Alla bitar på plats!


Om det här var en konstutställning skulle jag kalla verket ovan ”Jävla vänstertrafik”. Det var nämligen den onödigt krångliga trafiklösningen med bilar på vänster sida som gjorde att mitt vänstra underben förvandlades från vanligt svenskt vårblekt till färgsprakade i femtio nyanser av blått. Jag var i London några dagar förra veckan och råkade glömma bort i vilken land jag var, kollade åt fel håll och klev ut rakt framför en taxi. Som tur är gick det otroligt bra, jag tog mig därifrån med ett ömt underben – bara det!  Om du googlar änglavakt kommer det förmodligen upp en bild på mig och mitt smalben. Jag var lite skakig resten av dagarna och betedde mig som en häst i trafiken – blev rädd för allt som rörde sig snabbt och vägrade gå över en gata om jag inte kunde gå samtidigt som någon annan.

Idag var jag tillbaka på Nordic och blev kramad av alla kompisarna som hade varit oroliga för mig när de fick veta att jag hade blivit påkörd. Det var härligt. Det var också skönt att få ta en timmes egen träning och känna efter att alla delar på kroppen kändes som de ska. Jag var lite rädd att knät skulle kännas av, men ingenting. Allt var som vanligt. Alla bitar var på plats. Så skönt!

Var försiktiga där ute. Titta till vänster när du ska gå över gatan. Och åt höger. Titta åt alla håll.

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vännäs Halvmarathon – Race Report


När halva löparsverige drog till Götet för att springa Varvet igår så gjorde jag det motsatta. Jag tog mitt pick å pack och stack norrut istället, närmare bestämt till Vännäs och det betydligt mindre glamourösa Vännäs Halvmarathon. För er med dåliga kartkunskaper så ligger Vännäs 4-5 mil väster om Umeå, en norrländsk håla helt enkelt. Jag har sprungit Varvet sex-sju gånger och kommer säkert göra det igen men jag var ändå ganska nöjd med mitt beslut. Vad är väl en folkfest i Göteborg med hundratusentals åskådare och nästan lika många löpare att trängas med jämfört med att solospringa i Västerbottens inland längs en trafikerad landsväg med skogen som enda åskådare.

Vännäs halvmara är ett lopp med ganska lång tradition och riktigt bra vinnartider genom åren. Tyvärr var deltagarantalet i år inte mer än kanske ett 40-tal totalt, till viss del beroende på Umeå halvmarathon som gick för för två veckor sen plus det faktum att loppet flyttades från vår till höst ifjol men nu alltså var tillbaka som vårtävling. Det skulle med andra ord inte bli nån vinnartid i närheten av 1.06 eller vad nu banrekordet är. I Umeå jagade jag Tomas Pekkari från Jalles TC på slutet som var halvminuten före mig i mål då och när han hörde av sig tidigare i veckan och frågade om jag inte skulle springa Vännäs också så blev valet enkelt. tävling är ju bästa träning så även om det skulle bli en del sololöpning så visste jag att jag åtminstone skulle ha nån runt omkring mig med ungefär samma kapacitet. Målet var dock högst osäkert. Göra ett sub80 försök eller bara överleva? Bestämde mig för att dagsformen skulle få avgöra det.

Starten gick kl12.00 utanför Liljahallen. Jag var på plats en timme innan, hämtade ut min nummerlapp och joggade upp. Kände mig sliten i höft och rumpa – inte alls den där lätta känslan som man vill ha på uppvärmningen men försökte vifta bort det. Förbannade mig själv för att jag hade sprungit 20km inkl.3x2km fartökning på torsdagen, en ganska dålig idé nu i efterhand. Vädret var ganska perfekt även om värmen kändes lite oroväckande. Hade försökt kolla upp banan dagen innan. 10.54km löpning rakt fram längs en landsväg för att sedan runda en kon och springa tillbaka. Här fanns inga tidtagningschip eller någon målportal, en röd linje ritad med krita på asfalten utgjorde start och mål och tidtagningen var manuell.

När startskottet ljöd kom jag iväg bra och kände att benen trots allt svarade bra. Första kilometern var ett ganska långt motlut innan banan planades ut för att sen övergå i en lång skön nedförsbacke men jag lyckades hitta ett bra flyt. Tre killar stack iväg omgående och försvann tidigt, själv fokuserade jag bara på hålla flytet. Första 5k var otroligt lättlöpta och i nedförsbackarna så fick jag häng på första damen, Jenny Wikedahl som jag passerade och hamnade sedan solo. Kunde skymta topptrion långt borta och hörde att jag hade Tomas några meter bakom mig. Farten hittills hade legat kring 3.45min/km och kändes kontrollerat.


