Lek!



Det är inte ett förslag, utan en order! Jag vet – jag är inte heller bästa på att leka jämt när jag är i lekparken med min son. Oftast är det efter jobbet och man är trött och orkar inte, utan vill bara sätta sig på en bänk och glo. Men jag har också insett att jag är, och känner mig som, en så mycket bättre mamma om jag faktiskt leker ibland. Och om det ska lekas är jag glad om det utspelar sig vid en klätterställning, för att klättra är ju kul!

Igår var första dagen på våren som vi faktiskt hängde vid klätterställningen där vi var så gott som dagligen i höstas, jag och sonen efter att jag hämtat honom på skolan. Både han och jag lyckades bli riktigt bra i monkey bar under hösten, en förmåga som han verkar ha lyckats behålla medan jag hade försämrats avsevärt. Han svingade sig från ena stången till den andra och jag fick hoppa ner och mumlade något om att mina ben inte fick plats. Men jag kan inte påminna mig om att jag har vuxit jättemycket på längden sedan i höstas… Nej, jag måste bättra mig! Leka mer, helt enkelt.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ryck med långa armar



Jag verkligen avskyr att träna med PT. Jag får prestationsångest och tycker att det är superjobbigt. Men nu kände jag att det fick vara nog. Man kan inte hålla på med crossfit hur länge som helst utan att bli ett dugg bättre på varken frivändning eller ryck. Det är liksom inte acceptabelt. Så. Jag tog mod till mig och bokade en timme med Nordics egen lyftarcoach David Englund. På många sätt är han perfekt som PT åt mig. Jag är lite rädd för honom (inte för att han verkar elak, utan för att han är så grym på det han gör och jag tycker att det är jobbigt att inte vara bättre när jag ska träna för honom. Han blir kanske arg på att jag är så dålig), han är perfektionist (älskar’t) och han ser snäll ut (det behöver man när man ska träna med en perfektionist-PT man är rädd för).

I fredags var det dags. David började med att titta på mina fötter och fråga ”Lyfter du aldrig med lyftarskor?”. ”Eh, nej. Jag har ett par, men jag använder dem aldrig. Jag tänker att jag är så dåligt att jag inte behöver det…”. David bad mig hämta dem och sa åt mig att om jag nu inte är så bra på olympiska lyft är det ju dumt om jag dessutom inte ger mig själv de bästa förutsättningarna. Så med magnesium på händerna och lyftarskor på fötterna gjorde jag mig redo för frivändningarna som vi skulle börja med. Men först fick jag göra frontböj. Jag brukar inte göra frontböj, för jag tänker mig att det tynger på axlarna och gör att jag blir hoptryckt i skoliosen. David tyckte annorlunda och sa att jag förmodligen är svag i bröstryggen och därför faller framåt när jag böjer och då känns det som att ryggen trycks ihop. Bara att börja frontböja helt enkelt och pressa med armarna på vägen upp. Som en thruster. Bara att man inte gör en thruster ändå, utan liksom ångrar sig precis när man kommer upp.

Nu fick jag också veta att jag har VÄLDIGT långa lår. Alltså väldigt långa. Jag har alltid velat stå brett när jag knäböjer, men tyckt att jag står för brett. Nu fick jag veta att jag måste stå brett och vinkla ut fötterna. Om rumpan ska kunna gå rakt ner och inte bakåt måste mina lår ha någonstans att ta vägen! Ok då.

Frivändningarna kändes bra och med några snabba coachtips kom vi till rätta med kardinalfelen jag har gjort. Jag har hållit stången för smalt (jag har också väldigt långa armar, vi återkommer till det senare), stannat till när stången är mitt på låren och dessutom dragit armbågarna ut åt sidorna och inte bakåt, som man ska. Det gick snabbt att rätta till och vi gick vidare till…

… RYCK. Här var det knepigare på många sätt. Det visar sig nämligen att jag är felkonstruerad. Mina armar är för långa för olympiska stänger. Nej, du läste inte fel. I kombination med att jag har en väldigt kort överkropp (den största delen av min längd består ju av lårben) blir mina jättelånga armar i det här fallet för långa. Även när jag håller händerna ända ute vid vikterna så kommer stången för långt ner. Att hålla så långt ut och dessutom ha Mellansveriges längsta lårben gör att startpositionen blir lite konstig, liksom ihopknycklad. Inte alls bekvämt. David visade hur hans startposition ser ut och det var ju något helt annat! Han får ju liksom plats och han är ändå längre än jag. Inte blev det mer bekvämt när David tjatade på mig om att jag skulle ha vikten på framfoten i hela lyftet. Jättesvårt! Jag sa till David att jag gillar att köra marklyft och då tittade han bara på mig med en blick som sa ”No shit!” och som såg ut som att jag kanske ska fortsätta med det. Känns ju bra att vara skapad för något!

