I lördags utmanade jag både benen och psyket, en vecka efter Ironman Kalmar, och körde Satmaran. Det är ett mountainbike-lopp för tjejer i Blötberget, strax utanför Ludvika.

Jag var uppe på söndagsmorogonen efter Ironman Kalmar och simmade 1000 meter med Åsa Lundström, med en riktigt stel och öm kropp. Efter det tränade jag ingenting på 3 dagar och var riktigt stel och öm i kroppen. Men inga skadekänningar eller smärtor som indikerade på överansträngning eller överbelastning. Helt enkelt vanlig slitenhet och träningsvärk. Det blev mycket bättre med lite stretch, promenader och massage. Min återhämtning gick överförväntan! På torsdagen tog jag mig en vända på MTB på grusvägarna hemikring. Det blev nästan tre timmar och det kändes fantastiskt! PÅ fredagen var jag spinningledare och simmade 2500 meter. Resten av dagen vilade jag.

Taggad till tusen och väldigt nervös tog jag mig till Blötberget och Satmaran på lördagen med min gamla hardtail MTB. Där möttes jag av många kända ansikten och duktiga mountainbikeåkare. Ännu mer nervös, men glad! Det här kändes nytt och fräscht och som en extra utmaning för mig!

Innan loppet hade jag åkt 2 turer med mountainbiken på grusväg (en hemma och en på Kreta) och 2 st turer på stig, en med min vän Marika uppe vid Loussastugan, Skattlösberg i somras och en tur på Finnmarksturens första loop med gamla gymnasiekompisen Daniel. Det kändes lagom och bra!

Starten gick med masters-start, vilket innebär att föråkare bestämmer farten och ingen får åka framför dem. När de försvann placerade jag mig längst fram och köttade på, min chans var att dra upp en hög fart på asfaltsrakträckan direkt. Men så kom första svängen in på grusvägen och jag tappade en hel hög tjejer direkt. Vänstersväng och allt. Skitotäckt. Det var i samma sväng jag kraschade två år tidigare så jag var lite väl försiktig. Jagade ikapp men sedan kom en till sväng. Och en till. Och jag var borta. Då fick jag med mig Linda Tufvesson så vi körde tillsammans. Jag bombade på lättåkta partier och hon fick ta stigarna. Efter varvning kom vi ikapp en annan Linda och jag väntade in Linda T så hon var med. Tillsammans är vi starka! Men jag gillar inte att ligga på hjul så jag fortsatte att ta de lättåkta partierna och sedan släppte jag Lindorna att ta stigpartierna där jag var helt rökt. Hade sådan spänningshuvudvärk och var helt skräckslagen/dödsförtjust efter stigpartiet i Björkås! Var hopplöst efter då. Jag beslutade mig för att göra det jag är bäst på, köra mitt eget race. Så jag bombade på igen fart och trodde aldrig jag skulle komma ikapp, men det gjorde jag! sladdade efter i ett par tekniska partier till sedan kom ett lättåkt parti igen och plötsligt började det kännas bättre med svängarna och tekniska partier, jag började slappna av! Tänkte att om jag skulle ha någon chans så var jag tvungen att ladda på nu INNAN det sista stigpartiet. Det lyckades och jag var loss från Lindorna men superstressad att de skulle komma på sista stigen och komma ikapp mig. Men jag klarade det!

Det blev en 7:e plats av totalt dryga 160 st startande damer och trots att jag var långt efter täten var det ändå superroligt att tävla och jag är nöjd med min insats. Tränar jag en eller två pass stig till kanske jag kan vara med och utmana?!

Tack för turen tjejer, det var superkul.

Som tävlingsledare Håkan Rosén sagt: Det viktigaste är inte att vara en Satmara, utan att känna sig som en!

Starten. Foto: Henrik Öijer

Efter varvning.  Foto: Henrik Öijer

Fin natur, bana och mycket publik, kan verkligen rekommendera Satmaran!  Foto: Henrik Öijer

På sladd efter Lindorna efter ett stigparti.  Foto: Henrik Öijer

Glad efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Kramkalas efter målgång.  Foto: Henrik Öijer

Genomgång av banan innan start med Linda och tävlingsledare Håkan Rosén.  Foto: Henrik Öijer

Starten. Foto: Ulf Risberg

Resultaten, bild från tävlingsdagen

Här kommer en tävlingsrapport från Ironman Kalmar! Efter såååå lång väntan skulle jag äntligen få tävla. Som jag sett fram emot detta!

Simning: var väldigt glad och känslomässig innan start och grät både när mitt eget och Åsas namn ropades ut. Det var en episk morgon, 100 000 åskådare, sol och vindstilla vilket gav väldigt fina förutsättningar för en bra tid. När starten gick var jag rätt långsam och kroppen fattade inte riktigt att vi startat, men hittade så småningom bra fötter att lägga mig bakom. Tyckte det flöt på bra och jag navigerade därför inte så vidare mkt. Det straffade sig för när jag efter vi vänt om och tittade upp såg jag en gul trekant istället för en orange rund boj. Det var inte rätt! Vi var på väg åt helvete fel! Vi var på väg in till Kattrumpan istället tillbaka mot hamnen! Jag vände snabbt om och köttade tillbaka till simbanan, de andra följde efter så jag hamnade först i gruppen. Stressade inte för det utan höll mig cool och tuggade på i mitt eget tempo och det kändes bra. Det var ett otroligt bra tryck från publiken så jag andades 3-takt trots nackspärr som jag ådragit mig under natten och var bara tvungen att insupa stämningen när vi simmade förbi inne vid vågbrytaren. Till T1 kom jag upp som 4e dam på 57:22. Fortfarande först i den lilla grupp som bildats.

