Historien om det absurda intervall passet


   Efter Transvulcania hade jag en lugn vilovecka och därefter har mitt nästa mål varit att försöka bli lite snabbare under en månad för att kunna springa SM milen i Stockholm den 15 juni. Efter att ha lagt väldigt många träningstimmar och långpass under mars och april för att förbereda ett ultralopp har det varit kul med variationen att istället springa träningspass på 1-2 timmar och ha mer tid för annat. Det betyder att jag har börjat springa intervaller igen.

   Jag har inte sprungit mycket intervaller under de senaste åren, men jag har under väldigt många år av mitt liv sprungit många olika sorters och variationer av intervaller. Förra veckan när jag var lite oinspirerad tog jag till ett gammalt favoritpass, vilket medförde en viss nostalgi och därför tillägnas hela det här blogginlägget historien av ett enda intervallpass.

   Upplägget på passet ser ut så här, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m, 10-12 min Tröskel, 4x400m allt med 1 minuts vila i mellan. (Aningen mer vila om man ska hinna byta till spikskor mellan banintervallerna och tröskeln, som hände in the old days.) Anledningen till att ett helt blogginlägg kommer att handla om just det här passet är att det vid flera tillfällen har löps med en viss twist. Det är ett intervall pass som vi brukade göra när jag pluggade på Northern Arizona University och bodde i Flagstaff. Under terrängsäsongen gjorde vi passet på gräs och under bansäsongen sprang vi 400-ingarna på bana och tröskeln på grusväg.

   Första gången vi gjorde passet hade min syster Johanna missuppfattat att det var 4×400 meter kvar efter sista tröskeln och gick all in på den vilket jag och coachen tyckte var fruktansvärt roligt och det är enda gången jag slog Johanna på 400-ingar.

   Vid ett annat tillfälle åkte jag tillsammans med två tjejer i laget till Salt Lake City för att titta på vinter OS 2002. På hemvägen går helt plötsligt bilen sönder i en liten håla, Fredonia, i gränslandet mellan Arizona och Utah. Det är något fel på generatorn och den går inte att reparera direkt utan vi måste stanna där över natten. Vi tyckte att alla män där bemötte oss väldigt skumt. Mannen som vi liftade med till närmaste mack efter bilhaveriet berättade sin livshistoria om vägen från tummis i ett rockband till frälsning och avslutade med att ge oss ett kassett band med psalmer och en lapp med namn och telefonnummer. Hos bilmekanikern fick vi ett visitkort med telefon nummer om vi någon gång skulle behöva hans hjälp igen eftersom vår generator troligtvis skulle gå sönder ytterligare en gång just när vi passerar Fredonia. ”Motellet” som vi lyckades hitta var ett rum utan fönster som låg nerför en mörk trappa i någons källare. Senare fick vi veta att det inom en viss kyrka i Fredonia fortfarande praktiseras månggifte. Tillbaka till intervallerna. Vi ringde vår coach och berättade att vi inte skulle hinna hem i tid till eftermiddagens intervall pass. Han svarar direkt, ”They have a track there.” Oklart hur han visste det, men vi lyckas i alla fall att hitta en övervuxen kolstubbsbana med hål tio gånger värre än i Iten och genomförde det här intervallpasset i hagel och snabbt tilltagande mörker.

   Jag har även lyckats springa just det här passet två gånger i Mexico. En av gångerna hade en del av laget kört över gränsen till norra Mexico för att spendera spring break på stranden. Våra dagar såg oftast ut så här. Vi gick upp hyfsat tidigt för att hinna springa innan det blev allt för varmt innan vi åt apelsiner, badade, lekte i sandbergen eller sprang på upptäckstur resten av dagen. Men just den här dagen kom vi iväg väldigt sent. Klockan närmade sig redan 12, solen stod högt och termometern hade stigit en bra bit över 35 grader och det är bara öken och sand så långt ögat kan nå om man väljer att titta åt något annat håll än ut över havet. Under uppvärmningen såg jag den största skallerorm jag någonsin sett och när intervallerna väl kom igång bara försvann människor en efter en allteftersom. Det var ingen som sa, ”Jag ger mig eller det här får bli min sista intervall” utan helt plötsligt gled någon ljudlöst bort och hamnade i havet istället.