Egentligen borde den här banan passa mig rätt bra. En enda lång raksträcka utan kurvor, bara ligga och mala på längs en landsväg, helt perfekt. Försökte tänka positivt men nånstans mellan 7 och 8km fick jag helt plötsligt soppatorsk, både ben och pump stumnade och farten sjönk rejält. Dessutom började värmen bli påtaglig och allt kändes mest bara misär. Hörde att Tomas närmade mig bakifrån och när han gick förbi gjorde jag ett försök att lägga mig i rygg men ganska omgående blev luckan större och större. Passerade 10km på dryga 38min och började tänka ”hur gör jag om jag vill bryta?”. Nu var det många negativa tankar och en mental kamp, inte blev det bättre av paniken som kröp sig på när autolap så 4.12 och inte 3.48 som tidigare. Tänkte att nu rinner det iväg ordentligt.

När jag rundade konen för att vända tillbaka så fick jag plötsligt lite energi från ingenstans. Strax innan hade jag sett topptrion komma springande mot mig som nu bara var två, den tredje sackade rejält vilket gav lite energi att känna att jag inte var ensam om att ha en tung dag. Dom efterföljande kilometrarna gick okej, hittade tillbaka till 3.50-farten men luckan fram till Tomas hade blivit ointaglig. Nu blev jag också medveten om kuperingen, på ditvägen hade banan känts platt och bra men nu blev det ganska tydligt att banan böljade både upp och ner.

Fram till 15km tuggade jag på i någorlunda rimlig takt, farten var okej men känslan och andningen tung. På håll kunde jag se att Tomas plockade in på den tredje killen och det gav ytterligare lite energi. Tyckte mig ana att jag knappade in på dom en aning men direkt den känslan infann sig så dök en uppförsbacke upp och allt var tillbaka till ett ointagligt avstånd. Kände att knät smärtade, kroppen kokade och andningen flämtade hårt men jag gav mig fan på att jag skulle ikapp.

Dom sköna nedförsbackarna under första femman blev vid 17km till uppförsbackar och här gick det allt annat än fort. Jag försökte men kroppen svarade inte. Det var länge sen det var så jobbigt att springa. Tror jag hade nån kilometer på 4.20 här. Att jag till slut jobbade mig ikapp den tredje killen berodde inte på att jag sprang särskilt bra utan snarare på att han tappade mer än vad jag gjorde. I uppförsbackarna under dom sista 3-4km bestämde jag mig ändå för att försöka gå förbi. Gjorde ett försök att trycka på men då svarade han direkt, fick en lucka på några meter och sjönk sedan tillbaka till sin ursprungliga fart. WTF? tänkte jag bara. Gjorde ytterligare ett försök men samma sak. Kände att jag blev irriterad och det var tillräcklig tändvätska för ett tredje och sista försök. Strax innan krönet på sista backen gav jag det jag hade och kände till slut att jag hade lyckats hänga av honom. Fantastisk känsla men det kostade all energi jag hade kvar.

Sista kilometern var svagt utför men jag hade inget att komma med, ville bara ta mig i mål och få den här pinan överstökad. På upploppet kollade jag tiden för första gången sen milpasseringen och blev minst sagt förvånad när jag såg att höga 1.21 fanns inom räckhåll, jag hade snarare tänkt mig 1.24. Försökte trycka på men benen svarade inte alls, kände mig som en hjulbent kossa när jag försökte spurta mot mållinjen utan framgång. Stannade klockan på 1.22.05 och kände mig faktiskt ganska nöjd, men mest nöjd var jag över att inte behöva springa mer. Sista halvmilen var bland det jobbigaste jag upplevt på länge.

