De senaste veckorna har träningen präglats av en hjärnonas kamp; springa eller inte springa har vart den ständiga frågan. Anledningen till det har vart en krånglande hälsena. Det började smyga sig på redan i maj men eskalerade förra veckan när jag körde tre relativt hårda fartpass utan att vila speciellt mycket däremellan. Hälsenan är den sista kroppsdel jag vill ha ont i, tar mycket hellre känningar av ett löpar- eller hopparknä för det kan jag hålla i schack och vet hur jag ska förhålla mig till men hälsenan? What the fuck. Kanske drar jag för stora växlar av det hela, jag har ju sprungit mer eller mindre varje dag utan att det förvärrats men det är ändå nånting som ligger och gnager inför varje pass. Förvärrar jag det genom att fortsätta springa? Jag vet inte. Från början fattade jag inte riktigt vad det var, trodde först det var hälen som spökade, men sen kom jag plötsligt ihåg att jag hade ju ont i samma hälsena för ganska exakt ett år sen. Hela förra sommaren var det samma visa och då fortsatte jag å springa tills det helt plötsligt försvann och det är lite därför som jag har kört på som vanligt, mer eller mindre. Men ändå. Den känns ju inte tipp topp. Långt ifrån. Varje gång jag reser mig och ska börja gå ser det ut som jag skitit på mig för jag måste liksom gå på hälarna och halta mig fram tills det släpper. Dessutom är jag så pass trycköm att jag knappt vågar röra hälsenan för då ilar det typ i hela kroppen. Mornarna är värst. Det konstiga är att löpningen funkar. Det känns lite stelt till en början men sen släpper det oftast efter 8-10min och jag kan springa som vanligt och jag har heller aldrig känt nån smärta i samband med löpningen. 

Har ju ändrat lite i träningen den senaste tiden – fler korta intervaller i högre fart – och är ganska övertygad om att det är en del av förklaringen. Det är farten som dödar, inte mängden. En 18mils vecka är inga problem men tre fartpass….ett tecken på att gamm-kroppen inte är gjord för det här. Men men…when the going gets tough, the tough gets going. Det är nu det gäller att vara stark och inte vika ner sig. Hälsenan ska definitivt inte få stoppa mig från ett nytt PB i Berlin men jag ska försöka vara smart ändå. Dra ner lite på farten ett tag och försöka rehaba den där sketna senan så gott det går med excentriska tåhävningar och foamroller. Köra mer lugn distans. Kanske köpa nya skor också och börja springa i rejält dämpade skor istället för å envisas med att springa i racedojor hela tiden.

Trots hälsenan så har de senaste veckorna sett ut så här:

V24
Måndag: 5x5min @3.24
Tisdag: Distans 20,3km
Onsdag: Styrka
Torsdag: 7x3min @3.14
Fredag: Distans 20km
Lördag: 5x2000m @3.30
Söndag: Långpanna 30km

V25
Måndag: Styrka
Tisdag: 3 x (6min – 3min), totalt ca18km
Onsdag: Distans 21km
Torsdag: 8x1000m @3.28
Fredag: Distans 20,3km
Lördag: Distans 15km
Söndag: vila

Igår kväll sprang jag faktiskt ett lopp som en del i min nya fartträning och trotsade alla känningar. Idioti eller genialiskt? Det återstår väl att se. På förhand lät 3000m bana kanske inte direkt som den bästa medicinen för en öm hälsena men jag unnade mig faktisk en hel vilodag i söndags bara för att vara på den säkra sidan och har nog heller aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som igår.

Löparnas kväll 3000m bana – en distans som jag aldrig ens övervägt att testa men när det nu anordnades så fanns det liksom ingen ursäkt till att inte delta. Det är ju det här som jag måste bli bättre på. Joggade upp i 8-9km hemma på mjuka skogsstigar i lugn fart utan känningar innan jag åkte in till stan med en stor klump i halsen och försökte tänka positivt men det var svårt. Den enda förväntning jag hade var att det skulle göra ont. Tiden sket jag egentligen i. Dunkade Billy Ocean’s ”When the going gets tough” på högsta volym och försökte visualisera hur jag hade gott om krafter kvar på slutet och avslutade sista hundringen på 15s. Det gick sådär. Det enda jag egentligen kunde tänka på var den obehagliga smaken av mjölksyra och smärtan som väntade.

