Vännäs Halvmarathon – Race Report

Har precis avslutat min första riktiga träningsvecka att tala om efter maran i Boston. Summerar drygt 100km löpning den här veckan och känner mig oroväckande sliten just nu. Inte så att jag har ont men jag har grym träningsvärk. Fan, det brukar jag aldrig ha, har alltid levt i tron att jag springer så pass mycket att jag inte får träningsvärk men tydligen inte. Har haft vissa bekymmer att ta mig upp ur sängen på mornarna den här veckan men har kommit på att om jag rullar mig ur sängen så går det lite lättare. För någon utomstående skulle min träningsvärk och stelhet lätt kunna misstas för nånting annat, med tanke på att det ser ut som om jag skitit på mig när jag går till jobbet på mornarna så skulle jag inte bli förvånad om nån kom fram och undrade om jag hade inkontinensproblem. Tur då att jag vart på skolan tidigt hela den här veckan och sluppit alla stirrande blickar.

Fattar inte riktigt hur jag orkade mata på med 14mil vecka efter vecka i vintras, det känns som en utopi i dagsläget. Löpmässigt har det vart berg- och dalbana när det gäller känslan och flytet. I början av veckan sprang jag ett bra pass på 20km med 2x3km + 1km fartökning och flöt fram utan problem i 3.35-3.40-fart men i fredags när jag skulle köra tusingar gav jag upp redan efter den första intervallen. Tog i för kung och fosterland, stönade som en flodhäst med dregel i hela ansiktet när jag krigade mig fram på Hedbergskas slitna tartanbana och var helt övertygad om att klockan skulle visa 3.20-ish, kanske 3.15 med lite tur. Det gjorde den inte. 3.42 på första tusingen, det var som en fet smäll på käften så då gav jag upp och sket i det.

För tillfället har jag inget konkret mål och det kan nog vara en bidragande orsak. Halvmaran sub80 är nånting som jag skulle vilja fixa nu i vår men jag känner inte samma driv efter det som tex 2.48 på maran och därför blir jag nog lite för bekväm. Det är en stor skillnad på att vilja och att faktiskt göra vad som krävs för det, brukar jag predika för mina elever. Just nu känns det mest som om jag springer för att inte tappa allt som jag byggde upp i vintras och för att kunna fortsätta äta röda ferraribilar och pasta med grädde och parmigiano reggiano. Vågen skvallrar dock om att det kanske vore läge att dra ner på det en aning alternativt ge mig fan på att fixa sub80. Men jag är helt övertygad om att jag kommer vara redo att underkasta mig piskan och all den hårda träning som krävs när jag väl bestämt mig för vilken mara det blir till hösten, ser verkligen fram emot att inte känna efter så jävla mycket och bara köra hur trött och sliten jag än är. 

Halvmaran förra helgen var dock en positiv boost för självförtroendet och det blir nog faktiskt ett nytt försök på den distansen redan till helgen. Vännäs halvmarathon ett par mil utanför Umeå. Det kanske inte är det mest glamourösa loppet som går nu till helgen men just nu är mitt enda krav att banan ska vara flack och snabb och ryktet säger att Vännäs ska vara just det så jag kommer inte vara avundsjuk på alla som springer Göteborgsvarvet samma dag. Vi får se om det blir nåt allvarligt sub80 försök redan då, det beror lite på vilken draghjälp som finns att tillgå och hur träningen känns i början på den kommande veckan. Vädret ser åtminstone lovande ut; svag vind, mulet och 9 grader.

