Nu får det ta och bli varmt

Igår var säsongspremiär på halvmaradistansen. Dom senaste åren har jag sprungit Kungsholmen Runt vid den här tiden men i år föll valet på Umeå Halvmarathon, ett flackt tvåvarvslopp runt Nydalasjön i Umeå. Egentligen var det inget högprioriterat lopp, var länge osäker på om kroppen skulle ha hunnit återhämta sig fullt ut efter maran i Boston. Dessutom föregicks dagarna innan av sparsamt med träning pga ett par dagar med jobbet i Stockholm. Förvisso hanns det med en morgonjogg runt Kungsholmen i torsdags men uppladdningen bestod till största del av barhäng i hotellbaren och en massa godisätande i alla montrar på mässan som jag besökte där. Därför känns det skönt att kunna skriva att gårdagens halvmara resulterade i ett nytt PB. 1.20.51 och en nionde plats. Idag är jag sliten i dubbel bemärkelse. Låren och vaderna är sådär skönt trötta som dom ska vara efter ett PB, värre är det dock med betongkepsen som fortfarande känns tung efter en blöt klassåterträff igår kväll.  

Kom upp till Umeå sent i fredagskväll och kände mig både pluffsig, trött och i dålig form, ingen bra känsla med andra ord. Hade sett fram emot en skön natts sömn för att ha nån chans att prestera och ta igen några av alla förlorade timmars sömn från Stockholmsvistelsen men prioriterade istället att gå upp kl6 på lördagsmorgonen för att se Breaking2 loppet. Kanske var det ett vinnande koncept, kände mig i alla fall sjukt taggad att springa efter att ha sett Kipchoge nästan spränga drömgränsen trots att sömnkontot var på ännu mera minus nu.

Starten gick kl11 och jag var på plats drygt en timme innan. Vädret var nästintill perfekt, bara lite vind som störde. På parkeringen träffade jag på Micke från Sundsvall som kört upp på morgonen och några minuter senare Mange från Övik, alltid kul att träffa på bekanta ansikten och surra lite för att ta bort en del av nervositeten. Hämtade ut min nummerlapp och joggade sen upp ett par km och avslutade med några stegringslopp. Benen kändes pigga och lätta, började drömma om PB.

Positionerade mig längst fram på startlinjen och kände hur pulsen steg samtidigt som adrenalinet började rusa. Snart så! Banan bestod först av ett kort varv runt parkeringen innan 2 varv runt sjön skulle avverkas. Strax innan startskottet skrek nån ”spring inte fel nu” med glimten i ögat och syftade på förra årets fiasko i Luleå. Totalt var det ett par hundra deltagare anmälda.

(Bild lånad från Jalles TC)

Kom iväg rätt bra och öppnade lite hårdare än planerat. Ganska tidigt utkristaliserades det tydliga grupperingar och jag hamnade med en grupp som låg kring 3.40-fart. När det första extravarvet var avverkat och vi kom ut på slingan runt sjön insåg jag att det gick lite för fort och släppte medvetet några meter på min grupp, hade ingen lust att bonka redan under första milen. Kände mig stark under första halvan av varvet trots att avståndet fram till klungan blev större och större men kände att jag inte stördes av att springa själv, hade dom hela tiden i sikte. Sprang rätt så jämnt första milen, kollade aldrig klockan mer än autolap tiderna. Första milen passerades på 37.56 och strax efter var vi tillbaka vid varvningen. Hade plockat en hel del folk i slutet på första varvet som öppnat för hårt och nu verkade få lida för det. När jag sprang förbi min gamla kompis Sebbe som var speaker så kände jag mig urstark och ökade farten något samtidigt som han skrek i mikrofonen att jag var på väg mot en sluttid på strax över 1.20.  