Var på plats en halvtimme innan start och joggade några varv runt banan, körde några stegringslopp och fick upp pulsen. Lite dynamisk stretch och rörlighet och sen var det dags. 7,5 varv och total ångest. Väderförhållandena var nästintill idealiska. Vi var ett tiotal som sprang i det första heatet och det var en hel del snabba killar som skulle göra ner mot 9min. Själv var jag mest inställd på att överleva och inte bryta. Hade tänkt öppna relativt kontrollerat för att ha lite krut kvar i benen till dom sista varven men det gick åt h-e. När startskottet ljöd så stack jag iväg som ett spjut och tänkte efter 200m att det här känns ju rätt bra men sen kom verkligheten ikapp. Rullgardin ner. Första kilometern på 3.17 men sen var det ren och skär överlevnad. När nån skrek ”3 varv kvar” var jag helt övertygad om att jag inte skulle orka. Kände fradgan runt munnen och tänkte att nu kommer hjärtat snart att explodera. Övervägde starkt att kliva av i det ögonblicket men började tänka på Billy Oceans ord och nånting fick mig ändå att fortsätta. Försökte verkligen trycka på under det sista varvet men det gick inte alls. Korsade mållinjen och slängde mig på marken.

När jag hämtat mig efter några minuter kollade jag klockan som sa 10.20. Just då sa det mig ingenting, jag var mest nöjd med att jag genomförde loppet och överlevde. Med tanke på att det här var första gången som jag sprang den här distansen så var tiden inget jag hade tänkt på innan, jag ville bara försöka pressa kroppen och det lyckades jag i alla fall med. Det här var en helt annan form av smärta och trötthet jämfört med marathon, nånting som jag inte vart i närheten av tidigare. Och det var ju också syftet. Om det blir en nästa gång så ska jag försöka putsa den här tiden men nu vet jag ju i alla fall hur det känns. Egentligen hade jag velat ligga kvar där på banan ett tag till men det fanns det inte tid för. B-heatet skulle köra igång direkt efter vår målgång så det var bara att resa sig upp och springa bort till starten för att hjälpa till med tidtagningen. Och det var en betydligt skönare känsla att stå vid sidan om, klocka varvstider och studera alla plågade ansikten jämfört med att springa själv.

Hälsenan höll i alla fall, det blev inte värre och det var också ett av målen. Nu blir det nog lite lugn distans några dagar, en jävla massa rehab och sen kan jag förhoppningsvis köra igång med fartpassen igen. Jag förväntar mig absolut inte att den ska bli helt bra utan bara så pass bra att jag kan springa på som vanligt utan att oroa mig inför varje pass. Att det är öm är väl nånting jag får lära mig att leva med ett tag. Så länge den håller ihop till Berlin så är jag nöjd.

/Hörs 

Hej på er och glad midsommar!

Har nyligen gått igenom något som de flesta gör förr eller senare. Spelar egentligen ingen roll om man är erfaren eller nybörjare samt vilken nivå man håller. Skadorna kommer på ett eller annat sätt. Oftast eller nästan jämt som någon form av överbelastning som senare leder till problem som är mindre eller mer allvarliga. Vi ha alla svagheter och styrkor. Min absoluta styrka är min kropp och motor som är extremt tacksamt vara ägare till oavsett vilken sport jag ger mig på. Svagheten som jag har sitter bakom ratten. En hänsynslös och ibland vårdslös förare som aldrig nöjer sig eller vill lyssna på goda råd om svaren inte faller i smaken…känns det igen?

Verkar som man ska behöva gå igenom de mesta under sin idrottskarriär. Jag har sedan jag blev förälskad i sport som 6 åring i princip tränat och utövat någon form av fysisk aktivitet dagligen. Ibland flera olika. Har alltid fått höra jag har myror i byxorna, någon form av bokstavskombination eller ”vad fan går du på”. Själv kallar jag det rätt och slätt för livsglädje. Kroppen är ett fantastiskt redskap och skall användas till sitt max. Den är designad för det. Många vill bromsa ens ambitioner och säga det man gör är skadligt och undrar vad det ska vara bra för. Kanske är det en extrem, sättet jag valt leva på men jag lovar det är bra mycket mer hälsosamt än den andra extremen att göra tvärtom. Är fullkomligt medveten om att elitidrott inte alltid är nyttigt för kroppen men dör hellre tidigare med en helt uttömd kropp full med ärr som berättar min historia än blir gammal utan att ha sett och upplevt det jag har lyxen få göra idag.

Nog om det. Det jag ville komma till innan mitt försvarstal & moralpredikan var att jag fått en klassisk gubbvad, eller s.k. tennisben. Drabbar främst män som är nära eller passerat 40 år och springer relativt mycket på ”för hög intensitet” – ett mycket relativt begrepp. Vad det är?! Bristning i muskeln, vanligtvis där den stora vadmuskeln övergår till den mindre. Tricket är sluta springa i tid, låta blödningen lägga sig för att sedan bygga upp vävnaden igen. Gör man detta kan man bli friskförklarad men vad som vanligen sker är att man inte slutar i tid, ignorerar varningarna som kroppen och läkaren försöker säga och man kan få återkommande problem.

