Att sätta ord på känslor


   Det är inte helt lätt att skriva en racerapport eller beskriva känslor på ett sätt som blir intressant att läsa om för andra. Men jag ska ändå försöka göra ett försök att skriva någonting i alla fall. Transvulcania kändes som mitt stora genombrott i fjol och jag hade en sådan fantastisk upplevelse att en del av mig gärna ville uppleva samma känsla igen, men en annan del av mig var rädd att jag inte skulle kunna lyckas lika bra i år.

    I fjol, timmen efter målgång tänkte jag att nu ska jag njuta fullt ut av detta eftersom jag kanske aldrig kommer att få uppleva det här igen. Efter att ha genomgått ganska många bakslag i livet, har jag lärt mig att ibland blir som jag önskar och tränar för, men lika ofta inte. När jag var yngre hade jag en större tilltro till livet och att jag med hjälp av träning, envishet och mina förmågor kunde komma dit jag ville och få det jag önskade mig i livet. Jag använder mig fortfarande av det här för att komma dit jag hoppas. Om jag inte ens försöker kommer det helt säkert aldrig att gå, men jag har ingen tillit till slutresultatet. Jag vet att jag kan, men det kan lika gärna bli på det sättet att jag inte får det jag önskar. Det här resonemanget är på både ont och gott. Det låter säkert inte positivt att säga att jag inte har tillit till livet. Vad jag menar är att jag nu vet att det faktiskt är mycket som kan gå fel, att det är mycket som jag skulle vilja uppleva, men kanske inte kommer att få göra, hur mycket jag än önskar, vill och förbereder för. Den här insikten under senare år har bidragit till att jag har blivit mycket bättre på att njuta till fullo när jag upplever något fantastiskt eftersom jag vet att det kan vara en gång aldrig mer. Till exempel spendera tid på en fantastisk plats jag förmodligen aldrig kommer att se igen, fina, nära möten med vänner och främlingar, en natt med en älskare som kommer att försvinna ur ens liv eller en prestation i en tävling som jag är grymt nöjd med. Därför försöker jag numera se till att njuta till 100 % när jag upplever något verkligen starkt, att älska och känna fullt ut eftersom livet både är starkt och underbart, men skört.

   Idag är jag glad över att Transvulcania inte blev en ”en gång aldrig mer”, utan att det istället gick att göra ännu bättre än i fjol. Loppet var inte dramatiskt i sig utan jag kände redan ifrån start att kroppen kändes bra och jag lyckades precis som ifjol behålla focus under drygt 8 timmar och befinna mig i racebubblan under i princip hela loppet. Jag höll en perfekt fart hela vägen där jag var avslappnad och kunde njuta av loppet samtidigt som jag under vissa partier tog min in i den obekväma zonen därför att jag tyckte att det var roligt att springa så snabbt som möjligt och försöka slå banrekordet. Det kändes alldeles fantastiskt att klättra uppför ett berg från havsnivå istället för på 4000 meters höjd. Det var faktiskt en ahaupplevelsen. Jag hade glömt bort hur det känns att springa uppför och känna mig lätt och starkt och inte som en gigantisk blåsbälg. Sedan flöt loppet på bra och jag passerade flera killar mellan 35 och 50 km innan det var dags för den långa nerförs löpningen.

    Jag tyckte att det gick bättre än förra året och efter en timmes springandes utför tänker jag att i år ska jag hålla mig på benen hela vägen och inte komma i mål som en blodig trasa. Men då jag passerar en vätskekontroll tappar jag koncentrationen. Jag börjar flörta och vinka till publiken och glömmer för ett ögonblick bort marken under mina fötter och pang ligger jag där fälld av någon obetydlig sten, pinsamt inför en massa folk. Det är ingen fara med mig, det går fint att springa i mål, men det är en påminnelse om hur snabbt det kan gå från succé till botten. Som tur var klarade jag mig med några stygn, ett svullet knä och lite haltande.


