Bandebut och DM brons
Precis som för ett par veckor sen, när jag prioriterade Vännäs halvmara framför folkfesten i Göteborg, valde jag nu i helgen att återigen låta den kanske största löparfesten av dom alla – Stockholm Marathon – få stå tillbaka till förmån för ett lokalt lopp. Intalade mig själv ganska tidigt under våren att Stockholm inte var aktuellt i år. När det dessutom dök upp en möjlighet att springa DM 10 000m bana samma dag så var valet egentligen inte så svårt. Maran kan jag utan- och innantill, det är ju fartträning jag behöver gick resonemanget. Dessutom har jag inte känt nåt sug efter marathon heller sen målgången i Boston. Men i lördags när jag såg sändningen från Stockholm Marathon i efterhand så översköljdes jag av en enorm saknad som är svår att sätta ord på. Starten, stämningen, banan, gemenskapen, folkfesten. Jag ville också vara där och få uppleva allt på plats igen. Det är nåt speciellt med Stockholm Marathon och tack vare alla känslor som bubblade upp så kom också suget efter att springa maran starkt tillbaka. Så nu är jag grymt taggad att börja marathonträningen mot Berlin i alla fall.
Men tillbaka till helgens tävling. Jag valde som sagt 10 000m bana i lördags, DM i Västerbotten, och hade stora förhoppningar om att göra ett bra lopp. Vädret såg på förhand riktigt bra ut och träningen den senaste veckan har också känts över förväntan, nästan så att jag har känt mig i bra form. Dessutom gjorde jag nånting som jag sällan gör inför millopp; jag anpassade träningen efter loppet med fler vilodagar och kortare distanspass, allt för att ha så fräscha ben som möjligt. Det normala brukar annars vara att jag tränar på som vanligt fram till tävlingsdagen och springer med stela ben. Känslan under veckan var att jag äntligen skulle få till det på milen.
Starten gick 13.35. Jag var på plats på Campus Arena redan vid 12-tiden och hann se en hel del av dom andra grenarna innan, allt ifrån 60m till stavhopp och kula. Vi var på förhand inte särskilt många anmälda till 10 000m, startlistan sa ett tiotal vilket kändes lite trist men Stockholm Marathon, Brännbollsyran och långhelg gjorde säkert sitt för deltagandet. Jag visste dock på förhand att vi i alla fall skulle vara några som satsade på en sluttid kring 36min vilket kändes lite hoppfullt.
20min uppjogg, några stegringslopp, lite dynamisk stretch och ett par sprintar senare kände jag mig redo. 10 000m var den avslutande grenen för dagen så den lilla publik som vart närvarande tidigare var nu nästintill obefintlig men jag hade en bra känsla när jag krängde av mig överdragskläderna och vandrade ner mot startlinjen trots att vinden var betydligt hårdare än utlovat.

Planen var att försöka hålla kring 85s per varv så länge jag orkade och förhoppningsvis få lite draghjälp med det. Kom iväg bra efter startskottet och benen kändes fräscha. Omgående stack två gubbar iväg som skulle göra ner mot 34min men sen var vi ett gäng som hamnade strax bakom med mig i täten under dom första varven. Känslan till en början var att det här är min dag, inte ens den kraftiga motvinden på bortre långsidan kändes jobbig.
Vid varje varvning fick vi tider rapporterade och hur många varv som återstod, riktigt bra service och jag behövde inte kolla klockan särskilt ofta till en början för att hålla koll på hur jag låg till. Att springa bana var verkligen en ny upplevelse, jag har bara kört 400-hundringar och tusingar tidigare men nu väntade 25 varv. Trots att jag gillar det monotona så var det här nästan för enformigt och mentalt jobbigt vilket blev påtagligt efter ett par kilometer.
Första 3k gick helt enligt plan, tror jag passerade kring 10.40 och det kändes som jag var med i matchen. Strax innan hade Tomas Pekkari gått om mig och fått en liten lucka som tenderade att bli större och större allt eftersom och här gjorde jag mitt första misstag. Jag borde ha kört mitt eget race men istället valde jag att höja farten för att försöka få kontakt igen trots att jag kände att jag klev över gränsen men jag var bara inställd på att täppa igen luckan. Jag kom aldrig ifatt men lyckades i alla fall se till att den konstant höll sig på 100-150m avstånd. Men det kostade. Vid 5k passeringen hade varvtiderna droppat och dessutom var det ren och skär ångest inför varje bortre långsida där det kändes som det blåste orkanvindar som dessutom blev hårdare och hårdare för varje varv.
