Precis som för ett par veckor sen, när jag prioriterade Vännäs halvmara framför folkfesten i Göteborg, valde jag nu i helgen att återigen låta den kanske största löparfesten av dom alla – Stockholm Marathon – få stå tillbaka till förmån för ett lokalt lopp. Intalade mig själv ganska tidigt under våren att Stockholm inte var aktuellt i år. När det dessutom dök upp en möjlighet att springa DM 10 000m bana samma dag så var valet egentligen inte så svårt. Maran kan jag utan- och innantill, det är ju fartträning jag behöver gick resonemanget. Dessutom har jag inte känt nåt sug efter marathon heller sen målgången i Boston. Men i lördags när jag såg sändningen från Stockholm Marathon i efterhand så översköljdes jag av en enorm saknad som är svår att sätta ord på. Starten, stämningen, banan, gemenskapen, folkfesten. Jag ville också vara där och få uppleva allt på plats igen. Det är nåt speciellt med Stockholm Marathon och tack vare alla känslor som bubblade upp så kom också suget efter att springa maran starkt tillbaka. Så nu är jag grymt taggad att börja marathonträningen mot Berlin i alla fall.

Men tillbaka till helgens tävling. Jag valde som sagt 10 000m bana i lördags, DM i Västerbotten, och hade stora förhoppningar om att göra ett bra lopp. Vädret såg på förhand riktigt bra ut och träningen den senaste veckan har också känts över förväntan, nästan så att jag har känt mig i bra form. Dessutom gjorde jag nånting som jag sällan gör inför millopp; jag anpassade träningen efter loppet med fler vilodagar och kortare distanspass, allt för att ha så fräscha ben som möjligt. Det normala brukar annars vara att jag tränar på som vanligt fram till tävlingsdagen och springer med stela ben. Känslan under veckan var att jag äntligen skulle få till det på milen.

Starten gick 13.35. Jag var på plats på Campus Arena redan vid 12-tiden och hann se en hel del av dom andra grenarna innan, allt ifrån 60m till stavhopp och kula. Vi var på förhand inte särskilt många anmälda till 10 000m, startlistan sa ett tiotal vilket kändes lite trist men Stockholm Marathon, Brännbollsyran och långhelg gjorde säkert sitt för deltagandet. Jag visste dock på förhand att vi i alla fall skulle vara några som satsade på en sluttid kring 36min vilket kändes lite hoppfullt.

20min uppjogg, några stegringslopp, lite dynamisk stretch och ett par sprintar senare kände jag mig redo. 10 000m var den avslutande grenen för dagen så den lilla publik som vart närvarande tidigare var nu nästintill obefintlig men jag hade en bra känsla när jag krängde av mig överdragskläderna och vandrade ner mot startlinjen trots att vinden var betydligt hårdare än utlovat.

Planen var att försöka hålla kring 85s per varv så länge jag orkade och förhoppningsvis få lite draghjälp med det. Kom iväg bra efter startskottet och benen kändes fräscha. Omgående stack två gubbar iväg som skulle göra ner mot 34min men sen var vi ett gäng som hamnade strax bakom med mig i täten under dom första varven. Känslan till en början var att det här är min dag, inte ens den kraftiga motvinden på bortre långsidan kändes jobbig.

Vid varje varvning fick vi tider rapporterade och hur många varv som återstod, riktigt bra service och jag behövde inte kolla klockan särskilt ofta till en början för att hålla koll på hur jag låg till. Att springa bana var verkligen en ny upplevelse, jag har bara kört 400-hundringar och tusingar tidigare men nu väntade 25 varv. Trots att jag gillar det monotona så var det här nästan för enformigt och mentalt jobbigt vilket blev påtagligt efter ett par kilometer.