På grund av den obefintliga konkurrensen slutade gårdagens äventyr med en 4:e plats och ytterligare några poäng i Västerbottens Grand Prix serie. Det är nästan lite skämmigt med tanke på dom tider som presterats här genom åren. Men kroppen kan inte vara på topp hela tiden och det blev ett bra träningspass om inte annat. Jag har precis spikat höstens stora marathonlopp också så snart går jag på den träningen men till skillnad mot tidigare maror ska jag nog ändra lite i träningsupplägget och fokusera betydligt mer på fart och inte stirra mig blind på volym. Jag måste helt enkelt bli snabbare, svårare än så är det inte men mer om det i ett senare inlägg.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack allihopa! @Peter: sprang halva Umemaran för nåt år sen och håller med om att den är platt som en pannkaka, upplevde den dock som ganska vindkänslig, dessutom var det sololöpning som gällde även där men jag siktar på att springa halvmaran igen i höst 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stark som en östeuropé


Alla som känner mig vet att jag inte har så mycket till övers för öst. Allt från Bottenviken och österut anser jag vara suspekt. Jag kan inte svara på vad det kommer från, men kulturen och miljöerna har bara inte lockat mig.
Men man måste vara sjukt stark i Östeuropa. Alltså jättejättestark. För varenda skitjobbig övning jag får göra på träningen är också ihopkopplad med ett land i det forna östblocket eller ännu längre österut, lite som extremvädret brukar vara ”Rysskylan”, ”Polenhettan” och ”Baltikumstormen”. Så sent som igår stod jag med plågad min och körde Bulgarian splitsquats tills skinkorna brann. Och det är inte ens en vecka sedan jag grottade mig igenom tunga repetitioner av Romanian deadlifts och bara några dagar innan dess körde vi Russian leglifts vilka förvandlade den efterföljande löpningen till en snabbare version av silly walks. Ryska kettlebellssvingar är inte en okänd övning för mig, inte heller Turkish getups (kanske lite mer syd än öst, jag skyller på risiga geografikunskaper), benmosaren Finnen, magdödaren Russian twist, Japanklingande Sumo deadlift eller Chinese row. Och när man trodde att Bulgarian split squats var det enda elände som bulgarerna hade hittat på – enter Bulgarian ring chinups! Och som om det inte vore nog har de också knåpat ihop ett eget träningsredskap, Bulgarian bag, och det är minsann inte bara en påse, utan en grov lädermojäng som snarare borde gå under namnet Bulgarian Death Machine.

De östeuropeiska övningarna är inte heller vilka övningar som helst, det är riktiga brottarövningar. Övningar som utmanar stora delar av kroppen på en gång. Övningar man blir sjukt stark och sjukt trött av.

Nu säger kanske vän av ordning ”Det finns faktiskt French press”. Ja, det är helt sant, men det är en övning där du isolerar triceps, kroppens egna diva – I rest my case.

I övrigt är det tunnsått med övningar från väst – rätta mig gärna om jag har fel. Jag vill gärna lära mig nya övningar som kanske heter British sissylunge, Danish buttpike eller Dutch backstroke. Men sannolikheten är att ni snarare sitter och håller på fler övningar med östklingande namn, som Serbian lunges eller Ukranian hip thrusters, fler övningar som gör ont.

Och nu är det dags för oss alla att bli starka som östeuropéer. Jag har satt ihop ett program av de här godbitarna till övningar. Det är saftiga övningar, så ta det lite piano med vikterna första gångerna du kör. Upplägget är lite som kontrastträning med Turkish getup som aktiv återhämtning mellan övningsparen. Kör först övning A och sedan övning B utan vila mellan. Sedan gör du en lätt Turkish getup på varje sida innan du kör samma övningspar igen följt av ytterligare en lätt Turkish getup. Om du vill kan du göra ytterligare ett varv av övningsparet. Sedan tar du tag i nästa övningspar.

Вы понимаете? (Det är ryska för ”Fattar du?”)

Övningspar 1:
A Bulgarian split squat, 6/6 reps
B Finnen, 16 reps
Turkish getup, 1/1 rep

Övningspar 2:
A Romanian deadlift, 6 reps
B Sumo deadlift, 16 reps
Turkish getup, 1/1 rep

Övningspar 3:
A Chinese row, 6 reps
B Ryska svingar, 16 reps
Turkish getup, 1/1 rep

Övningspar 4:
A Russian leglifts, 6 reps
B Russian twist
Turkish getup, 1/1 rep

Nu är det egentliga passet slut, men om du vill, och kan hantera chins eller pullups kan du dessutom köra det sista övningsparet.

BONUS: Övningspar 5:
A Burgarian ring chinup, max antal
B Bulgarian bag swing, 16 reps

Och nu – övningsbeskrivningar!