Väl ute på det andra varvet hamnade jag tillsammans med en annan kille bakom mig och med Micke från Sundsvall ett par hundra meter framför, i övrigt var det rätt så glest. Fram till 15km fortsatte jag att gå hyfsat jämnt och kände mig pigg och stark, dessutom började vi ta in på Micke och strax före 17km var vi ikapp honom så nu hamnade vi i en klunga på tre. Ett par hundra meter framför oss sprang Tomas från Jalles TC men honom hade vi aldrig nån riktig chans att komma ikapp trots att avståndet blev mindre och mindre. Började bli rätt så trött här, tog min sista gel men fick ingen kick av den utan försökte bara bita mig fast bakom Micke. Strax före 20km passeringen kom banans enda motlut och här höjde Micke farten och stack iväg, den andra killen i vår klunga hängde på men jag hade inga krafter kvar utan fick fokusera på att inte tappa allt för mycket fart. Kom på mig själv med att tänka på Kipchoge precis där och fick faktiskt lite energi av hans slutspurt från tidigare på morgonen. Tänkte också att det nu bara var typ 4min plåga kvar, skrek till mig själv ”håll i det här nu”! Med 500m kvar vek man av in mot parkeringen och hade en liten nedförsbacke, kunde höra Sebbe skrika resultat och försökte höja farten men det gick trögt. Såg målportalen med klockan på håll och insåg strax före mållinjen att det skulle bli ett nytt PB. Hade inte kollat på klockan alls sista varvet. Passerade på 1.20.51 och kom in på 9:e plats.

Direkt efter målgång kände jag mig ganska fräsch men framförallt nöjd med att ha persat. Snackade lite med folk omkring och tuggade i mig en kexchoklad. På väg mot bilen kände jag dock att framförallt vaderna var rejält trötta. Det var tävlingspremiär för mina nya Asics Tartherzeal och nu blev det ganska uppenbart att dom inte var lika dämpade som DS Racer som jag brukar tävla i. 

Det här var andra upplagan av Umeå halvmarathon och förhoppningsvis så blir det ett återkommande evenemang. På det stora hela så är det verkligen ett lopp jag kan rekommendera, framförallt om man vill persa, banan är i princip helt platt och betydligt snabbare än dom stora halvmarorna trots att den bitvis går på grus. Det finns förvisso en del saker som skulle kunna förbättras men loppet får med beröm godkänt och så även min egen insats. 

Resultat herrar
1 Patrik Wikström / IFK Umeå 1:13:09
2 Jonatan Björnberg / Skellefteå AIK 1:15:20
3 Kristoffer Normark 1:16:24
4 Marcus Nilsson / Lulekamraterna 1:16:34
5 Peder Enoksson / Malmö Löp 1:16:45
6 Tomas Pekkari / Jalles TC 1:20:29
7 Mikael Edlund / Sundsvalls Friidrott 1:20:39
8 Stefan Dahlberg / Velox Fortis 1:20:48
9 Anders Larvia / IFK Umeå 1:20:51
10 Daniel Elfverson / IKSU multisport 1:21:23

/Hörs

Boston är ett minne blott. Förvisso ett kärt sådant men likväl historia. Jag håller Boston som nummer ett av alla lopp jag sprungit och därför stör det mig lite extra att jag inte fick ut mitt max för dagen. Innan jag åkte över var jag helt övertygad om att jag skulle kunna utmana mitt PB. Jag tyckte att jag hade gjort jobbet. Alla träningstimmar i mörker och kyla, allt snor och alla svordomar, alla de gånger jag sprang fastän jag hade ont och egentligen borde ha vilat. Det säger väl bara hur nyckfull maran faktiskt är. Det gäller att alla stjärnor står rätt och det gjorde dom inte förra måndagen. Det som stör mig mest är inte det faktum att jag aldrig hade en chans utan snarare att jag nu måste vänta en ”evighet” på en ny chans. Helst skulle jag vilja revanschera mig imorn men just nu får maran vänta ett tag. Det blir inget Stockholm Marathon. Även fast kroppen känns oförskämt fräsch så orkar jag inte ladda om mentalt för det. Nästa gång jag ställer mig på startlinjen för att springa 42 195m så ska både skallen och benen vara med. Sen stör det mig också att jag bröt min trend med att persa på vårmaror som jag gjort sen 2013. 