Andra Mexico intervallpasset sprang Johanna och jag i Mexico city. Vi tillbringade ett jullov i Mexico och Guatemala och de första dagarna på resan ägnade vi åt att upptäcka Mexico City. Vi var inte direkt Lonely Planet resenärerna utan vi upptäckte staden genom att betala två spänn i tunnelbanan och åka till en slumpartad station där vi gick upp för att se vad vi hamnade. Ibland blev det kanske inte helt lyckat utan vi råkade komma upp i en sophög i ett slumområde, medan andra gånger blev det en fullträff. En gång kom vi upp i en väldigt trevlig park med träd, blommor och fina grusvägar som var mycket mer tilltalande som intervall plats än att försöka kryssa sig fram i staden mellan en miljon gula taxibilar. Men jag kan säga att det väckte ganska stor uppmärksamhet när två unga långa blonda tjejer i top och hotpants springer 400-ingar mitt bland korta, småtjocka Mexikanska män i Mexico City.

Nu är det slut på gamla historier, men testa gärna det här intervallpasset om ni någon gång befinner er på en absurd plats.

   Jag brukar inte skriva så mycket om min exakta träning men här kommer en lista på de intervall pass jag har genomfört de senaste veckorna ifall det kan intressera eller inspirera någon. Känslan och farten har varit skiftande under passen, ibland bedrövligt och ibland har jag fått till någon sorts fart och löpkänsla för ett 10 km lopp. Min matematik går ut på att om jag springer 8×1000 m på i genomsnitt 3.30 min/km med en minuts vila kan jag vid tävling springa 10 km på 35 min. Nästa vecka får vi se om jag räknat rätt.

Vecka 1

5x1100m på elljusspår, 3x1000m på bana, 1 min vila

6,5,4,3,2,1,5,3,2,1 min

Tröskel 6 km

Vecka 2

3x1100m på eljusspår, 5x1000m på bana, 1 min vila

4x400m, 10min Tröskel, 4x400m 10 min Tröskel, 4x400m, 1 min vila

10×3 min backe, 1 min vila

Vecka 3

2 timmar löpning med 20, 15, 10, 15 minuters tröskel inslag på allt från platt, svagt uppför till brant uppför. (Det här var mer ett pass för att förbereda Mt Blanc Marathon än SM milen)

20x90sekx30sek vila

10×2 min

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 3

Stefan Danielsson

Härliga historier, ses kanske på torsdag;)


Ida Nilsson

Tack Stefan! Lycka till



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Spring, simma, åk till Åre


Jag har swimrunnat för första gången. Nu var det exakt en vecka sedan, men det har tagit ett tag att smälta. Nej, så är det inte, men jag har bara inte hunnit/orkat/velat blogga om det förrän nu. Nu lät det ju som att det var traumatiskt, och det var det väl lite, men det var inte därför. Jag har bara inte varit på blogghumör.

Jag ska inte avslöja för mycket om mitt swimrun-äventyr, ni kommer att kunna läsa om det i nästa nummer av Runner’s World där jag fick skriva en krönika om det (istället för Jonas Colting som skulle ha skrivit den. Snacka om 180-gradersvändning på ingången) och i nummer 5 av Women’s Health som kommer ut i början på augusti. Men jag kan avslöja så mycket som att:

  1. Det var inte kallt.
  2. Man kan ångra sig efter att ha bestämt sig för att skita i alltihop för att det regnar, blåser och man är rädd.
  3. Jag älskar att vara klädd i gummi.
  4. Man bör lära sig crawla innan man kör swimrun.
  5. Man är hyfsat endorfinhög när man har swimrunnat första gången.