I front i den lilla grupp som bildats bland damproffsen. Simningen kändes lugn och kontrollerad! Foto: Simon Wahlström

Fjärde dam upp i T1! Simmade med tri-dräkten nere för att få bättre känsla vilket gjorde att det blev ett moment extra i växlingen. Körde dessutom cyklingen med mina road-skor från Specialized då de är de styvaste och skönaste skorna och satte även på mig dessa direkt i T1. Stressigt! Foto: Simon Wahlström

I T1 med Corinne Abraham (kom 1:a), Angela Naeth (kom 3:a) och Sofie Goos (kom 9:a). Foto: Simon Wahlström

Cykling: Det var mycket fina förhållanden i början av cyklingen på Öland men väldigt ensamt, ibland tvekade jag på om jag verkligen tävlade eller var ute och tränade?! Min vänstra skinka och ländryggen på vänster sida samarbetade inte och hade ischias-känning. Det strålade verkligen ner i hela benet och var svårt att hålla trycket på vänsterbenet. Det gick som tur över efter 90 km (!) och in till vändpunkten efter 120 km var allt tipptopp. Fick i mig en Ubar varje timma och Usport var 10e minut och tog ännu en ny flaska hos Simon vid vändningen. Nutritionsplanen fungerade perfekt. Nu var det ”bara” landvarvet kvar. Det visste jag skulle bli en utmaning, det är det alltid, och jag hade sparat kraft både mentalt och fysiskt för detta. De små vägarna, knixiga partierna i kombination med lite sämre asfalt gör att det blir lite mer slitigt än vad Ölandsvarvet är. Men när det började blåsa upp rejält de sista 6 milen gick luften liksom ur mig. Jag är så dålig på att hålla jämn effekt och tryck när det blåser! Skrevet började skava, jag satt upp en hel del och det kändes bara förjävligt. Drog i mig det sista i flaskorna och tog de sista barsen. nu var det bara att bita i ändå!

Trots att jag ”kroknade” var jag ”bara” 7 min från min visualiserade måltid för cykling. In i T2 på 5:21:56.

Cykling. Foto: Marcus Hultgren

Tog en Umara Intend i T1 och försökte peppa igång. Nu var det dags för det roliga!

Löpning: det som jag sett fram emot hela dagen. Nu var det dags, men vart var benen!? Åh nej, DEN Tuggade på första varvet & vägrade kolla på klockan. Försökte se det som ”uppvärmning”, det borde ju vända nån gång?! Sprang in på dass efter 20 km sedan började jag jobba mig in i en bättre känsla, bättre steg och högre fart (tror jag, kollade inte klockan). Passerade några kompisar till snabba killar som cyklat om mig i en jäkla fart men kroknat på löpningen och nu fick jag mer och mer energi i benen. På alla ställen där jag förberett mig på att det skulle bli lite ”tråkigare” och vara rätt lugnt hade grannskapet gått ihop och ordnat de fetaste högtalarna, hö musik, portaler, röda mattor och ett himla ståhej, det var hur kul som helst och helt crazy! Publiken lyfte mig fram och alla mina supporters efter banan var verkligen guld värt! Löpningen gick väl inte direkt som planerat och min genomsnittliga fart var 5:15 min/km, något som borde varit 15-30 s snabbare om jag hade varit i mitt gamla slag. Kanske är åldern, men såklart är jag sämre tränad helt enkelt. Jag är supernöjd att jag ändå inte dog helt utan sprang hela maran (utom toastoppet då). 3:40 blev maratiden.

I mål på 10:07:08, 10e plats bland proffsen. Sjukt skönt att va i må, och kul var det!

Race with a smile, som dom säger! Foto: Marcus Hultgren

Prisutdelning och det blev en 10:e plats för mig bland damproffsen.

Äntligen en vinst på en triathlontävling igen :)!

Den 14 juli drog jag och Simon till Säter för att tävla triathlon i den anrika triathlonstaden. Det var nog århundradets backigaste bana över olympisk distans i 30 gradig värme och sol. Fyra varv på simningen, med våtdräkt i 25 gradigt vatten på de 1500 metrarna (de sa att det var 21 grader med det är jag tveksam till), fyra varv på cykelbanan om 40 km med en rejäl backe att ta varje varv samt fyra varv på den tuffa och varma löpbanan om 10 km, med en backe direkt efter växling rakt upp i ett bostadsområde. PUH! Det var lite att bita i kan man lugnt säga och med mycket träning i ryggsäcken var min kropp inte helt pigg, men det var helt enligt plan.  

Riktigt glad att jag ändå kunde trycka på och jobba progressivt hela dagen samt att jag lyckades hålla huvudet kallt.

Hårt cykling över 40 km, här från den enda platta delen vid vändpunkt.

Tuff löpning!

 Här är en liten del av CSK Ludvika Triathlon-gänget som var iväg och tävlade.

Så var första triathlonloppet för året gjort, Vansbro triathlon 2018. Jag hade höga förhoppningar när jag åkte upp till Vansbro tillsammans med Simon, som också skulle tävla. Träningen hade gått bra, om än lite sliten sista dagarna så kändes allt fint. Jag hade till och med sovit som en prinsessa hela natten.

Hade gjort upp en mental plan och tänkt igenom dagen in i minsta detalj. Från anländandet i Vansbro, fixa iordning allt i växlingsområdet till uppvärmning och start. Allt fungerade perfekt, värmde upp med löpning i ca 10-15 min, stretchade baksidan och rumpan som kändes väldigt tight och stel, klädde på mig våtdräkten och simmade in till första bojen och tillbaka. Shit-chattade lite med gamla bekanta, teamkompisar och träningsvänner innan start och sen PANG var det dag att ge sig i väg!

Simningen kändes riktigt bra för en gångs skull. Blev totalt manglad i starten av medtävlande som sedan bara försvann när vi väl rundat första bojen. Hittade fötter och avancerade hela tiden. Upp ur vattnet var jag första dam och en tid som var 3 minuter snabbare än i fjol.

Växlingen gick bra, mkt tack vare alla träningstävlingar som jag och Simon arrangerat och kört på onsdagar (Triathlon mitt i veckan i Ludvika). Ut på cykeln och jag valde bort att titta på kraft och ägnade mig bara åt att hålla pulsen stabil och uppe och titta på snittfarten. Nu jävlar skulle jag hålla i en snabb cykling. Men det höll inte många mil. När Jenny Nilsson cyklade om mig ute vid vändpunkten på första varvet hade jag redan kräkts en gång. Jag ägnade inte en tanke åt det utan fortsatte äta och dricka enligt plan och tänkte att jag nog svalt för mkt kallt vatten i Vanån. Men när jag kände den där bekanta domnande värken i mage/rygg/ben och även började få värk i skallen, anade jag oråd. Den där värken kände jag igen. Mensvärk. FAN! Det skulle vara en vecka till mens och jag borde varit i mitt starkaste jag. Istället blev det en kamp att hålla farten uppe, tänka bort värken och hålla tillbaka spyorna. När jag var inne på sista 5 km kommer Anna Eklöf och swischar förbi mig. Men nu för fan måste jag skärpa mig, tänkte jag, jag vill inte bli trea! Å sen körde jag! På nåt vis fick jag tillbaka krafterna och att bryta var aldrig på tal. Tillbaka i växlingsområdet som 2:a dam och nu gällde det! Faktiskt en minut bättre cykelsplit än i fjol dessutom.

