Jättetung svettpåse


– Kom och känn på min svettpåse!

Gammel-Johan (nej, han är inte uråldrig, men äldst i kompisgänget på Nordic och vi måste ju skilja honom från den yngre Direktörs-Johan) klev lyckligt omkring med en plastpåse där han förvarande kläderna han just hade tränat i. Först var jag skeptisk, men när jag väl tog den i handen var den imponerande tung. Så mycket svett! Vi ser kanske lite rödmosiga och fuktiga ut på bilden som Coach Jenny tog på oss efter passet. Den hett efterlängtade värmeböljan har gjort mitt älskade Nordic till en lokal där bikramcrossfit utövas. De senaste dagarna har jag svettats oerhört mycket på träningarna och det är jag inte van vid. Jag brukar kunna köra ett riktigt flåspass och ändå vara i princip helt torr efteråt. Men nu har till och med mina svettkörtlar kastat in handduken och släppt efter. Jag passade på att kombinera detta faktum med att ha håret i en lång tofs som under löpintervallerna funkade som en handduk och svepte mina axlar torra. Känner mig i skrivande stund inte jättefräsch i håret, men jag försöker se det som kroppseget saltvattenspray.

I morgon bitti blir det hemmaträning, ska lämna på skolan. Hoppas lite på att jag orkar anstränga mig att komma ut på gatan utanför där jag bor medan sonen fortfarande sover och köra lite tuffare träning än jag brukar få till när jag ska träna hemma. Håll tummarna!

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sommarmål och wallwalks


Den här bilden sammanfattar mina två sommarmål med träningen: Jag ska lära mig stå på händer ordentligt och jag ska träna med min son. I helgen var jag nämligen på landet och testade att stå lite på händer och fick hjälp av min pappa att ta emot mig. Jag är så rädd att ramla över så att jag inte riktigt vågar ställa mig upp. Måste lära mig att hantera om jag kommer för långt och är på väg att falla över. Sonen stod också på händer och lyckades förstås falla över, helt platt på ryggen och tappa luften. Jag skakade igång honom och sedan var det bara upp på händer igen. Det är väldigt roligt att träna med honom även om han fuskar ibland och räknar 4, 5, 6, 8, 9, 10, men det gör ju inget. Han tycker att det är kul och det är ju det bästa sättet att få honom att hålla igång. Och att själv träna förstås och få honom att förstå att det är något man gör. Inga konstigheter.

I morse på passet gick vi wallwalks. Jag gillar wallwalks, åtminstone gillar jag dem i teorin. När jag tänker efter är det nog framför allt sekunderna innan en wallwalk, när man ligger med båda händerna stadigt i golvet och blicken ner, precis när armarna spänns för att när som helst kunna pressa upp mig mot väggen. 3, 2, 1 GO!

När du gör en wallwalk ska du helt enkelt pressa upp dig på armarna, sätta fötterna på väggen och gå med händerna närmare väggen och med fötterna upp på väggen tills du står så nära väggen du kan, målet är att sätta näsan mot väggen. (Något som underlättas av att man är väldigt rörlig i axlarna och bröstet och kan pressa in snoken mot väggen även om händerna är en bit ifrån. Det underlättar även om man har en lång näsa. Jag har båda dessa fördelar.)

Testa gärna! Det är bra träning att ta med överallt. Det enda du behöver är en vägg. Och eventuellt ett par trädgårdshandskar om du är ute och det är sticksigt på marken.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skit i känslan!


Ni vet den där känslan som infinner sig när man, efter många om och men, äntligen tar sig i kragen och till slut byter påse i dammsugaren. Känslan att man efteråt har en helt ny dammsugare som från att knappt ha orkat suga upp den största av alla damråttor helt plötsligt tar allt och lite till. Lite den känslan får jag varje gång jag köper nya skor. Plötsligt känns det som man har fått två nya ben på köpet också. Jag envisas för det mesta med att försöka kräma ur så många mil som möjligt ur alla mina skor. Jag springer fortfarande med mina 4 år gamla Asics Tarther och med mina 5 år gamla Adidas Adios. Mina DS Trainer ska vi inte prata om. Dom har gått >1500km, meshen är trasig, hälkappen har spruckit, det är knappt nån sula kvar men jag tänker ändå att jag säkert kan kräma ur ytterligare 50mil och att dom är helt perfekta för långpass. Men så plötsligt händer det. Man lessnar. Får tummen ur. Köper nya skor och återupptäcker glädjen i att springa. Exakt så var det igår när jag packade upp ett par nya fräscha Adidas Boston. Egentligen hade jag tänkt å unna mig en vilodag men jag kunde bara inte motstå frestelsen att få inviga dom. Tänkte att man kan ju alltid mysjogga lite bara för att. Mysjogg my ass att det blev. Öppnade första kilometern på 4.05 och fick kämpa för att hålla nere farten. 20km runners high. Boxfresh. Så nu vill jag byta ut vartenda par jag äger. Syns ganska tydligt vilka som är nya och vilka som inte är så nya.