Det är allt ni får veta nu och så blir resten en cliffhanger tills i augusti.

Dagen efter swimrun åkte jag till Åre för årets upplaga av Workout Åre. Det var precis så där underbart som det alltid är, men det undantaget att jag inte hade med mig Marie Kjellnäs och Sofie Lantto, mina förra kolleger. Jag saknade dem jättemycket, Åre är ju liksom vårt happy place. Och det dröjde inte heller länge innan jag märkte att folk jag hälsade på tittade över axeln som för att fråga ”Var är de andra två?”. Jag fick däremot upp familjen i år, så att jag fick möjlighet att visa dem varför man vill vara på Workout Åre varje år.

I år var jag där för att:

  1. Hänga med underbara människor i branschen – ingen nämnd, ingen glömd.
  2. Yoga med Johanna Andersson, min favorityogi.
  3. Lyssna på föreläsning med Micael Dahlén.
  4. Gå på en klass i stöt med Patricia Strenius.
  5. Yoga med Monika Björn.
  6. Bada med sonen i äventyrsbadet.

Jag kunde checka av de där grejerna och lämnade Åre med världens bästa känsla i kroppen och knoppen, trots att jag fick vara där utan mina två musketörer. Ska ni åka på ett träningsevent eller en lite kortare träningsresa så är det Workout Åre ni ska åka på. Punkt.

Så, vi ses där nästa år, sista helgen i maj!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bandebut och DM brons


Precis som för ett par veckor sen, när jag prioriterade Vännäs halvmara framför folkfesten i Göteborg, valde jag nu i helgen att återigen låta den kanske största löparfesten av dom alla – Stockholm Marathon – få stå tillbaka till förmån för ett lokalt lopp. Intalade mig själv ganska tidigt under våren att Stockholm inte var aktuellt i år. När det dessutom dök upp en möjlighet att springa DM 10 000m bana samma dag så var valet egentligen inte så svårt. Maran kan jag utan- och innantill, det är ju fartträning jag behöver gick resonemanget. Dessutom har jag inte känt nåt sug efter marathon heller sen målgången i Boston. Men i lördags när jag såg sändningen från Stockholm Marathon i efterhand så översköljdes jag av en enorm saknad som är svår att sätta ord på. Starten, stämningen, banan, gemenskapen, folkfesten. Jag ville också vara där och få uppleva allt på plats igen. Det är nåt speciellt med Stockholm Marathon och tack vare alla känslor som bubblade upp så kom också suget efter att springa maran starkt tillbaka. Så nu är jag grymt taggad att börja marathonträningen mot Berlin i alla fall.

Men tillbaka till helgens tävling. Jag valde som sagt 10 000m bana i lördags, DM i Västerbotten, och hade stora förhoppningar om att göra ett bra lopp. Vädret såg på förhand riktigt bra ut och träningen den senaste veckan har också känts över förväntan, nästan så att jag har känt mig i bra form. Dessutom gjorde jag nånting som jag sällan gör inför millopp; jag anpassade träningen efter loppet med fler vilodagar och kortare distanspass, allt för att ha så fräscha ben som möjligt. Det normala brukar annars vara att jag tränar på som vanligt fram till tävlingsdagen och springer med stela ben. Känslan under veckan var att jag äntligen skulle få till det på milen.

Starten gick 13.35. Jag var på plats på Campus Arena redan vid 12-tiden och hann se en hel del av dom andra grenarna innan, allt ifrån 60m till stavhopp och kula. Vi var på förhand inte särskilt många anmälda till 10 000m, startlistan sa ett tiotal vilket kändes lite trist men Stockholm Marathon, Brännbollsyran och långhelg gjorde säkert sitt för deltagandet. Jag visste dock på förhand att vi i alla fall skulle vara några som satsade på en sluttid kring 36min vilket kändes lite hoppfullt.