Kroppen har som sagt återhämtat sig snabbt. Det normala efter en mara brukar vara att jag känner mig mätt och inte är särskilt sugen på att gå på träningen för fullt igen men med tanke på att det inte blev något PB så är motivationen på topp. Värre är det dock med förkylningen. Den har hängt i ända sen den där morgonen ute i Hopkinton. Inte så att jag inte kan träna men snoken rinner som en vattenkran. Kan inte komma ihåg senaste jag hade en sån här utdragen förkylning. Låren som var så fruktansvärt trasiga direkt efter målgång återhämtade sig dock på ett par dagar så jag var igång med löpningen rätt snabbt. Det har mest blivit slentrianmässig distans men har även testat på några längre fartökningar som har känts riktigt bra så sviterna av Boston verkar vara borta.

Fokus i vår kommer att bli halvmarathon för att sedan börja maraträna i sommar. Det bästa med det är att slippa alla långpass på söndagarna, det ska bli så fruktansvärt skönt att inte behöva ta sig igenom alla +30km pass. Senast jag gjorde en halvmara som jag var nöjd med var ganska exakt 2 år sen. Det börjar med andra ord bli hög tid att putsa tiden på den distansen, kanske göra ett allvarligt försök på sub80. Kommer knappt ihåg vad jag har för PB. 1.21 nånting. Det borde vara möjligt att kapa en del på den tiden. Första försöket blir nästa helg i Umeå på Umeå Halvmarathon. Ska på en klassåterträff samma dag i Ume så det passar perfekt att börja dagen med ett nytt PB och sen parta loss och fira det ordentligt. 2 varv runt Nydalasjön, platt som en pannkaka. Yr säger 5 grader och mulet just nu, helt perfekt löparväder. Går det inte där så finns det många andra halvmaror nu i vår; Gävle, Luleå, Linköping, Skellefteå och säkert en hel del fler. Vi har även en halvmara här i stan, ICA Loppet, men eftersom den här stan är som den är, backar överallt så åker jag hellre en bit för att få springa på platten. 

Marathon planerna är inte riktigt spikade än mer än att jag vill springa en snabb mara under tidig höst. Kanske blir det Berlin igen för tredje året på rad. Amsterdam är också ett alternativ. Frankfurt ligger egentligen lite för sent men det skulle också kunna bli aktuellt. Förra söndagen låg jag i soffan och kollade på London Marathon. Blev fruktansvärt taggad att springa den så förhoppningsvis blir det en start där 2018 men det verkar ju vara lättare att vinna på Lotto än att få tag på en startplats där.

Eftersnacket från London handlade ju mest om Matthew Rees, som på upploppet offrade sin egen tid för att hjälpa en medlöpare som knappt kunde stå på benen. Samma sak hände i Boston där Terry Canning bar en avsmimmad kvinna över mållinjen. Det är lika häftigt att se varje gång. 

Jag vet inte om jag hade vart lika storsint, jag vill gärna tro det, men om jag hade kommit på upploppet med 2.48 i sikte så tror jag tyvärr inte att jag hade offrat det. Och då tävlar jag ju bara mot mig själv och har ingenting att vinna. Därför är det extra häftigt att se när samma sak sker bland elitidrottare. Jag tänker på Alistair Brownlee som offrar en potentiell vinst för att hjälpa sin bror på samma sätt.

Uppladdningen inför Umeå kommer att bestå av mindre löpning än vanligt. Ska till Stockholm ett par dagar med jobbet nästa vecka, packar självklart med mig löparskorna men känner jag mig själv rätt så kommer hotellbaren och restaurangbesök locka mer på kvällarna än löpning. Men förhoppningsvis kan det bli nån morgonrunda runt Kungsholmen i alla fall.

/Hörs