Nu får det ta och bli varmt


Igår var det snorkallt, drivis och snö på snedden när jag tog två av mina PT-kunder ut i parken för ett härligt vårpass. Man blir ju så trött. Nu när man vill ha vår, sol, värme och sköna utepass. Jag gillar ju att träna utomhus, men då ska det vara rätt väder. Alltså rätt för den aktuella årstiden. Jag vill att det ska vara sådär bisarrt snorkallt och mycket snö när det är vinter, så där så att näsborrarna fryser igen när man andas in kraftigt och man får frost i ögonfransarna. Så ska det vara vår när det är vår, vackert, skirt grönt och sol på näsan. På sommaren ska det vara så varmt att man inte klarar av att träna mitt på dagen, utan man måste gå upp tidigt då och då för att hinna träna och bada innan den värsta hettan kommer. Och på hösten vill jag ha kyliga dagar med lätt duggregn och kladdiga, fuktiga löpspår. Så ska det vara. Inte yrsnö i maj! Nej! Jag säger nej!

Så jag drog av mig paltorna i snöyran och lekte lite med handstående när PT-timmen var klar. Så kanske man kan locka fram våren.

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Umeå Halvmarathon Race Report


Igår var säsongspremiär på halvmaradistansen. Dom senaste åren har jag sprungit Kungsholmen Runt vid den här tiden men i år föll valet på Umeå Halvmarathon, ett flackt tvåvarvslopp runt Nydalasjön i Umeå. Egentligen var det inget högprioriterat lopp, var länge osäker på om kroppen skulle ha hunnit återhämta sig fullt ut efter maran i Boston. Dessutom föregicks dagarna innan av sparsamt med träning pga ett par dagar med jobbet i Stockholm. Förvisso hanns det med en morgonjogg runt Kungsholmen i torsdags men uppladdningen bestod till största del av barhäng i hotellbaren och en massa godisätande i alla montrar på mässan som jag besökte där. Därför känns det skönt att kunna skriva att gårdagens halvmara resulterade i ett nytt PB. 1.20.51 och en nionde plats. Idag är jag sliten i dubbel bemärkelse. Låren och vaderna är sådär skönt trötta som dom ska vara efter ett PB, värre är det dock med betongkepsen som fortfarande känns tung efter en blöt klassåterträff igår kväll.  

Kom upp till Umeå sent i fredagskväll och kände mig både pluffsig, trött och i dålig form, ingen bra känsla med andra ord. Hade sett fram emot en skön natts sömn för att ha nån chans att prestera och ta igen några av alla förlorade timmars sömn från Stockholmsvistelsen men prioriterade istället att gå upp kl6 på lördagsmorgonen för att se Breaking2 loppet. Kanske var det ett vinnande koncept, kände mig i alla fall sjukt taggad att springa efter att ha sett Kipchoge nästan spränga drömgränsen trots att sömnkontot var på ännu mera minus nu.

Starten gick kl11 och jag var på plats drygt en timme innan. Vädret var nästintill perfekt, bara lite vind som störde. På parkeringen träffade jag på Micke från Sundsvall som kört upp på morgonen och några minuter senare Mange från Övik, alltid kul att träffa på bekanta ansikten och surra lite för att ta bort en del av nervositeten. Hämtade ut min nummerlapp och joggade sen upp ett par km och avslutade med några stegringslopp. Benen kändes pigga och lätta, började drömma om PB.

Positionerade mig längst fram på startlinjen och kände hur pulsen steg samtidigt som adrenalinet började rusa. Snart så! Banan bestod först av ett kort varv runt parkeringen innan 2 varv runt sjön skulle avverkas. Strax innan startskottet skrek nån ”spring inte fel nu” med glimten i ögat och syftade på förra årets fiasko i Luleå. Totalt var det ett par hundra deltagare anmälda.


(Bild lånad från Jalles TC)

Kom iväg rätt bra och öppnade lite hårdare än planerat. Ganska tidigt utkristaliserades det tydliga grupperingar och jag hamnade med en grupp som låg kring 3.40-fart. När det första extravarvet var avverkat och vi kom ut på slingan runt sjön insåg jag att det gick lite för fort och släppte medvetet några meter på min grupp, hade ingen lust att bonka redan under första milen. Kände mig stark under första halvan av varvet trots att avståndet fram till klungan blev större och större men kände att jag inte stördes av att springa själv, hade dom hela tiden i sikte. Sprang rätt så jämnt första milen, kollade aldrig klockan mer än autolap tiderna. Första milen passerades på 37.56 och strax efter var vi tillbaka vid varvningen. Hade plockat en hel del folk i slutet på första varvet som öppnat för hårt och nu verkade få lida för det. När jag sprang förbi min gamla kompis Sebbe som var speaker så kände jag mig urstark och ökade farten något samtidigt som han skrek i mikrofonen att jag var på väg mot en sluttid på strax över 1.20.  

