Vad är grejen?



Har precis avslutat min första riktiga träningsvecka att tala om efter maran i Boston. Summerar drygt 100km löpning den här veckan och känner mig oroväckande sliten just nu. Inte så att jag har ont men jag har grym träningsvärk. Fan, det brukar jag aldrig ha, har alltid levt i tron att jag springer så pass mycket att jag inte får träningsvärk men tydligen inte. Har haft vissa bekymmer att ta mig upp ur sängen på mornarna den här veckan men har kommit på att om jag rullar mig ur sängen så går det lite lättare. För någon utomstående skulle min träningsvärk och stelhet lätt kunna misstas för nånting annat, med tanke på att det ser ut som om jag skitit på mig när jag går till jobbet på mornarna så skulle jag inte bli förvånad om nån kom fram och undrade om jag hade inkontinensproblem. Tur då att jag vart på skolan tidigt hela den här veckan och sluppit alla stirrande blickar.

Fattar inte riktigt hur jag orkade mata på med 14mil vecka efter vecka i vintras, det känns som en utopi i dagsläget. Löpmässigt har det vart berg- och dalbana när det gäller känslan och flytet. I början av veckan sprang jag ett bra pass på 20km med 2x3km + 1km fartökning och flöt fram utan problem i 3.35-3.40-fart men i fredags när jag skulle köra tusingar gav jag upp redan efter den första intervallen. Tog i för kung och fosterland, stönade som en flodhäst med dregel i hela ansiktet när jag krigade mig fram på Hedbergskas slitna tartanbana och var helt övertygad om att klockan skulle visa 3.20-ish, kanske 3.15 med lite tur. Det gjorde den inte. 3.42 på första tusingen, det var som en fet smäll på käften så då gav jag upp och sket i det.

För tillfället har jag inget konkret mål och det kan nog vara en bidragande orsak. Halvmaran sub80 är nånting som jag skulle vilja fixa nu i vår men jag känner inte samma driv efter det som tex 2.48 på maran och därför blir jag nog lite för bekväm. Det är en stor skillnad på att vilja och att faktiskt göra vad som krävs för det, brukar jag predika för mina elever. Just nu känns det mest som om jag springer för att inte tappa allt som jag byggde upp i vintras och för att kunna fortsätta äta röda ferraribilar och pasta med grädde och parmigiano reggiano. Vågen skvallrar dock om att det kanske vore läge att dra ner på det en aning alternativt ge mig fan på att fixa sub80. Men jag är helt övertygad om att jag kommer vara redo att underkasta mig piskan och all den hårda träning som krävs när jag väl bestämt mig för vilken mara det blir till hösten, ser verkligen fram emot att inte känna efter så jävla mycket och bara köra hur trött och sliten jag än är. 

Halvmaran förra helgen var dock en positiv boost för självförtroendet och det blir nog faktiskt ett nytt försök på den distansen redan till helgen. Vännäs halvmarathon ett par mil utanför Umeå. Det kanske inte är det mest glamourösa loppet som går nu till helgen men just nu är mitt enda krav att banan ska vara flack och snabb och ryktet säger att Vännäs ska vara just det så jag kommer inte vara avundsjuk på alla som springer Göteborgsvarvet samma dag. Vi får se om det blir nåt allvarligt sub80 försök redan då, det beror lite på vilken draghjälp som finns att tillgå och hur träningen känns i början på den kommande veckan. Vädret ser åtminstone lovande ut; svag vind, mulet och 9 grader.

I ett försök att hitta den rätta motivationen igen så har jag konsumerat orimligt mycket löpning de senaste dagarna i alla dess former, allt för att bli inspirerad och motiverad. Jag har kollat olika marathonlopp på youtube, läst gamla RW tidningar, kollat alla hashtaggar om löpning som finns på Instagram och googlat allt ifrån löpardokumentärer till träningsprogram. En sak som slår mig är att löpcoacher verkar vara dom nya PT:na. För ett par år sen var det ju inne att utbilda sig till PT på gym, nu verkar fokus istället vara på att man ska utbilda sig till löpcoach. Det var nånting nytt för mig. Typiskt för många av dessa löpcoacher verkar vara att fokusera på teknik, löpskolning, korta intervaller och diverse styrketräningsövningar. Men själva löpningen då?, tänker jag när jag googlat både den ena och den andra. Ett annat intryck som jag får är att många har begränsad erfarenhet av löpning själva. Hur går det ihop? Och vad är grejen? Löpning är inte svårare än att man sätter den ena foten framför den andra och upprepar det så länge man orkar. Vill man bli snabbare eller bättre så springer man mer och längre. Det handlar mer om vilja och mental styrka än att springa hundraprocentigt tekniskt rätt. Det viktigaste är att springa regelbundet, inte hur bra man är på skipping eller tripping. Hade nån sagt åt mig att börja varje pass med 20min löpskolning när jag började springa så hade jag nog inte vart löpare idag. Det är jättebra att det finns löpargrupper att springa med och coacher att ta hjälp av för att ta det där sista steget men jag känner mig skeptisk till alla löpcoacher som gått en 2 dagars utbildning och sedan säljer på nybörjare dyra kurser och just dessa verkar det finnas gott om när man tittar runt på nätet. Det är fascinerande.