20min uppjogg, några stegringslopp, lite dynamisk stretch och ett par sprintar senare kände jag mig redo. 10 000m var den avslutande grenen för dagen så den lilla publik som vart närvarande tidigare var nu nästintill obefintlig men jag hade en bra känsla när jag krängde av mig överdragskläderna och vandrade ner mot startlinjen trots att vinden var betydligt hårdare än utlovat.

Planen var att försöka hålla kring 85s per varv så länge jag orkade och förhoppningsvis få lite draghjälp med det. Kom iväg bra efter startskottet och benen kändes fräscha. Omgående stack två gubbar iväg som skulle göra ner mot 34min men sen var vi ett gäng som hamnade strax bakom med mig i täten under dom första varven. Känslan till en början var att det här är min dag, inte ens den kraftiga motvinden på bortre långsidan kändes jobbig.

Vid varje varvning fick vi tider rapporterade och hur många varv som återstod, riktigt bra service och jag behövde inte kolla klockan särskilt ofta till en början för att hålla koll på hur jag låg till. Att springa bana var verkligen en ny upplevelse, jag har bara kört 400-hundringar och tusingar tidigare men nu väntade 25 varv. Trots att jag gillar det monotona så var det här nästan för enformigt och mentalt jobbigt vilket blev påtagligt efter ett par kilometer.

Första 3k gick helt enligt plan, tror jag passerade kring 10.40 och det kändes som jag var med i matchen. Strax innan hade Tomas Pekkari gått om mig och fått en liten lucka som tenderade att bli större och större allt eftersom och här gjorde jag mitt första misstag. Jag borde ha kört mitt eget race men istället valde jag att höja farten för att försöka få kontakt igen trots att jag kände att jag klev över gränsen men jag var bara inställd på att täppa igen luckan. Jag kom aldrig ifatt men lyckades i alla fall se till att den konstant höll sig på 100-150m avstånd. Men det kostade. Vid 5k passeringen hade varvtiderna droppat och dessutom var det ren och skär ångest inför varje bortre långsida där det kändes som det blåste orkanvindar som dessutom blev hårdare och hårdare för varje varv.

Första gången jag övervägde att kliva av var när vinnaren varvade mig, det var riktigt mentalt jobbigt, kände mig helt värdelös då. Jag varvade förvisso också ett gäng några gånger under loppet men tyckte mest att det tog onödigt mycket energi att behöva springa om på utsidan, det fick mig helt ur rytm. Jag är verkligen skitdålig på att disponera millopp och i lördags var inget undantag. Mellan 5-8k sprutade mjölksyran ur öronen och hade jag bara öppnat lite defensivare så tror jag att resultatet blivit ett helt annat. Med 8 varv kvar kunde jag i alla fall börja räkna ner. Försökte öka farten men kände att jag höll på att få håll så det var meningslöst. Nu handlade det bara om att överleva men varje gång bortre långsida dök upp med motvinden så ville jag kliva av. När jag passerade 24:e varvet och nån skrik ”sista varvet nu” så var det ren och skär glädje, snart skulle plågan vara över. Ökade farten för en lång spurt men precis då kom den där förbannade motvinden och dessutom rejält håll. Sista 100m kunde jag i alla fall öka lite och passerade till slut på 37.17 som femma tror jag, långt ifrån vad jag hade tänkt mig.

Första känslan som kom efter målgången var lättnad, lättnad att smärtan äntligen var över, men sen kom besvikelsen. Jag trodde verkligen att jag var i bättre form än så här. Vinden gjorde kanske 15-20s på sluttiden men med facit i hand borde jag ha öppnat betydligt lugnare. Trots att det inte gick som planerat så fick jag stå på pallen för första gången i mitt liv. DM brons. Inte för att jag sprang särskilt bra utan återigen pga obefintlig konkurrens. Var på väg hem när speaker Sebbe ropade upp mitt namn. Tänkte att dom måste ha sagt fel. Sen slog det mig att alla inte sprang för en klubb i distriktet. 