Första 3k gick helt enligt plan, tror jag passerade kring 10.40 och det kändes som jag var med i matchen. Strax innan hade Tomas Pekkari gått om mig och fått en liten lucka som tenderade att bli större och större allt eftersom och här gjorde jag mitt första misstag. Jag borde ha kört mitt eget race men istället valde jag att höja farten för att försöka få kontakt igen trots att jag kände att jag klev över gränsen men jag var bara inställd på att täppa igen luckan. Jag kom aldrig ifatt men lyckades i alla fall se till att den konstant höll sig på 100-150m avstånd. Men det kostade. Vid 5k passeringen hade varvtiderna droppat och dessutom var det ren och skär ångest inför varje bortre långsida där det kändes som det blåste orkanvindar som dessutom blev hårdare och hårdare för varje varv.

Första gången jag övervägde att kliva av var när vinnaren varvade mig, det var riktigt mentalt jobbigt, kände mig helt värdelös då. Jag varvade förvisso också ett gäng några gånger under loppet men tyckte mest att det tog onödigt mycket energi att behöva springa om på utsidan, det fick mig helt ur rytm. Jag är verkligen skitdålig på att disponera millopp och i lördags var inget undantag. Mellan 5-8k sprutade mjölksyran ur öronen och hade jag bara öppnat lite defensivare så tror jag att resultatet blivit ett helt annat. Med 8 varv kvar kunde jag i alla fall börja räkna ner. Försökte öka farten men kände att jag höll på att få håll så det var meningslöst. Nu handlade det bara om att överleva men varje gång bortre långsida dök upp med motvinden så ville jag kliva av. När jag passerade 24:e varvet och nån skrik ”sista varvet nu” så var det ren och skär glädje, snart skulle plågan vara över. Ökade farten för en lång spurt men precis då kom den där förbannade motvinden och dessutom rejält håll. Sista 100m kunde jag i alla fall öka lite och passerade till slut på 37.17 som femma tror jag, långt ifrån vad jag hade tänkt mig.

Första känslan som kom efter målgången var lättnad, lättnad att smärtan äntligen var över, men sen kom besvikelsen. Jag trodde verkligen att jag var i bättre form än så här. Vinden gjorde kanske 15-20s på sluttiden men med facit i hand borde jag ha öppnat betydligt lugnare. Trots att det inte gick som planerat så fick jag stå på pallen för första gången i mitt liv. DM brons. Inte för att jag sprang särskilt bra utan återigen pga obefintlig konkurrens. Var på väg hem när speaker Sebbe ropade upp mitt namn. Tänkte att dom måste ha sagt fel. Sen slog det mig att alla inte sprang för en klubb i distriktet. 

Jag ångrar dock inte att jag valde det här loppet framför Stockholm Marathon. Jag var inte i form för att göra nån bra mara heller men nu fick jag åtminstone lite fartträning i benen istället för att vara sliten i ett par veckor som jag hade vart om jag valt Stockholm. Som jag skrev tidigare, nästa gång jag ställer mig på startlinjen på en mara så ska jag vara i sub2.50 form oavsett hur gärna jag hellre vill springa marathon framför milen. 10 000m bana var speciellt och en ny erfarenhet. Känslan just nu är dock att jag hellre springer landsväg men jag kommer nog göra ett nytt banförsök så fort tillfälle ges.

Som tur var slet inte lördagens tävling allt för mycket på kroppen. Stack ut och sprang 20km distans igår och kroppen kändes som vanligt så det blir nog tillbaka till träningen direkt. Däremot har jag fortfarande inte vant mig vid mina Asics Tartherzeal. Direkt efter målgång kände jag en obekväm ömhet kring vänster vad/hälsena och även lite krampkänningar, förmodligen pga skorna. När jag satt i bilen på väg hem började vänstervaden plötsligt att krampa. Fick panik. Var tvungen att köra åt sidan för att stretcha ut den, kände mig livsfarlig i trafiken.

Om mindre än två veckor går jag på sommarlov. Då väntar 8 veckors ”träningsläger” med fokus på fart och början på resan mot sub2.50 i september. 52 sekunder. Det är vad jag behöver kapa på min maratid för att klara det. Nog fan ska det gå.