Nån större motivation hittade jag egentligen inte, men förhoppningsvis kan en halvmara nu till helgen och doften av sub80 vara ett steg i rätt riktning. Att inte springa alls är inget alternativ, det var länge sen jag passerade gränsen för när det tog emot att springa utan motivation, det är mer som att borsta tänderna, nånting man gör utan att tänka på varför. Skillnaden är att när jag är motiverad och fokuserad så känns ett hårt och jobbigt pass inte lika jobbigt och jag blir heller inte lika sliten av det som nu när motivationen inte är lika stor. Men det gick ju bra i Umeå förra helgen så jag håller tummarna för att det kommer gå bra nu till helgen också. Ikväll blir det dock inga youtube klipp om löpning, ikväll blir det Zac Brown Band för hela slanten, årets bästa skiva än så länge.

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Peter och fdCoach! Är väl medveten om att jag måste bli snabbare på 10k, trots det envisas jag med att bara fokusera på mängd och trösklar, men i sommar ska det bli ändring på det, då ska det bli en massa syrapass och korta intervaller på bana 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Umeå Halvmarathon Race Report



Igår var säsongspremiär på halvmaradistansen. Dom senaste åren har jag sprungit Kungsholmen Runt vid den här tiden men i år föll valet på Umeå Halvmarathon, ett flackt tvåvarvslopp runt Nydalasjön i Umeå. Egentligen var det inget högprioriterat lopp, var länge osäker på om kroppen skulle ha hunnit återhämta sig fullt ut efter maran i Boston. Dessutom föregicks dagarna innan av sparsamt med träning pga ett par dagar med jobbet i Stockholm. Förvisso hanns det med en morgonjogg runt Kungsholmen i torsdags men uppladdningen bestod till största del av barhäng i hotellbaren och en massa godisätande i alla montrar på mässan som jag besökte där. Därför känns det skönt att kunna skriva att gårdagens halvmara resulterade i ett nytt PB. 1.20.51 och en nionde plats. Idag är jag sliten i dubbel bemärkelse. Låren och vaderna är sådär skönt trötta som dom ska vara efter ett PB, värre är det dock med betongkepsen som fortfarande känns tung efter en blöt klassåterträff igår kväll.  

Kom upp till Umeå sent i fredagskväll och kände mig både pluffsig, trött och i dålig form, ingen bra känsla med andra ord. Hade sett fram emot en skön natts sömn för att ha nån chans att prestera och ta igen några av alla förlorade timmars sömn från Stockholmsvistelsen men prioriterade istället att gå upp kl6 på lördagsmorgonen för att se Breaking2 loppet. Kanske var det ett vinnande koncept, kände mig i alla fall sjukt taggad att springa efter att ha sett Kipchoge nästan spränga drömgränsen trots att sömnkontot var på ännu mera minus nu.

Starten gick kl11 och jag var på plats drygt en timme innan. Vädret var nästintill perfekt, bara lite vind som störde. På parkeringen träffade jag på Micke från Sundsvall som kört upp på morgonen och några minuter senare Mange från Övik, alltid kul att träffa på bekanta ansikten och surra lite för att ta bort en del av nervositeten. Hämtade ut min nummerlapp och joggade sen upp ett par km och avslutade med några stegringslopp. Benen kändes pigga och lätta, började drömma om PB.

Positionerade mig längst fram på startlinjen och kände hur pulsen steg samtidigt som adrenalinet började rusa. Snart så! Banan bestod först av ett kort varv runt parkeringen innan 2 varv runt sjön skulle avverkas. Strax innan startskottet skrek nån ”spring inte fel nu” med glimten i ögat och syftade på förra årets fiasko i Luleå. Totalt var det ett par hundra deltagare anmälda.

(Bild lånad från Jalles TC)

Kom iväg rätt bra och öppnade lite hårdare än planerat. Ganska tidigt utkristaliserades det tydliga grupperingar och jag hamnade med en grupp som låg kring 3.40-fart. När det första extravarvet var avverkat och vi kom ut på slingan runt sjön insåg jag att det gick lite för fort och släppte medvetet några meter på min grupp, hade ingen lust att bonka redan under första milen. Kände mig stark under första halvan av varvet trots att avståndet fram till klungan blev större och större men kände att jag inte stördes av att springa själv, hade dom hela tiden i sikte. Sprang rätt så jämnt första milen, kollade aldrig klockan mer än autolap tiderna. Första milen passerades på 37.56 och strax efter var vi tillbaka vid varvningen. Hade plockat en hel del folk i slutet på första varvet som öppnat för hårt och nu verkade få lida för det. När jag sprang förbi min gamla kompis Sebbe som var speaker så kände jag mig urstark och ökade farten något samtidigt som han skrek i mikrofonen att jag var på väg mot en sluttid på strax över 1.20.  