Bulgarian split squat
Stå med ena foten en bit framför en box eller bänk och den andra foten uppe på bänken. Du väljer själv om du vill ha tårna eller fotryggen i. Håll vikten i frontrack, alltså vid bröstet, en i varje hand eller ha en stång på ryggen – du bestämmer. Håll upp överkroppen och böj det främre benet så djupt du kan. Pressa dig tillbaka upp. Se till att du har vikten på hela foten.

Finnen
Stå på knä, hur brett du vill stå med knäna och fötterna bestämmer du själv. Pressa fram höften ordentligt och håll bröstet högt. Fäll nu bak i knäna, så långt du kan, men du ska fortfarande kunna dra dig tillbaka upp utan att fälla i höften. När du har dragit dig upp igen fäller du helt enkelt bakåt igen.

Turkish getup
Den här övningen behöver egentligen en smärre uppsats för att göra den rättvisa, men vi kör en kortvariant. Vill du ha mer kolla här på en tidigare, mer noggrann artikel jag skrivit.
Börja liggande på rygg med kettlebellen på rak arm (höger) och böj höger ben. Rulla upp på vänster armbåge och vidare upp på vänster hand. Titta hela tiden upp mot vikten. Lyft upp höften mot taket och lirka in vänster ben under dig så att du hamnar i friarställning på vänster knä och höger fot. Pressa dig upp till stående. Sedan gör du samma rörelse, fast tvärtom. Du börjar alltså med att kliva bak med vänster ben så att du hamnar i friarposition igen och fortsätter sedan steg för steg tills du ligger ner på rygg igen. Byt hand och ben och gör samma sak på andra sidan.

Romanian deadlift
Här kan du tänka att det är som ett bakvänt marklyft. Du går uppifrån och ner, liksom. Du tar upp stången som ett vanligt marklyft. När du har kommit upp till rakt stående sänker du stången med lätt böjda ben och skjuter rumpan bakåt. Gå så långt du kan med god hållning och vänd sedan. Be någon kolla att du inte går längre än att ryggen är rak.

Sumo deadlift
Här gör jag den med kettlebell, men det går bra att göra den med stång, förstås. Jag bara gillar den med kettlebell bättre. Dessutom är kettlebell ett östredskap, så det så! Stå brett isär med fötterna och rikta tårna lite utåt med kettlebellen mellan fötterna. Skjut bak rumpan och böj benen så att du når vikten med raka armar och rak rygg. Utan att ändra ryggens form reser du dig upp och tar med dig vikten. När du kommit upp hela vägen vänder du rörelsen. Sedan börjar du om.

Chinese row
Här gör jag den med hantlar, men om du har en bänk som funkar kan du göra den med en stång som du då lägger under bänken. Och ja, vem som helst kan ju se att mina aparmar fortfarande kommer att vara rejält böjda när vikterna når marken, men jag iddes inte pallra upp bänken på en massa viktplattor. Så – lägg dig på en bänk med vikterna under axlarna. Den ska vara så hög att armarna kan sträckas ut helt innan vikterna når golvet. Ro upp vikterna i höjd med utsidan på midjan/nedre bröstkorgen. Se till att axlarna inte åker upp. Vänd rörelsen och börja om.

Ryska svingar
Kolla, där nere i hörnet står jag och gör svingar! Ställ en kettlebell en halvmeter framför dig på golvet. Pressa bak rumpan och böj lätt i benen och greppa kettlebellen med båda händerna. Svinga in kettlebellen mot skrevet och skjut sedan upp kettlebellen till ansiktshöjd med hjälp av kraften från höfterna och rumpan. Sträck benen och spänn låren och magen i toppläget. När vikten kommer ner igen fäller du åter bak höften och börjar en ny sving.

Russian leglifts
Ligg på golvet och ankra händerna över huvudet, till exempel i en kettlebell. Lyft benen utan att svanken lyfter, och fortsätt sedan upp med rumpan och ryggen. Benen ska gå rakt upp mot taket, inte över ansiktet. Vänd sedan rörelsen långsamt och se till att benen inte fälls över ansiktet på dig på vägen ner.

Russian twist
Sitt på rumpan med en medicinboll i händerna. Luta dig lite bakåt och lyft eventuellt fötterna från golvet. Vrid överkroppen, inte bara armarna, åt ena sidan så att vikten närmar sig golvet. Vrid sedan överkroppen åt andra hållet och fortsätt att twista på det sättet.

