Skadad men inte nere

Hej!

Fick just ett text av min Coach Björn – ”mår du inte bra?”. Det var dock inte av omtanke eller för jag uppvisar negativa träningsresultat. Kommentaren kom därför jag har senaste månaden gjort som han har instruerat och lyckades t o m göra mer av det som jag skulle istället för trotsigt göra mindre samt fel. Har drygt fyra veckor kvar en väldigt tuff träning vilket gör att de lugna passen måste vara hyfsat behärskade om jag ens ska överleva de hårda.

Har inte bara under senaste perioden utan senaste 18 månaderna sprungit väldigt stabilt och kontinuerligt. Då löpning är varför jag började med detta samt där min största styrka ligger så känns det tryggt ha den boxen ikryssad. Dessutom känns det ofta som om det är den viktigaste pusselbiten i sporten då (ursäkta om jag säger nåt olämpligt) ”alla” kan lära sig simma & cykla tillräckligt bra för vara en snabb motionär men springa fort verkar vara färre förunnat. Har just nu ett fantastiskt gott självförtroende i löpningen och är väldigt trygg & stark i det registret där jag behöver vara det för en Ironman. Med det sagt så vinner jag absolut inga millopp just nu men det är inte fokus heller.. Evigt kunna pinna på i 4:00-4:20 fart är viktigare. Märkligt va, att långsiktigträning lönar sig? Detta till trots att jag inte kör livsviktig löpteknik..

Cyklingen börjar ta sig, tyvärr inga framsteg var det gäller högre watt runt tröskel eller vo2 men däremot mycket bättre tålighet på högre intensitet samt mindre obekväm i tempoställning även om min långa otåliga kropp aldrig kommer trivas där. Har några veckor kvar av träning innan race så övertygad jag kommer känna mig tillräckligt stark för ligga runt planerade 240-255 watt i 18 mil utan sabotera för mycket av löpningen. Kom ihåg att alla wattmätare visar olika. Min SRM är något ”snål” och 250 watt motsvarar nästan 38-40 km/h då jag sitter bra på cykeln. Lägger jag på 15-20 watt får jag knappt 0.5-1km/h till vilket i tid inte vinner några lopp men ger helt ruttna ben för sedan springa fort.

Cykel & Löp känns alltså mycket pålitliga medan simningen känns fruktansvärt usel. Har verkligen inte prioriterat den efter Sydafrika då en av grenarna var tvungen ge vika för jag skulle lyckas träna avslappnat. Tog dock tag i det nyligen och planen är köra 4-5 pass i veckan. Skiter heligt i hur långa de blir eller vad som innefattas så länge de blir av. Har varit i den här situationen flera gånger förut och då jag svarar väldigt lätt & bra på träning vet jag att för egen del är det simma så ofta det går som gör skillnaden. Inte så långt det går.
Har faktiskt simmat tre dagar i rad precis. Känns helt ok så länge jag inte tittar klockan och får mina splits. Det är sekundärt – hitta tekniken, rytmen & vattenläget så kommer det gå tillräckligt fort i dräkt. De som känner mig vet att pool är inte min starka sida och i öppet vatten är jag inte så jäkla usel trots allt. Kan nästan gilla det…

Ironman Klagenfurt går den 2:a Juli….förra året var det 11-12 st under 9h i AG 35-39. Banan är något kort samt snabb. Men det vara lite för många ”lika” splittar för att inte misstänka viss drafting bland motionärerna. Den snabbaste tiden på en officiell Ironman är satt där av Marino Vanhoenacker – 7:45:58h. Herregud va snabbt, är jag en timme efter är min lycka gjord! #aimhigh

Nelker

Hej hej!

Nästan två veckor har gått sedan Sydafrika. Fått behövlig distans till vad som inträffade och hunnit gå igenom vad som gick fel och vad som ändå gick bra. Gett kroppen chans vila men har ändå varit igång hyfsat för inte deka ner mig totalt. Undvikt köra för hårt eller strukturerat bara.