/Hörs   

Nu har jag äntligen bestämt mig för nästa stora mål och marathonlopp. I september kommer jag att göra ett nytt försök att springa maran på 2.48 och skådeplatsen för detta kommer återigen att vara Tyskland och Berlins gator. Egentligen var det inte ett så svårt val. Frankfurt, Amsterdam och Växjö i all ära, men är det nånstans det ska gå så är det i Berlin. Med tanke på att jag har lyxen av att ha ett helt sommarlov till förfogande så passar Berlin bättre tidsmässigt än tidigare nämnda maror även om dom också ska vara snabba. Och efter två tidigare försök i Tysklands huvudstad så börjar Berlin nästan kännas som ”hemmaplan”. Jag vet vad som väntar och det är en trygghet som gör att jag kommer kunna fokusera fullt ut på själva loppet. Inte för att det är nåt fel på en ny stad och ett nytt lopp men det innebär alltid att det går en massa energi till att ta reda på en massa praktiska detaljer, energi som man egentligen inte vill slösa. Nu kommer jag att bo på samma hotell som tidigare år, jag hittar till starten i sömnen och jag vet precis vilken U-bahn och S-bahn som går vart men framförallt så vet jag vad som väntar, inga överraskningar eller energitjuvar, precis så som jag vill ha det för att kunna lägga 100% fokus på själva prestationen.

Om ett par veckor går jag på sommarlov och det är också min cue att skruva upp träningen igen och börja förberedelserna mot Berlin. I sommar tänker jag dock ändra lite i mitt träningsupplägg jämfört med tidigare maror. Ifjol körde jag en hel del 16-18mils veckor men nåt sånt kommer det förmodligen inte att bli i sommar, det slet alldeles för mycket. Istället har jag äntligen bestämt mig för att fokusera på min stora svaghet, nämligen fart. Många tycker ju att det är kul att springa fort, att ta ut sig maximalt och att långa pass mest är sega och tråkiga. Inte jag. Jag är precis tvärtom. Jag älskar det monotona i att springa långt och länge istället för kort och fort, gärna samma runda varje gång också. Jag springer hellre långsamt av den enkla anledningen att jag är dålig på att springa fort och det är väl det jag ska försöka ändra på. Fart är alltid förknippat med ångest för att det är så sjukt jobbigt. Dessutom gör jag alltid nybörjarmisstaget att maxa på första intervallen så till den grad att jag sen är död i benen och då blir uppgiven när den andra intervallen går mycket långsammare vilket gör att jag mest blir arg och ger upp. Men i sommar ska farten skruvas upp rejält.

Faktum är att jag faktiskt redan har börjat smyga in lite fart. Den här veckan har jag kört två pass i överfart; 3x(5min – 3min – 1min) samt 2x3km + 2x1km. Det kanske inte låter så mycket för världen men satan vad jobbigt det var och känslan efteråt var att det är precis dom här passen jag behöver även fast jag ville kräkas. Nu körde jag båda passen på löpband och kommer nog göra det ett tag till av den enkla anledningen att jag vill säkra upp farten. Jag är inte särskilt bekväm att springa i typ 3min/km-fart själv men på löpbandet går det helt okej men förhoppningen är att börja köra dom här passen utomhus så småningom.

Till helgen ska jag göra en första avstämning för att få en statuskoll på hur jag ligger till. På lördag när Stockholm Marathon går av stapeln så kommer jag att springa 10 000m bana för första gången i mitt liv. Björkspelen i Umeå tillika veteran DM. Det ska bli kul. Eller njae, kul är kanske fel ord…jag har faktiskt redan ångest över det för jag vet att det kommer göra sjukt ont och att skallen kommer skrika stanna både en och två gånger under tiden men å andra sidan så är det ju precis det jag behöver. Jag velade faktiskt ganska länge om jag inte skulle jogga runt Stockholm Marathon ändå bara för att få käka obegränsade mängder varmkorv och dricka ljumna trefemmor på Östermalms IP efteråt, men korv och öl till trots så tror jag att det är rätt val att ändå välja 10 000m bana istället. Men det känns ändå lite tomt att inte springa Stockholm i år.