Jag ångrar dock inte att jag valde det här loppet framför Stockholm Marathon. Jag var inte i form för att göra nån bra mara heller men nu fick jag åtminstone lite fartträning i benen istället för att vara sliten i ett par veckor som jag hade vart om jag valt Stockholm. Som jag skrev tidigare, nästa gång jag ställer mig på startlinjen på en mara så ska jag vara i sub2.50 form oavsett hur gärna jag hellre vill springa marathon framför milen. 10 000m bana var speciellt och en ny erfarenhet. Känslan just nu är dock att jag hellre springer landsväg men jag kommer nog göra ett nytt banförsök så fort tillfälle ges.

Som tur var slet inte lördagens tävling allt för mycket på kroppen. Stack ut och sprang 20km distans igår och kroppen kändes som vanligt så det blir nog tillbaka till träningen direkt. Däremot har jag fortfarande inte vant mig vid mina Asics Tartherzeal. Direkt efter målgång kände jag en obekväm ömhet kring vänster vad/hälsena och även lite krampkänningar, förmodligen pga skorna. När jag satt i bilen på väg hem började vänstervaden plötsligt att krampa. Fick panik. Var tvungen att köra åt sidan för att stretcha ut den, kände mig livsfarlig i trafiken.

Om mindre än två veckor går jag på sommarlov. Då väntar 8 veckors ”träningsläger” med fokus på fart och början på resan mot sub2.50 i september. 52 sekunder. Det är vad jag behöver kapa på min maratid för att klara det. Nog fan ska det gå.

/Hörs   

Antal kommentarer: 4

Fd coachLG

Underbart bror! När jag läser fartträning så minns jag hur du propagerade för 18 mila mellanmjölksveckor. Men det var länge sen. Bli inte skadad nu


M

Minst 53 sekunder kommer det att bli! Kul att följa!


Mike

Bra krigat ändå, det är svårt med tristessen på en bana när det inte går 100% som man vill:)

Dina Tartherzeal förresten, skulle du säga att dom är i paritet med Asics övriga storlekar? Funderar på att beställa ett par från Japan.


Anders

Jag är förbi mellanmjölken, nu är det mjölksyra som gäller fdCoach 🙂 Tack M och Mike. Angående Tartherzeal så kör jag samma storlek rakt över på alla mina Asics (DS Trainer, Racer, Tarther, Fujisetsu, Fuji Racer, Skyspeed och Tartherzeal). Tycker Tartherzeal är i paritet med DS Racer storleksmässigt, möjligen något tajtare men tåboxen är rätt rymlig.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Scoliosis awareness month


Juni är visst Scoliosis awareness month. Det visste jag inte, men jag blev uppmärksammad på det av yogin Monika Björn som taggade mig i ett inlägg från en mer upplyst skoliossyster som visste att det var just den här månaden man ska ge sin krokiga rygg lite extra kärlek. Eller bara uppmärksamhet. Jag tänkte satsa lite på kärlek. Om du möter mig under juni, ge gärna min rygg en klapp som tack för att den håller ihop, trots allt. Eller så säger du till mig att jag kick ass för att jag och min rygg är så coola och bara köttar, trots allt. Det kan ni väl?

Ni kan få börja i Åre, dit jag ska i helgen när det är Workout Åre – bästa helgen. Vi ses väl där?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Deutschland über alles