Vad som positivt är att jag inte är skadad, i fantastiskt bra grundform och revanschsugen. Tycker framförallt cykeln känns fantastiskt stabilt. Löpningen vet jag finns där men skulle inte tacka nej till lite mer fart & pop i buggarna. Simningen är som alltid ett mysterium men snart får man simma ute igen och då brukar det ordna upp sig. Räknar med träna alla tre grenar som vanligt igen om en vecka eller två.

Det negativa med loppet har jag förhoppningsvis lärt mig av och tänker inte upprepa. Det hela kokar ner till för lite distanscykling & övermod. Två saker som man lätt kan korrigera innan sommaren. Jag brukar floppa var & varannan gång så är inte allt för knäckt över mitt usla genomförande men kändes onödigt resa över halva jorden för köra dåligt. Klar nackdel med vår sport, man tävlar sällan och på otillgängliga platser.

Påsken kommer jag nu fira i Cannes. Tar självklart med både cykel & våtdräkt. Kommer dock inte ställa upp i Cannes Triathlon på söndag även om det kliar i hela kroppen efter att tävla och få revanschera mig. Även om jag känner mig frisk & stark är jag inte återställd nog för en halv Ironman i full fart. Får beskåda från sidan. Kommer nog ge en inspirations boost då många ur världseliten kör samt riktigt många bra elitmotionärer. Distanserna är ca 2km sim, 80-85km bucklig cykel + 16km löpning längs Croisetten. Riktigt coolt event som jag varmt kan rekommendera om man inte är rädd för ”riktig” cykling och bra motstånd. Frassarna tar inga fångar och har ganska vassa armbågar.

Min racekalender är nu väldigt oviss. Det enda jag har planerat är Klagenfurt Ironman den 2:a juli och Saltis Triathlon. Har inga illusioner åka till Österrike för ta en enkel kvalplats till Kona. Det ser jag som högst osannolikt om man kollar resultaten 3-4 år tillbaka i tiden. 40 slots totalt på hela tävlingen och riktigt bra motstånd. Ser ut krävas minst sub 9 i min ålderskategori. Även om banan sägs vara något kort i Jämförelse med Kalmar så kan man inte räkna hem sådana resultat på förhand. Men bara så ni vet. Mitt fokus och min träning inför kommer vara upplagd så jag är redo för 8:45h om allt klaffar. Putsa några minuter på mina splits från Kalmar 2016 borde vara görbart om jag får ihop träningen. Som det är sagt ”Om inte dina mål skrämmer dig så är det inga riktiga mål”

Adieu!

Hej!

Ännu en Ironman åt skogen. Kan tyckas åtminstone vid första anblick. Behövs ingen längre analys eller spaltmeter av halvdana ursäkter denna gång. Utgången var en rättvis dom efter bristfälliga förberedelser och ett naivt men tappert försök se om det skulle gå ändå.

Heller ingen skugga på min coach Björn Andersson eller min ambition att försöka få till träningen. Björn gav mig verktygen för jag skulle kunna genomföra detta men jag lyckades tyvärr inte samla tillräckligt mycket tid & mängd åt träning för en HEL Ironman. Hann dock komma i riktigt bra form och fick ljusglimtar under racet att nivån för göra riktigt bra resultat finns där. Tyvärr går det inte enbart leva på talang om man ska prestera under 9-10h utan man måste göra den träningen som krävs.

I Dubai var det på gränsen jag klarade en hel 70.3 men det gick tack vare loppets utveckling. Lyckades träna mig till en form denna gång som sannolikt hade räckt till någonstans mellan en halv & en hel. Det är normalt och i stort sett väldigt få hinner få till träningen som var meningen inför sina lopp men ska man göra runt 9h räcker det inte med tre cykelpass över 4h och väldigt få runt 2-3. Då spelar det igen roll om musklerna och motorn fortfarande pallar fortsätta när man lider av statisk överbelastning & blossande inflammationer i kroppen. Game Over.

Vad jag vill försöka lära ut här till er som läser detta och till mig själv är följande: Tro aldrig ni ska få en glad överraskning på en full Ironman. Det kommer aldrig hända, och varför skulle det? Ska man upp på dom distanserna, precis som de som springer maratons så krävs mängdträning. Halvdistanserna däremot är mer förlåtande och dem kan man i viss mån chansa på även för dem på högre nivå.

