Om du inte bara håller dig till löparbanor eller löpband så kommer du alltid stöta på backar under dina pass. Då gäller det att ha god muskelstyrka för att inte förlora hållningen. Det gäller att inte luta för mycket framåt när du springer uppför, och inte för mycket bakåt när du springer utför, en kombination som både är energikrävande och ökar risken för skador. Följande övningar stärker de musklerna som ger dig kraft – både uppför och utför.
Om du är ovan, börja träna utan hantlar. När tekniken sitter kan du öka tyngden på hantlarna så att du hela tiden fortsätter att utmana kroppen att bli starkare.
UPPLÄGG Börja med övning 1 och gå direkt vidare till övning 2 och så vidare. När du gjort alla fyra övningar, vila i 60 sekunder och upprepa därefter cirkeln. Börja med 2-3 varv och öka upp till 4-5 varv allt eftersom du blir starkare.
1. BENBÖJ Stärker stussen och låren – lårmusklerna används mest när du springer uppför. SÅ GÖR DU: Greppa en hantel i varje hand, ställ dig med benen axelbrett isär och tyngdvikten på hälarna (men med hela fotsulorna kvar i marken). Böj sedan knäna till en sittande position. Håll blicken framåtriktad och res dig upp först när dina lår blir parallella med golvet.
Gör 20 repetitioner.
2. STEP UP Stärker lårmusklerna för bättre uppförslöpning SÅ GÖR DU: Greppa en hantel i varje hand, placera höger fot på en step up-bräda. Lägg tyngdpunkten på hälarna när du klivit upp på brädan, spänn sätesmusklerna och kliv sedan tillbaka ner till golvet. Utför övningen i en kontrollerad rörelse.
Gör 15 repetitioner på varje ben.
3. UTFALLSTEG Bygger stabilitet och styrka. SÅ GÖR DU: Stå med fötterna höftbrett isär och med hantlar i händerna. Ta ett steg framåt med vänster fot, böj vänster knä så att ditt lår blir parallellt med golvet. Höger knä ska snudda vid eller ligga strax ovanför golvet. Se till att hålla knät rakt framåt när du böjer det, i samma linje som tårna. Ta ett steg tillbaka och upprepa rörelsen med höger ben.
Gör 15 repetitioner på varje ben.
4. UTFALLSTEG ÅT SIDAN Stärker lår och stuss. SÅ GÖR DU: Ta ett steg åt höger och böj höger knä så att ditt lår blir parallellt med golvet. Tryck ifrån med höger fot för att återgå till utgångsläget. Behåll bröstet högt genom hela rörelsen (sjunk inte ihop med överkroppen). Upprepa rörelsen med vänster ben.
Ibland fastnar man i gamla hjulspår och stagnerar i sin träningsutveckling. Då behövs nya idéer och ny motivation. Det får du här – i form av två annorlunda och inspirerande pass!
Det finns inga genvägar för att utveckla sin löpform. Att bli en bra löpare handlar om tålamod, kontinuitet och bra träning. Däremot underlättar det att ha en bra träningsplan så att du får in de olika typer av träning som utvecklar dig som löpare: långpass, intervaller, tröskelträning, backträning och vanliga distanspass.
Ett vanligt problem är att man kör samma pass vecka efter vecka och tappar lite av skärpan som behövs för att passet ska bli effektivt. Du kanske kör dina intervaller på måndagar, 11 kilometer distans på torsdagar och 21 kilometer långpass runt sjön varje söndag. Upprepar du detta vecka efter vecka stagnerar du i din utveckling. Särskilt om du inte gör justeringar i form av fart, distans eller mer utmanande banor. Progression, variation och anpassad fart är alla viktiga delar i ett träningsupplägg som syftar mot en specifik tävling eller distans. Lika viktigt är det att man kan variera upplägget för de olika passen, även om syftet med dem är detsamma. Då blir det inte bara roligare – du tvingas även koncentrera dig lite mer, vilket gör att du blir mer fokuserad och ofta får en bättre träningseffekt.
Ta som exempel distans- och backträning. Grundsyftet med distansträning är att träna upp uthålligheten, vänja löpmuskulaturen att tåla stötarna mot underlaget, höja grundkonditionen samt i vissa fall påskynda återhämtningen. Grundsyftet med backträning är att bygga löpstyrka, få ett bättre löpsteg, höja syreupptagningen och förbättra formen. Men dessa två träningsformer kan varieras i oändlighet. Här är två roliga, annorlunda och inspirerande upplägg. Effekten av dem är likvärdig med andra distans- och backpass, men det annorlunda tänket ställer högre krav på din koncentration – och gör löpningen lite roligare. Hurra!
Kenyansk distans
Vad är det? Metoden med progressiv löpning använder afrikanska löpare ofta i sin träning. Testa upplägget när du känner dig omotiverad att köra vanlig intervall- eller tröskelträning – då kan detta vara ett kanonbra alternativ.
Så gör du! Starta i ett väldigt lugnt tempo och stegra sedan farten successivt med kanske 10–15 sekunder varannan kilometer. Målet är att avsluta passet i din tröskelfart eller kanske i din snittfart på 10 kilometer.