Nu har jag äntligen bestämt mig för nästa stora mål och marathonlopp. I september kommer jag att göra ett nytt försök att springa maran på 2.48 och skådeplatsen för detta kommer återigen att vara Tyskland och Berlins gator. Egentligen var det inte ett så svårt val. Frankfurt, Amsterdam och Växjö i all ära, men är det nånstans det ska gå så är det i Berlin. Med tanke på att jag har lyxen av att ha ett helt sommarlov till förfogande så passar Berlin bättre tidsmässigt än tidigare nämnda maror även om dom också ska vara snabba. Och efter två tidigare försök i Tysklands huvudstad så börjar Berlin nästan kännas som ”hemmaplan”. Jag vet vad som väntar och det är en trygghet som gör att jag kommer kunna fokusera fullt ut på själva loppet. Inte för att det är nåt fel på en ny stad och ett nytt lopp men det innebär alltid att det går en massa energi till att ta reda på en massa praktiska detaljer, energi som man egentligen inte vill slösa. Nu kommer jag att bo på samma hotell som tidigare år, jag hittar till starten i sömnen och jag vet precis vilken U-bahn och S-bahn som går vart men framförallt så vet jag vad som väntar, inga överraskningar eller energitjuvar, precis så som jag vill ha det för att kunna lägga 100% fokus på själva prestationen.

Om ett par veckor går jag på sommarlov och det är också min cue att skruva upp träningen igen och börja förberedelserna mot Berlin. I sommar tänker jag dock ändra lite i mitt träningsupplägg jämfört med tidigare maror. Ifjol körde jag en hel del 16-18mils veckor men nåt sånt kommer det förmodligen inte att bli i sommar, det slet alldeles för mycket. Istället har jag äntligen bestämt mig för att fokusera på min stora svaghet, nämligen fart. Många tycker ju att det är kul att springa fort, att ta ut sig maximalt och att långa pass mest är sega och tråkiga. Inte jag. Jag är precis tvärtom. Jag älskar det monotona i att springa långt och länge istället för kort och fort, gärna samma runda varje gång också. Jag springer hellre långsamt av den enkla anledningen att jag är dålig på att springa fort och det är väl det jag ska försöka ändra på. Fart är alltid förknippat med ångest för att det är så sjukt jobbigt. Dessutom gör jag alltid nybörjarmisstaget att maxa på första intervallen så till den grad att jag sen är död i benen och då blir uppgiven när den andra intervallen går mycket långsammare vilket gör att jag mest blir arg och ger upp. Men i sommar ska farten skruvas upp rejält.

Faktum är att jag faktiskt redan har börjat smyga in lite fart. Den här veckan har jag kört två pass i överfart; 3x(5min – 3min – 1min) samt 2x3km + 2x1km. Det kanske inte låter så mycket för världen men satan vad jobbigt det var och känslan efteråt var att det är precis dom här passen jag behöver även fast jag ville kräkas. Nu körde jag båda passen på löpband och kommer nog göra det ett tag till av den enkla anledningen att jag vill säkra upp farten. Jag är inte särskilt bekväm att springa i typ 3min/km-fart själv men på löpbandet går det helt okej men förhoppningen är att börja köra dom här passen utomhus så småningom.

Till helgen ska jag göra en första avstämning för att få en statuskoll på hur jag ligger till. På lördag när Stockholm Marathon går av stapeln så kommer jag att springa 10 000m bana för första gången i mitt liv. Björkspelen i Umeå tillika veteran DM. Det ska bli kul. Eller njae, kul är kanske fel ord…jag har faktiskt redan ångest över det för jag vet att det kommer göra sjukt ont och att skallen kommer skrika stanna både en och två gånger under tiden men å andra sidan så är det ju precis det jag behöver. Jag velade faktiskt ganska länge om jag inte skulle jogga runt Stockholm Marathon ändå bara för att få käka obegränsade mängder varmkorv och dricka ljumna trefemmor på Östermalms IP efteråt, men korv och öl till trots så tror jag att det är rätt val att ändå välja 10 000m bana istället. Men det känns ändå lite tomt att inte springa Stockholm i år.

