Deutschland über alles
Nu har jag äntligen bestämt mig för nästa stora mål och marathonlopp. I september kommer jag att göra ett nytt försök att springa maran på 2.48 och skådeplatsen för detta kommer återigen att vara Tyskland och Berlins gator. Egentligen var det inte ett så svårt val. Frankfurt, Amsterdam och Växjö i all ära, men är det nånstans det ska gå så är det i Berlin. Med tanke på att jag har lyxen av att ha ett helt sommarlov till förfogande så passar Berlin bättre tidsmässigt än tidigare nämnda maror även om dom också ska vara snabba. Och efter två tidigare försök i Tysklands huvudstad så börjar Berlin nästan kännas som ”hemmaplan”. Jag vet vad som väntar och det är en trygghet som gör att jag kommer kunna fokusera fullt ut på själva loppet. Inte för att det är nåt fel på en ny stad och ett nytt lopp men det innebär alltid att det går en massa energi till att ta reda på en massa praktiska detaljer, energi som man egentligen inte vill slösa. Nu kommer jag att bo på samma hotell som tidigare år, jag hittar till starten i sömnen och jag vet precis vilken U-bahn och S-bahn som går vart men framförallt så vet jag vad som väntar, inga överraskningar eller energitjuvar, precis så som jag vill ha det för att kunna lägga 100% fokus på själva prestationen.
Om ett par veckor går jag på sommarlov och det är också min cue att skruva upp träningen igen och börja förberedelserna mot Berlin. I sommar tänker jag dock ändra lite i mitt träningsupplägg jämfört med tidigare maror. Ifjol körde jag en hel del 16-18mils veckor men nåt sånt kommer det förmodligen inte att bli i sommar, det slet alldeles för mycket. Istället har jag äntligen bestämt mig för att fokusera på min stora svaghet, nämligen fart. Många tycker ju att det är kul att springa fort, att ta ut sig maximalt och att långa pass mest är sega och tråkiga. Inte jag. Jag är precis tvärtom. Jag älskar det monotona i att springa långt och länge istället för kort och fort, gärna samma runda varje gång också. Jag springer hellre långsamt av den enkla anledningen att jag är dålig på att springa fort och det är väl det jag ska försöka ändra på. Fart är alltid förknippat med ångest för att det är så sjukt jobbigt. Dessutom gör jag alltid nybörjarmisstaget att maxa på första intervallen så till den grad att jag sen är död i benen och då blir uppgiven när den andra intervallen går mycket långsammare vilket gör att jag mest blir arg och ger upp. Men i sommar ska farten skruvas upp rejält.
Faktum är att jag faktiskt redan har börjat smyga in lite fart. Den här veckan har jag kört två pass i överfart; 3x(5min – 3min – 1min) samt 2x3km + 2x1km. Det kanske inte låter så mycket för världen men satan vad jobbigt det var och känslan efteråt var att det är precis dom här passen jag behöver även fast jag ville kräkas. Nu körde jag båda passen på löpband och kommer nog göra det ett tag till av den enkla anledningen att jag vill säkra upp farten. Jag är inte särskilt bekväm att springa i typ 3min/km-fart själv men på löpbandet går det helt okej men förhoppningen är att börja köra dom här passen utomhus så småningom.
Till helgen ska jag göra en första avstämning för att få en statuskoll på hur jag ligger till. På lördag när Stockholm Marathon går av stapeln så kommer jag att springa 10 000m bana för första gången i mitt liv. Björkspelen i Umeå tillika veteran DM. Det ska bli kul. Eller njae, kul är kanske fel ord…jag har faktiskt redan ångest över det för jag vet att det kommer göra sjukt ont och att skallen kommer skrika stanna både en och två gånger under tiden men å andra sidan så är det ju precis det jag behöver. Jag velade faktiskt ganska länge om jag inte skulle jogga runt Stockholm Marathon ändå bara för att få käka obegränsade mängder varmkorv och dricka ljumna trefemmor på Östermalms IP efteråt, men korv och öl till trots så tror jag att det är rätt val att ändå välja 10 000m bana istället. Men det känns ändå lite tomt att inte springa Stockholm i år.
Nu ska jag härda ut dom sista veckorna på jobbet och sen blir det all-in på maraträningen. Förutom att springa en jäkla massa – och förhoppningsvis även några fler lopp – så ska jag äntligen få se två av mina stora husgudar live i sommar. Brad Paisley på Grönan och Emmylou Harrus på Dalhalla. Det kommer bli awesome och en lika religiös upplevelse som det var att springa New York- och Boston Marathon. Och då är jag ändå hårdrockare. Men även en rocker i skinnpaj kan bli blöt i ögonen av Pancho & lefty.
/Hörs
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in