Jag har börjat smyga igång träningen mot Berlin lite försiktigt. Nåt långpass här och lite marafart där. Typ 13mil förra veckan. När jag går på sommarledighet nästa vecka blir det all in. Och som det känns nu är jag ganska säker på att det kommer bli sub 2.50 i höst, säger jag kaxigt nu såhär 3 månader innan. Varför? Jo därför att i sommar ska mellanmjölken bytas ut mot mjölksyra. I sommar ska jag köra minst 2 pass/v som ska vara direkt kräkframkallande, gärna med en pizza som konkret resultat. Kliva utanför min bekvämlighetszon helt enkelt och inte slå mig själv för bröstet bara för att jag sprang 18mil nån vecka eller massa långa trösklar en annan. Trösklar är förvisso ansträngande och det har tagit mig till 2.50 men det är inte kräkframkallande. Istället ska jag sluta springa så j-a mycket på känsla och inte låta dagsformen få styra hela min tillvaro som vart det normala hittills utan ha en tydligare plan. För helt ärligt, blir det inte sub 2.50 i höst så vetifan om jag kommer fortsätta orka jaga det. Kanske är det då så att jag har nått min fulla potential.

Som jag nämnde tidigare så har jag redan smugit igång lite med överfarten och jag tycker faktiskt att det börjar ge resultat redan. Som tex under förra veckans marafartspass. 20km marafart – en gammal favorit som jag ofta återkommer till. Strax under 4-fart direkt från dörren brukar för det mesta vara lite småjobbigt men inte i fredags. I fredags kändes det som uppjogg, inte ens motvind eller uppförsbackar kunde slå hål på den känslan. Kunde springa och vinka till bekanta och obekanta som körde förbi och tutade längs Universitetsallén utan större ansträngning. Inbillar mig att det till viss del beror på de senaste veckornas överfart. När autolap till slut signalerade kilometer 20 ville jag instinktivt bara fortsätta men redan innan jag stack ute visste jag att mitt sällskap för kvällen redan skulle sitta på en uteservering och ha börjat dricka öl utan mig. -”Jaha, ska du träna innan? Ja men då får du komma sen då”. Man vill ju ogärna framstå som ännu mer träningsberoende än man redan är eller ännu värre, ligga 3 öl efter när man väl dyker upp. Nån måtta får det ju ändå vara. 

Den senaste tidens träning har sett ut enligt följande:

Måndag: Distans 22km + 1h styrka
Tisdag: 10x800m @3.20 min/km totalt 18km med upp/nedjogg
Onsdag: Distans 20km
Torsdag: Styrka + prehab
Fredag: Tempo 20km @3.58 min/km
Lördag: Distans utan klocka ca 15km
Söndag: Långpanna 32km 

Måndag: 5x5min @3.24min/km totalt 18km
Tisdag: Distans 20km

Hittills så har jag kört alla pass i överfart på löpband. Det är ganska bekvämt. Ja, inte själva löpningen, den har vart brutalt jobbig för mig som sällan springer snabbare än tröskelfart, men det är bekvämt att ha ett band som sköter hastigheten. När varningslamporna börjar lysa rött så är det bara att ignorera fradgan runt munnen och koppla på pannbenet istället och helt enkelt härda ut. Utomhus på bana hade farten garanterat sjunkit eftersom jag inte är van vid dessa hastigheter. Man kan tycka att det är idioti att springa inomhus på ett löpband samtidigt som sommaren (nåja) pågår för fullt utomhus men jag har inga problem med det längre. Jag tillhörde länge skaran som fnös åt folk som sprang inne på band under sommarmånaderna men inte längre. Planen är såklart att ta steget ut när jag väl börjat vänja mig vid den nya formen av ansträngning som det här är. 5x5min låter kanske inte så mycket för världen men är man van vid 4x5km så är 5x5min helvetet.  