Jag hade hela Graaf crew som supporters och Simon hade fått problem med kramp i rumpan så han var bakom mig (ett litet tag). När Soimon kom förbi fick jag mycket pepp och tog mig samman. Tog en kilometer i taget och tittade inte på klockan. För det gick något så vansinnigt tungt. Värken hade nu i alla fall släppt och jag försökte bearbeta mig in i löpningen. Skulle det gå att ta ikapp Jenny? När jag sprungit ca 8 km började jag äntligen kunna slappna av och springa på. Det kändes plötsligt bra och jag var nere på mitt tänkta 4:30-pace. Men vad händer?! Jo foten (som tidigare strulat men jag inte haft ont i på flera månader) gör plötsligt skitont! Känner hur det ilar till i mig för varje steg jag tar med vikt på vänsterfoten men försöker tänka bort smärtan. Jenny skulle jag inte ta ikapp, hon var urstark och bara ökade. Anna låg stabilt på samma avstånd bakom så nu blev det en kamp att bara ta sig i mål.

Med en löptid på 1:40 var jag i mål som andra dam och blodet rinnandes (ingen märkte nåt och jag tror ingen tänkte på det heller förutom jag). Besviken på mig själv har jag inte velat skriva någon RR förrän nu. Jag körde stabilare och bättre än i fjol, trots det är jag hård mot mig själv och dömer ut min prestation, det måste jag sluta med. Nu ska jag försöka vara glad att premiären är gjord och blicka framåt. Nya tävlingar kommer är på ingång och nu finns ingen tid att sura mer!

Upp från simningen som första dam! Foto: Mickan Palmqvist för Vansbrosimningen.

Löpning och jätteglad för jag har så fin hejarklack! Foto: Linnea Grönvold

Vinnartrion jag, Jenny Nilsson och Anna Eklöf. Foto: Mickan Palmqvist för Vansbrosimningen.

Oj! Jag har inte bloggat sedan i maj! Sedan sist har jag hunnit springa Stockholm Marathon och tävlat 10 km landsväg på Ludvika Stadslopp.

Jag kan ärligt säga att det tog hårt på krafterna att springa maran i 30 grader och solsken. Det var första gången som jag körde ett Marathon (alltså ”bara” ett Marathon, utan att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil före) . Det var även första gången Stockholm Marathon gick på den nya banan, så hade ingen aning vad jag skulle kunna kräva av kroppen i värmen. Hade satt som ”officiell” tid att jag ville köra snabbare än på en Ironman (3.29) men i bakhuvudet hade jag satt en tuffare målsättning. Nådde inte riktigt till den lite tuffare målsättningen, men är ändå nöjd att jag höll ihop det hyfsat och hade jävligt kul! 3.25:36 blev tiden. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket faktiskt, men jag var oerhört sliten i benen och kroppen efteråt (för att inte tala om allt skav överallt!). I 14 dgr kändes det piss med allt vad träning hette och jag började nästan fundera om något var knas. Det kan också vara min guldfisk-hjärna som gör att mitt minne av hur det känns i kroppen efter tex en Ironman skulle vara av mildare grad än jag upplevde efter maran. Så kanske det inte riktigt var, det är jag som lätt glömmer hur sliten jag blir, även om jag blir mindre sliten nu efter tävling än jag blev i början av min triathlonsatsning.

Hur som helst hade jag inga förväntningar när jag tillslut ställde mig på startlinjen till Ludvika Stadslopps 10 km lopp. Jag hade knappt sprungit sedan maran, och de pass jag hade släpat mig i genom gick i 6-minutersfart. Helt enkelt inte återhämtad. Men med två (!) Umara Intend innan start blev jag pigg som en lärka och försökte bara fokusera på att komma in i min rytmen. Det är en tuff bana med tre rejäla backar 4 första kilometrarna och sedan platt låååång raksträcka med vind. Det är ingen rekordbana och jag har flera gånger brakat rakt in i väggen istället för att öka när jag passerat Lyviksberget och kommit ut på den platta raksträckan. I år hade jag en löpkompis i hasorna hela loppet, vilket gjorde att jag fokuserade mindre på hur jobbigt det var och mer på att bara hålla ihop min fart och fokusera på mitt så att jag kunde utöka avståndet. Det gick vägen och jag kom in på en 4:e plats, med en tid jag är rätt nöjd med på den banan. Men som vår byfåne vrålade till mig: det där borde du inte vara nöjd med Emma, du ska ju vara nummer ett!

Nu är det dags för race igen och äntligen är det dags för triathlon tävling! Det är Vansbro triathlon på halvironman-distans som går av stapeln i helgen, denna gång utan SM-status men jag tycker det ska bli riktigt kul att komma dit och tävla och testa formen. Jag vet att cyklingen inte är där den borde pga för lite cykelträning men jag känner mig redo att testa kroppen igen. Vi får se hur det går. Jag ska försöka att inte ha några förväntningar och se det hela som en bra träningsdag inför mitt huvudmål i år: Ironman Kalmar, min sista tävling i proffsklass, hade jag tänkt.

In action på Ludvika Stadslopp 10 km. Foto: Thomas Krysén, LFFI

Fortfarande i samlad trupp. Foto: Thomas Krysén LFFI

Mot upploppet! Foto: Thomas Krysén ,LFFI

Glad i hågen på Stockholm Marathon. Foto: Anders Olausson, Mötesplats löpning Ludvika

I mål efter maran. Väldigt roligt lopp!

De två veckorna på Mallorca gick FÖR snabbt! Jag hade ett jätteroligt läger med mycket bra träning. Jag har tränat mer kvalitet än jag gjort tidigare på mina senaste triathlonläger vilket gjort att jag inte fick så många timmar men de timmar jag gjorde var riktigt givande! Totalt blev det 50 timmar på två veckor, men det kändes inte ens jobbigt, trots min dåliga form innan avresa!