Väl ute på det andra varvet hamnade jag tillsammans med en annan kille bakom mig och med Micke från Sundsvall ett par hundra meter framför, i övrigt var det rätt så glest. Fram till 15km fortsatte jag att gå hyfsat jämnt och kände mig pigg och stark, dessutom började vi ta in på Micke och strax före 17km var vi ikapp honom så nu hamnade vi i en klunga på tre. Ett par hundra meter framför oss sprang Tomas från Jalles TC men honom hade vi aldrig nån riktig chans att komma ikapp trots att avståndet blev mindre och mindre. Började bli rätt så trött här, tog min sista gel men fick ingen kick av den utan försökte bara bita mig fast bakom Micke. Strax före 20km passeringen kom banans enda motlut och här höjde Micke farten och stack iväg, den andra killen i vår klunga hängde på men jag hade inga krafter kvar utan fick fokusera på att inte tappa allt för mycket fart. Kom på mig själv med att tänka på Kipchoge precis där och fick faktiskt lite energi av hans slutspurt från tidigare på morgonen. Tänkte också att det nu bara var typ 4min plåga kvar, skrek till mig själv ”håll i det här nu”! Med 500m kvar vek man av in mot parkeringen och hade en liten nedförsbacke, kunde höra Sebbe skrika resultat och försökte höja farten men det gick trögt. Såg målportalen med klockan på håll och insåg strax före mållinjen att det skulle bli ett nytt PB. Hade inte kollat på klockan alls sista varvet. Passerade på 1.20.51 och kom in på 9:e plats.

Direkt efter målgång kände jag mig ganska fräsch men framförallt nöjd med att ha persat. Snackade lite med folk omkring och tuggade i mig en kexchoklad. På väg mot bilen kände jag dock att framförallt vaderna var rejält trötta. Det var tävlingspremiär för mina nya Asics Tartherzeal och nu blev det ganska uppenbart att dom inte var lika dämpade som DS Racer som jag brukar tävla i. 

Det här var andra upplagan av Umeå halvmarathon och förhoppningsvis så blir det ett återkommande evenemang. På det stora hela så är det verkligen ett lopp jag kan rekommendera, framförallt om man vill persa, banan är i princip helt platt och betydligt snabbare än dom stora halvmarorna trots att den bitvis går på grus. Det finns förvisso en del saker som skulle kunna förbättras men loppet får med beröm godkänt och så även min egen insats. 

Resultat herrar
1 Patrik Wikström / IFK Umeå 1:13:09
2 Jonatan Björnberg / Skellefteå AIK 1:15:20
3 Kristoffer Normark 1:16:24
4 Marcus Nilsson / Lulekamraterna 1:16:34
5 Peder Enoksson / Malmö Löp 1:16:45
6 Tomas Pekkari / Jalles TC 1:20:29
7 Mikael Edlund / Sundsvalls Friidrott 1:20:39
8 Stefan Dahlberg / Velox Fortis 1:20:48
9 Anders Larvia / IFK Umeå 1:20:51
10 Daniel Elfverson / IKSU multisport 1:21:23

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack så mycket 🙂


Anders Larvia

Tack Johan! Så var det nog, ibland är det kanske bättre att gå in med låga förväntningar utan press på sig själv 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Alex och Sigges podcast i wild west Tibet


   Sedan jag skrev sist har jag hunnit vara en vecka i Yading national park och sprungit två lopp under Yading skyrunning festival. Först ut var en vertikal kilometer som startade på knappt 4000 meters höjd och gick upp till 5000 meters höjd. Fastän jag försöker att ta det lugnt och spara mig till 46 km loppet som går dagen därpå tror jag aldrig att jag har flåsat så mycket någonsin i mitt liv. Det hjälper inte hur mycket jag försöker förse min kropp med syre, mitt flåsande räcker liksom inte till och de få korta partier med plattare kupering räcker inte heller till för att få ner andningen till en normalare nivå. Men oj vad vackert det var! Med 200 höjdmeter kvar passerar vi en klarblå glaciärsjö som de omgivande bergen speglar sig i och målgången strax därpå ligger allra högst upp i ett pass.