Jag är i stadiet att blödningen lagt sig. Kan fortfarande på ultraljud se muskeln är skadad, dock en liten sådan. Det hann som tur var inte gå så långt och jag började tidigt inse något var fel. Påbörjade behandling snabbt och idag är jag smärtfri. Kommer inte springa något på hög intensitet på ett tag ej heller några långpass. Byter ut det mot tåhäv, cykling och annan fysisk aktivitet som belastar muskeln på ett positivt och läkande sätt. Har dock beslutat starta Klagenfurt då läkarna trodde det skulle vara okej så länge jag inte kände smärta innan eftersom man ändå springer såpass långsamt på en Ironman mot ens normala löpkapacitet. Har även rådfrågat Björn som hävdar att den magiska löpform jag hade när skadad inträffade borde vara hyfsat intakt och så länge jag håller igång med några kortare löprundor ska uppehållet inte påverka allt för mycket.

Med något dåligt kommer även oftast något gott. Inte kunna springa frigör tid och en mycket fräschare kropp. Simmar mer och fyller ut luckorna med mer cykling. De andra småskadorna jag hade tidigare har även fått vila och har numera en mycket fräschare rygg tack vare mindre inflammerade höftböjare och mjukare säte. Även hälsenorna tackar för en välförtjänt vila. 

Vad har vi lärt oss – Jo, när du klarat dig från skador under en längre period och din löpning är på all time high. Då är det dags för en kortare vila och lyssna oerhört noga på kroppens signaler. Det lömska med just den här skadan är att den först dyker upp som en misstänkt krampkänning i vaden. För er som springer mycket och hårt så är det knappast en ovanlighet. Vad som är viktigt då är ta sig en funderare om den dyker upp igen på samma ställe igen vilket för mig är mer ovanligt.

Nu är det bara strax över en vecka kvar innan start i Klagenfurt. Har miljontals gånger gått igenom min usla prestation i Sydafrika och hoppas ha en mycket bättre taktik nu. Är i bättre form än vad jag tror jag någonsin varit och har fram tills idag inte haft några avbrott eller större störelsemoment. Kommer aldrig bli ett wattmonster på cykeln eller en torped i vattnet men min lägstanivå är hög och så länge jag tillför vatten och energi så kan den här gamla gubbkroppen åka rätt fort så länge jag inte blir för övermodig eller rycks med för tidigt.

En sak vet jag och det är att jag inte vet någonting. Om man börjar där så har man goda chanser ta sig igenom en Ironman utan bonka för tidigt. De som tror sig efter ett eller två försök veta hur loppet kommer utspela sig och på sekunden räkna på vilka farter de ska göra de olika segmenten på brukar man ofta träffa på gåendes längs banan med ett lysrör runt halsen.

Nu är det dags fira midsommar och göra dagens första excentriska tåhäv.

Puss på er och tack för ni lyssnar!

Ni vet den där känslan som infinner sig när man, efter många om och men, äntligen tar sig i kragen och till slut byter påse i dammsugaren. Känslan att man efteråt har en helt ny dammsugare som från att knappt ha orkat suga upp den största av alla damråttor helt plötsligt tar allt och lite till. Lite den känslan får jag varje gång jag köper nya skor. Plötsligt känns det som man har fått två nya ben på köpet också. Jag envisas för det mesta med att försöka kräma ur så många mil som möjligt ur alla mina skor. Jag springer fortfarande med mina 4 år gamla Asics Tarther och med mina 5 år gamla Adidas Adios. Mina DS Trainer ska vi inte prata om. Dom har gått >1500km, meshen är trasig, hälkappen har spruckit, det är knappt nån sula kvar men jag tänker ändå att jag säkert kan kräma ur ytterligare 50mil och att dom är helt perfekta för långpass. Men så plötsligt händer det. Man lessnar. Får tummen ur. Köper nya skor och återupptäcker glädjen i att springa. Exakt så var det igår när jag packade upp ett par nya fräscha Adidas Boston. Egentligen hade jag tänkt å unna mig en vilodag men jag kunde bara inte motstå frestelsen att få inviga dom. Tänkte att man kan ju alltid mysjogga lite bara för att. Mysjogg my ass att det blev. Öppnade första kilometern på 4.05 och fick kämpa för att hålla nere farten. 20km runners high. Boxfresh. Så nu vill jag byta ut vartenda par jag äger. Syns ganska tydligt vilka som är nya och vilka som inte är så nya.