Sällskapet har varit i toppklass och vi har pratat och garvat oss igenom nästan alla pass (förutom när vi kört riktigt hårt för då vill man mest bara lägga sig ner och grina).

Från att ha varit i relativt kass form innan Mallorcalägret till att efter lägret äntligen känna mig på god väg att hitta tillbaka till bra tävlingsform. Jag kommer ändå inte att tävla i maj, utan första tävlingen blir först Stockholm Marathon 2 juni och därefter drar triathlontävlandet igång. Hoppas kunna göra en bra tid på maran, men det blir första gången utan att ha simmat 3,9 km och cyklat 180 km innan. Tror visserligen inte att jag springer så värst mycket snabbare än vad jag gör på en Ironman. Bästa tiden är 3:29 hittills om jag inte minns fel.  

Nu är jag tillbaka i vardagen och gör mitt bästa för att försöka återhämta mig. Det är katastrof vad återhämtningen är mycket sämre när jag är hemma i vardagen med jobb, stress, styrelsearbete och de vanliga bestyren. Körde första träningstävlingen på Alliansenserien som CSK Ludvika arrangerar varje tisdag. I tisdags var det 18 km tempo och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att mejsla ur och se var i träningen jag står. Det var bara bajs i benen kan jag avslöja. Det var svinkallt och duggregnade och istället för min 60 minuter långa uppvärmning som jag tänkt genomföra fick jag stå och vänta på en insexsnycket så att jag kunde justera frambromsen som låg i (hade bytt hjul och glömt att justera bromsen). Hela jag var genomfrusen och på riktigt dåligt humör när starten skulle gå. 31:09 blev tiden på de 18 km som tempoloppet gick på. Efteråt kände jag mig både arg och besviken på mig själv, men med lite vila och (förhoppningsvis) lite varmare temperaturer hoppas jag ändå på att benen återhämtar sig och blir starka.

Nästa vecka är det linjelopp och då får starka Simon stå för prestationen;).

Här kommer lite bilder från Mallis-lägret:

Jag och Sara ute på tur

En av dagarna cyklade jag och Mika med mina gamla löpvänner från Rubin Mcrae Running Sweden: Gylle, Puttehell och UltraNicklas:)

”Sista kvällen med gänget”

8*1000 meter bana blir man såhär trött och glad av!

Sen kan man springa långt också, här i otroligt vackert landskap ovanför gamla Alcudia med Mika och Tommy Jansson

Löpglädje!

Stolta pojkar (Sebbe och Ludde) har bestigit klosterstigningen Randa.

Jag och Djärven var också glada över att ha kommit upp för stigningen 😉

På tur mot bergen

Höjdarrundan 2.0

Piggen körde vi från båda hållen. Givetvis. Inget Mallisläger utan att svära på den evighetslånga backen till Mallorcas högsta berg

Morgonpass till Muro

Min fina cykel

Järngänget!

Det är svettigt att springa 10*1000 m på bana!

Sista cykelturen blev en vända tur och retur San Salvador. Min favorit-runda!

Äntligen är jag här på Mallis igen. Sedan 2012 har jag varje vår lagt träningsläger här och det börjar kännas riktigt hemma. Andra ställen kan man kanske tröttna på att vara på, men jag tröttnar inte på att vara på läger här. Jag, Sara Penton och Mikaela Persson bor tillsammans i Port´d Alcudia i ett litet hotellrum. Vi satsar alla tre på vår idrott men vi har lite olika inriktning. Mickis tävlar halv ironman och olympisk och har flera SM-medaljer i de distanserna, Sara satsar allt på cyklingen och har SM-guld i linje och tävlar i det danska proffslaget Team Virtu Cycling. Jag satsar ju på ironman-distansen men tillsammans fungerar det väldigt bra att träna. Det är fantastiskt kul att vara tre tjejer med mål i livet inom idrotten och som kan peppa varandra i träning och vardag. Jag har saknat likasinnade personer att hänga med i både Falun och Ludvika och därför är det extra kul att åka på läger och kunna andas triathlon och elitträning 24-7. Det är dessutom sol, vilket gör en glad!

Det är bara 2:a dagen vi är här men jag känner mig redan nedvarvad och inne i träningsläger-lunken och då har jag ändå 12 dagar kvar här. Ska bli kul att se vart den extra träningsvolymen och vilan gör med min form. För formen har inte varit den bästa på sistone. Jag har nämligen haft en släng av influensa och tränat väldigt knapphändigt hela mars månad. jag har dessutom någon slags bristning/överbelastning i hamstrings vilket gör att jag inte kan ta i på löpningen. Antagligen kommer det från att jag kört på snö och is hela vintern och tagit små korta steg och nu när det börjar bli asfalt och man helt plötsligt kan trycka på, på  ett helt annat sätt, har det blivit för mkt för min baksida (speciellt eftersom jag körde korta hårda intervaller efter jag kom tillbaka från sjukdom). Men springa långsamt går bra!

På grund av detta har jag beslutat att inte tävla i Portugal 18-19 maj. Beroende på hur det känns efter lägret kanske jag ändå åker någon annanstans och tävlar….men vi får se.

Nu ska jag mest njuta av att kunna träna ute i rätt sport med bra underlag utan att frysa ihjäl!

Morgonsimning i den kommunala simhallen inne i Alcudia. Utomhus är förstås bättre men vi har dessvärre inte tillgång till någon utomhuspool och morgonarna är fortfarande rätt kyliga. Hoppas på att simma i havet nästa vecka!

Långlöp längs havet och runt sjöarna med en fantastisk inramning från bergen. Livets liv.

Vänner på rullpass:)

Däremellan blir det förstklassig återhämtning;)

Jag och Simon bor i Norhyttan (uttalas Norhyttan; inte Norrhyttan eller Norshyttan för det är helt andra platser(!)). Det ligger ca 3 mil utanför Ludvika, ca 5 mil från Borlänge. Vi har bott här även tidigare, innan vi flyttade till Falun och provade på livet i den staden. Passade oss inte. När vi flyttade tillbaka hit hade vi någon slags idiotisk idé om att köpa hus eller lägenhet inne i Ludvika. Det vill vi inte längre. Vi har landat. Och landet är precis där vi vill bo. Det här är paradiset på jorden tycker vi, vilket kanske är konstigt enligt andra. Faktum är att vi är mer sociala med människor nu än när vi bodde i stan. Faktum är att det kändes ganska ensamt att bo i Falun, ironiskt va? Här på gården är det nästan alltid folk som kommer förbi och hälsar på, och vi hälsar på andra också för den delen.