I ett försök att hitta den rätta motivationen igen så har jag konsumerat orimligt mycket löpning de senaste dagarna i alla dess former, allt för att bli inspirerad och motiverad. Jag har kollat olika marathonlopp på youtube, läst gamla RW tidningar, kollat alla hashtaggar om löpning som finns på Instagram och googlat allt ifrån löpardokumentärer till träningsprogram. En sak som slår mig är att löpcoacher verkar vara dom nya PT:na. För ett par år sen var det ju inne att utbilda sig till PT på gym, nu verkar fokus istället vara på att man ska utbilda sig till löpcoach. Det var nånting nytt för mig. Typiskt för många av dessa löpcoacher verkar vara att fokusera på teknik, löpskolning, korta intervaller och diverse styrketräningsövningar. Men själva löpningen då?, tänker jag när jag googlat både den ena och den andra. Ett annat intryck som jag får är att många har begränsad erfarenhet av löpning själva. Hur går det ihop? Och vad är grejen? Löpning är inte svårare än att man sätter den ena foten framför den andra och upprepar det så länge man orkar. Vill man bli snabbare eller bättre så springer man mer och längre. Det handlar mer om vilja och mental styrka än att springa hundraprocentigt tekniskt rätt. Det viktigaste är att springa regelbundet, inte hur bra man är på skipping eller tripping. Hade nån sagt åt mig att börja varje pass med 20min löpskolning när jag började springa så hade jag nog inte vart löpare idag. Det är jättebra att det finns löpargrupper att springa med och coacher att ta hjälp av för att ta det där sista steget men jag känner mig skeptisk till alla löpcoacher som gått en 2 dagars utbildning och sedan säljer på nybörjare dyra kurser och just dessa verkar det finnas gott om när man tittar runt på nätet. Det är fascinerande.

Nån större motivation hittade jag egentligen inte, men förhoppningsvis kan en halvmara nu till helgen och doften av sub80 vara ett steg i rätt riktning. Att inte springa alls är inget alternativ, det var länge sen jag passerade gränsen för när det tog emot att springa utan motivation, det är mer som att borsta tänderna, nånting man gör utan att tänka på varför. Skillnaden är att när jag är motiverad och fokuserad så känns ett hårt och jobbigt pass inte lika jobbigt och jag blir heller inte lika sliten av det som nu när motivationen inte är lika stor. Men det gick ju bra i Umeå förra helgen så jag håller tummarna för att det kommer gå bra nu till helgen också. Ikväll blir det dock inga youtube klipp om löpning, ikväll blir det Zac Brown Band för hela slanten, årets bästa skiva än så länge.

/Hörs

Igår var säsongspremiär på halvmaradistansen. Dom senaste åren har jag sprungit Kungsholmen Runt vid den här tiden men i år föll valet på Umeå Halvmarathon, ett flackt tvåvarvslopp runt Nydalasjön i Umeå. Egentligen var det inget högprioriterat lopp, var länge osäker på om kroppen skulle ha hunnit återhämta sig fullt ut efter maran i Boston. Dessutom föregicks dagarna innan av sparsamt med träning pga ett par dagar med jobbet i Stockholm. Förvisso hanns det med en morgonjogg runt Kungsholmen i torsdags men uppladdningen bestod till största del av barhäng i hotellbaren och en massa godisätande i alla montrar på mässan som jag besökte där. Därför känns det skönt att kunna skriva att gårdagens halvmara resulterade i ett nytt PB. 1.20.51 och en nionde plats. Idag är jag sliten i dubbel bemärkelse. Låren och vaderna är sådär skönt trötta som dom ska vara efter ett PB, värre är det dock med betongkepsen som fortfarande känns tung efter en blöt klassåterträff igår kväll.  

Kom upp till Umeå sent i fredagskväll och kände mig både pluffsig, trött och i dålig form, ingen bra känsla med andra ord. Hade sett fram emot en skön natts sömn för att ha nån chans att prestera och ta igen några av alla förlorade timmars sömn från Stockholmsvistelsen men prioriterade istället att gå upp kl6 på lördagsmorgonen för att se Breaking2 loppet. Kanske var det ett vinnande koncept, kände mig i alla fall sjukt taggad att springa efter att ha sett Kipchoge nästan spränga drömgränsen trots att sömnkontot var på ännu mera minus nu.

Starten gick kl11 och jag var på plats drygt en timme innan. Vädret var nästintill perfekt, bara lite vind som störde. På parkeringen träffade jag på Micke från Sundsvall som kört upp på morgonen och några minuter senare Mange från Övik, alltid kul att träffa på bekanta ansikten och surra lite för att ta bort en del av nervositeten. Hämtade ut min nummerlapp och joggade sen upp ett par km och avslutade med några stegringslopp. Benen kändes pigga och lätta, började drömma om PB.

Positionerade mig längst fram på startlinjen och kände hur pulsen steg samtidigt som adrenalinet började rusa. Snart så! Banan bestod först av ett kort varv runt parkeringen innan 2 varv runt sjön skulle avverkas. Strax innan startskottet skrek nån ”spring inte fel nu” med glimten i ögat och syftade på förra årets fiasko i Luleå. Totalt var det ett par hundra deltagare anmälda.