En annan faktor som gjort att löpbandet blivit det självklara valet nu i vår är att den 200m bana där jag normalt springer mina intervaller ockuperats av ett gäng måsar. I ett av träden precis brevid löparbanan är det numera ett stort måsbo. Och dom få gånger jag sprungit där nu i vår så har jag bokstavligen fått springa för mitt liv. Jag tycker fåglar i allmänhet är ganska obehagliga och värst av dom alla är måsarna, särskilt när dom störtdyker mot ens huvud och attackerar utan förvarning. Får även kalla kårar av deras läten. Har fått avbryta både ett och två pass den senaste månaden pga fågeljävlarna. Om dom inte försvinner snart eller sluta attackera så överväger jag att klättra upp i trädet och riva deras bo.

Ikväll är första riktiga sommarkvällen att prata om här uppe. 20 grader just nu, det är inget vi är bortskämda med på våra breddgrader. Typiskt att man har löpvila just den dagen. Det kliar som fan i benen. Känslan säger ”ut och spring” men nej, jag måste börja nån gång och idag är en bra dag att börja. Skit i känslan. Flest mil vinner inte alltid. Imorn är det överfart och då ska benen vara fräscha. Istället ska jag sätta mig på balkongen och dunka Katy Perrys nya platta i mina AKG Quincy Jones Edition lurar. Katy Perry är min guilty pleasure. Man kan inte vara perfekt jämt. 

/Hörs

Antal kommentarer: 4

Johan Hedlund

Nya-skor-känslan är helt klart bekant! Det är som om man fått vingar helt plötsligt hihi
Gött att du kommit igång med överfart – ska bli spännande att följa din utveckling utifrån det upplägget.
Som vanligt bra skrivet och mycket underhållande 🙂


Tobbe

Trodde jag var ensam om att ha måsproblemet!! Jag har redan fogelfobi så dessa måsattacker är vidriga! Jag bor i Karlskoga och på sommartid måste jag anpassa mina löprundor efter var måsarna håller till. Vet inte hur många gånger jag fått springa i panik när dom störtdyker mot huvudet. Har inte hört någon annan ta upp problemet så lite skönt att höra att jag inte är ensam..
Lycka till med träningen och tack för en bra blogg.


Anders

Tack Johan och Tobbe! Jag tror inte vi är ensamma om måsproblemet men i mig har du iaf en själsfrände 🙂 Jag tar också omvägar för att slippa måsjävlarna. Och överfarten går fortf. enligt plan, 7x3min @3.14 igår.


PTSTEFAN.se

Imponerande att du har disciplinen att träna för resultat! Jag har ju följt dig ett tag och känner igen mig mycket i träningsnarkomanin. Jag gjorde samma sak: tränade liksom inte för att bli så bra jag kunde bli utan träna för att få knarka löpning. Volym (inte som du men…) var vad det handlade om, för man älskar det, och så var jag ju förvisso konstant övertränad eller halvskadad också. But it’s worth it…



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Historien om det absurda intervall passet


   Efter Transvulcania hade jag en lugn vilovecka och därefter har mitt nästa mål varit att försöka bli lite snabbare under en månad för att kunna springa SM milen i Stockholm den 15 juni. Efter att ha lagt väldigt många träningstimmar och långpass under mars och april för att förbereda ett ultralopp har det varit kul med variationen att istället springa träningspass på 1-2 timmar och ha mer tid för annat. Det betyder att jag har börjat springa intervaller igen.

   Jag har inte sprungit mycket intervaller under de senaste åren, men jag har under väldigt många år av mitt liv sprungit många olika sorters och variationer av intervaller. Förra veckan när jag var lite oinspirerad tog jag till ett gammalt favoritpass, vilket medförde en viss nostalgi och därför tillägnas hela det här blogginlägget historien av ett enda intervallpass.