PT-David var helt fantastisk! Det är fortfarande mycket som inte känns hundra när jag kör ryck, men nu vet jag vad jag måste jobba på. Han kunde pinpointa alla fel jag gjorde med en sjuk precision. Nu ska jag bara göra några tusen lyft med rätt teknik så att det sätter sig.

Om du är intresserad av att se mig göra två ryck i slow motion, coachad av SAURON så kan ni titta på filmen. Se till att ha ljudet på så att ni inte missar den suggestiva coachningen.

Nu ska jag ut och elda. Inte på ett läskigt pyromansätt, utan på ett Nu-är-de-valborg-och-jag-har-lite-pyroman-tendenser-sätt.

 

 

Prehab – pretty fab



Jag gillar wallballs. Alltså på riktigt. Inne i mitt huvud gillar jag wallballs. Det finns ett crossfitpass som heter Karen och som är 150 wallballs på tid. Det brukar jag säga att jag gillar. När jag sedan står och bollar den tunga bollen högt upp på väggen om och om igen så slår det mig att jag egentligen inte alls gillar det. Wallballs är ju svinjobbigt. Balls of death! Jag tror att den här missuppfattningen grundar sig i att jag är ganska bra på wallballs, då är det ju lätt att tro att man också tycker om det.

Idag körde jag 4×6 minuter AMRAPs med 1 minut vila mellan. Det var:

8 toes to bar + 4 shuttleruns

5/5 hantelryck (16 kilo) + 7 kcal airdyne

10 wallballs + 9 kcal rodd

8/8 seesaw press + 16 boxjumps

Skoj och svettigt. Men wallballs dödar ju mina ben. Jag hade inte mycket kvar i låren till boxjumpsen. Men faktum är att tröttheten kommer när jag är färdig med dem och därför kan jag hålla ett hyggligt tempo hela tiden. Några minuter efter att jag är färdig däremot är jag helt mosad. Och dagen efter! Senast jag körde Karen fick jag dagen efter gå baklänges ner för en backe till bussen hemma för att det inte gick att gå normalt. Nu var det ju inga 150 stycken, så i morgon borde det vara ok. (Och se så fint jag tittar uppåt på bilden så att ansiktet liksom sträcks lite. Vis av erfarenhet. Ni som inte hänger med kan läsa inlägget nedan.)

Sedan gick jag på massage. Har haft ont i ryggen ett tag, mitt där den värsta skolioskurvan är. Gick hos Evelina på Naprapatlabbet som huserar hos oss på Nordic. Jag hade inte varit hos henne tidigare, men hon var helt fantastisk! Hon lokaliserade direkt var problemet låg (hade tydligen ett väldigt påslag) och sedan gjorde det svinont i 45 minuter och sedan var det bra! Mörbultad men mjuk. Helt otroligt! Man borde vara bättre på att ta hand om saker innan de börjar göra ont.

Prehab – pretty fab. (Ja, jag har kommit på den själv)

På med ett leende så att ansiktet inte ramlar ner



Ni som läser tidningen har säkert sett att vi har tagit in avdelningen Testar igen där vi testar ett nytt träningspass eller koncept. Det var mitt paradnummer i varje nummer på den tiden då vi hette Fitness. Då var det fyra sidor egoboost med en text som jag hade skrivit om ett pass jag hade tränar och bilder på mig. Bilderna var ju en sak för sig. Oftast var det min dåvarande kollega Sofies man Hans som fotade. Vi kan säga så här: man är inte alltid snygg när man tränar – nästan aldrig faktiskt. Och det tas liksom hundratals bilder varje pass, ofta ganska nära. När jag var på middag hos Sofie och Hans en gång kom Hans fram och log elakt: ”Jag har så jävla mycket utpressningsmaterial på dig i min dator.” Och jag tror honom.