Nu ska jag härda ut dom sista veckorna på jobbet och sen blir det all-in på maraträningen. Förutom att springa en jäkla massa – och förhoppningsvis även några fler lopp – så ska jag äntligen få se två av mina stora husgudar live i sommar. Brad Paisley på Grönan och Emmylou Harrus på Dalhalla. Det kommer bli awesome och en lika religiös upplevelse som det var att springa New York- och Boston Marathon. Och då är jag ändå hårdrockare. Men även en rocker i skinnpaj kan bli blöt i ögonen av Pancho & lefty.

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Old Dog


Hej!

Fick just ett text av min Coach Björn – ”mår du inte bra?”. Det var dock inte av omtanke eller för jag uppvisar negativa träningsresultat. Kommentaren kom därför jag har senaste månaden gjort som han har instruerat och lyckades t o m göra mer av det som jag skulle istället för trotsigt göra mindre samt fel. Har drygt fyra veckor kvar en väldigt tuff träning vilket gör att de lugna passen måste vara hyfsat behärskade om jag ens ska överleva de hårda.

Har inte bara under senaste perioden utan senaste 18 månaderna sprungit väldigt stabilt och kontinuerligt. Då löpning är varför jag började med detta samt där min största styrka ligger så känns det tryggt ha den boxen ikryssad. Dessutom känns det ofta som om det är den viktigaste pusselbiten i sporten då (ursäkta om jag säger nåt olämpligt) ”alla” kan lära sig simma & cykla tillräckligt bra för vara en snabb motionär men springa fort verkar vara färre förunnat. Har just nu ett fantastiskt gott självförtroende i löpningen och är väldigt trygg & stark i det registret där jag behöver vara det för en Ironman. Med det sagt så vinner jag absolut inga millopp just nu men det är inte fokus heller.. Evigt kunna pinna på i 4:00-4:20 fart är viktigare. Märkligt va, att långsiktigträning lönar sig? Detta till trots att jag inte kör livsviktig löpteknik..

Cyklingen börjar ta sig, tyvärr inga framsteg var det gäller högre watt runt tröskel eller vo2 men däremot mycket bättre tålighet på högre intensitet samt mindre obekväm i tempoställning även om min långa otåliga kropp aldrig kommer trivas där. Har några veckor kvar av träning innan race så övertygad jag kommer känna mig tillräckligt stark för ligga runt planerade 240-255 watt i 18 mil utan sabotera för mycket av löpningen. Kom ihåg att alla wattmätare visar olika. Min SRM är något ”snål” och 250 watt motsvarar nästan 38-40 km/h då jag sitter bra på cykeln. Lägger jag på 15-20 watt får jag knappt 0.5-1km/h till vilket i tid inte vinner några lopp men ger helt ruttna ben för sedan springa fort.

Cykel & Löp känns alltså mycket pålitliga medan simningen känns fruktansvärt usel. Har verkligen inte prioriterat den efter Sydafrika då en av grenarna var tvungen ge vika för jag skulle lyckas träna avslappnat. Tog dock tag i det nyligen och planen är köra 4-5 pass i veckan. Skiter heligt i hur långa de blir eller vad som innefattas så länge de blir av. Har varit i den här situationen flera gånger förut och då jag svarar väldigt lätt & bra på träning vet jag att för egen del är det simma så ofta det går som gör skillnaden. Inte så långt det går.
Har faktiskt simmat tre dagar i rad precis. Känns helt ok så länge jag inte tittar klockan och får mina splits. Det är sekundärt – hitta tekniken, rytmen & vattenläget så kommer det gå tillräckligt fort i dräkt. De som känner mig vet att pool är inte min starka sida och i öppet vatten är jag inte så jäkla usel trots allt. Kan nästan gilla det…

Ironman Klagenfurt går den 2:a Juli….förra året var det 11-12 st under 9h i AG 35-39. Banan är något kort samt snabb. Men det vara lite för många ”lika” splittar för att inte misstänka viss drafting bland motionärerna. Den snabbaste tiden på en officiell Ironman är satt där av Marino Vanhoenacker – 7:45:58h. Herregud va snabbt, är jag en timme efter är min lycka gjord! #aimhigh

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in