   Upplägget på passet ser ut så här, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m allt med 1 minuts vila i mellan. (Aningen mer vila om man ska hinna byta till spikskor mellan banintervallerna och tröskeln, som hände in the old days.) Anledningen till att ett helt blogginlägg kommer att handla om just det här passet är att det vid flera tillfällen har löps med en viss twist. Det är ett intervall pass som vi brukade göra när jag pluggade på Northern Arizona University och bodde i Flagstaff. Under terrängsäsongen gjorde vi passet på gräs och under bansäsongen sprang vi 400-ingarna på bana och tröskeln på grusväg.

   Första gången vi gjorde passet hade min syster Johanna missuppfattat att det var 4×400 meter kvar efter sista tröskeln och gick all in på den vilket jag och coachen tyckte var fruktansvärt roligt och det är enda gången jag slog Johanna på 400-ingar.

   Vid ett annat tillfälle åkte jag tillsammans med två tjejer i laget till Salt Lake City för att titta på vinter OS 2002. På hemvägen går helt plötsligt bilen sönder i en liten håla, Fredonia, i gränslandet mellan Arizona och Utah. Det är något fel på generatorn och den går inte att reparera direkt utan vi måste stanna där över natten. Vi tyckte att alla män där bemötte oss väldigt skumt. Mannen som vi liftade med till närmaste mack efter bilhaveriet berättade sin livshistoria om vägen från tummis i ett rockband till frälsning och avslutade med att ge oss ett kassett band med psalmer och en lapp med namn och telefonnummer. Hos bilmekanikern fick vi ett visitkort med telefon nummer om vi någon gång skulle behöva hans hjälp igen eftersom vår generator troligtvis skulle gå sönder ytterligare en gång just när vi passerar Fredonia. ”Motellet” som vi lyckades hitta var ett rum utan fönster som låg nerför en mörk trappa i någons källare. Senare fick vi veta att det inom en viss kyrka i Fredonia fortfarande praktiseras månggifte. Tillbaka till intervallerna. Vi ringde vår coach och berättade att vi inte skulle hinna hem i tid till eftermiddagens intervall pass. Han svarar direkt, ”They have a track there.” Oklart hur han visste det, men vi lyckas i alla fall att hitta en övervuxen kolstubbsbana med hål tio gånger värre än i Iten och genomförde det här intervallpasset i hagel och snabbt tilltagande mörker.

   Jag har även lyckats springa just det här passet två gånger i Mexico. En av gångerna hade en del av laget kört över gränsen till norra Mexico för att spendera spring break på stranden. Våra dagar såg oftast ut så här. Vi gick upp hyfsat tidigt för att hinna springa innan det blev allt för varmt innan vi åt apelsiner, badade, lekte i sandbergen eller sprang på upptäckstur resten av dagen. Men just den här dagen kom vi iväg väldigt sent. Klockan närmade sig redan 12, solen stod högt och termometern hade stigit en bra bit över 35 grader och det är bara öken och sand så långt ögat kan nå om man väljer att titta åt något annat håll än ut över havet. Under uppvärmningen såg jag den största skallerorm jag någonsin sett och när intervallerna väl kom igång bara försvann människor en efter en allteftersom. Det var ingen som sa, ”Jag ger mig eller det här får bli min sista intervall” utan helt plötsligt gled någon ljudlöst bort och hamnade i havet istället.

Andra Mexico intervallpasset sprang Johanna och jag i Mexico city. Vi tillbringade ett jullov i Mexico och Guatemala och de första dagarna på resan ägnade vi åt att upptäcka Mexico City. Vi var inte direkt Lonely Planet resenärerna utan vi upptäckte staden genom att betala två spänn i tunnelbanan och åka till en slumpartad station där vi gick upp för att se vad vi hamnade. Ibland blev det kanske inte helt lyckat utan vi råkade komma upp i en sophög i ett slumområde, medan andra gånger blev det en fullträff. En gång kom vi upp i en väldigt trevlig park med träd, blommor och fina grusvägar som var mycket mer tilltalande som intervall plats än att försöka kryssa sig fram i staden mellan en miljon gula taxibilar. Men jag kan säga att det väckte ganska stor uppmärksamhet när två unga långa blonda tjejer i top och hotpants springer 400-ingar mitt bland korta, småtjocka Mexikanska män i Mexico City.

Nu är det slut på gamla historier, men testa gärna det här intervallpasset om ni någon gång befinner er på en absurd plats.