Nu ska jag härda ut dom sista veckorna på jobbet och sen blir det all-in på maraträningen. Förutom att springa en jäkla massa – och förhoppningsvis även några fler lopp – så ska jag äntligen få se två av mina stora husgudar live i sommar. Brad Paisley på Grönan och Emmylou Harrus på Dalhalla. Det kommer bli awesome och en lika religiös upplevelse som det var att springa New York- och Boston Marathon. Och då är jag ändå hårdrockare. Men även en rocker i skinnpaj kan bli blöt i ögonen av Pancho & lefty.

/Hörs

Hej!

Fick just ett text av min Coach Björn – ”mår du inte bra?”. Det var dock inte av omtanke eller för jag uppvisar negativa träningsresultat. Kommentaren kom därför jag har senaste månaden gjort som han har instruerat och lyckades t o m göra mer av det som jag skulle istället för trotsigt göra mindre samt fel. Har drygt fyra veckor kvar en väldigt tuff träning vilket gör att de lugna passen måste vara hyfsat behärskade om jag ens ska överleva de hårda.

Har inte bara under senaste perioden utan senaste 18 månaderna sprungit väldigt stabilt och kontinuerligt. Då löpning är varför jag började med detta samt där min största styrka ligger så känns det tryggt ha den boxen ikryssad. Dessutom känns det ofta som om det är den viktigaste pusselbiten i sporten då (ursäkta om jag säger nåt olämpligt) ”alla” kan lära sig simma & cykla tillräckligt bra för vara en snabb motionär men springa fort verkar vara färre förunnat. Har just nu ett fantastiskt gott självförtroende i löpningen och är väldigt trygg & stark i det registret där jag behöver vara det för en Ironman. Med det sagt så vinner jag absolut inga millopp just nu men det är inte fokus heller.. Evigt kunna pinna på i 4:00-4:20 fart är viktigare. Märkligt va, att långsiktigträning lönar sig? Detta till trots att jag inte kör livsviktig löpteknik..

Cyklingen börjar ta sig, tyvärr inga framsteg var det gäller högre watt runt tröskel eller vo2 men däremot mycket bättre tålighet på högre intensitet samt mindre obekväm i tempoställning även om min långa otåliga kropp aldrig kommer trivas där. Har några veckor kvar av träning innan race så övertygad jag kommer känna mig tillräckligt stark för ligga runt planerade 240-255 watt i 18 mil utan sabotera för mycket av löpningen. Kom ihåg att alla wattmätare visar olika. Min SRM är något ”snål” och 250 watt motsvarar nästan 38-40 km/h då jag sitter bra på cykeln. Lägger jag på 15-20 watt får jag knappt 0.5-1km/h till vilket i tid inte vinner några lopp men ger helt ruttna ben för sedan springa fort.

Cykel & Löp känns alltså mycket pålitliga medan simningen känns fruktansvärt usel. Har verkligen inte prioriterat den efter Sydafrika då en av grenarna var tvungen ge vika för jag skulle lyckas träna avslappnat. Tog dock tag i det nyligen och planen är köra 4-5 pass i veckan. Skiter heligt i hur långa de blir eller vad som innefattas så länge de blir av. Har varit i den här situationen flera gånger förut och då jag svarar väldigt lätt & bra på träning vet jag att för egen del är det simma så ofta det går som gör skillnaden. Inte så långt det går.
Har faktiskt simmat tre dagar i rad precis. Känns helt ok så länge jag inte tittar klockan och får mina splits. Det är sekundärt – hitta tekniken, rytmen & vattenläget så kommer det gå tillräckligt fort i dräkt. De som känner mig vet att pool är inte min starka sida och i öppet vatten är jag inte så jäkla usel trots allt. Kan nästan gilla det…

