt dålig känsla.

Det positiva: jag tror inte att det är en bristning. Dels därför att den i så fall borde ha kommit i samband med passet, kände ingenting under löpningen och inte heller efter. Dessutom vet jag hur en bristning känns eftersom jag åkte på två sånna i höstas, då kunde jag inte göra en tåhävning eller rulla på foamrollern utan smärta, det kan jag nu och känslan är inte densamma. Det negativa: vaden är sjukt stel, det gör ont när jag trycker på den – det känns ungefär som om nån sparkat mig hårt på vaden med stålhetta – men framförallt känns det som om nåt är fel, att det inte bara är vanlig träningsvärk. Hela vaden känns bara allmänt tung. Den här gången sitter smärtan ganska högt upp på vaden, nästan vid knävecket. Jag testade några stapplande löpsteg idag på jobbet i korridorerna och det kändes okej, fick ingen smärta av att belasta den, men ändå känns det konstigt.

Det fick bli crosstrainer idag också, deja vu från förra sommaren all over again. Suck. Men imorn ska jag i alla fall testa att springa och jag håller tummarna för att den känns bra när jag vaknar imorgon bitti. 70min crosstrainer är ingen höjdare men jag är nöjd med att jag tog det mogna beslutet att inte springa idag heller. Körde istället ett progressivt pass och fick upp pulsen rätt bra på slutet men helvette vad tråkigt det är. Lyssnade på senaste avsnittet av maratonpodden under tiden med Anna Rahm som gäst. Vi gick i samma klass från ettan till nian och växte upp i Obbola utanför Umeå så det var riktigt kul att få höra henne prata löpning. På den tiden när hon var som bäst och sprang VM och EM för Sverige hade jag inte riktigt fattat grejen med att springa och tyckte mest det var konstigt att man frivilligt sprang 42,2km. I sommar ska vi ha en klassåterträff, då ska jag pumpa henne på alla tips hon har.

Jag ber till Gudarna att vaden repar sig i tid och att det inte är nån större fara med den, mest för att formen som sagt känns riktigt jävla bra och för att ett PB inte är orimligt men skulle den inte hinna bli bra i tid så är det inte hela världen att kasta in handduken även om en DNF alltid är surt. Trots allt så är det till hösten som jag ska vara i mitt livs form, det är i Berlin jag ska komma in på 2.48.47 och jag har ingen lust att gå skadad den här sommaren igen. Sommaren 2015 var ett helvette, det ska sommaren 2016 inte bli.

/Hörs

Dagens låt: det här är utan tvekan årets skiva utan konkurrens. På ett sätt var det tur att dom redan aviserat slutet långt innan den släpptes för jag har svårt å se hur dom skulle kunna toppa det här även om dom fortsatt. Och då är jag egentligen ingen diehard Kent-fan. Jag kommer ihåg när dom släppte Vapen & Ammunition 2002, jag skulle gå på Rocks i Eskilstuna och köpa en Pain of Salvation skiva men blev inte insläppt för det var så sjukt mycket folk där. Anledning? Kent var där och signerade skivor. Kom ihåg att jag tänkte ”jävla skit band, vem fan lyssnar på Kent?”


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Jesper: var på väg ut för en testjogg när jag läste din kommentar och bestämde mig för att skita i det, körde ett rätt hårt pass på crosstrainern istället. Vaden kändes bättre imorse, men inte helt bra. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt av förra sommarens elände.

Miah: tack! Gigi är en den enda låt som inte riktigt fastnat, inte för att den är dålig utan för att de andra är så sjukt bra, men ska ge den en chans.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*