Förra veckan, när det var en sådär gnistrande, strålande vinterdag fick jag ett sms av min släkting som jobbar på Länsstyrelsen. De skulle ut och märka varg och hade sambandscentralen här på gården. Tyvärr jobbade jag såklart när detta spektakel skedde men fått berättat att det både var en och sjuttioelva skotrar här för att spana på vargflocken OCH det landade en helikopter precis utanför fönstret. Inte nog med det, hela SVTs Mitt i Naturen-gäng var här med Anders Lundin, för att följa hela arrangemanget. Trist, tyckte jag och Simon, att vi missade att se både helikopter, Anders Lundin och vargmärkningsgänget. -Äsch, sa pappa, det är inte första gången det landar en helikopter på gården, det är 8 eller 9:e gången! 🙂

Veckan har träningsmässigt varit tung. Har haft något skit i kroppen som gjort att kroppen och knoppen gått på sparlåga. Har dessutom vaknat med stick i halsen varje morgon utom i lördag och söndags. Jag har fått satsa lite mer på rekreation istället för prestationsinriktad träning. Bytt intensiva pass till lågintensiva och mer styrka istället för puls. I onsdags kväll körde jag och Simon ett episkt månskenspass på sjön Noren. kvällen till ära på skejtlaggen och fina skidspår som vår kära byfåne Göte sliter med för att hålla i toppskick. Det är guld värt. Vi kan ta på oss skidorna nedanför trappen på vårt hus och skida ner till isen, till spåret. Även det gick segt men jag njöt i fulla drag av att vara ute med endast månen som ljuskälla. Spännande var det också för vart jag än tittade in i skogen så såg jag den där flocken med vargar springa jämte mig.

Mer vila och bara ett par promenader med jycken i skogen tror jag har gjort susen. Det är som balsam för själen. Hur som helst så är det fantastisk att bo mitt i naturen när kroppen inte är sig lik. Hoppas på att träningsvecka 10 kommer med mer kraft och ork!

Mamma och Anders Lundin. En helt vanlig dag i Norhyttan:).

Promenad på sjön blir man alltid glad av!

Igår supportar jag Simon på Öppet spår-söndag.

Förberedelserna gick egentligen klockrent.Jag börjar kunna det här med support på Vasan nu efter X antal år vid sidan av spåret.  Uppstigning 02:30 i Norhyttan (sova hemma är guld värt), bilfärd med frukost i bilen mot Sälen (Simon körde såklart medan jag satt och småsov). Anlände Berga by kl 05:20, dvs perfekt tid för att lägga ut skidorna och få en bra plats i starten samt hämta ut startbevis i lugn och ro. Strax efter att Friskis avslutat sin ”uppvärmning” gav jag mig av i bilen mot Mångsbodarna som skulle bli första langning. När jag klev i bilen visade den -14,  undra på att jag frös! Stack iväg och det gick faktiskt riktigt bra att ta sig från det lilla kaoset som alltid uppstår på parkeringen. Mitt största problem var att jag inte fick in varken Vasaloppsradion eller P4 Sportextra med 3 milen, dubbeltypiskt! När Vasaloppsvägen bar av uppöver höjderna klättrade temperaturen ner och ner och NER, som mest såg jag -25 på instrumentbrädan men hörde rykten om -30 vid kontrollen i Smågan!

Höll på att frysa röven av mig i Mångsbodarna men försökte stå i solens sken och värma mig med att lyssna på radion som kontrollen hade på högtalarna där Stina Nilsson tog brons i 3-milen. Det värmde lite! Första tiderna började blippa in på bevakningen. Simon var över startlinjen 7:02 och hade kört 6 min snabbare än i fjol upp till Smågan. Shit, vad bra tänkte jag! Eftersom det var så in i helvete kallt tog jag med lite extra kläder till langningen utifall han ville ha. När klockan visade 9:30 började jag ana oråd. Inte en enda skidlöpare hade kommit in! Dröjde ca 10 min till innan första klungan trillade in, tror min träningskompis marathon-Gylle (känd från Santander reklamen;) var med i den klungan. Men i övrigt det var en märklig första klunga. Många personer som inte såg så hävliga ut på att åka skidor var långt framme och det knarrade oroväckande om både stavar och skidor. Det var trögt! Dessutom var inte spåren preppade så det låg ett par centimeter nysnö i spåren, vilket måste ha gjort det ännu värre. Många veteraner var långt framme och tjurade på i kylan, vilka hjältar! Rätt långt efter beräknad tid kom Simon, men det såg inte bra ut. Kände knappt igen hans åkstil, för det var ingen åkstil. Det gick knappt framåt. Såg att han frös väldigt men han ville varken ha dryck eller gels eller kläder som jag erbjöd. Stannade bara och sa att det var djävulskt kallt och att det var så in åt helvete trögt. Det frös in under fästzonen hela tiden. Jag peppade honom att köra vidare.

Vid Tennänget ska det enligt uppgifter vara det kyligaste stället på banan. Hann inte se vad temperaturen visade och jag hann inte dit (avstickarvägarna och parkeringarna var också oplogade så det var inte bara att köra in vart som helst med risk att köra fast). Till Risberg hann jag i alla fall och det var inte direkt muntra miner där heller men fick i Simon två bullar. Där träffade jag även på Annie Tho´rensom köttade på riktigt bra i kylan och hängde (nästan ) av far sin. Heja Annie, hann jag skrika!!!! Och hon var nästan ifatt Simon!

Simons estimerade totala åktid började nu rinna iväg till ca 1,5 timmar långsammare än i fjol och det var inte riktigt meningen. Han har tränat riktigt hårt och bra på skidorna och fått till många, många mil i spåren. Tänkte att han nog behövde flera till supportomgångar innan Evertsberg så jag svängde av på en hemlig väg och traskade ut till spåret. Missade honom först så han fick ropa på mig. Det såg inte bra ut, jag kände inte igen honom. Fick i honom en gel. Han var vinglig och åkte sakta men jag peppade honom att fortsätta. Stannade för säkerhets skull en gång till lite längre bort närmare Evertsberg. Nu hängde det en istapp av snor och slem från näsa och mun och jag såg att han hade stora vita blåsor på kinderna. Han frös om händer och fötter, sa han. Jag plockade av honom av banan. Visade sig senare att många klivit av pga förfrysning i ansiktet, händer och fötter.