Bulgarian ring chinup
Häng raklång i ett par ringar med handflatorna inåt. Dra nu isär ringarna samtidigt som du drar dig upp i ringarna. Du ska alltså hamna mitt emellan ringarna, inte bakom dem. Försök att hålla ner axlarna hela tiden, det är lätt att de åker upp. Sänk dig långsamt och börja om.

Bulgarian bag swing
Ta en Bulgarian bag och håll den med båda händerna framför dig. Sätt lite fart på den och svinga den åt ena sidan. Svinga den sedan via mitten över till andra sidan. Det är magen som driver den runt. Fortsätt att alternera.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Att sätta ord på känslor


   Det är inte helt lätt att skriva en racerapport eller beskriva känslor på ett sätt som blir intressant att läsa om för andra. Men jag ska ändå försöka göra ett försök att skriva någonting i alla fall. Transvulcania kändes som mitt stora genombrott i fjol och jag hade en sådan fantastisk upplevelse att en del av mig gärna ville uppleva samma känsla igen, men en annan del av mig var rädd att jag inte skulle kunna lyckas lika bra i år.

    I fjol, timmen efter målgång tänkte jag att nu ska jag njuta fullt ut av detta eftersom jag kanske aldrig kommer att få uppleva det här igen. Efter att ha genomgått ganska många bakslag i livet, har jag lärt mig att ibland blir som jag önskar och tränar för, men lika ofta inte. När jag var yngre hade jag en större tilltro till livet och att jag med hjälp av träning, envishet och mina förmågor kunde komma dit jag ville och få det jag önskade mig i livet. Jag använder mig fortfarande av det här för att komma dit jag hoppas. Om jag inte ens försöker kommer det helt säkert aldrig att gå, men jag har ingen tillit till slutresultatet. Jag vet att jag kan, men det kan lika gärna bli på det sättet att jag inte får det jag önskar. Det här resonemanget är på både ont och gott. Det låter säkert inte positivt att säga att jag inte har tillit till livet. Vad jag menar är att jag nu vet att det faktiskt är mycket som kan gå fel, att det är mycket som jag skulle vilja uppleva, men kanske inte kommer att få göra, hur mycket jag än önskar, vill och förbereder för. Den här insikten under senare år har bidragit till att jag har blivit mycket bättre på att njuta till fullo när jag upplever något fantastiskt eftersom jag vet att det kan vara en gång aldrig mer. Till exempel spendera tid på en fantastisk plats jag förmodligen aldrig kommer att se igen, fina, nära möten med vänner och främlingar, en natt med en älskare som kommer att försvinna ur ens liv eller en prestation i en tävling som jag är grymt nöjd med. Därför försöker jag numera se till att njuta till 100 % när jag upplever något verkligen starkt, att älska och känna fullt ut eftersom livet både är starkt och underbart, men skört.

   Idag är jag glad över att Transvulcania inte blev en ”en gång aldrig mer”, utan att det istället gick att göra ännu bättre än i fjol. Loppet var inte dramatiskt i sig utan jag kände redan ifrån start att kroppen kändes bra och jag lyckades precis som ifjol behålla focus under drygt 8 timmar och befinna mig i racebubblan under i princip hela loppet. Jag höll en perfekt fart hela vägen där jag var avslappnad och kunde njuta av loppet samtidigt som jag under vissa partier tog min in i den obekväma zonen därför att jag tyckte att det var roligt att springa så snabbt som möjligt och försöka slå banrekordet. Det kändes alldeles fantastiskt att klättra uppför ett berg från havsnivå istället för på 4000 meters höjd. Det var faktiskt en ahaupplevelsen. Jag hade glömt bort hur det känns att springa uppför och känna mig lätt och starkt och inte som en gigantisk blåsbälg. Sedan flöt loppet på bra och jag passerade flera killar mellan 35 och 50 km innan det var dags för den långa nerförs löpningen.