Väl ute på det andra varvet hamnade jag tillsammans med en annan kille bakom mig och med Micke från Sundsvall ett par hundra meter framför, i övrigt var det rätt så glest. Fram till 15km fortsatte jag att gå hyfsat jämnt och kände mig pigg och stark, dessutom började vi ta in på Micke och strax före 17km var vi ikapp honom så nu hamnade vi i en klunga på tre. Ett par hundra meter framför oss sprang Tomas från Jalles TC men honom hade vi aldrig nån riktig chans att komma ikapp trots att avståndet blev mindre och mindre. Började bli rätt så trött här, tog min sista gel men fick ingen kick av den utan försökte bara bita mig fast bakom Micke. Strax före 20km passeringen kom banans enda motlut och här höjde Micke farten och stack iväg, den andra killen i vår klunga hängde på men jag hade inga krafter kvar utan fick fokusera på att inte tappa allt för mycket fart. Kom på mig själv med att tänka på Kipchoge precis där och fick faktiskt lite energi av hans slutspurt från tidigare på morgonen. Tänkte också att det nu bara var typ 4min plåga kvar, skrek till mig själv ”håll i det här nu”! Med 500m kvar vek man av in mot parkeringen och hade en liten nedförsbacke, kunde höra Sebbe skrika resultat och försökte höja farten men det gick trögt. Såg målportalen med klockan på håll och insåg strax före mållinjen att det skulle bli ett nytt PB. Hade inte kollat på klockan alls sista varvet. Passerade på 1.20.51 och kom in på 9:e plats.

Direkt efter målgång kände jag mig ganska fräsch men framförallt nöjd med att ha persat. Snackade lite med folk omkring och tuggade i mig en kexchoklad. På väg mot bilen kände jag dock att framförallt vaderna var rejält trötta. Det var tävlingspremiär för mina nya Asics Tartherzeal och nu blev det ganska uppenbart att dom inte var lika dämpade som DS Racer som jag brukar tävla i. 

Det här var andra upplagan av Umeå halvmarathon och förhoppningsvis så blir det ett återkommande evenemang. På det stora hela så är det verkligen ett lopp jag kan rekommendera, framförallt om man vill persa, banan är i princip helt platt och betydligt snabbare än dom stora halvmarorna trots att den bitvis går på grus. Det finns förvisso en del saker som skulle kunna förbättras men loppet får med beröm godkänt och så även min egen insats. 

Resultat herrar
1 Patrik Wikström / IFK Umeå 1:13:09
2 Jonatan Björnberg / Skellefteå AIK 1:15:20
3 Kristoffer Normark 1:16:24
4 Marcus Nilsson / Lulekamraterna 1:16:34
5 Peder Enoksson / Malmö Löp 1:16:45
6 Tomas Pekkari / Jalles TC 1:20:29
7 Mikael Edlund / Sundsvalls Friidrott 1:20:39
8 Stefan Dahlberg / Velox Fortis 1:20:48
9 Anders Larvia / IFK Umeå 1:20:51
10 Daniel Elfverson / IKSU multisport 1:21:23

/Hörs

Ume´nästa!



Boston är ett minne blott. Förvisso ett kärt sådant men likväl historia. Jag håller Boston som nummer ett av alla lopp jag sprungit och därför stör det mig lite extra att jag inte fick ut mitt max för dagen. Innan jag åkte över var jag helt övertygad om att jag skulle kunna utmana mitt PB. Jag tyckte att jag hade gjort jobbet. Alla träningstimmar i mörker och kyla, allt snor och alla svordomar, alla de gånger jag sprang fastän jag hade ont och egentligen borde ha vilat. Det säger väl bara hur nyckfull maran faktiskt är. Det gäller att alla stjärnor står rätt och det gjorde dom inte förra måndagen. Det som stör mig mest är inte det faktum att jag aldrig hade en chans utan snarare att jag nu måste vänta en ”evighet” på en ny chans. Helst skulle jag vilja revanschera mig imorn men just nu får maran vänta ett tag. Det blir inget Stockholm Marathon. Även fast kroppen känns oförskämt fräsch så orkar jag inte ladda om mentalt för det. Nästa gång jag ställer mig på startlinjen för att springa 42 195m så ska både skallen och benen vara med. Sen stör det mig också att jag bröt min trend med att persa på vårmaror som jag gjort sen 2013. 

Kroppen har som sagt återhämtat sig snabbt. Det normala efter en mara brukar vara att jag känner mig mätt och inte är särskilt sugen på att gå på träningen för fullt igen men med tanke på att det inte blev något PB så är motivationen på topp. Värre är det dock med förkylningen. Den har hängt i ända sen den där morgonen ute i Hopkinton. Inte så att jag inte kan träna men snoken rinner som en vattenkran. Kan inte komma ihåg senaste jag hade en sån här utdragen förkylning. Låren som var så fruktansvärt trasiga direkt efter målgång återhämtade sig dock på ett par dagar så jag var igång med löpningen rätt snabbt. Det har mest blivit slentrianmässig distans men har även testat på några längre fartökningar som har känts riktigt bra så sviterna av Boston verkar vara borta.