Första gången jag övervägde att kliva av var när vinnaren varvade mig, det var riktigt mentalt jobbigt, kände mig helt värdelös då. Jag varvade förvisso också ett gäng några gånger under loppet men tyckte mest att det tog onödigt mycket energi att behöva springa om på utsidan, det fick mig helt ur rytm. Jag är verkligen skitdålig på att disponera millopp och i lördags var inget undantag. Mellan 5-8k sprutade mjölksyran ur öronen och hade jag bara öppnat lite defensivare så tror jag att resultatet blivit ett helt annat. Med 8 varv kvar kunde jag i alla fall börja räkna ner. Försökte öka farten men kände att jag höll på att få håll så det var meningslöst. Nu handlade det bara om att överleva men varje gång bortre långsida dök upp med motvinden så ville jag kliva av. När jag passerade 24:e varvet och nån skrik ”sista varvet nu” så var det ren och skär glädje, snart skulle plågan vara över. Ökade farten för en lång spurt men precis då kom den där förbannade motvinden och dessutom rejält håll. Sista 100m kunde jag i alla fall öka lite och passerade till slut på 37.17 som femma tror jag, långt ifrån vad jag hade tänkt mig.
Första känslan som kom efter målgången var lättnad, lättnad att smärtan äntligen var över, men sen kom besvikelsen. Jag trodde verkligen att jag var i bättre form än så här. Vinden gjorde kanske 15-20s på sluttiden men med facit i hand borde jag ha öppnat betydligt lugnare. Trots att det inte gick som planerat så fick jag stå på pallen för första gången i mitt liv. DM brons. Inte för att jag sprang särskilt bra utan återigen pga obefintlig konkurrens. Var på väg hem när speaker Sebbe ropade upp mitt namn. Tänkte att dom måste ha sagt fel. Sen slog det mig att alla inte sprang för en klubb i distriktet.

Jag ångrar dock inte att jag valde det här loppet framför Stockholm Marathon. Jag var inte i form för att göra nån bra mara heller men nu fick jag åtminstone lite fartträning i benen istället för att vara sliten i ett par veckor som jag hade vart om jag valt Stockholm. Som jag skrev tidigare, nästa gång jag ställer mig på startlinjen på en mara så ska jag vara i sub2.50 form oavsett hur gärna jag hellre vill springa marathon framför milen. 10 000m bana var speciellt och en ny erfarenhet. Känslan just nu är dock att jag hellre springer landsväg men jag kommer nog göra ett nytt banförsök så fort tillfälle ges.
Som tur var slet inte lördagens tävling allt för mycket på kroppen. Stack ut och sprang 20km distans igår och kroppen kändes som vanligt så det blir nog tillbaka till träningen direkt. Däremot har jag fortfarande inte vant mig vid mina Asics Tartherzeal. Direkt efter målgång kände jag en obekväm ömhet kring vänster vad/hälsena och även lite krampkänningar, förmodligen pga skorna. När jag satt i bilen på väg hem började vänstervaden plötsligt att krampa. Fick panik. Var tvungen att köra åt sidan för att stretcha ut den, kände mig livsfarlig i trafiken.
Om mindre än två veckor går jag på sommarlov. Då väntar 8 veckors ”träningsläger” med fokus på fart och början på resan mot sub2.50 i september. 52 sekunder. Det är vad jag behöver kapa på min maratid för att klara det. Nog fan ska det gå.
/Hörs
Antal kommentarer: 4
Fd coachLG
Underbart bror! När jag läser fartträning så minns jag hur du propagerade för 18 mila mellanmjölksveckor. Men det var länge sen. Bli inte skadad nu
M
Minst 53 sekunder kommer det att bli! Kul att följa!
Mike
Bra krigat ändå, det är svårt med tristessen på en bana när det inte går 100% som man vill:)
Dina Tartherzeal förresten, skulle du säga att dom är i paritet med Asics övriga storlekar? Funderar på att beställa ett par från Japan.
Anders
Jag är förbi mellanmjölken, nu är det mjölksyra som gäller fdCoach 🙂 Tack M och Mike. Angående Tartherzeal så kör jag samma storlek rakt över på alla mina Asics (DS Trainer, Racer, Tarther, Fujisetsu, Fuji Racer, Skyspeed och Tartherzeal). Tycker Tartherzeal är i paritet med DS Racer storleksmässigt, möjligen något tajtare men tåboxen är rätt rymlig.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in