Pic:Martina Vallmosoi

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 5

Sandra Eriksson

Fint skrivet! Och stort grattis till en grym prestation! Jag är så avis på de fina miljöerna du springer i, samtidigt som jag nog inte skulle vilja ge mig på så där många höjdmetrar, även om det resulterar i en fantastisk utsikt. Man kan inte få allt 🙂 Ser fortfarande fram emot din hindercomeback 😉


Sandra Eriksson

Ps. Kollade upp dig på Wikipedia för att jag hade glömt ditt hinderpers. Ser att du har satsat på längdhopp senaste åren! 😉


Evald Ammerlind

Otroligt starkt jobbat! Stort grattis Ida


Ida Nilsson

Längdhopp Sandra? Kanske får gå in och läsa vad som står på Wikipedia igentligen.


Ida Nilsson

Tack Evald



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vad är grejen?


Har precis avslutat min första riktiga träningsvecka att tala om efter maran i Boston. Summerar drygt 100km löpning den här veckan och känner mig oroväckande sliten just nu. Inte så att jag har ont men jag har grym träningsvärk. Fan, det brukar jag aldrig ha, har alltid levt i tron att jag springer så pass mycket att jag inte får träningsvärk men tydligen inte. Har haft vissa bekymmer att ta mig upp ur sängen på mornarna den här veckan men har kommit på att om jag rullar mig ur sängen så går det lite lättare. För någon utomstående skulle min träningsvärk och stelhet lätt kunna misstas för nånting annat, med tanke på att det ser ut som om jag skitit på mig när jag går till jobbet på mornarna så skulle jag inte bli förvånad om nån kom fram och undrade om jag hade inkontinensproblem. Tur då att jag vart på skolan tidigt hela den här veckan och sluppit alla stirrande blickar.

Fattar inte riktigt hur jag orkade mata på med 14mil vecka efter vecka i vintras, det känns som en utopi i dagsläget. Löpmässigt har det vart berg- och dalbana när det gäller känslan och flytet. I början av veckan sprang jag ett bra pass på 20km med 2x3km + 1km fartökning och flöt fram utan problem i 3.35-3.40-fart men i fredags när jag skulle köra tusingar gav jag upp redan efter den första intervallen. Tog i för kung och fosterland, stönade som en flodhäst med dregel i hela ansiktet när jag krigade mig fram på Hedbergskas slitna tartanbana och var helt övertygad om att klockan skulle visa 3.20-ish, kanske 3.15 med lite tur. Det gjorde den inte. 3.42 på första tusingen, det var som en fet smäll på käften så då gav jag upp och sket i det.

För tillfället har jag inget konkret mål och det kan nog vara en bidragande orsak. Halvmaran sub80 är nånting som jag skulle vilja fixa nu i vår men jag känner inte samma driv efter det som tex 2.48 på maran och därför blir jag nog lite för bekväm. Det är en stor skillnad på att vilja och att faktiskt göra vad som krävs för det, brukar jag predika för mina elever. Just nu känns det mest som om jag springer för att inte tappa allt som jag byggde upp i vintras och för att kunna fortsätta äta röda ferraribilar och pasta med grädde och parmigiano reggiano. Vågen skvallrar dock om att det kanske vore läge att dra ner på det en aning alternativt ge mig fan på att fixa sub80. Men jag är helt övertygad om att jag kommer vara redo att underkasta mig piskan och all den hårda träning som krävs när jag väl bestämt mig för vilken mara det blir till hösten, ser verkligen fram emot att inte känna efter så jävla mycket och bara köra hur trött och sliten jag än är. 

Halvmaran förra helgen var dock en positiv boost för självförtroendet och det blir nog faktiskt ett nytt försök på den distansen redan till helgen. Vännäs halvmarathon ett par mil utanför Umeå. Det kanske inte är det mest glamourösa loppet som går nu till helgen men just nu är mitt enda krav att banan ska vara flack och snabb och ryktet säger att Vännäs ska vara just det så jag kommer inte vara avundsjuk på alla som springer Göteborgsvarvet samma dag. Vi får se om det blir nåt allvarligt sub80 försök redan då, det beror lite på vilken draghjälp som finns att tillgå och hur träningen känns i början på den kommande veckan. Vädret ser åtminstone lovande ut; svag vind, mulet och 9 grader.