   Jag brukar inte skriva så mycket om min exakta träning men här kommer en lista på de intervall pass jag har genomfört de senaste veckorna ifall det kan intressera eller inspirera någon. Känslan och farten har varit skiftande under passen, ibland bedrövligt och ibland har jag fått till någon sorts fart och löpkänsla för ett 10 km lopp. Min matematik går ut på att om jag springer 8×1000 m på i genomsnitt 3.30 min/km med en minuts vila kan jag vid tävling springa 10 km på 35 min. Nästa vecka får vi se om jag räknat rätt.

Vecka 1

5x1100m på elljusspår, 3x1000m på bana, 1 min vila

6,5,4,3,2,1,5,3,2,1 min

Tröskel 6 km

Vecka 2

3x1100m på eljusspår, 5x1000m på bana, 1 min vila

4x400m, 10min Tröskel, 4x400m 10 min Tröskel, 4x400m, 1 min vila

10×3 min backe, 1 min vila

Vecka 3

2 timmar löpning med 20, 15, 10, 15 minuters tröskel inslag på allt från platt, svagt uppför till brant uppför. (Det här var mer ett pass för att förbereda Mt Blanc Marathon än SM milen)

20x90sekx30sek vila

10×2 min

Antal kommentarer: 3

Stefan Danielsson

Härliga historier, ses kanske på torsdag;)


Ida Nilsson

Tack Stefan! Lycka till



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Spring, simma, åk till Åre


Jag har swimrunnat för första gången. Nu var det exakt en vecka sedan, men det har tagit ett tag att smälta. Nej, så är det inte, men jag har bara inte hunnit/orkat/velat blogga om det förrän nu. Nu lät det ju som att det var traumatiskt, och det var det väl lite, men det var inte därför. Jag har bara inte varit på blogghumör.

Jag ska inte avslöja för mycket om mitt swimrun-äventyr, ni kommer att kunna läsa om det i nästa nummer av Runner’s World där jag fick skriva en krönika om det (istället för Jonas Colting som skulle ha skrivit den. Snacka om 180-gradersvändning på ingången) och i nummer 5 av Women’s Health som kommer ut i början på augusti. Men jag kan avslöja så mycket som att:

  1. Det var inte kallt.
  2. Man kan ångra sig efter att ha bestämt sig för att skita i alltihop för att det regnar, blåser och man är rädd.
  3. Jag älskar att vara klädd i gummi.
  4. Man bör lära sig crawla innan man kör swimrun.
  5. Man är hyfsat endorfinhög när man har swimrunnat första gången.

Det är allt ni får veta nu och så blir resten en cliffhanger tills i augusti.

Dagen efter swimrun åkte jag till Åre för årets upplaga av Workout Åre. Det var precis så där underbart som det alltid är, men det undantaget att jag inte hade med mig Marie Kjellnäs och Sofie Lantto, mina förra kolleger. Jag saknade dem jättemycket, Åre är ju liksom vårt happy place. Och det dröjde inte heller länge innan jag märkte att folk jag hälsade på tittade över axeln som för att fråga ”Var är de andra två?”. Jag fick däremot upp familjen i år, så att jag fick möjlighet att visa dem varför man vill vara på Workout Åre varje år.

I år var jag där för att:

  1. Hänga med underbara människor i branschen – ingen nämnd, ingen glömd.
  2. Yoga med Johanna Andersson, min favorityogi.
  3. Lyssna på föreläsning med Micael Dahlén.
  4. Gå på en klass i stöt med Patricia Strenius.
  5. Yoga med Monika Björn.
  6. Bada med sonen i äventyrsbadet.

Jag kunde checka av de där grejerna och lämnade Åre med världens bästa känsla i kroppen och knoppen, trots att jag fick vara där utan mina två musketörer. Ska ni åka på ett träningsevent eller en lite kortare träningsresa så är det Workout Åre ni ska åka på. Punkt.