Fokus i vår kommer att bli halvmarathon för att sedan börja maraträna i sommar. Det bästa med det är att slippa alla långpass på söndagarna, det ska bli så fruktansvärt skönt att inte behöva ta sig igenom alla +30km pass. Senast jag gjorde en halvmara som jag var nöjd med var ganska exakt 2 år sen. Det börjar med andra ord bli hög tid att putsa tiden på den distansen, kanske göra ett allvarligt försök på sub80. Kommer knappt ihåg vad jag har för PB. 1.21 nånting. Det borde vara möjligt att kapa en del på den tiden. Första försöket blir nästa helg i Umeå på Umeå Halvmarathon. Ska på en klassåterträff samma dag i Ume så det passar perfekt att börja dagen med ett nytt PB och sen parta loss och fira det ordentligt. 2 varv runt Nydalasjön, platt som en pannkaka. Yr säger 5 grader och mulet just nu, helt perfekt löparväder. Går det inte där så finns det många andra halvmaror nu i vår; Gävle, Luleå, Linköping, Skellefteå och säkert en hel del fler. Vi har även en halvmara här i stan, ICA Loppet, men eftersom den här stan är som den är, backar överallt så åker jag hellre en bit för att få springa på platten. 

Marathon planerna är inte riktigt spikade än mer än att jag vill springa en snabb mara under tidig höst. Kanske blir det Berlin igen för tredje året på rad. Amsterdam är också ett alternativ. Frankfurt ligger egentligen lite för sent men det skulle också kunna bli aktuellt. Förra söndagen låg jag i soffan och kollade på London Marathon. Blev fruktansvärt taggad att springa den så förhoppningsvis blir det en start där 2018 men det verkar ju vara lättare att vinna på Lotto än att få tag på en startplats där.

Eftersnacket från London handlade ju mest om Matthew Rees, som på upploppet offrade sin egen tid för att hjälpa en medlöpare som knappt kunde stå på benen. Samma sak hände i Boston där Terry Canning bar en avsmimmad kvinna över mållinjen. Det är lika häftigt att se varje gång. 

Jag vet inte om jag hade vart lika storsint, jag vill gärna tro det, men om jag hade kommit på upploppet med 2.48 i sikte så tror jag tyvärr inte att jag hade offrat det. Och då tävlar jag ju bara mot mig själv och har ingenting att vinna. Därför är det extra häftigt att se när samma sak sker bland elitidrottare. Jag tänker på Alistair Brownlee som offrar en potentiell vinst för att hjälpa sin bror på samma sätt.

Uppladdningen inför Umeå kommer att bestå av mindre löpning än vanligt. Ska till Stockholm ett par dagar med jobbet nästa vecka, packar självklart med mig löparskorna men känner jag mig själv rätt så kommer hotellbaren och restaurangbesök locka mer på kvällarna än löpning. Men förhoppningsvis kan det bli nån morgonrunda runt Kungsholmen i alla fall.

/Hörs 

Boston Marathon Race Report



För två dagar sen korsade jag mållinjen i Boston på Boylston Street med armarna uppsträckta mot skyn i glädjerus. Det var gåshud hela vägen in i mål trots att drömmen om ett nytt PB krossades redan efter ett par kilometrar. 2.59 stannade klockan till slut på. Men där och då spelade det absolut ingen roll, tiden kändes helt oväsentlig i jämförelse med vad jag precis fått uppleva. Boston Marathon är det häftigaste lopp jag sprungit och det var kärlek vid första ögonkastet. Loppet, staden, människorna. Stämningen dagarna innan var helt magisk. Hela stan var invaderat av löpare från världens alla hörn som lyste upp gatorna med blåa Boston jackor eller gula tröjor. Bombdådet har såklart säkert påverkat och stärkt sammanhållningen, ”Boston Strong” syntes överallt på stan och känslan man fick var att Marathon monday var hela stadens angelägenhet. När jag stapplade hem på trötta ben till hotellet efter målgången gratulerade i princip alla jag mötte; gamla tanter, barnfamiljer, unga tjejer och till och med uteliggarna. Det faktum att man måste kvala in och att vem som helst inte får springa upplevde jag hade en speciell inverkan på stämningen och gemenskapen, alla vi som var där hade nånting gemensamt.

Var på plats i Boston tre dagar innan loppet. Ända sen jag läste min första historia kurs på högskolan för femton år sen så har jag varit fascinerad av Boston i egenskap av dess historiska betydelse så det var mycket som skulle hinnas med innan själva loppet. Blev blixtförälskad direkt. Höga skyskrapor och modern arkitektur blandat med gamla anrika byggnader från 1600-talet, pampiga kyrkor, mysiga småhus och de karaktäristiska tegelstensgatorna. Dom tre första dagarna blev det alldeles för mycket promenerande för mitt eget bästa, både fötter och ben värkte rejält efter att ha gått omkring i ett par slitna Converse skor men å andra sidan hanns det med en hel del; Harvard, MIT, Boston Tea Party, båttur till Charlestown, Quincy Market och Faneuil Hall, morgonjogg i Common Garden, Downtown Crossing, hamnstråket, Newbury Street, guidad tur genom stan och såklart det obligatoriska mässbesöket. Passade även på att spana in målgången och platsen där en av bomberna smällde. Vädret dom första dagarna var behagligt vårväder men sen slog sommarvärmen till på riktigt dagen innan loppet och det blev näst intill olidligt att vara utomhus. 