I ett försök att hitta den rätta motivationen igen så har jag konsumerat orimligt mycket löpning de senaste dagarna i alla dess former, allt för att bli inspirerad och motiverad. Jag har kollat olika marathonlopp på youtube, läst gamla RW tidningar, kollat alla hashtaggar om löpning som finns på Instagram och googlat allt ifrån löpardokumentärer till träningsprogram. En sak som slår mig är att löpcoacher verkar vara dom nya PT:na. För ett par år sen var det ju inne att utbilda sig till PT på gym, nu verkar fokus istället vara på att man ska utbilda sig till löpcoach. Det var nånting nytt för mig. Typiskt för många av dessa löpcoacher verkar vara att fokusera på teknik, löpskolning, korta intervaller och diverse styrketräningsövningar. Men själva löpningen då?, tänker jag när jag googlat både den ena och den andra. Ett annat intryck som jag får är att många har begränsad erfarenhet av löpning själva. Hur går det ihop? Och vad är grejen? Löpning är inte svårare än att man sätter den ena foten framför den andra och upprepar det så länge man orkar. Vill man bli snabbare eller bättre så springer man mer och längre. Det handlar mer om vilja och mental styrka än att springa hundraprocentigt tekniskt rätt. Det viktigaste är att springa regelbundet, inte hur bra man är på skipping eller tripping. Hade nån sagt åt mig att börja varje pass med 20min löpskolning när jag började springa så hade jag nog inte vart löpare idag. Det är jättebra att det finns löpargrupper att springa med och coacher att ta hjälp av för att ta det där sista steget men jag känner mig skeptisk till alla löpcoacher som gått en 2 dagars utbildning och sedan säljer på nybörjare dyra kurser och just dessa verkar det finnas gott om när man tittar runt på nätet. Det är fascinerande.

Nån större motivation hittade jag egentligen inte, men förhoppningsvis kan en halvmara nu till helgen och doften av sub80 vara ett steg i rätt riktning. Att inte springa alls är inget alternativ, det var länge sen jag passerade gränsen för när det tog emot att springa utan motivation, det är mer som att borsta tänderna, nånting man gör utan att tänka på varför. Skillnaden är att när jag är motiverad och fokuserad så känns ett hårt och jobbigt pass inte lika jobbigt och jag blir heller inte lika sliten av det som nu när motivationen inte är lika stor. Men det gick ju bra i Umeå förra helgen så jag håller tummarna för att det kommer gå bra nu till helgen också. Ikväll blir det dock inga youtube klipp om löpning, ikväll blir det Zac Brown Band för hela slanten, årets bästa skiva än så länge.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Peter och fdCoach! Är väl medveten om att jag måste bli snabbare på 10k, trots det envisas jag med att bara fokusera på mängd och trösklar, men i sommar ska det bli ändring på det, då ska det bli en massa syrapass och korta intervaller på bana 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nu får det ta och bli varmt


Igår var det snorkallt, drivis och snö på snedden när jag tog två av mina PT-kunder ut i parken för ett härligt vårpass. Man blir ju så trött. Nu när man vill ha vår, sol, värme och sköna utepass. Jag gillar ju att träna utomhus, men då ska det vara rätt väder. Alltså rätt för den aktuella årstiden. Jag vill att det ska vara sådär bisarrt snorkallt och mycket snö när det är vinter, så där så att näsborrarna fryser igen när man andas in kraftigt och man får frost i ögonfransarna. Så ska det vara vår när det är vår, vackert, skirt grönt och sol på näsan. På sommaren ska det vara så varmt att man inte klarar av att träna mitt på dagen, utan man måste gå upp tidigt då och då för att hinna träna och bada innan den värsta hettan kommer. Och på hösten vill jag ha kyliga dagar med lätt duggregn och kladdiga, fuktiga löpspår. Så ska det vara. Inte yrsnö i maj! Nej! Jag säger nej!