Med det sagt så kommer jag undvika fler lopp där jag realistiskt inte kommer få till träningen tillräckligt bra för prestera på önskvärd nivå. Ska man vara krass insåg jag det långt innan. Men har man bokat en resa, betalt och ordnat med all logistik så är det svårt slingra sig ut. Det är nackdelen med vara nordeuropé. Vår säsong är som bäst på sensommaren, hösten. I alla fall för oss med heltidsjobb & familjer.

Det var många som hade gjort sin hemläxa dock. Kvaltiderna var rejält mycket snabbare i år än föregående trots liknande förhållanden. Krävdes runt 9:30h isch för herrar 35-39 mot 9:45 året innan. Detsamma gällde uppåt åldrarna. Dessutom få Roll Downs då många verkligen var där för att kvala. Märkligt då det kostar tre gånger så mycket för Sydafrikaner att kvala tack vare att deras valuta i stort sett förintats på senare tid.

Tror ni mig inte? Kolla svenskarnas resultat rensat för dem som inte spenderad flertalet veckor/månader utomlands senaste halvåret. Procenten av genomklappningar & DNF´s är osedvanligt högt. Kan därför tyvärr inte rekommendera Sydafrika som lämplig tävling längre för ta en ”enkel” Kona slot tidigt på året. Riskerna är helt enkelt för höga. Poor risk/reward….

För mig nu…..ja, ni som känner mig vet att ge upp inte ligger i min natur. Jag är envis som en röd gris, brukar min mamma säga. Dessutom är jag klädsamt dum och vägrar inse det faktum av att jag egentligen borde syssla med annat. Det är ju det här jag älskar att göra och har genom året bevisat att jag kan göra skapliga resultat. Best Guess är att jag anmäler mig till Klagenfurt. Vill verkligen inte behöva träna sönder sommaren utan vara ”klar” för kunna spendera min energi och ledighet med barn, vänner & familj.

Nu kommer två lugna veckor och ett Påsklov i Cannes. Man kanske ska smuggla ner cykeln och ”råka” köra där den 16:e. Det är fördelen med inte genomföra hela racet – man är inte lika sliten 🙂

Tack för ordet!

Mikael ”Big Shots” Nelker

Hej!



Efter min minst sagt intensiva hälsohelg i Miami så åkte jag på en sjukdom. Det var inte ens pengarna tillbaka på de oddsen. Dryckenskap, sömnbrist och träningsfritt är kanske inget man vinner Ironmans på men det är nyttigt för själen. Precis som för alla andra saknar man sina kompisar som inte lever de liv som man numera har valt. Man är lyckligt lottad som har så förstående vänner som står ut med ens satsning och det dåliga samvete man ständigt utstrålar med sin hälsosamma livsstil.

Har sedan tillfrisknandet fått jaga ikapp den form jag borde haft för hamna bättre i synk inför Sydafrika. Lättare sagt än gjort men gör det som jag kallar för ”Robot Mode”. Innebär att man stänger ute alla känslor som uppstår runt träningen och bara får skiten gjord. Ökat mängd från normala schemat på bekostnad av intensitet. Även sänkt ambitionerna något kring min målsättning från ”vinna skiten” till ett mer förutsättningslöst upplägg. För sätta en siffra på det så innebär det totalt cirka 10-15 minuter kanske på en teoretisk sluttid. 



Den enda pusselbit som inte går att lösa är cykla rejäla cykelpass ute samt simma öppet vatten. Trainer är ett jättebra substitut för vissa typer av pass men precis som med springa på löpband eller simma i pool så duger det inte att bara köra så. Vi tävlar i en extrem utomhussport, säger sig själv man inte kan träna och förbereda sig i en kontrollerad inomhusmiljö. Därför sitter jag just nu på ett plan till Playitas. Utan konkurrens det ställe man får mest Bang for the Buck för inom några timmars flyg från Stockholm. Blir hektiska dagar med prioritet cykel följt av öppet vatten. 