   Dagen därpå går 46 km loppet och jag hade redan gjort stora delar av banan innan när jag sprungit runt berget, men jag hade aldrig haft fint väder och sikt som på tävlingsdagen. Tidigare hade jag haft snö/hagel storm varje gång jag passerade passen, nu var det istället strålande sol hela dagen samt flera energi/vätske stationer som lokalbefolkningen hade transporterat ut på hästar. Jag kan springa loppet som en lång och vacker träningstur och vinna, men jag har samma känsla som under vertikalen, att oavsätt hur långsamt jag tycker att jag springer blir det jobbigt på den här höjden.

   Efter tävlingsdagarna blev jag åter själv med fem dagar kvar i Kina innan jag far mot La Palma och Transvulcania. Jag känner att det är dags att flytta på mig och åker ett par timmar norrut till en stad som heter Litang och som även den ligger på över 4000meters höjd. Jag gillar Litang omdelbart. Yading var vackert, men bara uppbyggt för rika kinesiska turister från storstäderna med stora halvfärdiga hotell byggnader överallt. Litang däremot är ett tibetanskt wild west. Litang är en av de platser där tibetaner starkast öppet har motsatt sig kinesiskt styre och alla ansikten jag möter på gatan talar om ett tufft och hårt liv. Jag kan tänka mig att man blir ganska härdad av att bo här ett helt liv. 4000 meters höjd och bara öppna vindpinade böljande gräskullar åt alla håll man kan se. Säkert svinkallt på vintern och en brännande sol under sommaren. Nu är det någonting mitt emellan. När solen är framme är det gassande varmt, men plötsligt drar en hagel/snö skur in och det blir iskallt. Litang är ett av få ställen där skyburial fortfarande praktiseras. De döda läggs under ceremoni ut på kullarna omkring staden och därefter låter man naturen ha sin gång. När jag springer över dessa öde kullar tänker jag att det känns helt rätt att överlämna sina döda till eftervärlden på detta sätt när man bor i en av de högst belägna städerna på jorden och bara är omgiven av himmel och gräs. Varför gräva ner de döda i jorden när himlen finns precis över huvudet?

  Nästa morgon vill jag utforska bergen som jag skymtar i horisonten från Litang. Jag ställer mig vid en vägkorsning för att invänta någon förbipasserande bil som ska åt det hållet. I min väntan får jag sällskap av världens skönaste motorcykelgäng, ruffigt klädda män där alla har sin egen alldeles speciella stil vilket gör att de lyckas framstå som ett ganska coolt gäng. Men när det gäller stilmedvetenhet är det ändå motorcyklarna som betyder något. De är utsmyckade till tänderna och kreativiteten flödar. Efter en halvtimme får jag lift med en bil som ska till första byn i närheten av bergen. Jag har tänkt att jag ska börja vandra därifrån till ett munk kloster som ligger precis i foten på det högsta berget i området , Mt Genie, strax över 6000 meter.  I början går jag utmed en ganska intetsägande grusväg där det passerar någon enstaka bil. Sedan kommer jag upp i dalgångarna och det öppna gräslandskapet breder ut sig under bergen. Mt Genie är bara ett berg av många i en lång bergskedja. Ett oväder börjar dra in och hagelstormarna avlöser varandra. Nu finns det ingen sikt av bergstopparna längre och det är omöjligt att avgöra vilken dalgång jag ska ta sikte på. Hemma känner jag mig alltid väldigt trygg med en karta i handen, men i många länder är det svårt att få tag i någon som helst form av karta över ett område. Den här gången har jag bara lärt mig två namn, namnet på byn som jag skulle lifta till och namnet på det munk kloster där jag tänkte övernatta. Jag har även kastat en snabb blick på en halvtaskig kinesisk skiss över området som då kändes glasklar, men som jag nu inser inte alls var skalenlig. Ett annat problem här är att alla byar har minst fyra eller fem olika namn, ett kinesiskt, ett tibetanskt, ett engelskt som kanske står i reseböcker eller på internet, men i verkligheten kallas byn ett helt annat namn vilket gör alltihop ganska förvirrande.