Så jag drog av mig paltorna i snöyran och lekte lite med handstående när PT-timmen var klar. Så kanske man kan locka fram våren.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Umeå Halvmarathon Race Report


Igår var säsongspremiär på halvmaradistansen. Dom senaste åren har jag sprungit Kungsholmen Runt vid den här tiden men i år föll valet på Umeå Halvmarathon, ett flackt tvåvarvslopp runt Nydalasjön i Umeå. Egentligen var det inget högprioriterat lopp, var länge osäker på om kroppen skulle ha hunnit återhämta sig fullt ut efter maran i Boston. Dessutom föregicks dagarna innan av sparsamt med träning pga ett par dagar med jobbet i Stockholm. Förvisso hanns det med en morgonjogg runt Kungsholmen i torsdags men uppladdningen bestod till största del av barhäng i hotellbaren och en massa godisätande i alla montrar på mässan som jag besökte där. Därför känns det skönt att kunna skriva att gårdagens halvmara resulterade i ett nytt PB. 1.20.51 och en nionde plats. Idag är jag sliten i dubbel bemärkelse. Låren och vaderna är sådär skönt trötta som dom ska vara efter ett PB, värre är det dock med betongkepsen som fortfarande känns tung efter en blöt klassåterträff igår kväll.  

Kom upp till Umeå sent i fredagskväll och kände mig både pluffsig, trött och i dålig form, ingen bra känsla med andra ord. Hade sett fram emot en skön natts sömn för att ha nån chans att prestera och ta igen några av alla förlorade timmars sömn från Stockholmsvistelsen men prioriterade istället att gå upp kl6 på lördagsmorgonen för att se Breaking2 loppet. Kanske var det ett vinnande koncept, kände mig i alla fall sjukt taggad att springa efter att ha sett Kipchoge nästan spränga drömgränsen trots att sömnkontot var på ännu mera minus nu.

Starten gick kl11 och jag var på plats drygt en timme innan. Vädret var nästintill perfekt, bara lite vind som störde. På parkeringen träffade jag på Micke från Sundsvall som kört upp på morgonen och några minuter senare Mange från Övik, alltid kul att träffa på bekanta ansikten och surra lite för att ta bort en del av nervositeten. Hämtade ut min nummerlapp och joggade sen upp ett par km och avslutade med några stegringslopp. Benen kändes pigga och lätta, började drömma om PB.

Positionerade mig längst fram på startlinjen och kände hur pulsen steg samtidigt som adrenalinet började rusa. Snart så! Banan bestod först av ett kort varv runt parkeringen innan 2 varv runt sjön skulle avverkas. Strax innan startskottet skrek nån ”spring inte fel nu” med glimten i ögat och syftade på förra årets fiasko i Luleå. Totalt var det ett par hundra deltagare anmälda.


(Bild lånad från Jalles TC)

Kom iväg rätt bra och öppnade lite hårdare än planerat. Ganska tidigt utkristaliserades det tydliga grupperingar och jag hamnade med en grupp som låg kring 3.40-fart. När det första extravarvet var avverkat och vi kom ut på slingan runt sjön insåg jag att det gick lite för fort och släppte medvetet några meter på min grupp, hade ingen lust att bonka redan under första milen. Kände mig stark under första halvan av varvet trots att avståndet fram till klungan blev större och större men kände att jag inte stördes av att springa själv, hade dom hela tiden i sikte. Sprang rätt så jämnt första milen, kollade aldrig klockan mer än autolap tiderna. Första milen passerades på 37.56 och strax efter var vi tillbaka vid varvningen. Hade plockat en hel del folk i slutet på första varvet som öppnat för hårt och nu verkade få lida för det. När jag sprang förbi min gamla kompis Sebbe som var speaker så kände jag mig urstark och ökade farten något samtidigt som han skrek i mikrofonen att jag var på väg mot en sluttid på strax över 1.20.  