Ironman Klagenfurt går den 2:a Juli….förra året var det 11-12 st under 9h i AG 35-39. Banan är något kort samt snabb. Men det vara lite för många ”lika” splittar för att inte misstänka viss drafting bland motionärerna. Den snabbaste tiden på en officiell Ironman är satt där av Marino Vanhoenacker – 7:45:58h. Herregud va snabbt, är jag en timme efter är min lycka gjord! #aimhigh

Nelker

När halva löparsverige drog till Götet för att springa Varvet igår så gjorde jag det motsatta. Jag tog mitt pick å pack och stack norrut istället, närmare bestämt till Vännäs och det betydligt mindre glamourösa Vännäs Halvmarathon. För er med dåliga kartkunskaper så ligger Vännäs 4-5 mil väster om Umeå, en norrländsk håla helt enkelt. Jag har sprungit Varvet sex-sju gånger och kommer säkert göra det igen men jag var ändå ganska nöjd med mitt beslut. Vad är väl en folkfest i Göteborg med hundratusentals åskådare och nästan lika många löpare att trängas med jämfört med att solospringa i Västerbottens inland längs en trafikerad landsväg med skogen som enda åskådare.

Vännäs halvmara är ett lopp med ganska lång tradition och riktigt bra vinnartider genom åren. Tyvärr var deltagarantalet i år inte mer än kanske ett 40-tal totalt, till viss del beroende på Umeå halvmarathon som gick för för två veckor sen plus det faktum att loppet flyttades från vår till höst ifjol men nu alltså var tillbaka som vårtävling. Det skulle med andra ord inte bli nån vinnartid i närheten av 1.06 eller vad nu banrekordet är. I Umeå jagade jag Tomas Pekkari från Jalles TC på slutet som var halvminuten före mig i mål då och när han hörde av sig tidigare i veckan och frågade om jag inte skulle springa Vännäs också så blev valet enkelt. tävling är ju bästa träning så även om det skulle bli en del sololöpning så visste jag att jag åtminstone skulle ha nån runt omkring mig med ungefär samma kapacitet. Målet var dock högst osäkert. Göra ett sub80 försök eller bara överleva? Bestämde mig för att dagsformen skulle få avgöra det.

Starten gick kl12.00 utanför Liljahallen. Jag var på plats en timme innan, hämtade ut min nummerlapp och joggade upp. Kände mig sliten i höft och rumpa – inte alls den där lätta känslan som man vill ha på uppvärmningen men försökte vifta bort det. Förbannade mig själv för att jag hade sprungit 20km inkl.3x2km fartökning på torsdagen, en ganska dålig idé nu i efterhand. Vädret var ganska perfekt även om värmen kändes lite oroväckande. Hade försökt kolla upp banan dagen innan. 10.54km löpning rakt fram längs en landsväg för att sedan runda en kon och springa tillbaka. Här fanns inga tidtagningschip eller någon målportal, en röd linje ritad med krita på asfalten utgjorde start och mål och tidtagningen var manuell.

När startskottet ljöd kom jag iväg bra och kände att benen trots allt svarade bra. Första kilometern var ett ganska långt motlut innan banan planades ut för att sen övergå i en lång skön nedförsbacke men jag lyckades hitta ett bra flyt. Tre killar stack iväg omgående och försvann tidigt, själv fokuserade jag bara på hålla flytet. Första 5k var otroligt lättlöpta och i nedförsbackarna så fick jag häng på första damen, Jenny Wikedahl som jag passerade och hamnade sedan solo. Kunde skymta topptrion långt borta och hörde att jag hade Tomas några meter bakom mig. Farten hittills hade legat kring 3.45min/km och kändes kontrollerat.

