Huggtänder i röven



Jag behöver semester. Jag är så less på att gå upp på morgonen. Less på att ha tider att passa. Är sur och vrång och inte ett dugg rolig för någon. Jag känner igen det här från andra år, precis innan semestern börjar, att humöret störtdyker och jag tappar tålamodet för minsta lilla. Så där som att jag hade huggtänder i röven.

Och då passar ju mina ascoola tajts från Lotus leggings svinbra! De har ju just huggtänder i röven. Eller huggtänder är det kanske inte, det är katt-tänder och inga andra katt-tänder än Cheshire Cat-tänder, alltså katten från Alice i Underlandet. Det är lättare att se hur de ser ut här:

De har supermånga ascoola tajts, men jag rekommenderar er att köra på modellen som heter Athletics, för de andra sitter inte så skönt i midjan. Dessutom kan det vara en bra idé att köpa en storlek större än du tror att du ska ha… Jag fick köpa large för att de skulle sitta bra och mycken kan man säga om min rumpa, men large anser jag inte att den är, jag brukar ha medium.

Nu ska jag morra vidare den här dagen. Puss på er!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jättetung svettpåse



– Kom och känn på min svettpåse!

Gammel-Johan (nej, han är inte uråldrig, men äldst i kompisgänget på Nordic och vi måste ju skilja honom från den yngre Direktörs-Johan) klev lyckligt omkring med en plastpåse där han förvarande kläderna han just hade tränat i. Först var jag skeptisk, men när jag väl tog den i handen var den imponerande tung. Så mycket svett! Vi ser kanske lite rödmosiga och fuktiga ut på bilden som Coach Jenny tog på oss efter passet. Den hett efterlängtade värmeböljan har gjort mitt älskade Nordic till en lokal där bikramcrossfit utövas. De senaste dagarna har jag svettats oerhört mycket på träningarna och det är jag inte van vid. Jag brukar kunna köra ett riktigt flåspass och ändå vara i princip helt torr efteråt. Men nu har till och med mina svettkörtlar kastat in handduken och släppt efter. Jag passade på att kombinera detta faktum med att ha håret i en lång tofs som under löpintervallerna funkade som en handduk och svepte mina axlar torra. Känner mig i skrivande stund inte jättefräsch i håret, men jag försöker se det som kroppseget saltvattenspray.

I morgon bitti blir det hemmaträning, ska lämna på skolan. Hoppas lite på att jag orkar anstränga mig att komma ut på gatan utanför där jag bor medan sonen fortfarande sover och köra lite tuffare träning än jag brukar få till när jag ska träna hemma. Håll tummarna!

Sommarmål och wallwalks



Den här bilden sammanfattar mina två sommarmål med träningen: Jag ska lära mig stå på händer ordentligt och jag ska träna med min son. I helgen var jag nämligen på landet och testade att stå lite på händer och fick hjälp av min pappa att ta emot mig. Jag är så rädd att ramla över så att jag inte riktigt vågar ställa mig upp. Måste lära mig att hantera om jag kommer för långt och är på väg att falla över. Sonen stod också på händer och lyckades förstås falla över, helt platt på ryggen och tappa luften. Jag skakade igång honom och sedan var det bara upp på händer igen. Det är väldigt roligt att träna med honom även om han fuskar ibland och räknar 4, 5, 6, 8, 9, 10, men det gör ju inget. Han tycker att det är kul och det är ju det bästa sättet att få honom att hålla igång. Och att själv träna förstås och få honom att förstå att det är något man gör. Inga konstigheter.

I morse på passet gick vi wallwalks. Jag gillar wallwalks, åtminstone gillar jag dem i teorin. När jag tänker efter är det nog framför allt sekunderna innan en wallwalk, när man ligger med båda händerna stadigt i golvet och blicken ner, precis när armarna spänns för att när som helst kunna pressa upp mig mot väggen. 3, 2, 1 GO!

När du gör en wallwalk ska du helt enkelt pressa upp dig på armarna, sätta fötterna på väggen och gå med händerna närmare väggen och med fötterna upp på väggen tills du står så nära väggen du kan, målet är att sätta näsan mot väggen. (Något som underlättas av att man är väldigt rörlig i axlarna och bröstet och kan pressa in snoken mot väggen även om händerna är en bit ifrån. Det underlättar även om man har en lång näsa. Jag har båda dessa fördelar.)

Testa gärna! Det är bra träning att ta med överallt. Det enda du behöver är en vägg. Och eventuellt ett par trädgårdshandskar om du är ute och det är sticksigt på marken.