Igår var jag på Friskis och Svettis Skanstull här i Stockholm och testade Kettlebell Move. Jag tänker inte avslöja för mycket om vad jag tycker om passet, men jag kan avslöja så mycket som att det var bra. Resten får ni läsa i nummer 4 av WH. Bilderna fick jag från fotografen Luca i går kväll och jag satte mig nu på morgonen för att kolla igenom. Jag gillar att bli fotad, det blir oftast ganska bra och jag är rätt bekväm med de rynkor som har kommit eftersom det är glada rynkor runt ögonen. Men när jag bläddrade igenom bilderna blev jag påmind om en grej som fd chefredaktör Marie sa för ett par år sedan: ”Jag har nu nått den åldern att jag måste le för att ha något att hänga upp ansiktet på”. Där har jag hamnat nu. Jag såg mycket allvarligt ut på bilderna (en del av övningarna var knepiga, jag var inte på dåligt humör) och jag insåg då att ett litet leende hade gjort mycket för att lyfta hela fejan någon centimeter. Gravitationen har liksom gjort sitt och dragit ner det som är löst. Näsan sitter ju kvar förstås, men det är något runt munnen som skulle må bra av att dras upp lite. Nu menar jag inte ett ansiktslyft, utan bara antydan till ett leende. Jag räddades av att det fanns bilder när jag tittade uppåt också, det funkar nämligen likadant som att le lite. Note to self: le när någon fotar.

WHHM Anno 2017



I lördags var det dags för årets upplaga av Women’s Health Halvmarathon. Min uppgift var (till skillnad från första året då jag sprang, fick löparmage, fick åka taxi hem efter loppet och parkera mig på toa i 2,5 timme. Ja, jag vet att det var så länge för jag hade en dator med mig in och kollade på hela Harry Potter och halvblodsprinsen) att vara speaker på Blockhusudden.

Det blåste satan när jag cyklade till min station, men det var soligt. Just där jag stod var det lä, men för alla löpare var det kyliga vindar som snodde runt öronen under loppet. Starten gick klockan 12 och bara en dryg halvtimme senare kom Lisa Ring rusande. Då hade hon redan avverkat 9 kilometer. Sedan kom alla 3000 löpare en efter en, olika snabbt, olika lätt och med olika stilar. Lisa Ring kan du se på bilden här ovanför, för ja, hon vann också hela loppet på fantastiska 1:17:35. Jag kan inte ens börja att förklara hur coolt jag tycker att det är att någon kan springa så långt så fort. Dessutom är det en av de finaste segerbilderna jag har sett. Älskar den! Man ser lyckan och lättnaden. En väldigt fin bild.

Här har WH:s egen löpcoach Sanna Hed gått i mål. Snabb som en gasell, sjukt cool och lite knäpp. Bra folk helt enkelt.

När Lisa Ring sprang i mål var det fortfarande många som inte hade kommit de första 9 kilometerna bort till min station. Men på något sätt är de lika mycket vinnare ändå. Man måste ju inte komma först för att vinna, ibland räcker det ju att vinna över sig själv, och det var det många som gjorde i den elaka motvinden. Jag försökte peppa dem så gott det gick med glad musik och hejarop. Efter ett tag var jag så trött på att höra min egen röst, och jag kan bara tänka mig hur trötta scoutkåren som hade vätskekontroll bredvid min station var på mig. När den sista deltagaren kommit förbi mig fick jag packa ihop och ta mig tillbaka till start- och målområdet och sedan cykla hem i motvinden igen.

TACK alla som sprang i år. Tack för att ni var så glada när ni sprang förbi min station och grattis till en jätteprestation! Ni är grymma!

Fånge på fortet



Vi har lekt Fångarna på fortet i påsk. Eller lekt och lekt, det var förstås på mycket stort allvar. Jag och resten av familjen, förstärkt med min systers yngsta son, åkte till Bodaborg i Oxelösund för en heldag i klättrandets och klurandets tecken. Ni som inte har varit på något Bodaborg (det finns flera över hela landet) kan tänka er att det är som Fångarna på fortet minus de äckliga djuren, tigrarna och prispengarna. Man är ett lag som går in i olika celler där det väntar olika typer av uppdrag. Det kan vara rent fysiska uppdrag som klätterväggar eller hinderbanor att ta sig igenom, eller så är det kluriga uppgifter att lösa. Man får ledtrådar som är olika kryptiska innan man går in och sedan gäller det att lösa uppgifterna bäst man kan. Man har bara en viss tid på sig, men oftast får man röd lampa tidigare än så på grund av att man har tryckt på fel knapp eller råkat kliva på golvet där man inte fick kliva. Röd lampa betyder att det bara är att börja om. Ofta får man köra ett tiotal gånger innan man klarar det. Svinkul, även om man ibland känner sig extremt korkad, när man faktiskt trodde att man var normalbegåvad men inte fattar någonting i cellerna.

Ett väldigt bra sätt att vara aktiva med sina barn en ledig dag. Rekommenderas!