Raceday

Laddade upp med pastabuffé kvällen innan på hotellet och kom i säng hyfsat tidigt. Kände mig lite orolig för benen efter allt promenerande men försökte slå bort det och intala mig själv att benen var tipp topp. Vaknade till ett par gånger under natten av nervositet och kände mig rätt så krasslig i halsen men slog bort det också. 04.30 ringde klockan och det var inga som helst problem att stiga upp. Käkade frulle, fixade med tävlingskläderna och gick på toa femtioelva gånger. 06.00 gick dom gula skolbussarna ut till starten och på promenaden dit så kände jag att jag hade alldeles för mycket överdragskläder på mig. Det var säkert 17-18 grader redan då, stötte på en hel del tidiga morgonjoggare som sprang i linne och shorts.

Bussfärden ut till starten i Hopkinton tog ca en timme. Försökte sova en stund och äta ytterligare lite medhavd frukost men kände mest att jag bara satt och svettades med tre lager tröjor samtidigt som många andra i bussen valt att skippa överdrag helt och redan var ombytta till tävlingslinne. Framme i Hopkinton blev det ett par timmars slöande i gräset. Nu började solen värma rätt rejält, försökte sova lite men det gick sådär i värmen. Servicen var det inget fel på, fanns massor av bord med vatten, sportdryck, bananer och bagels. 

Strax innan klockan 9 slängde jag överdragskläderna, smörjde in mig med vasselin, tejpade knät, kollade igenom så jag hade mina gels och gjorde mig redo. Först släpptes Wave 1 på och nu väntade en knapp kilometer lång promenad bort till starten som gick genom ett inhägnat villaområde som var bevakat av militärer medan folket i husen runt omkring stod och applåderade fram oss. Det kändes sjukt mäktigt på nåt sätt. Under promenaden kände jag att det stack lite oroväckande i halsen, ville egentligen inte erkänna det för mig själv men sa till brorsan att ”jag tror fan jag har ont i halsen” och kände paniken komma.

En halvtimme innan start var jag på plats i min startfålla. Drack lite vatten och tänkte sen inte mer på att halsen kändes lite rasslig. Efter nationalsången kom eliten gåendes brevid oss som framkallade öronbedövande applåder. Såg på flaggorna att det blåste svag medvind men samtidigt var det riktigt varmt nu, i solen säkert närmare 30 grader och jag visste att det inte skulle vara nån skugga att tala om i och med att loppet går på en landsväg in mot centrala stan så även om jag hatar motvind så kom jag på mig själv med att önska just det för att inte brinna upp av värmeslag. Precis innan start tyckte killen till höger om mig att det var en bra idé att kissa mitt i startfållan, det kändes sådär men inga av oss runt omkring hann reagera för precis i samma ögonblick ljöd startskottet. Det var riktigt trångt i början men första kilometern var en enda lång nedförsbacke så jag bestämde mig för att inte bli irriterad på trängseln utan koncentrerade mig bara på att inte ramla på nån annans fötter vilket det var en hel del som gjorde. 

Redan efter 3km kände jag att jag var påverkad av värmen och benen kändes som spaghetti, hade inget tryck alls. Ansträngningen var alldeles för hög i förhållande till farten och den ständiga kuperingen gjorde att jag aldrig hittade nåt flyt. Vid varje vätskekontroll drack jag 2-3 muggar vatten och kastade lika många över mig för att kyla ner kroppen. Passerade första femman på exakt 20min men strax före milpasseringen insåg jag att det inte skulle bli nåt PB idag. Konstigt nog blev jag varken förbannad eller irriterad över det utan snarare lättad. Drog ner på farten så att tempot kändes bekvämt, tuggade på och njöt av att springa Boston Marathon och försökte njuta så mycket jag kunde av publiken.

Publiken var helt magisk, bortsett från första halvmilen så var det packat med folk längs nästan hela vägen som skrek allt vad dom kunde. Det hade jag inte förväntat mig, inte ute på vischan. Nu när jag dragit ner på tempot och inte längre krigade mot klockan så började jag se fram emot ”screaming tunneln” strax före halvmara passeringen vid Wellesley College som jag bara hört talas om innan. Och långt innan så kunde man höra den komma, först fattade jag inte riktigt vad det var men när man sen passerade alla tjejer med sina ”kiss me” plakat så var det gåshud över hela kroppen. Tror fan att dom skrek högre än publiken på First Avenue i New York när man springer in på Manhattan. 