Man behöver knappast lägga in några medvetna intervaller under de strapatser man ger sig ut på. Den blåsiga & böljande ön bjuder på det gratis. Inte sällan man sätter nytt årsbästa på 20 minuter trots man är ute på ett ”normalt” distanspass. Kanske har lite med sällskapet att göra också samt glädjen över äntligen vara ute i det fria och rulla i kort kort.



Sydafrika påminner ganska mycket om Kanarieöarna om man ska dra paralleller. Starka vindar, värme, böljande landskap och stundtals ”intressant” asfalt. Vi kan kort sammanfatta det såhär: Träna hårt en vecka på Playitas och det är väldigt få race du inte är förberedd inför. Lägg två veckor och det är få race där du inte kommer slå dig själv med häpnad – Amen.

Puss till Apollo….ni har gjort livet roligare och lättare för oss som är träningsnördar. 



Nelker


Hej!



Haft två lugnare veckor träningsmässigt efter Dubai. Tar 10-14 dagar återhämta sig från en halv ironman, åtminstone för mig. Känner dock noll stress även om Ironman Sydafrika är bara 6-7 veckor bort. Fördelen med göra bra resultat och vara relativt skadefri är den arbetsro som följer. Vid omvänd situation uppstår stress, frustration och osäkerhet. Oavsett om det gäller livet i övrigt, jobbet eller idrott så är det en illaluktande parfym och bedrövlig sinnesstämning.



Med risk låta högmodig känner jag efter Kalmar och Dubai att jag kommit närmare lösa triatlonpusslet för egen del när det kommer till taktik, strategi och uppladdning. Har även på de sista loppen upplevt ett större inre lugn över min egen prestation vilket hjälper. Stressar sällan upp mig längre utan vågar lita på min plan och hålla den i större utsträckning. 

Tog några år inse men man kan inte prestera över sin dagsform. Om någon är bättre så är det hatten av. Går inte trolla fram 20-30 watt extra bara för du stör dig på han eller hon som cyklar om. Har även på träningar börjat backa tillbaka och låta mig mer ofta bli besegrad då jag vet hur mycket det förstör morgondagens pass genom kriga sönder sig. Nu är det ju inte så att jag helt är förändrad men den extremaste delen är något nedtonad. 



Har sedan barnsben vägrat tro man kan bli framgångsrik inom sport genom utgå från en defensiv taktik. När jag spelade tennis kallades jag ”Big Shoots” av vissa. Hatar verkligen ha fel men nu känns det nästan som om man endast kan bli lyckosam om man är mer försiktig. Den aggressiva taktik man tänker använda skall endast plockas fram vid väl valda tillfällen och då beslutsamt och hänsynslöst. Gäller såväl tennis, fotboll, golf som triathlon. Som grabb skulle jag nog kalla det ”fegt”…..som vuxen tror jag ordet betyder ”smart”. Irriterande nå den slutsatsen som 39 åring men bättre sent än aldrig.



Man ställs ofta inför två-tre race avgörande ögonblick under en tävling. Svårheten är oftast inte fysiskt mäkta med utan kunna identifiera när de uppstår samt göra rätt bedömning huruvida det är rätt eller fel hänga på eller kallt låta det bero. Önskar det på ett enkelt sätt gick att förklara men på den här punkten är då erfarenheten betalar sig. Finns mängder med atleter som har fantastiska träningsresultat och imponerande träningsloggar från tusentals timmar. Om de inte omsätter all träning till tävling kommer de tyvärr aldrig fullt nå sin potential. Buskapet är tävla mer, och våga riskera mer på lopp som inte betyder så mycket samt under träningar. Det är av misstagen vi lär oss. Lever ni i en extrem kontrollbubbla är sannolikheten ni kommer vara oförberedda när saker skiter sig 100%. För en sak kan ni vara säkra på när ni tävlar i triathlon. Det går ALDRIG som man tänkt sig.



På tal om skita sig. Är på väg till Miami med kompisar. Planen är ducka hyfsat för alkoholen och försöka träna en del. Någon som känner igen ambitionen men vet att den är naiv & omöjlig?! 



Nelker