Spring, simma, åk till Åre



Jag har swimrunnat för första gången. Nu var det exakt en vecka sedan, men det har tagit ett tag att smälta. Nej, så är det inte, men jag har bara inte hunnit/orkat/velat blogga om det förrän nu. Nu lät det ju som att det var traumatiskt, och det var det väl lite, men det var inte därför. Jag har bara inte varit på blogghumör.

Jag ska inte avslöja för mycket om mitt swimrun-äventyr, ni kommer att kunna läsa om det i nästa nummer av Runner’s World där jag fick skriva en krönika om det (istället för Jonas Colting som skulle ha skrivit den. Snacka om 180-gradersvändning på ingången) och i nummer 5 av Women’s Health som kommer ut i början på augusti. Men jag kan avslöja så mycket som att:

  1. Det var inte kallt.
  2. Man kan ångra sig efter att ha bestämt sig för att skita i alltihop för att det regnar, blåser och man är rädd.
  3. Jag älskar att vara klädd i gummi.
  4. Man bör lära sig crawla innan man kör swimrun.
  5. Man är hyfsat endorfinhög när man har swimrunnat första gången.

Det är allt ni får veta nu och så blir resten en cliffhanger tills i augusti.

Dagen efter swimrun åkte jag till Åre för årets upplaga av Workout Åre. Det var precis så där underbart som det alltid är, men det undantaget att jag inte hade med mig Marie Kjellnäs och Sofie Lantto, mina förra kolleger. Jag saknade dem jättemycket, Åre är ju liksom vårt happy place. Och det dröjde inte heller länge innan jag märkte att folk jag hälsade på tittade över axeln som för att fråga ”Var är de andra två?”. Jag fick däremot upp familjen i år, så att jag fick möjlighet att visa dem varför man vill vara på Workout Åre varje år.

I år var jag där för att:

  1. Hänga med underbara människor i branschen – ingen nämnd, ingen glömd.
  2. Yoga med Johanna Andersson, min favorityogi.
  3. Lyssna på föreläsning med Micael Dahlén.
  4. Gå på en klass i stöt med Patricia Strenius.
  5. Yoga med Monika Björn.
  6. Bada med sonen i äventyrsbadet.

Jag kunde checka av de där grejerna och lämnade Åre med världens bästa känsla i kroppen och knoppen, trots att jag fick vara där utan mina två musketörer. Ska ni åka på ett träningsevent eller en lite kortare träningsresa så är det Workout Åre ni ska åka på. Punkt.

Så, vi ses där nästa år, sista helgen i maj!

Scoliosis awareness month



Juni är visst Scoliosis awareness month. Det visste jag inte, men jag blev uppmärksammad på det av yogin Monika Björn som taggade mig i ett inlägg från en mer upplyst skoliossyster som visste att det var just den här månaden man ska ge sin krokiga rygg lite extra kärlek. Eller bara uppmärksamhet. Jag tänkte satsa lite på kärlek. Om du möter mig under juni, ge gärna min rygg en klapp som tack för att den håller ihop, trots allt. Eller så säger du till mig att jag kick ass för att jag och min rygg är så coola och bara köttar, trots allt. Det kan ni väl?

Ni kan få börja i Åre, dit jag ska i helgen när det är Workout Åre – bästa helgen. Vi ses väl där?

Alla bitar på plats!



Om det här var en konstutställning skulle jag kalla verket ovan ”Jävla vänstertrafik”. Det var nämligen den onödigt krångliga trafiklösningen med bilar på vänster sida som gjorde att mitt vänstra underben förvandlades från vanligt svenskt vårblekt till färgsprakade i femtio nyanser av blått. Jag var i London några dagar förra veckan och råkade glömma bort i vilken land jag var, kollade åt fel håll och klev ut rakt framför en taxi. Som tur är gick det otroligt bra, jag tog mig därifrån med ett ömt underben – bara det!  Om du googlar änglavakt kommer det förmodligen upp en bild på mig och mitt smalben. Jag var lite skakig resten av dagarna och betedde mig som en häst i trafiken – blev rädd för allt som rörde sig snabbt och vägrade gå över en gata om jag inte kunde gå samtidigt som någon annan.

Idag var jag tillbaka på Nordic och blev kramad av alla kompisarna som hade varit oroliga för mig när de fick veta att jag hade blivit påkörd. Det var härligt. Det var också skönt att få ta en timmes egen träning och känna efter att alla delar på kroppen kändes som de ska. Jag var lite rädd att knät skulle kännas av, men ingenting. Allt var som vanligt. Alla bitar var på plats. Så skönt!

Var försiktiga där ute. Titta till vänster när du ska gå över gatan. Och åt höger. Titta åt alla håll.