   Tillbaka till mitt irrande över kullar och dalgångar i hagelstormen. Jag kan säga att de här var en av de dagar som jag kände mig lite oinspirerad. Jag var fortfarande trött efter en hård träningsvecka och två lopp på hög höjd och jag hade inte den minsta lust att springa med en otymplig ryggsäck utan kände mest för att spatsera omkring och filosofera. För en gångs skull ville jag förutom landskapet ha ytterligare någon form av förströelse och stimulans så jag lyssnade på Alex och Sigges podcast. Under ett avsnitt diskuterar de hur man kan skapa en känsla och sinnesstämning genom att kombinera dåliga och bra känslor till en starkare upplevelse. Precis de tankegångarna stämde in på mig då.

   Även om Kina har varit fantastiskt har jag börjat längta hem den senaste veckan. De personer som jag har umgåtts med har åkt hem i olika omgångar och jag är ensam kvar. När jag lämnar Kina har jag ytterligare en resa till La Palma och Transvulcania innan jag är hemma igen i mitten av maj.  Mitt i allt nytt och spännande som jag upplever började jag fantisera om att komma hem till Norge igen, ta ett morgondopp från bryggan, gräva och så i trädgårdslandet, fikapauser med RIKTIGT kaffe och kanelbullar. Det här var en sådan dag när jag inte var 100 % i nuet, utan jag var trött avtrubbat drömmande vandrandes och på något sätt passade den där kombinationen perfekt. Jag var ensam vilse någonstans i bergen i Kina i en hagelstorm, men eftersom jag hade regnkläder, dunkjacka och pannlampa orkade jag inte känna någon stress inför detta eftersom även om jag inte hittar fram klarar jag mig alltid. Jag fortsatte därför obekymrat att ströva omkring i hagelstormen lyssnandes på Alex och Sigge som kändes väldigt svenskt där och då. Kontrasterna och den något absurda situationen skapade något som nästan liknade den där ”söndagskänslan”. Lugnt, skönt och avslappnat med en touch av vemod eftersom man vet att det snart är måndag och man behöver börja agera igen.

   Till slut hittar jag faktiskt fram till rätt dalgång och helt plötsligt innan det blir mörkt väljer solen att titta fram igen och låter sina sista strålar lysa på det guldglittrande taket på klostret, som där och då nästan framstår som en hägring. Jag får yaksmörs te av munkarna och en madrass och filt att sova på. De installerar även en solpanelsdriven, helt livsfarlig, lampa med uppklippta fritt hängande elledningar som en munk visar hur jag ska föra ihop med varandra för att lampan ska lysa. Jag försöker säga att det är okej och att jag föredrar att elda i den lilla kaminen. Jag sover i alla fall gott utan elchockar och tar mig nästa morgon upp i ett bergspass där jag lägger mig ner och lyssnar på tystnaden, på de enstaka stenarna som rasar ner utmed klippväggarna eller en ensam fågel som någon gång passerar. En plats som både är absolut lugn, ensamhet och utlämnande. En sådan där stark kombinations känsla igen!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lek!


Det är inte ett förslag, utan en order! Jag vet – jag är inte heller bästa på att leka jämt när jag är i lekparken med min son. Oftast är det efter jobbet och man är trött och orkar inte, utan vill bara sätta sig på en bänk och glo. Men jag har också insett att jag är, och känner mig som, en så mycket bättre mamma om jag faktiskt leker ibland. Och om det ska lekas är jag glad om det utspelar sig vid en klätterställning, för att klättra är ju kul!

Igår var första dagen på våren som vi faktiskt hängde vid klätterställningen där vi var så gott som dagligen i höstas, jag och sonen efter att jag hämtat honom på skolan. Både han och jag lyckades bli riktigt bra i monkey bar under hösten, en förmåga som han verkar ha lyckats behålla medan jag hade försämrats avsevärt. Han svingade sig från ena stången till den andra och jag fick hoppa ner och mumlade något om att mina ben inte fick plats. Men jag kan inte påminna mig om att jag har vuxit jättemycket på längden sedan i höstas… Nej, jag måste bättra mig! Leka mer, helt enkelt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ryck med långa armar


Jag verkligen avskyr att träna med PT. Jag får prestationsångest och tycker att det är superjobbigt. Men nu kände jag att det fick vara nog. Man kan inte hålla på med crossfit hur länge som helst utan att bli ett dugg bättre på varken frivändning eller ryck. Det är liksom inte acceptabelt. Så. Jag tog mod till mig och bokade en timme med Nordics egen lyftarcoach David Englund. På många sätt är han perfekt som PT åt mig. Jag är lite rädd för honom (inte för att han verkar elak, utan för att han är så grym på det han gör och jag tycker att det är jobbigt att inte vara bättre när jag ska träna för honom. Han blir kanske arg på att jag är så dålig), han är perfektionist (älskar’t) och han ser snäll ut (det behöver man när man ska träna med en perfektionist-PT man är rädd för).