Förfrysningsskador är det rakt inte värt för att ta sig i mål så ta hand om er där ute idag som kör öppet spår idag. Även jag som bara var på sidan om spåret och satt i bilen, frös som en hund efter gårdagen. Det var ett tufft lopp. Miljoner stora grattis till er som fixade kylan och kom till portalen i Mora och fick uppleva den strålande vackra dagen som det faktiskt var igår. Vi åkte hem och eldade istället för att heja in de första åkarna.

Stort grattis till Annie Thoréns om gjorde ett jäkla dunderlopp i kylan och sprängde klassiker-rekordet rejält. Cool tjej (kolla hennes stories och instagram på @anniethoren).

Idag var det bistert, men det kommer fler gånger för mig och Simon, med alla lämmar och hud i behåll.

Påbyltad med kläder men ändå kallt, redo med sportdryck och gel.

”Välkommen till Mångsbodarna” och det var en fantastiskt fin dag med strålande sol. Ur högtalarna lyssnade vi åskådare på hur Stina Nilsson tog sitt brons på tremilen i Pyeongchang.

Veckan har gått ofantligt snabbt. Jag haft leveranser på jobbet samtidigt som träning rullat på i den vanliga rutinen. Upp tidigt för att morgonsimma, komma hem sent efter eftermiddagspasset. Men denna vecka har all träning gått mycket bättre än förra veckan! Kroppen har levererat strålande resultat även om knoppen varit trött och humöret i botten i början av veckan. Den här veckan har dessutom varit väldigt speciell eftersom jag hunnit med att fira fettisdagen, alla hjärtans dag, födelsedag, utgång med konsert, hängt med hela familjen OCH att tävla två gånger (på samma dag!). 

I måndags gick jag upp tidigt och tog en seg och tung morgonjogg genom nysnön. Väldigt skönt! På kvällen var det dags för mitt spinningpass som jag leder på Gymmet i Ludvika  (gamla Må bättre). Mitt pass består av 4×4,3×3,2×2,1×1 min +30s all out, i en stege där intensiteten ökar per intervallset. Skön start på veckan!

Tisdagen började som vanligt i simhallen. Pga extremt dåligt humör så kom jag inte i vattnet förrän 6:45 men det gjorde inte så mycket för jag hann med mitt pass och till jobbet strax efter 8. Tisdagar betyder också bålstyrka och intervaller på löpband. Fettisdagen till ära körde jag ett pass om 2×2km+8×400 m och det gick hur bra som helst! Supernöjd! Kvällen firades med semla och Mandelmanns på tv.

Onsdag betyder arla morgon med LSS och Sofie hade skrivit ett hemsk Sprintpass  (jobbigt för mig som inte tycks ha en enda kort muskelfiber). Vi körde fokus start och vändningar och avslutade med 20×50m start uppifrån. Helt bedrövligt jobbigt. Märkte dock att ungdomarna saskade något så jävulskt! Tanken var fart tre förutom start och vändningar, men jag var före flera av grabbarna i mål varenda gång. Haha, och det var inte jag som var snabb, simmare är bland de lataste idrottare man kan hitta:D.

Torsdagar brukar jag ha lite sovmorgon och inte morgonträna något. Istället blev det tre pass på raken. Ett bålstyrkapass, löpintervaller ute (6×1000m) & ett lättare teknik/genomblödningspass i poolen. Intervallerna gick okej men luftrören var inte helt okej. Ansträningen blev således lite för stor, trots att jag inte tog i så mycket. Förbannade astma! Nåväl, intervallerna givk jämnt och kontrollerat så jobbet blev gjort så bra det kunde iallafall. 

Fredag och den 16e februari. Min födelsedag. Den här gången 34:e i ordningen (!). Dagen till ära blev det ett lugnt distanspass på 9 km i Norhyttan med vovven Teo och Simon. Jag njöt varenda sekund! Det är så sjukt skönt att vara ledig en till dag i veckan, kommer nog aldrig att vilja jobba heltid. En dag där jag kan träna i lugn och ro, vila lite extra, ägna mig åt min egna firma och fixa med allt jag inte hinner i veckan. Lade på lite styrka med Redcord, rehab och stretch efter löpningen. Av Simon fick jag tre fina presenter, en av dem var ett ab-wheele eller dödshjulet som jag brukar kalla det. Tog ungefär 15 min från att ha älskat presenten till att vara den! 3×10 st på knä fixade jag men målet är att kunna göra dem stående. Träningsvärken var helt obeskrivlig efter de där seten!

På kvällen åkte jag och två kompisar på konsert i Falun, Moneybrother skulle spela. Det var fantastiskt kul! När vi först klev in genom dörrarna blev vi chockade att alla var så gamla, sedan insåg vi att det kanske är vi som har blivit gamla?! Sad but true :D! Konserten var hur som helst riktigt bra och jag är mycket stolt över mig själv som var vaken ända till kl 02:00. I gott sällskap får man hur mycket energi som helst!

Lördagen började såklart med lite sovmorgon och klev upp och käkade frukost till damernas stafett. Vilken nagelbitare! Tycker för övrigt att ALLA i laget gjorde fantastiska insatser och alla som har något elakt att säga om första sträckan kan dra åt helvete! Ni vet uppenbarligen ingenting om idrott och ännu mindre om att tävla i lag!