Väl ute på det andra varvet hamnade jag tillsammans med en annan kille bakom mig och med Micke från Sundsvall ett par hundra meter framför, i övrigt var det rätt så glest. Fram till 15km fortsatte jag att gå hyfsat jämnt och kände mig pigg och stark, dessutom började vi ta in på Micke och strax före 17km var vi ikapp honom så nu hamnade vi i en klunga på tre. Ett par hundra meter framför oss sprang Tomas från Jalles TC men honom hade vi aldrig nån riktig chans att komma ikapp trots att avståndet blev mindre och mindre. Började bli rätt så trött här, tog min sista gel men fick ingen kick av den utan försökte bara bita mig fast bakom Micke. Strax före 20km passeringen kom banans enda motlut och här höjde Micke farten och stack iväg, den andra killen i vår klunga hängde på men jag hade inga krafter kvar utan fick fokusera på att inte tappa allt för mycket fart. Kom på mig själv med att tänka på Kipchoge precis där och fick faktiskt lite energi av hans slutspurt från tidigare på morgonen. Tänkte också att det nu bara var typ 4min plåga kvar, skrek till mig själv ”håll i det här nu”! Med 500m kvar vek man av in mot parkeringen och hade en liten nedförsbacke, kunde höra Sebbe skrika resultat och försökte höja farten men det gick trögt. Såg målportalen med klockan på håll och insåg strax före mållinjen att det skulle bli ett nytt PB. Hade inte kollat på klockan alls sista varvet. Passerade på 1.20.51 och kom in på 9:e plats.

Direkt efter målgång kände jag mig ganska fräsch men framförallt nöjd med att ha persat. Snackade lite med folk omkring och tuggade i mig en kexchoklad. På väg mot bilen kände jag dock att framförallt vaderna var rejält trötta. Det var tävlingspremiär för mina nya Asics Tartherzeal och nu blev det ganska uppenbart att dom inte var lika dämpade som DS Racer som jag brukar tävla i. 

Det här var andra upplagan av Umeå halvmarathon och förhoppningsvis så blir det ett återkommande evenemang. På det stora hela så är det verkligen ett lopp jag kan rekommendera, framförallt om man vill persa, banan är i princip helt platt och betydligt snabbare än dom stora halvmarorna trots att den bitvis går på grus. Det finns förvisso en del saker som skulle kunna förbättras men loppet får med beröm godkänt och så även min egen insats. 

Resultat herrar
1 Patrik Wikström / IFK Umeå 1:13:09
2 Jonatan Björnberg / Skellefteå AIK 1:15:20
3 Kristoffer Normark 1:16:24
4 Marcus Nilsson / Lulekamraterna 1:16:34
5 Peder Enoksson / Malmö Löp 1:16:45
6 Tomas Pekkari / Jalles TC 1:20:29
7 Mikael Edlund / Sundsvalls Friidrott 1:20:39
8 Stefan Dahlberg / Velox Fortis 1:20:48
9 Anders Larvia / IFK Umeå 1:20:51
10 Daniel Elfverson / IKSU multisport 1:21:23

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack så mycket 🙂


Anders Larvia

Tack Johan! Så var det nog, ibland är det kanske bättre att gå in med låga förväntningar utan press på sig själv 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Alex och Sigges podcast i wild west Tibet


   Sedan jag skrev sist har jag hunnit vara en vecka i Yading national park och sprungit två lopp under Yading skyrunning festival. Först ut var en vertikal kilometer som startade på knappt 4000 meters höjd och gick upp till 5000 meters höjd. Fastän jag försöker att ta det lugnt och spara mig till 46 km loppet som går dagen därpå tror jag aldrig att jag har flåsat så mycket någonsin i mitt liv. Det hjälper inte hur mycket jag försöker förse min kropp med syre, mitt flåsande räcker liksom inte till och de få korta partier med plattare kupering räcker inte heller till för att få ner andningen till en normalare nivå. Men oj vad vackert det var! Med 200 höjdmeter kvar passerar vi en klarblå glaciärsjö som de omgivande bergen speglar sig i och målgången strax därpå ligger allra högst upp i ett pass.