    Jag tyckte att det gick bättre än förra året och efter en timmes springandes utför tänker jag att i år ska jag hålla mig på benen hela vägen och inte komma i mål som en blodig trasa. Men då jag passerar en vätskekontroll tappar jag koncentrationen. Jag börjar flörta och vinka till publiken och glömmer för ett ögonblick bort marken under mina fötter och pang ligger jag där fälld av någon obetydlig sten, pinsamt inför en massa folk. Det är ingen fara med mig, det går fint att springa i mål, men det är en påminnelse om hur snabbt det kan gå från succé till botten. Som tur var klarade jag mig med några stygn, ett svullet knä och lite haltande.


Pic:Martina Vallmosoi

Antal kommentarer: 5

Sandra Eriksson

Fint skrivet! Och stort grattis till en grym prestation! Jag är så avis på de fina miljöerna du springer i, samtidigt som jag nog inte skulle vilja ge mig på så där många höjdmetrar, även om det resulterar i en fantastisk utsikt. Man kan inte få allt 🙂 Ser fortfarande fram emot din hindercomeback 😉


Sandra Eriksson

Ps. Kollade upp dig på Wikipedia för att jag hade glömt ditt hinderpers. Ser att du har satsat på längdhopp senaste åren! 😉


Evald Ammerlind

Otroligt starkt jobbat! Stort grattis Ida


Ida Nilsson

Längdhopp Sandra? Kanske får gå in och läsa vad som står på Wikipedia igentligen.


Ida Nilsson

Tack Evald



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vad är grejen?


Har precis avslutat min första riktiga träningsvecka att tala om efter maran i Boston. Summerar drygt 100km löpning den här veckan och känner mig oroväckande sliten just nu. Inte så att jag har ont men jag har grym träningsvärk. Fan, det brukar jag aldrig ha, har alltid levt i tron att jag springer så pass mycket att jag inte får träningsvärk men tydligen inte. Har haft vissa bekymmer att ta mig upp ur sängen på mornarna den här veckan men har kommit på att om jag rullar mig ur sängen så går det lite lättare. För någon utomstående skulle min träningsvärk och stelhet lätt kunna misstas för nånting annat, med tanke på att det ser ut som om jag skitit på mig när jag går till jobbet på mornarna så skulle jag inte bli förvånad om nån kom fram och undrade om jag hade inkontinensproblem. Tur då att jag vart på skolan tidigt hela den här veckan och sluppit alla stirrande blickar.

Fattar inte riktigt hur jag orkade mata på med 14mil vecka efter vecka i vintras, det känns som en utopi i dagsläget. Löpmässigt har det vart berg- och dalbana när det gäller känslan och flytet. I början av veckan sprang jag ett bra pass på 20km med 2x3km + 1km fartökning och flöt fram utan problem i 3.35-3.40-fart men i fredags när jag skulle köra tusingar gav jag upp redan efter den första intervallen. Tog i för kung och fosterland, stönade som en flodhäst med dregel i hela ansiktet när jag krigade mig fram på Hedbergskas slitna tartanbana och var helt övertygad om att klockan skulle visa 3.20-ish, kanske 3.15 med lite tur. Det gjorde den inte. 3.42 på första tusingen, det var som en fet smäll på käften så då gav jag upp och sket i det.

För tillfället har jag inget konkret mål och det kan nog vara en bidragande orsak. Halvmaran sub80 är nånting som jag skulle vilja fixa nu i vår men jag känner inte samma driv efter det som tex 2.48 på maran och därför blir jag nog lite för bekväm. Det är en stor skillnad på att vilja och att faktiskt göra vad som krävs för det, brukar jag predika för mina elever. Just nu känns det mest som om jag springer för att inte tappa allt som jag byggde upp i vintras och för att kunna fortsätta äta röda ferraribilar och pasta med grädde och parmigiano reggiano. Vågen skvallrar dock om att det kanske vore läge att dra ner på det en aning alternativt ge mig fan på att fixa sub80. Men jag är helt övertygad om att jag kommer vara redo att underkasta mig piskan och all den hårda träning som krävs när jag väl bestämt mig för vilken mara det blir till hösten, ser verkligen fram emot att inte känna efter så jävla mycket och bara köra hur trött och sliten jag än är. 

Halvmaran förra helgen var dock en positiv boost för självförtroendet och det blir nog faktiskt ett nytt försök på den distansen redan till helgen. Vännäs halvmarathon ett par mil utanför Umeå. Det kanske inte är det mest glamourösa loppet som går nu till helgen men just nu är mitt enda krav att banan ska vara flack och snabb och ryktet säger att Vännäs ska vara just det så jag kommer inte vara avundsjuk på alla som springer Göteborgsvarvet samma dag. Vi får se om det blir nåt allvarligt sub80 försök redan då, det beror lite på vilken draghjälp som finns att tillgå och hur träningen känns i början på den kommande veckan. Vädret ser åtminstone lovande ut; svag vind, mulet och 9 grader.