Därefter var det att själv ladda inför företagsstafetten inne i Ludvika vid Väsmans strand. Vi på ÅF i Ludvika hade dragit ihop ett finfint lag bestående av Stefan Viktorsson, Mats Lund och jag! Åkte in till stan för att värma upp med en liten jogg och kolla in banan. Men vart var banan? Den skulle gå på isen, hade jag hört. Åtminstone hade den gjort det tidigare år. När jag mötte upp mina kollegor fick jag klart för mig att de ändrat bansträckningen. Istället för 1 km på isen hade de ändrat till en 800 m kort dödsbanan med ”ski-cross-karaktär” som speakern Håkan Rosén deklarerade. Åh nej! Jag hade dessutom tagit skejtskidorna så den trixiga banan många vändningar (i nedförsbackar åt ”fel” håll) med start i motlut gjorde mig supernervös. Testade banan med Stefan och ramlade givetvis direkt. Jag kände mig verkligen som bambi på hal is. Jag körde 2:a sträckan och tur var väl det för jag fick köra helt solo och behövde åtminstone inte tränas. Det gick finfint att staka hela vägen och just som jag började kunna slappna av var det någon som skrek ”Heja Emma”, längst ute på banan. POFF, sa det så hade ja ramlat! Kul var det i alla fall och laget tog sig i mål så småningom. Nästa år hoppas vi att fler företagare i Ludvika tar sig samman och är med på detta roliga arrangemang!

Direkt efter stafetten drog jag bort till simhallen för att köra Väsman Open, en simtävling med öppna klasser i vissa grenar. Kände mig rätt opepp helt ärligt. Simformen känns faktiskt kass och jag var trött i både armar och knopp. Simmade in lite snabbt i lilla bassängen (typ 10 metersbassäng), eftersom jag missat insimningen. Värmde sedan resten på land för att få lite puls och få igång armarna. Det blev lite av en hemvändartävling då både Jossan Lindqvist och Anna Miram kommit hem från Väsby SS och tävlade, samt Henrik, Moa och Frida som flyttat till Falu SS. Att träffa alla ungdomar i gamla LSS-gänget lyckades leverera bra energi och pepp så vips var det dags att tävla! Min tränare Sofie Jörgensen gav mig tipset att andas färre gånger och att tänka på att inte andas direkt efter vändning samt att kicka efter vändning för att få med mig farten. Jag kan säga att de där tipsen var något jag tänkte på under loppet men det var tamejfan omöjlig att hålla! Det blev 800 meter syrafest! Tiden blev 10:51 och jag har inte en aning om jag ska vara nöjd eller onöjd över den tiden då jag aldrig kört 800 på tävling tidigare. Jag gjorde vad jag kunde åtminstone och mer syra kunde jag inte skaffa mig under de 32 längderna!

Söndagen vigdes åt ett skönt långpass löpning och lite kvällskidåkning med pannlampa i Säfsen. Ett bra slut på veckan och lagom till sista avsnittet av Bron var jag totalt sopslut.

Tack för den här veckan!

Måndag morgon och morgon löpningen började med pannlampa och slutade i dagsljus. Härligt att ljuset är tillbaka!

Tidigt morgon-sim både onsdag och torsdag. Finns det något bättre sätt att starta dagen!?

Fredagens konsert med Moneybrother!

Det toppade ÅF-laget!

Simtävling i Ludvika, 800 meter hatkärlek!

Långsöndag och dryga 28,5 kilometer runt sjön!

Avslutade veckan på bästa sätt: med 20 km pannlampsåkning med min Simon i Säfsen!

Tänkte skriva ett inlägg om hur min träning har varit den här veckan, en liten summering av 5-11 februari 2018. Hyfsat normal men med några botten-napp och någon enstaka topp. 

Måndag morgon började med en försovning. Tanken var att jag skulle klivit upp kl 6 och sprungit ett lätt joggpass innan jobbet. Och tur var väl att jag sov till 7.30 för när jag väl klev upp visade termometern -29 grader så någon löpning var det ändå inte tal om att jag kunde genomföra  (åtminstone inte med alveolerna i behåll). Jag drog till jobbet istället. 

På eftermiddagen var det dags för mitt spinningpass som jag alltid har kl 17. Redan innan passet hade en molande huvudvärk smugit sig på och under mina 75 minuter blev det bara värre och värre! Skallebanken var inte att leka med när jag styrde kosan hemåt Norhyttan på kvällskvisten.  Antagligen hade jag dragit på mig en rejäl vätskebrist under gårdagens 2 timmar skidor och 2 timmar wattbike. Hade helt glömt att dricka! Att jag aldrig lär mig… 

Tisdagen började även den på sämsta sätt. I och med huvudvärken så sov jag 90 minuter extra istället för att släpa mig upp på morgonsimningen. Allt blir uppochner när jag inte får till mina rutiner och jag köttade istället 3100 m på lunchen innan jag slafsade i mig dagens matlåda på 5 min. Efter jobb CX-workx (coreträning i Les Mills-stil) tätt följt av spinning igen där jag vikarierade för Björn som bjukar ha passet för medlemmar på Gymmet och CSK Ludvika cykelklubb. Denna gång med fruktansvärt ont i magen pga 100 liter gas:). Att man aldrig lär sig…

Onsdagen började även den med en översovning och därmed förstördes mitt planerade simpass med LSS. Trippeltypiskt! Jag vaknade visserligen kl 6 men eftersom jag bor utanför stan så tar det 30 min innan jag är på plats i simhallen så det kändes meningslöst att stressa iväg innan frukost. Blev ännu ett lunchpass i simhallen och en riktigt vidrig lunch i sporthallen cafeteria. Var helt proppmätt i 3 dagars efter den broccoligratängen med fläsk. Hur tänkte jag där? Kvällen bjöd på löpbandintervaller i en stege om 2+4min, 4×2min,8×1min,8×30 s med 1 min vila på alla utom sista där jag körde 30 s vila. Det var ett helsike att ta sig igenom de där intervallerna. Dels hade jag det löpbandet allra längst ut på vänstern, vilket är mkt tyngre att kuta på (går nog antagligen fortare än vad displayen säger) och dels insåg hag snabbt att det gick förbannat tungt att andas. Vad var fel?! Funderade en intervall till sedan slog det mig att jag glömt ta min astmamedicin på flera dagar eftersom morgonrutiner ju varit helt rubbad. Attans bananer! Efter halva passet fick jag släpa mig till omklädningsrummet och ta trettioelva inhalationer av den extra inhalator som jag (thank God) hade med mig. Resten av passet gick tungt det med men jag tog det för vad det var och bara tog mig igenom det. 

Torsdag var det tröskelintervaller löpning och simning inplanerat men jag fastnade på jobbet och kom igång så pass sent att jag helt enkelt sket i simningen direkt efteråt. Körde riktigt bra på löpningen, trots att jag var supertrött och helt ensam så jag åkte helt sonika hem och tog lill-fredag. 