   Dagen därpå går 46 km loppet och jag hade redan gjort stora delar av banan innan när jag sprungit runt berget, men jag hade aldrig haft fint väder och sikt som på tävlingsdagen. Tidigare hade jag haft snö/hagel storm varje gång jag passerade passen, nu var det istället strålande sol hela dagen samt flera energi/vätske stationer som lokalbefolkningen hade transporterat ut på hästar. Jag kan springa loppet som en lång och vacker träningstur och vinna, men jag har samma känsla som under vertikalen, att oavsätt hur långsamt jag tycker att jag springer blir det jobbigt på den här höjden.

   Efter tävlingsdagarna blev jag åter själv med fem dagar kvar i Kina innan jag far mot La Palma och Transvulcania. Jag känner att det är dags att flytta på mig och åker ett par timmar norrut till en stad som heter Litang och som även den ligger på över 4000meters höjd. Jag gillar Litang omdelbart. Yading var vackert, men bara uppbyggt för rika kinesiska turister från storstäderna med stora halvfärdiga hotell byggnader överallt. Litang däremot är ett tibetanskt wild west. Litang är en av de platser där tibetaner starkast öppet har motsatt sig kinesiskt styre och alla ansikten jag möter på gatan talar om ett tufft och hårt liv. Jag kan tänka mig att man blir ganska härdad av att bo här ett helt liv. 4000 meters höjd och bara öppna vindpinade böljande gräskullar åt alla håll man kan se. Säkert svinkallt på vintern och en brännande sol under sommaren. Nu är det någonting mitt emellan. När solen är framme är det gassande varmt, men plötsligt drar en hagel/snö skur in och det blir iskallt. Litang är ett av få ställen där skyburial fortfarande praktiseras. De döda läggs under ceremoni ut på kullarna omkring staden och därefter låter man naturen ha sin gång. När jag springer över dessa öde kullar tänker jag att det känns helt rätt att överlämna sina döda till eftervärlden på detta sätt när man bor i en av de högst belägna städerna på jorden och bara är omgiven av himmel och gräs. Varför gräva ner de döda i jorden när himlen finns precis över huvudet?

  Nästa morgon vill jag utforska bergen som jag skymtar i horisonten från Litang. Jag ställer mig vid en vägkorsning för att invänta någon förbipasserande bil som ska åt det hållet. I min väntan får jag sällskap av världens skönaste motorcykelgäng, ruffigt klädda män där alla har sin egen alldeles speciella stil vilket gör att de lyckas framstå som ett ganska coolt gäng. Men när det gäller stilmedvetenhet är det ändå motorcyklarna som betyder något. De är utsmyckade till tänderna och kreativiteten flödar. Efter en halvtimme får jag lift med en bil som ska till första byn i närheten av bergen. Jag har tänkt att jag ska börja vandra därifrån till ett munk kloster som ligger precis i foten på det högsta berget i området , Mt Genie, strax över 6000 meter.  I början går jag utmed en ganska intetsägande grusväg där det passerar någon enstaka bil. Sedan kommer jag upp i dalgångarna och det öppna gräslandskapet breder ut sig under bergen. Mt Genie är bara ett berg av många i en lång bergskedja. Ett oväder börjar dra in och hagelstormarna avlöser varandra. Nu finns det ingen sikt av bergstopparna längre och det är omöjligt att avgöra vilken dalgång jag ska ta sikte på. Hemma känner jag mig alltid väldigt trygg med en karta i handen, men i många länder är det svårt att få tag i någon som helst form av karta över ett område. Den här gången har jag bara lärt mig två namn, namnet på byn som jag skulle lifta till och namnet på det munk kloster där jag tänkte övernatta. Jag har även kastat en snabb blick på en halvtaskig kinesisk skiss över området som då kändes glasklar, men som jag nu inser inte alls var skalenlig. Ett annat problem här är att alla byar har minst fyra eller fem olika namn, ett kinesiskt, ett tibetanskt, ett engelskt som kanske står i reseböcker eller på internet, men i verkligheten kallas byn ett helt annat namn vilket gör alltihop ganska förvirrande.