Fram till Newton kändes allt ganska bra, undvek att kolla på klockan och high fivade med lite kids istället. När man kom till Brandstationen i Newton och gjorde en 45 graders sväng så visste jag vad som nu väntade; The Newton Hills. Den första backen var riktigt seg men jag tappade inte så mycket fart. Den andra kändes lite lättare och när jag till slut passerade den tredje backen så trodde jag att det var över. Men jag hade räknat helt fel och helt plötsligt så dök den upp; Heartbreak Hill. Den såg egentligen inte så mycket ut för världen, mest som ett långt motlut men jävlar vad jag tappade fart där, övervägde nästan att börja gå. Till slut var jag i alla fall förbi men det hade kostat rejält med energi. Det positiva var nu att det var nedförsbacke ända in till målet och nu började jag även kolla på klockan. Hade hittills räknat i miles och inte kilometer och när jag fick upp farten så räknade jag ut att 7min/mile skulle räcka för att fixa sub3. Fick upp farten efter dom jobbiga backarna men kände att låren tagit enormt med stryk av alla upp- och nedförsbackar. Det som jag tänkte skulle bli en enkel resa in till mål blev lite jobbigare än jag räknat med, inte minst för att det kom några jobbiga motlut även på slutet. Men nu när man började närma sig dom centrala delarna av stan så blev publiken både tätare och galnare. 

Strax före den berömda Citgo skylten var publiken helt galna och hejade på oss för allt vad dom hade, här var första gången i loppet som jag började känna mig trött men jag bestämde mig för att jag åtminstone skulle fixa sub3 och försökte öka farten samtidigt som låren protesterade. Med en mile kvar var det många som hade börjat gå och det gav den energi jag behövde, plockade rätt mycket folk sista biten och när jag äntligen fick svänga in på Boylston Street och ta emot publikens jubel så höll känslorna på att ta över. Det var gåshud över hela kroppen. Spurtade mot mållinjen med händerna i skyn och fixade sub3 med några enstaka sekunders marginal. 

Det första jag kände när jag stannade var hur ont det gjorde i låren. Satte mig ner på trottoarkanten och svepte ett par liter vatten men höll inte på att ta mig upp därifrån. Fick min efterlängtade medalj och började sen traska hem mot hotellet. Kände mig som en rockstjärna när jag haltade fram längs Charles Street insvept i min poncho för alla jag mötte gjorde antingen tummen upp eller gratulerade, till slut blev det nästan jobbigt att säga thank you hela tiden. 

Just nu har jag sån fruktansvärt smärta i låren, tror inte jag har haft så här ont ens efter den tunga betongen i New York. Men fan vad nöjd jag är med upplevelsen även om det inte blev så som jag hade planerat. Boston är en riktigt tuff bana och det är lätt att luras av banprofilen och tänka att det bara är nerför hela tiden. Det är aldrig flackt nånstans egentligen så man hittar aldrig nån rytm, antingen är det uppför eller nedför. Men vad gör det när det är världens häftigaste mara! Förkylningen slog till som ett brev på posten några timmar efter loppet med taggtråd i halsen och snuva. Men det var väntat och definitivt värt det. 

/Hörs

Hej då Sverige



Nu är det nära. Har precis påbörjat min resa mot USA och Boston. Sitter i skrivande stund på tåget ner mot Stockholm för att imorgon förmiddag flyga till Amsterdam och där byta flyg till slutdestinationen Boston. Kommer vara på plats ett par dagar innan loppet (som går på annandagspåsk) vilket känns ganska skönt, inte kastas direkt in på startlinjen med jetlag i kroppen. Jag känner mig faktiskt ganska lugn och avslappnad trots vetskapen om att varenda liten del i kroppen kommer att skrika av smärta i samband med loppet men det är inte alls samma nervositet och anspänning som inför Berlin i höstas.

Jag drog igång med träningen inför den här maran strax innan jul och nu knappt fyra månader senare så känns det faktiskt som om jag lyckats pricka formen trots få pass i överfart nu på slutet. Förra veckans general repetition – 20km i marafart – gick över förväntan. Som alltid är det ångest hela dagen inför ett sådant pass men i onsdags kändes det hur lätt som helst, precis den känslan som jag vill ha på måndag. Benen bara rullade på, inte ens motvinden eller motluten kändes jobbiga. 

 

Träningen sen dess har mest bestått av kortare distanspass men med fartökningar på mellan 5-7km i tröskel- och marafart som överlag känts kontrollerade och bekväma. Totalt har jag sprungit över 180mil inför det här loppet vilket är rekordmycket för min del, jag tror inte att jag skulle kunnat ha träna mer utan snarare tvärtom. Framförallt så har jag haft bra kontinuitet utan varken sjukdomar eller skador vilket är den enskilt viktigaste faktorn för oss glada motionärer, inte specifika pass. Det var bara i februari som jag tvingades till ett par dagars vila pga knäont. Utöver all mängd så har jag sprungit långpass på minst 30km varje vecka sen i julas och en hel del långa trösklar på det som tex 4x5km ett par gånger i veckan. Det finns alltid saker som man önskar att man hade gjort annorlunda men jag känner mig väl förberedd och hoppfull.