I ett försök att hitta den rätta motivationen igen så har jag konsumerat orimligt mycket löpning de senaste dagarna i alla dess former, allt för att bli inspirerad och motiverad. Jag har kollat olika marathonlopp på youtube, läst gamla RW tidningar, kollat alla hashtaggar om löpning som finns på Instagram och googlat allt ifrån löpardokumentärer till träningsprogram. En sak som slår mig är att löpcoacher verkar vara dom nya PT:na. För ett par år sen var det ju inne att utbilda sig till PT på gym, nu verkar fokus istället vara på att man ska utbilda sig till löpcoach. Det var nånting nytt för mig. Typiskt för många av dessa löpcoacher verkar vara att fokusera på teknik, löpskolning, korta intervaller och diverse styrketräningsövningar. Men själva löpningen då?, tänker jag när jag googlat både den ena och den andra. Ett annat intryck som jag får är att många har begränsad erfarenhet av löpning själva. Hur går det ihop? Och vad är grejen? Löpning är inte svårare än att man sätter den ena foten framför den andra och upprepar det så länge man orkar. Vill man bli snabbare eller bättre så springer man mer och längre. Det handlar mer om vilja och mental styrka än att springa hundraprocentigt tekniskt rätt. Det viktigaste är att springa regelbundet, inte hur bra man är på skipping eller tripping. Hade nån sagt åt mig att börja varje pass med 20min löpskolning när jag började springa så hade jag nog inte vart löpare idag. Det är jättebra att det finns löpargrupper att springa med och coacher att ta hjälp av för att ta det där sista steget men jag känner mig skeptisk till alla löpcoacher som gått en 2 dagars utbildning och sedan säljer på nybörjare dyra kurser och just dessa verkar det finnas gott om när man tittar runt på nätet. Det är fascinerande.

Nån större motivation hittade jag egentligen inte, men förhoppningsvis kan en halvmara nu till helgen och doften av sub80 vara ett steg i rätt riktning. Att inte springa alls är inget alternativ, det var länge sen jag passerade gränsen för när det tog emot att springa utan motivation, det är mer som att borsta tänderna, nånting man gör utan att tänka på varför. Skillnaden är att när jag är motiverad och fokuserad så känns ett hårt och jobbigt pass inte lika jobbigt och jag blir heller inte lika sliten av det som nu när motivationen inte är lika stor. Men det gick ju bra i Umeå förra helgen så jag håller tummarna för att det kommer gå bra nu till helgen också. Ikväll blir det dock inga youtube klipp om löpning, ikväll blir det Zac Brown Band för hela slanten, årets bästa skiva än så länge.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Peter och fdCoach! Är väl medveten om att jag måste bli snabbare på 10k, trots det envisas jag med att bara fokusera på mängd och trösklar, men i sommar ska det bli ändring på det, då ska det bli en massa syrapass och korta intervaller på bana 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nu får det ta och bli varmt


Igår var det snorkallt, drivis och snö på snedden när jag tog två av mina PT-kunder ut i parken för ett härligt vårpass. Man blir ju så trött. Nu när man vill ha vår, sol, värme och sköna utepass. Jag gillar ju att träna utomhus, men då ska det vara rätt väder. Alltså rätt för den aktuella årstiden. Jag vill att det ska vara sådär bisarrt snorkallt och mycket snö när det är vinter, så där så att näsborrarna fryser igen när man andas in kraftigt och man får frost i ögonfransarna. Så ska det vara vår när det är vår, vackert, skirt grönt och sol på näsan. På sommaren ska det vara så varmt att man inte klarar av att träna mitt på dagen, utan man måste gå upp tidigt då och då för att hinna träna och bada innan den värsta hettan kommer. Och på hösten vill jag ha kyliga dagar med lätt duggregn och kladdiga, fuktiga löpspår. Så ska det vara. Inte yrsnö i maj! Nej! Jag säger nej!

Så jag drog av mig paltorna i snöyran och lekte lite med handstående när PT-timmen var klar. Så kanske man kan locka fram våren.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in