Egentligen borde den här banan passa mig rätt bra. En enda lång raksträcka utan kurvor, bara ligga och mala på längs en landsväg, helt perfekt. Försökte tänka positivt men nånstans mellan 7 och 8km fick jag helt plötsligt soppatorsk, både ben och pump stumnade och farten sjönk rejält. Dessutom började värmen bli påtaglig och allt kändes mest bara misär. Hörde att Tomas närmade mig bakifrån och när han gick förbi gjorde jag ett försök att lägga mig i rygg men ganska omgående blev luckan större och större. Passerade 10km på dryga 38min och började tänka ”hur gör jag om jag vill bryta?”. Nu var det många negativa tankar och en mental kamp, inte blev det bättre av paniken som kröp sig på när autolap så 4.12 och inte 3.48 som tidigare. Tänkte att nu rinner det iväg ordentligt.

När jag rundade konen för att vända tillbaka så fick jag plötsligt lite energi från ingenstans. Strax innan hade jag sett topptrion komma springande mot mig som nu bara var två, den tredje sackade rejält vilket gav lite energi att känna att jag inte var ensam om att ha en tung dag. Dom efterföljande kilometrarna gick okej, hittade tillbaka till 3.50-farten men luckan fram till Tomas hade blivit ointaglig. Nu blev jag också medveten om kuperingen, på ditvägen hade banan känts platt och bra men nu blev det ganska tydligt att banan böljade både upp och ner.

Fram till 15km tuggade jag på i någorlunda rimlig takt, farten var okej men känslan och andningen tung. På håll kunde jag se att Tomas plockade in på den tredje killen och det gav ytterligare lite energi. Tyckte mig ana att jag knappade in på dom en aning men direkt den känslan infann sig så dök en uppförsbacke upp och allt var tillbaka till ett ointagligt avstånd. Kände att knät smärtade, kroppen kokade och andningen flämtade hårt men jag gav mig fan på att jag skulle ikapp.

Dom sköna nedförsbackarna under första femman blev vid 17km till uppförsbackar och här gick det allt annat än fort. Jag försökte men kroppen svarade inte. Det var länge sen det var så jobbigt att springa. Tror jag hade nån kilometer på 4.20 här. Att jag till slut jobbade mig ikapp den tredje killen berodde inte på att jag sprang särskilt bra utan snarare på att han tappade mer än vad jag gjorde. I uppförsbackarna under dom sista 3-4km bestämde jag mig ändå för att försöka gå förbi. Gjorde ett försök att trycka på men då svarade han direkt, fick en lucka på några meter och sjönk sedan tillbaka till sin ursprungliga fart. WTF? tänkte jag bara. Gjorde ytterligare ett försök men samma sak. Kände att jag blev irriterad och det var tillräcklig tändvätska för ett tredje och sista försök. Strax innan krönet på sista backen gav jag det jag hade och kände till slut att jag hade lyckats hänga av honom. Fantastisk känsla men det kostade all energi jag hade kvar.

Sista kilometern var svagt utför men jag hade inget att komma med, ville bara ta mig i mål och få den här pinan överstökad. På upploppet kollade jag tiden för första gången sen milpasseringen och blev minst sagt förvånad när jag såg att höga 1.21 fanns inom räckhåll, jag hade snarare tänkt mig 1.24. Försökte trycka på men benen svarade inte alls, kände mig som en hjulbent kossa när jag försökte spurta mot mållinjen utan framgång. Stannade klockan på 1.22.05 och kände mig faktiskt ganska nöjd, men mest nöjd var jag över att inte behöva springa mer. Sista halvmilen var bland det jobbigaste jag upplevt på länge.

På grund av den obefintliga konkurrensen slutade gårdagens äventyr med en 4:e plats och ytterligare några poäng i Västerbottens Grand Prix serie. Det är nästan lite skämmigt med tanke på dom tider som presterats här genom åren. Men kroppen kan inte vara på topp hela tiden och det blev ett bra träningspass om inte annat. Jag har precis spikat höstens stora marathonlopp också så snart går jag på den träningen men till skillnad mot tidigare maror ska jag nog ändra lite i träningsupplägget och fokusera betydligt mer på fart och inte stirra mig blind på volym. Jag måste helt enkelt bli snabbare, svårare än så är det inte men mer om det i ett senare inlägg.

/Hörs