   Tillbaka till mitt irrande över kullar och dalgångar i hagelstormen. Jag kan säga att de här var en av de dagar som jag kände mig lite oinspirerad. Jag var fortfarande trött efter en hård träningsvecka och två lopp på hög höjd och jag hade inte den minsta lust att springa med en otymplig ryggsäck utan kände mest för att spatsera omkring och filosofera. För en gångs skull ville jag förutom landskapet ha ytterligare någon form av förströelse och stimulans så jag lyssnade på Alex och Sigges podcast. Under ett avsnitt diskuterar de hur man kan skapa en känsla och sinnesstämning genom att kombinera dåliga och bra känslor till en starkare upplevelse. Precis de tankegångarna stämde in på mig då.

   Även om Kina har varit fantastiskt har jag börjat längta hem den senaste veckan. De personer som jag har umgåtts med har åkt hem i olika omgångar och jag är ensam kvar. När jag lämnar Kina har jag ytterligare en resa till La Palma och Transvulcania innan jag är hemma igen i mitten av maj.  Mitt i allt nytt och spännande som jag upplever började jag fantisera om att komma hem till Norge igen, ta ett morgondopp från bryggan, gräva och så i trädgårdslandet, fikapauser med RIKTIGT kaffe och kanelbullar. Det här var en sådan dag när jag inte var 100 % i nuet, utan jag var trött avtrubbat drömmande vandrandes och på något sätt passade den där kombinationen perfekt. Jag var ensam vilse någonstans i bergen i Kina i en hagelstorm, men eftersom jag hade regnkläder, dunkjacka och pannlampa orkade jag inte känna någon stress inför detta eftersom även om jag inte hittar fram klarar jag mig alltid. Jag fortsatte därför obekymrat att ströva omkring i hagelstormen lyssnandes på Alex och Sigge som kändes väldigt svenskt där och då. Kontrasterna och den något absurda situationen skapade något som nästan liknade den där ”söndagskänslan”. Lugnt, skönt och avslappnat med en touch av vemod eftersom man vet att det snart är måndag och man behöver börja agera igen.

   Till slut hittar jag faktiskt fram till rätt dalgång och helt plötsligt innan det blir mörkt väljer solen att titta fram igen och låter sina sista strålar lysa på det guldglittrande taket på klostret, som där och då nästan framstår som en hägring. Jag får yaksmörs te av munkarna och en madrass och filt att sova på. De installerar även en solpanelsdriven, helt livsfarlig, lampa med uppklippta fritt hängande elledningar som en munk visar hur jag ska föra ihop med varandra för att lampan ska lysa. Jag försöker säga att det är okej och att jag föredrar att elda i den lilla kaminen. Jag sover i alla fall gott utan elchockar och tar mig nästa morgon upp i ett bergspass där jag lägger mig ner och lyssnar på tystnaden, på de enstaka stenarna som rasar ner utmed klippväggarna eller en ensam fågel som någon gång passerar. En plats som både är absolut lugn, ensamhet och utlämnande. En sådan där stark kombinations känsla igen!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lek!


Det är inte ett förslag, utan en order! Jag vet – jag är inte heller bästa på att leka jämt när jag är i lekparken med min son. Oftast är det efter jobbet och man är trött och orkar inte, utan vill bara sätta sig på en bänk och glo. Men jag har också insett att jag är, och känner mig som, en så mycket bättre mamma om jag faktiskt leker ibland. Och om det ska lekas är jag glad om det utspelar sig vid en klätterställning, för att klättra är ju kul!

Igår var första dagen på våren som vi faktiskt hängde vid klätterställningen där vi var så gott som dagligen i höstas, jag och sonen efter att jag hämtat honom på skolan. Både han och jag lyckades bli riktigt bra i monkey bar under hösten, en förmåga som han verkar ha lyckats behålla medan jag hade försämrats avsevärt. Han svingade sig från ena stången till den andra och jag fick hoppa ner och mumlade något om att mina ben inte fick plats. Men jag kan inte påminna mig om att jag har vuxit jättemycket på längden sedan i höstas… Nej, jag måste bättra mig! Leka mer, helt enkelt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in