Så, vi ses där nästa år, sista helgen i maj!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bandebut och DM brons


Precis som för ett par veckor sen, när jag prioriterade Vännäs halvmara framför folkfesten i Göteborg, valde jag nu i helgen att återigen låta den kanske största löparfesten av dom alla – Stockholm Marathon – få stå tillbaka till förmån för ett lokalt lopp. Intalade mig själv ganska tidigt under våren att Stockholm inte var aktuellt i år. När det dessutom dök upp en möjlighet att springa DM 10 000m bana samma dag så var valet egentligen inte så svårt. Maran kan jag utan- och innantill, det är ju fartträning jag behöver gick resonemanget. Dessutom har jag inte känt nåt sug efter marathon heller sen målgången i Boston. Men i lördags när jag såg sändningen från Stockholm Marathon i efterhand så översköljdes jag av en enorm saknad som är svår att sätta ord på. Starten, stämningen, banan, gemenskapen, folkfesten. Jag ville också vara där och få uppleva allt på plats igen. Det är nåt speciellt med Stockholm Marathon och tack vare alla känslor som bubblade upp så kom också suget efter att springa maran starkt tillbaka. Så nu är jag grymt taggad att börja marathonträningen mot Berlin i alla fall.

Men tillbaka till helgens tävling. Jag valde som sagt 10 000m bana i lördags, DM i Västerbotten, och hade stora förhoppningar om att göra ett bra lopp. Vädret såg på förhand riktigt bra ut och träningen den senaste veckan har också känts över förväntan, nästan så att jag har känt mig i bra form. Dessutom gjorde jag nånting som jag sällan gör inför millopp; jag anpassade träningen efter loppet med fler vilodagar och kortare distanspass, allt för att ha så fräscha ben som möjligt. Det normala brukar annars vara att jag tränar på som vanligt fram till tävlingsdagen och springer med stela ben. Känslan under veckan var att jag äntligen skulle få till det på milen.

Starten gick 13.35. Jag var på plats på Campus Arena redan vid 12-tiden och hann se en hel del av dom andra grenarna innan, allt ifrån 60m till stavhopp och kula. Vi var på förhand inte särskilt många anmälda till 10 000m, startlistan sa ett tiotal vilket kändes lite trist men Stockholm Marathon, Brännbollsyran och långhelg gjorde säkert sitt för deltagandet. Jag visste dock på förhand att vi i alla fall skulle vara några som satsade på en sluttid kring 36min vilket kändes lite hoppfullt.

20min uppjogg, några stegringslopp, lite dynamisk stretch och ett par sprintar senare kände jag mig redo. 10 000m var den avslutande grenen för dagen så den lilla publik som vart närvarande tidigare var nu nästintill obefintlig men jag hade en bra känsla när jag krängde av mig överdragskläderna och vandrade ner mot startlinjen trots att vinden var betydligt hårdare än utlovat.

Planen var att försöka hålla kring 85s per varv så länge jag orkade och förhoppningsvis få lite draghjälp med det. Kom iväg bra efter startskottet och benen kändes fräscha. Omgående stack två gubbar iväg som skulle göra ner mot 34min men sen var vi ett gäng som hamnade strax bakom med mig i täten under dom första varven. Känslan till en början var att det här är min dag, inte ens den kraftiga motvinden på bortre långsidan kändes jobbig.

Vid varje varvning fick vi tider rapporterade och hur många varv som återstod, riktigt bra service och jag behövde inte kolla klockan särskilt ofta till en början för att hålla koll på hur jag låg till. Att springa bana var verkligen en ny upplevelse, jag har bara kört 400-hundringar och tusingar tidigare men nu väntade 25 varv. Trots att jag gillar det monotona så var det här nästan för enformigt och mentalt jobbigt vilket blev påtagligt efter ett par kilometer.

Första 3k gick helt enligt plan, tror jag passerade kring 10.40 och det kändes som jag var med i matchen. Strax innan hade Tomas Pekkari gått om mig och fått en liten lucka som tenderade att bli större och större allt eftersom och här gjorde jag mitt första misstag. Jag borde ha kört mitt eget race men istället valde jag att höja farten för att försöka få kontakt igen trots att jag kände att jag klev över gränsen men jag var bara inställd på att täppa igen luckan. Jag kom aldrig ifatt men lyckades i alla fall se till att den konstant höll sig på 100-150m avstånd. Men det kostade. Vid 5k passeringen hade varvtiderna droppat och dessutom var det ren och skär ångest inför varje bortre långsida där det kändes som det blåste orkanvindar som dessutom blev hårdare och hårdare för varje varv.