Jag har längtat efter det här loppet ända sen jag korsade mållinjen i Berlin men på ett sätt känns det faktiskt lite vemodigt att fyra månaders målmedveten träning nu är över, en tomhet som är svår att förklara. Jag tror inte att jag hade orkat köra på i samma stil ytterligare ett par månader men det känns tråkigt för att den här resan nu är på väg mot sitt slut. Förvisson återstår det viktigaste; examensdagen, raceday då all träning den senaste tiden ska ut och kanaliseras men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är vägen fram mot raceday som är det centrala. Lycka är att dagligen kunna och få underkasta sig hård träning och för det behövs ett tydligt syfte. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag ganska omgående att hitta ett nytt lopp att ta sikte mot och påbörja nästa resa i mitt löparliv. Förhoppningsvis så får jag njuta av ett nytt PB däremellan. 

Målet på måndag är 2.48 i första hand, sub2.50 i andra hand. Jag ska försöka springa smart och inte slösa onödig energi i början då det mest går utför. Väderprognosen säger att det kommer bli varmt, varmare än jag hade hoppats på. Dessutom verka det bli blåsigt men just nu säger både yr och SMHI sydvästlig vind vilket i så fall skulle innebära medvind i 4,2mil. Å andra sidan är det ingen mening att lägga energi på sånt som man inte kan påverka. Oavsett om det blir 10 sekundmeter med- eller motvind så ska jag göra mitt bästa. Jag har startnummer 1409 och startar i wave 1 corrall 2 om nån vill följa mig på nätet. Starten går kl10 lokal tid vilket blir 17-18 svensk tid om jag räknar rätt.  Just nu oroar jag mig mest för den långa väntan innan loppet. Redan Kl6 på måndag morgon går bussarna ut mot Hopkinton där starten är belägen vilket kommer att innebära rätt många timmars jobbig väntan.

Som vanligt är det Joe Esposito som gäller när det kommer till musikalisk uppladdning inför en mara. Det är sen gammalt.

/Hörs

Mina bästa marathon tips



Om mindre än två veckor så har jag förhoppningsvis korsat mållinjen i Boston och håller som bäst på att fira mitt nya PB med en gäng Samuel Adams. PB eller inte, oavsett utgång så kommer målgången att firas med Samuel Adams. Är man i Boston så känns det som ett måste. Vid det här laget börjar jag känna mig rätt så rutinerad på att springa maror utomlands, Boston blir mitt 10:e lopp utanför Sveriges gränser, men ändå så känner jag mig nervösare än någonsin. Inte för att jag inte vet vad som väntar utan just därför att jag vet vad som väntar. Det i kombination med att det var över ett halvår sen senast jag tog ut mig över 42,2km gör att det är med skräckblandad förtjusning som jag de senaste dagarna visualiserat målgången på Boylston Street. Det kan gå hur som helst. Just nu känner jag mig rädd inför smärtan som jag vet kommer att komma och kampen mot huvudet som jag också vet kommer att skrika stanna när det gör som ondast. Den härliga känslan som jag hade för nån månad sen är som bortblåst. Istället är formen högst osäker och kroppen seg som kola men jag har inte sprungit 1700km sen nyår bara för att ge upp nu. Jag kommer att gå för 2.48 och sen får vi se om det håller hela vägen. 

Ett marathon kräver lite mer logistisk planering jämfört med ett brödrostlopp i Säffle, särskilt om det går utomlands. Det är ju inte bara att sätta sig i bilen på morgonen, parkera vid startområdet, hämta ut nummerlappen en kvart innan start och åka hem direkt efter. Men jag gillar det, för det gör att det blir en helt annan anspänning och jag taggar till på ett helt annat sätt jämfört med nyss nämnda lopp i Säffle. Allt blir större och man känner sig plötsligt som en riktig löpare med alla tillhörande rutiner och vidskepligheter som följer med det. Så här kommer mina bästa marathon tips i punktform: 