Fredagen är min lediga dag så när jag har möjlighet sover jag gärna någon timme för att ”ta igen”. Vet att det sägs att man inte kan sova igen missad sömn i veckan men min kropp mår mkt bättre av att någon gång i veckan få sova iallafall 8-9 timmar på natten. Sedan sover jag helt otroligt bra i Norhyttan så min sömnkvalitet har fått ett ordentligt lyft sedan vi flyttade hit. Det är helt becksvart, knäpptyst och svalt i vårt hus. Helt fantastiskt skönt! Nåväl, efter ca 10 liter kaffe stack jag och jycken Teodor ut och åkte skidor på vårt egna spår på sjön. 12 km fick jag ihop men kroppen var rätt trött, kände jag.  Efter lunch vila och några ytterligare liter kaffe stack jag ut och tog en 8 km löpsväng i sakta mak.  Kroppen var verkligen trött. Kom överens med Simon om att skippa kvällens tänkta simpass innan vår crawlkurs och äta middag och chilla lite hemma innan vi skulle in till stan istället. Simon hade dessutom åkt 45 km skidor och tokbånkat 18 km från bilen så han var inte heller så pigg… Kl 18:45 drog nybörjarträningen igång och 20:45 började fortsättningssimmarna så hela fredagen gick (som vanligt) av bara farten. Det är så himla kul att lära vuxna simma crawl! 

Trötta som få fick vi slita oss ur sängarna på lördag morgon för att åka in till Gymmet och hålla i dagens cykelpass. 3 timmar spinning skulle vi köra och dagens tema var OS  och skumtomtar, vilket vi bjöd på. Jag började grina redan i bilen in till Ludvika när Charlotte Kalla intervjuades av radiosporten och när hon tog guldet i skiathlon så kunde jag inte hålla tårnana tillbaka för andra gången! Haha, vilken grinfest tidigt på lördag morgon! Resten av dagen spenderades ätandes och fikandes och inte många knop blev gjort på eftermiddagen och kvällen. Man underhåller sig rätt bra på att hämta ved, elda, gå ut med hunden och dricka vin. Jag behöver inte så mkt mer efter att träningen är gjord!

Idag har det blivit en lite annorlunda dag mot hur söndagarna brukar se ut. Kände mig extremt sliten när jag vaknade och beslutade att skidåkningen med kusinvitamin Johanna kl 13 fick bli första passet för dagen. Vi körde Jyllandsleden i Säfsen som bjöd på förstklassiga spår men det var svinkallt i luften och jag kom aldrig riktigt upp i värme. Tanken var att även löpträna långpass och köra lite styrka men jag ställde faktiskt in resten av dagens träning då jag inte kände mig riktigt 100. Veckan har varit slitsamt och med alla dessa förkylningar och influensor som cirkulerar för tillfället så tar jag det säkra före det osäkra. Vi skulle dessutom in till stan på instruktörsmöte på Gymmet. Handla mat och städa måste man ju tyvärr också göra någon dag i veckan. 

Summerar veckan med 11 pass. 3 cykelpass, 2 simpass, 1 styrkepass, 2 skidpass och 3 löppass. Totalt ca 14 timmar.

Nu hoppas jag på att jag vaknar utvilad utan det minsta känning av sjukdom imorgon. Lite godis och rödvin brukar hjälpa mot sånt va?  

I höstas beslutade vi som bekant att Team Cykelcity Stockholm skulle upphöra. Sedan hösten 2012 har Cykelcity stått bakom mig och stöttat mig i min satsning. I vått och torrt. Medgång och motgång. Butiken har varit en hemskt rolig kvartersgård när jag bodde i Stockholm och jag har älskat att titta förbi och säga hej+tjåla med alla som jobbat. Allt jag kan om cykling och prylar har jag på ett eller annat sätt lärt mig när jag har hängt i butiken. Men nu är det slut. Teamet lägger ner då ingen som var med i laget längre bodde i Stockholm.

Vilken klubb skulle jag tävla för nu?

Har haft en del kval inför valet. Fick erbjudande av Nelker att joina Terrible Tuesday Triathlon som jag ju tränat en helt del med och dessutom varit på läger med sedan Nelkers start av löpgruppen Terrible Tuesday. Ett oerhört skönt gäng som tränar hårt och samtidigt är sköna människor att hänga med. Men sätet är ju fortfarande Fjollträsk, som jag nästan aldrig besöker längre… Alternativen utöver det var någon nätklubb eller starta någon helt egen (Norhyttans atletklubb med undersektion Hurtkullorna har länge varit i tankarna). Men sedan slog det mig! Ludvika har ju en triathlonklubb, om än i dvala, så visst fanns det! CSK Ludvika har länge varit reggad triathlonklubb, trots att det var många år sedan nu som det var någon vidare fart på den sektionen. Nu ska det bli ändring på det! Vi har genom våra crawlkurser, spinningpass, träningar med löpgrupper och CSKs cykelklubb, förstått att det funnits ett stort intresse för triathlon i Ludvika, kanske större än någonsin!

Efter ett telefonsamtal med en av de som faktiskt utövat tävlingar i CSKs namn de senaste åren, tillsammans med vår lilla triahthlonträningsgrupp, bestämde vi att vi skulle försöka få fart på CSK Ludvika igen. Klubben är en av de äldsta triathlonklubbarna i Sverige och har haft en del framgångar i triathlonvärlden. Här är ett par ord från eldsjälen Börje Lindberg som var med och startade klubben:

”På CSK Ludvikas årsmöte oktober 1986, som hölls i Harnäs IF:s klubbstuga beslutades enhälligt att ta in triathlon som en sektion i CSK Ludvikas cykel- och skridskoklubb. Jag hade själv blivit inspirerad av sporten och deltog i Gagnefstrippeln, sommaren 1986. Det var så det hela började. Jag tog triathlon till klubben och inspirerade en del andra att börja. Det största namnen kom att bli Anders Olausson och lite senare Maria Melin, numera Edstedt. Vi hade bra snurr på verksamheten mellan 1987 och fram till 1991.

Är du intresserad av att joina oss? Häng på! Vi lägger löpande ut information på Facebooksidan CSK Ludvika Triathlon.