I fredags var det dags. David började med att titta på mina fötter och fråga ”Lyfter du aldrig med lyftarskor?”. ”Eh, nej. Jag har ett par, men jag använder dem aldrig. Jag tänker att jag är så dåligt att jag inte behöver det…”. David bad mig hämta dem och sa åt mig att om jag nu inte är så bra på olympiska lyft är det ju dumt om jag dessutom inte ger mig själv de bästa förutsättningarna. Så med magnesium på händerna och lyftarskor på fötterna gjorde jag mig redo för frivändningarna som vi skulle börja med. Men först fick jag göra frontböj. Jag brukar inte göra frontböj, för jag tänker mig att det tynger på axlarna och gör att jag blir hoptryckt i skoliosen. David tyckte annorlunda och sa att jag förmodligen är svag i bröstryggen och därför faller framåt när jag böjer och då känns det som att ryggen trycks ihop. Bara att börja frontböja helt enkelt och pressa med armarna på vägen upp. Som en thruster. Bara att man inte gör en thruster ändå, utan liksom ångrar sig precis när man kommer upp.

Nu fick jag också veta att jag har VÄLDIGT långa lår. Alltså väldigt långa. Jag har alltid velat stå brett när jag knäböjer, men tyckt att jag står för brett. Nu fick jag veta att jag måste stå brett och vinkla ut fötterna. Om rumpan ska kunna gå rakt ner och inte bakåt måste mina lår ha någonstans att ta vägen! Ok då.

Frivändningarna kändes bra och med några snabba coachtips kom vi till rätta med kardinalfelen jag har gjort. Jag har hållit stången för smalt (jag har också väldigt långa armar, vi återkommer till det senare), stannat till när stången är mitt på låren och dessutom dragit armbågarna ut åt sidorna och inte bakåt, som man ska. Det gick snabbt att rätta till och vi gick vidare till…

… RYCK. Här var det knepigare på många sätt. Det visar sig nämligen att jag är felkonstruerad. Mina armar är för långa för olympiska stänger. Nej, du läste inte fel. I kombination med att jag har en väldigt kort överkropp (den största delen av min längd består ju av lårben) blir mina jättelånga armar i det här fallet för långa. Även när jag håller händerna ända ute vid vikterna så kommer stången för långt ner. Att hålla så långt ut och dessutom ha Mellansveriges längsta lårben gör att startpositionen blir lite konstig, liksom ihopknycklad. Inte alls bekvämt. David visade hur hans startposition ser ut och det var ju något helt annat! Han får ju liksom plats och han är ändå längre än jag. Inte blev det mer bekvämt när David tjatade på mig om att jag skulle ha vikten på framfoten i hela lyftet. Jättesvårt! Jag sa till David att jag gillar att köra marklyft och då tittade han bara på mig med en blick som sa ”No shit!” och som såg ut som att jag kanske ska fortsätta med det. Känns ju bra att vara skapad för något!

PT-David var helt fantastisk! Det är fortfarande mycket som inte känns hundra när jag kör ryck, men nu vet jag vad jag måste jobba på. Han kunde pinpointa alla fel jag gjorde med en sjuk precision. Nu ska jag bara göra några tusen lyft med rätt teknik så att det sätter sig.

Om du är intresserad av att se mig göra två ryck i slow motion, coachad av SAURON så kan ni titta på filmen. Se till att ha ljudet på så att ni inte missar den suggestiva coachningen.

Nu ska jag ut och elda. Inte på ett läskigt pyromansätt, utan på ett Nu-är-de-valborg-och-jag-har-lite-pyroman-tendenser-sätt.

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ume´nästa!