Jag har börjat smyga igång träningen mot Berlin lite försiktigt. Nåt långpass här och lite marafart där. Typ 13mil förra veckan. När jag går på sommarledighet nästa vecka blir det all in. Och som det känns nu är jag ganska säker på att det kommer bli sub 2.50 i höst, säger jag kaxigt nu såhär 3 månader innan. Varför? Jo därför att i sommar ska mellanmjölken bytas ut mot mjölksyra. I sommar ska jag köra minst 2 pass/v som ska vara direkt kräkframkallande, gärna med en pizza som konkret resultat. Kliva utanför min bekvämlighetszon helt enkelt och inte slå mig själv för bröstet bara för att jag sprang 18mil nån vecka eller massa långa trösklar en annan. Trösklar är förvisso ansträngande och det har tagit mig till 2.50 men det är inte kräkframkallande. Istället ska jag sluta springa så j-a mycket på känsla och inte låta dagsformen få styra hela min tillvaro som vart det normala hittills utan ha en tydligare plan. För helt ärligt, blir det inte sub 2.50 i höst så vetifan om jag kommer fortsätta orka jaga det. Kanske är det då så att jag har nått min fulla potential.

Som jag nämnde tidigare så har jag redan smugit igång lite med överfarten och jag tycker faktiskt att det börjar ge resultat redan. Som tex under förra veckans marafartspass. 20km marafart – en gammal favorit som jag ofta återkommer till. Strax under 4-fart direkt från dörren brukar för det mesta vara lite småjobbigt men inte i fredags. I fredags kändes det som uppjogg, inte ens motvind eller uppförsbackar kunde slå hål på den känslan. Kunde springa och vinka till bekanta och obekanta som körde förbi och tutade längs Universitetsallén utan större ansträngning. Inbillar mig att det till viss del beror på de senaste veckornas överfart. När autolap till slut signalerade kilometer 20 ville jag instinktivt bara fortsätta men redan innan jag stack ute visste jag att mitt sällskap för kvällen redan skulle sitta på en uteservering och ha börjat dricka öl utan mig. -”Jaha, ska du träna innan? Ja men då får du komma sen då”. Man vill ju ogärna framstå som ännu mer träningsberoende än man redan är eller ännu värre, ligga 3 öl efter när man väl dyker upp. Nån måtta får det ju ändå vara. 

Den senaste tidens träning har sett ut enligt följande:

Måndag: Distans 22km + 1h styrka
Tisdag: 10x800m @3.20 min/km totalt 18km med upp/nedjogg
Onsdag: Distans 20km
Torsdag: Styrka + prehab
Fredag: Tempo 20km @3.58 min/km
Lördag: Distans utan klocka ca 15km
Söndag: Långpanna 32km 

Måndag: 5x5min @3.24min/km totalt 18km
Tisdag: Distans 20km

Hittills så har jag kört alla pass i överfart på löpband. Det är ganska bekvämt. Ja, inte själva löpningen, den har vart brutalt jobbig för mig som sällan springer snabbare än tröskelfart, men det är bekvämt att ha ett band som sköter hastigheten. När varningslamporna börjar lysa rött så är det bara att ignorera fradgan runt munnen och koppla på pannbenet istället och helt enkelt härda ut. Utomhus på bana hade farten garanterat sjunkit eftersom jag inte är van vid dessa hastigheter. Man kan tycka att det är idioti att springa inomhus på ett löpband samtidigt som sommaren (nåja) pågår för fullt utomhus men jag har inga problem med det längre. Jag tillhörde länge skaran som fnös åt folk som sprang inne på band under sommarmånaderna men inte längre. Planen är såklart att ta steget ut när jag väl börjat vänja mig vid den nya formen av ansträngning som det här är. 5x5min låter kanske inte så mycket för världen men är man van vid 4x5km så är 5x5min helvetet.  

En annan faktor som gjort att löpbandet blivit det självklara valet nu i vår är att den 200m bana där jag normalt springer mina intervaller ockuperats av ett gäng måsar. I ett av träden precis brevid löparbanan är det numera ett stort måsbo. Och dom få gånger jag sprungit där nu i vår så har jag bokstavligen fått springa för mitt liv. Jag tycker fåglar i allmänhet är ganska obehagliga och värst av dom alla är måsarna, särskilt när dom störtdyker mot ens huvud och attackerar utan förvarning. Får även kalla kårar av deras läten. Har fått avbryta både ett och två pass den senaste månaden pga fågeljävlarna. Om dom inte försvinner snart eller sluta attackera så överväger jag att klättra upp i trädet och riva deras bo.

Ikväll är första riktiga sommarkvällen att prata om här uppe. 20 grader just nu, det är inget vi är bortskämda med på våra breddgrader. Typiskt att man har löpvila just den dagen. Det kliar som fan i benen. Känslan säger ”ut och spring” men nej, jag måste börja nån gång och idag är en bra dag att börja. Skit i känslan. Flest mil vinner inte alltid. Imorn är det överfart och då ska benen vara fräscha. Istället ska jag sätta mig på balkongen och dunka Katy Perrys nya platta i mina AKG Quincy Jones Edition lurar. Katy Perry är min guilty pleasure. Man kan inte vara perfekt jämt. 

/Hörs