Första gången jag övervägde att kliva av var när vinnaren varvade mig, det var riktigt mentalt jobbigt, kände mig helt värdelös då. Jag varvade förvisso också ett gäng några gånger under loppet men tyckte mest att det tog onödigt mycket energi att behöva springa om på utsidan, det fick mig helt ur rytm. Jag är verkligen skitdålig på att disponera millopp och i lördags var inget undantag. Mellan 5-8k sprutade mjölksyran ur öronen och hade jag bara öppnat lite defensivare så tror jag att resultatet blivit ett helt annat. Med 8 varv kvar kunde jag i alla fall börja räkna ner. Försökte öka farten men kände att jag höll på att få håll så det var meningslöst. Nu handlade det bara om att överleva men varje gång bortre långsida dök upp med motvinden så ville jag kliva av. När jag passerade 24:e varvet och nån skrik ”sista varvet nu” så var det ren och skär glädje, snart skulle plågan vara över. Ökade farten för en lång spurt men precis då kom den där förbannade motvinden och dessutom rejält håll. Sista 100m kunde jag i alla fall öka lite och passerade till slut på 37.17 som femma tror jag, långt ifrån vad jag hade tänkt mig.

Första känslan som kom efter målgången var lättnad, lättnad att smärtan äntligen var över, men sen kom besvikelsen. Jag trodde verkligen att jag var i bättre form än så här. Vinden gjorde kanske 15-20s på sluttiden men med facit i hand borde jag ha öppnat betydligt lugnare. Trots att det inte gick som planerat så fick jag stå på pallen för första gången i mitt liv. DM brons. Inte för att jag sprang särskilt bra utan återigen pga obefintlig konkurrens. Var på väg hem när speaker Sebbe ropade upp mitt namn. Tänkte att dom måste ha sagt fel. Sen slog det mig att alla inte sprang för en klubb i distriktet. 

Jag ångrar dock inte att jag valde det här loppet framför Stockholm Marathon. Jag var inte i form för att göra nån bra mara heller men nu fick jag åtminstone lite fartträning i benen istället för att vara sliten i ett par veckor som jag hade vart om jag valt Stockholm. Som jag skrev tidigare, nästa gång jag ställer mig på startlinjen på en mara så ska jag vara i sub2.50 form oavsett hur gärna jag hellre vill springa marathon framför milen. 10 000m bana var speciellt och en ny erfarenhet. Känslan just nu är dock att jag hellre springer landsväg men jag kommer nog göra ett nytt banförsök så fort tillfälle ges.

Som tur var slet inte lördagens tävling allt för mycket på kroppen. Stack ut och sprang 20km distans igår och kroppen kändes som vanligt så det blir nog tillbaka till träningen direkt. Däremot har jag fortfarande inte vant mig vid mina Asics Tartherzeal. Direkt efter målgång kände jag en obekväm ömhet kring vänster vad/hälsena och även lite krampkänningar, förmodligen pga skorna. När jag satt i bilen på väg hem började vänstervaden plötsligt att krampa. Fick panik. Var tvungen att köra åt sidan för att stretcha ut den, kände mig livsfarlig i trafiken.

Om mindre än två veckor går jag på sommarlov. Då väntar 8 veckors ”träningsläger” med fokus på fart och början på resan mot sub2.50 i september. 52 sekunder. Det är vad jag behöver kapa på min maratid för att klara det. Nog fan ska det gå.

/Hörs   

Antal kommentarer: 4

Fd coachLG

Underbart bror! När jag läser fartträning så minns jag hur du propagerade för 18 mila mellanmjölksveckor. Men det var länge sen. Bli inte skadad nu


M

Minst 53 sekunder kommer det att bli! Kul att följa!


Mike

Bra krigat ändå, det är svårt med tristessen på en bana när det inte går 100% som man vill:)

Dina Tartherzeal förresten, skulle du säga att dom är i paritet med Asics övriga storlekar? Funderar på att beställa ett par från Japan.


Anders

Jag är förbi mellanmjölken, nu är det mjölksyra som gäller fdCoach 🙂 Tack M och Mike. Angående Tartherzeal så kör jag samma storlek rakt över på alla mina Asics (DS Trainer, Racer, Tarther, Fujisetsu, Fuji Racer, Skyspeed och Tartherzeal). Tycker Tartherzeal är i paritet med DS Racer storleksmässigt, möjligen något tajtare men tåboxen är rätt rymlig.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in