Boston är ett minne blott. Förvisso ett kärt sådant men likväl historia. Jag håller Boston som nummer ett av alla lopp jag sprungit och därför stör det mig lite extra att jag inte fick ut mitt max för dagen. Innan jag åkte över var jag helt övertygad om att jag skulle kunna utmana mitt PB. Jag tyckte att jag hade gjort jobbet. Alla träningstimmar i mörker och kyla, allt snor och alla svordomar, alla de gånger jag sprang fastän jag hade ont och egentligen borde ha vilat. Det säger väl bara hur nyckfull maran faktiskt är. Det gäller att alla stjärnor står rätt och det gjorde dom inte förra måndagen. Det som stör mig mest är inte det faktum att jag aldrig hade en chans utan snarare att jag nu måste vänta en ”evighet” på en ny chans. Helst skulle jag vilja revanschera mig imorn men just nu får maran vänta ett tag. Det blir inget Stockholm Marathon. Även fast kroppen känns oförskämt fräsch så orkar jag inte ladda om mentalt för det. Nästa gång jag ställer mig på startlinjen för att springa 42 195m så ska både skallen och benen vara med. Sen stör det mig också att jag bröt min trend med att persa på vårmaror som jag gjort sen 2013. 

Kroppen har som sagt återhämtat sig snabbt. Det normala efter en mara brukar vara att jag känner mig mätt och inte är särskilt sugen på att gå på träningen för fullt igen men med tanke på att det inte blev något PB så är motivationen på topp. Värre är det dock med förkylningen. Den har hängt i ända sen den där morgonen ute i Hopkinton. Inte så att jag inte kan träna men snoken rinner som en vattenkran. Kan inte komma ihåg senaste jag hade en sån här utdragen förkylning. Låren som var så fruktansvärt trasiga direkt efter målgång återhämtade sig dock på ett par dagar så jag var igång med löpningen rätt snabbt. Det har mest blivit slentrianmässig distans men har även testat på några längre fartökningar som har känts riktigt bra så sviterna av Boston verkar vara borta.

Fokus i vår kommer att bli halvmarathon för att sedan börja maraträna i sommar. Det bästa med det är att slippa alla långpass på söndagarna, det ska bli så fruktansvärt skönt att inte behöva ta sig igenom alla +30km pass. Senast jag gjorde en halvmara som jag var nöjd med var ganska exakt 2 år sen. Det börjar med andra ord bli hög tid att putsa tiden på den distansen, kanske göra ett allvarligt försök på sub80. Kommer knappt ihåg vad jag har för PB. 1.21 nånting. Det borde vara möjligt att kapa en del på den tiden. Första försöket blir nästa helg i Umeå på Umeå Halvmarathon. Ska på en klassåterträff samma dag i Ume så det passar perfekt att börja dagen med ett nytt PB och sen parta loss och fira det ordentligt. 2 varv runt Nydalasjön, platt som en pannkaka. Yr säger 5 grader och mulet just nu, helt perfekt löparväder. Går det inte där så finns det många andra halvmaror nu i vår; Gävle, Luleå, Linköping, Skellefteå och säkert en hel del fler. Vi har även en halvmara här i stan, ICA Loppet, men eftersom den här stan är som den är, backar överallt så åker jag hellre en bit för att få springa på platten. 

Marathon planerna är inte riktigt spikade än mer än att jag vill springa en snabb mara under tidig höst. Kanske blir det Berlin igen för tredje året på rad. Amsterdam är också ett alternativ. Frankfurt ligger egentligen lite för sent men det skulle också kunna bli aktuellt. Förra söndagen låg jag i soffan och kollade på London Marathon. Blev fruktansvärt taggad att springa den så förhoppningsvis blir det en start där 2018 men det verkar ju vara lättare att vinna på Lotto än att få tag på en startplats där.

Eftersnacket från London handlade ju mest om Matthew Rees, som på upploppet offrade sin egen tid för att hjälpa en medlöpare som knappt kunde stå på benen. Samma sak hände i Boston där Terry Canning bar en avsmimmad kvinna över mållinjen. Det är lika häftigt att se varje gång. 


Jag vet inte om jag hade vart lika storsint, jag vill gärna tro det, men om jag hade kommit på upploppet med 2.48 i sikte så tror jag tyvärr inte att jag hade offrat det. Och då tävlar jag ju bara mot mig själv och har ingenting att vinna. Därför är det extra häftigt att se när samma sak sker bland elitidrottare. Jag tänker på Alistair Brownlee som offrar en potentiell vinst för att hjälpa sin bror på samma sätt.

Uppladdningen inför Umeå kommer att bestå av mindre löpning än vanligt. Ska till Stockholm ett par dagar med jobbet nästa vecka, packar självklart med mig löparskorna men känner jag mig själv rätt så kommer hotellbaren och restaurangbesök locka mer på kvällarna än löpning. Men förhoppningsvis kan det bli nån morgonrunda runt Kungsholmen i alla fall.

/Hörs 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in