  • Sätt ett högt mål – ingen kommer ihåg en förlorare men det betyder inte att man måste ”outa” sitt mål för hela världen. Mörka gärna utåt och fundera noga igenom trovärdiga bortförklaringar men var ärlig mot dig själv.
  • Slängkläder – lopp utomlands tenderar ibland till att innebära en lång väntan innan start. Är det kallt vill man inte börja loppet med att vara stelfrusen så ta med gamla kläder som kan slängas. Sittdyna är också ett bra tips om det är kallt på marken. Går det så brukar jag undvika att lämna in överdragskläder för när jag passerat mållinjen så vill jag bara hem till hotellet så fort som möjligt, inte gå mer än nödvändigt bara för att hämta ut överdragskläder. Ofta får man en poncho som man klarar sig rätt bra på.
  • Banan – det går aldrig att vara för noga i sina förberedelser. Studera banprofilen och banan så du vet var dom jobbiga partierna kommer, var det går utför, eventuella 180 graders svängar osv. Är man förberedd på jobbiga partier så brukar det gå lättare. Nuförtiden kan man ju dessutom också se nästan alla banor på youtube och följa med på riktigt medan nån annan filmar.
  • Mental förberedelse – marathon gör ont oavsett om man maxar eller inte, tänk inte att du ska springa runt och vinka till publiken, njuta kan man göra efteråt och då av sin prestation. Men försök insupa atmosfären och njut av upploppet för då vet man att det bara är nån minut kvar tills plågan är över och man får ställa sig på alla fyra och kräkas.
  • Taktik – se till att ha en plan och håll dig till den, oavsett om den är bra eller dålig. Dras inte med i ett allt för högt tempo utan försök hitta löpare som håller samma fart och glid med så länge det går.
  • Börja gå på toa kvällen innan – man kan inte gör nummer två för många gånger inför en mara och man vill absolut inte drabbas av tidsbrist och panik på morgonen innan loppet. Så sätt igång med det kvällen innan, ladda med en bra bok eller film för det kommer behövas när det ska krystas.
  • Glöm inte passet till nummerlappsutdelningen – i Sverige kan vem som helst hämta ut nummerlappen men utomlands är dom rätt kinkiga och man vill inte behöva åka tillbaka till hotellet och hämta passet när man väl kommit in på mässan. I Frankrike och Italien brukar dom även kräva läkarintyg och i Tyskland behöver man ofta hyra sitt chipp så kolla upp vad som gäller.
  • Vätskestationerna – ta reda på vad som serveras, hur det serveras och vart det serveras. Vissa lopp har vatten på flaska vilket är helt perfekt, andra vatten i plastmuggar vilket är helt värdelöst eftersom dom går sönder så fort man försöker trycka till dom och forma en pip att dricka ur som går bra med pappersmuggar. Alla lopp utomlands serverar heller inte sportdryck som i Sverige så ha koll på vad som gäller.
  • Logistik – se till att du vet hur du tar dig till och från loppet och hur mycket tid som behövs på morgonen. Åker man tunnelbana så fixa hembiljetten innan. I Paris 2013 gick jag vilse på vägen hem och irrade runt i en timme och i Berlin förra året stod jag på Hauptbahnhof utan varken biljett eller pengar efter loppet och hade dessutom ingen aning om vart jag skulle eller vad stationen hette. 
  • Frukost – 8-9 är en rätt vanlig starttid utomlands vilket kräver lite planering med frullen. Om man dessutom ska vara på plats långt innan som i New York eller Boston så är det inte säkert att hotellet serverar frukost innan man måste åka eller att man hinner äta den så köp frukost dagen innan om det behövs. Nutella och vitt bröd säljs överallt och funkar hur bra som helst. Tänk på plastknivar och plastskedar, sånt glömmer man ofta bort.
  • Undvik att turista – lopp utomlands tenderar ofta till att man gärna vill se och besöka nya platser. Det kanske inte är jättekul att ligga med fötterna i högläge på hotellet när man befinner sig i en storstad men spara det värsta turistandet till efteråt. Vad är viktigast; shoppa, sightseeing eller ett nytt pers? 2014 laddade jag upp med att besöka Louvren och gå alldeles för mycket i gassande sol runt hela Paris, det var en riktigt dålig idé.
  • Spring i en Sverige tröja – gärna med namn på, det kommer resultera i en massa peppande hejarop och energi jämfört med om man springer i sin urtvättade Midnattsloppet tröja från 2009. Undvik för mycket kläder också oavsett hur kallt det känns. Linne, armvärmare och vantar klarar man nollgradigt på. 
  • Träning – dra ner på mängden sista 10 dagarna men vila inte i en hel vecka innan loppet, då blir benen sega. Spring ungefär lika många pass som vanligt om det går men korta av dom rejält.
  • Frukostjogg – många maror utomlands arrangerar frukostjoggar dagen innan, vissa är gratis, andra kostar nån krona men det brukar vara ett trevligt sätt att bekanta sig med banan på.
  • Kom ihåg att ta med gels, plåster, vasselin, tejp mm hemifrån Sverige. Det är inte säkert att man får tag på dom produkter man är van vid utomlands och maradagen är ingen bra dag att testa nya märken på. 
  • Det viktigaste – se till att köpa öl och chips dagen innan som är redo att inmundigas så fort man öppnar dörren till hotellrummet. Man vill ogärna ge sig ut på stan och leta rätt på en affär då utan bara duscha, chilla och tala om för hela världen på sociala medier hur loppet har gått.

Den här veckan ska jag försöka hitta en bra känsla i min löpning, det är det absolut viktigaste just nu och om det kräver flera dagars vila så får det bli så. Dessutom måste jag leta rätt på mitt pass som jag inte riktigt vet var det är och komma ihåg att fixa ESTA så man blir insläppt i USA nästa vecka. Under tiden så laddar jag upp med musik från Bostons storheter i högtalarna; James Taylor, Aerosmith, Donna Summer, The Cars, Extreme och inte minst Boston, ett av historiens mest underskattade rockband. New Kids On The Block får kanske vara med på ett hörn också bara för att det är en del av min barndom men Mark Wahlberg, där går gränsen. I samband med välgörenhetsgalan efter bomdådet i Boston 2013 blev Wahlberg tillfrågad om inte Marky Mark & The Funky Bunch kunde göra comeback. Som tur var var han upptagen med att filma då. 

/Hörs