(Bild lånad från Jalles TC)

Kom iväg rätt bra och öppnade lite hårdare än planerat. Ganska tidigt utkristaliserades det tydliga grupperingar och jag hamnade med en grupp som låg kring 3.40-fart. När det första extravarvet var avverkat och vi kom ut på slingan runt sjön insåg jag att det gick lite för fort och släppte medvetet några meter på min grupp, hade ingen lust att bonka redan under första milen. Kände mig stark under första halvan av varvet trots att avståndet fram till klungan blev större och större men kände att jag inte stördes av att springa själv, hade dom hela tiden i sikte. Sprang rätt så jämnt första milen, kollade aldrig klockan mer än autolap tiderna. Första milen passerades på 37.56 och strax efter var vi tillbaka vid varvningen. Hade plockat en hel del folk i slutet på första varvet som öppnat för hårt och nu verkade få lida för det. När jag sprang förbi min gamla kompis Sebbe som var speaker så kände jag mig urstark och ökade farten något samtidigt som han skrek i mikrofonen att jag var på väg mot en sluttid på strax över 1.20.  

Väl ute på det andra varvet hamnade jag tillsammans med en annan kille bakom mig och med Micke från Sundsvall ett par hundra meter framför, i övrigt var det rätt så glest. Fram till 15km fortsatte jag att gå hyfsat jämnt och kände mig pigg och stark, dessutom började vi ta in på Micke och strax före 17km var vi ikapp honom så nu hamnade vi i en klunga på tre. Ett par hundra meter framför oss sprang Tomas från Jalles TC men honom hade vi aldrig nån riktig chans att komma ikapp trots att avståndet blev mindre och mindre. Började bli rätt så trött här, tog min sista gel men fick ingen kick av den utan försökte bara bita mig fast bakom Micke. Strax före 20km passeringen kom banans enda motlut och här höjde Micke farten och stack iväg, den andra killen i vår klunga hängde på men jag hade inga krafter kvar utan fick fokusera på att inte tappa allt för mycket fart. Kom på mig själv med att tänka på Kipchoge precis där och fick faktiskt lite energi av hans slutspurt från tidigare på morgonen. Tänkte också att det nu bara var typ 4min plåga kvar, skrek till mig själv ”håll i det här nu”! Med 500m kvar vek man av in mot parkeringen och hade en liten nedförsbacke, kunde höra Sebbe skrika resultat och försökte höja farten men det gick trögt. Såg målportalen med klockan på håll och insåg strax före mållinjen att det skulle bli ett nytt PB. Hade inte kollat på klockan alls sista varvet. Passerade på 1.20.51 och kom in på 9:e plats.

Direkt efter målgång kände jag mig ganska fräsch men framförallt nöjd med att ha persat. Snackade lite med folk omkring och tuggade i mig en kexchoklad. På väg mot bilen kände jag dock att framförallt vaderna var rejält trötta. Det var tävlingspremiär för mina nya Asics Tartherzeal och nu blev det ganska uppenbart att dom inte var lika dämpade som DS Racer som jag brukar tävla i. 

Det här var andra upplagan av Umeå halvmarathon och förhoppningsvis så blir det ett återkommande evenemang. På det stora hela så är det verkligen ett lopp jag kan rekommendera, framförallt om man vill persa, banan är i princip helt platt och betydligt snabbare än dom stora halvmarorna trots att den bitvis går på grus. Det finns förvisso en del saker som skulle kunna förbättras men loppet får med beröm godkänt och så även min egen insats. 

Resultat herrar
1 Patrik Wikström / IFK Umeå 1:13:09
2 Jonatan Björnberg / Skellefteå AIK 1:15:20
3 Kristoffer Normark 1:16:24
4 Marcus Nilsson / Lulekamraterna 1:16:34
5 Peder Enoksson / Malmö Löp 1:16:45
6 Tomas Pekkari / Jalles TC 1:20:29
7 Mikael Edlund / Sundsvalls Friidrott 1:20:39
8 Stefan Dahlberg / Velox Fortis 1:20:48
9 Anders Larvia / IFK Umeå 1:20:51
10 Daniel Elfverson / IKSU multisport 1:21:23

/Hörs