Till exempel: Gör du milen på 50 minuter (5.00 min/km) startar du ditt 12 kilometer långa distanspass i 6.30 min/km. Låt kroppen vakna till så att du får igång motoriken. Efter två kilometer ökar du till 6.15 min/km, vilket gör att du får anpassa steget och får igång andningen. Fortsätt att öka tempot med 15 sekunder varannan kilometer. Du springer då i6.00 min/km mellan 4 och 6 kilometer, 5.45 min/km mellan 6 och 8 km och 5.30 min/km mellan 8 och 10 kilometer. Sedan avslutar du passet i 5.15 min/km mellan 10 och 12 kilometer. På detta sätt innehåller passet 6–8 kilometer i ditt vanliga distanstempo samt 4–6 kilometer i din tröskelfart eller snabbare.
Tänk på det här! Du märker om kroppen svarar på fartökningen eller inte. Vissa dagar är du sliten och trött vilket gör att fartökningen kanske stannar på 5.45 min/km. Andra dagar känns det skönt att höja farten ytterligare på slutet. Kontentan blir oavsett att du får ett distanspass med lite bättre effekt än normalt, utan att bli lika sliten som efter ett tufft intervallpass.
Attackera krönet
Vad är det? Backträning genomförs i form av intervaller, där du springer från foten av backen upp till krönet. Sedan går eller joggar du tillbaka ned för att kanske upprepa intervallen ytterligare 6–10 gånger. Oftast kör man långa men flacka backar under grundperioden och korta, branta backar för att höja formen i anslutning till tävlingssäsongen.
Attackera krönet-passet bygger på att många gruvar sig för backar. När de flesta av oss når toppen slappnar vi av och tänker: ”Oj, vad skönt att vara uppe – nu måste jag återhämta mig lite.” Men i stället ska du nu träna på att fortsätta löpa, eller till och med öka farten en aning, i ytterligare 50–100 meter. Träna upp den här förmågan så har du ett bra vapen att använda vid nästa tävling. Luckan du får knäcker dina kompisar för gott så att du kan defilera in mål.
Så gör du! Välj en backe som tar 30–60 sekunder att löpa och som har en plan sträcka efter krönet. Löp 5 x 60 sekunder, varav 45 sekunder i backen och 15 sekunder efter backen. Farten kan motsvara din milfart. Jogga sakta tillbaka nedför backen innan du kör nästa lopp. Efter att du kört 5 x 60 sekunder löper du ytterligare 5 x 30 sekunder, varav 20 sekunder i backen och 10 sekunder efter krönet. Nu ska farten vara snabbare än milfart. Under vilan går du nedför.
Just nu! Mer än halva priset på prenumeration, endast 39 kronor per tidning! Ordinarie pris 99 kronor.
Få Sveriges största löpartidning hemskickad till dig 11 gånger (helår) för bara 437 kronor! Du får massa tips om löpning, kost, prylar och om hur du bäst kommer i form, allt direkt hem i brevlådan och på webben. Nyhet! Du har dessutom som prenumerant 20%* på löparskor och kläder! Bra va!
Ett av Anders Szalkais favoritupplägg utgår från tröskelpasset – ett nyckelpass för
långdistanslöpare som vill höja farten. Så här kan du flytta din tröskel på tio veckor.
Ett upplägg jag både använt i min egna träning och i de träningsprogram jag gör åt andra löpare på olika nivåer utgår ifrån tröskelpasset. Det här upplägget kan du starta med redan nu i februari för att sedan enkelt växla upp till tuffare pass när det våras.
Ett tröskelpass syftar till att förbättra uthålligheten – något du har nytta av oavsett vilka distanser du siktar på och oavsett vilken nivå du tränar på. Alla, från den vassaste elitlöparen till nybörjaren, har nämligen nytta av att förbättra sin tröskelfart.
Tröskellöpning handlar om att springa i den fart som är din högsta möjliga över längre distanser, vilket sammanfaller med den punkt då kroppen fortfarande klarar av att transportera bort eller förbränna de ”trötthetsämnen” som bildas när man springer. Går du över den farten, det vill säga din tröskel, stumnar du istället fort. Ofta benämner man trötthetsämnena som mjölksyra. Det är därför tröskeln ibland också kallas mjölksyratröskel.
Genom att träna i den här farten kan du på sikt flytta din tröskel, så att du klarar av att transportera bort eller förbränna trötthetsämnena vid en högre fart än tidigare. Detta kan också benämnas som att din uthållighet har förbättrats.
Din individuella tröskelfart går att testa fram. Med hjälp av ett test kan du enklare hitta rätt intensitetsnivå för dina pass och även använda pulsen som ett styrinstrument. Tröskelpuls eller laktatvärden använder sig eliten ofta av, men det går också bra att utgå från den upplevda ansträngningen i stället. Då handlar tröskelfart om att springa i ett tempo mitt emellan bekvämt och lite obekvämt trött. Det ska vara lite jobbigt – men inte superjobbigt. Framförallt ska du inte tappa fart under löpningen på grund av att du springer för fort och stumnar.
Öka farten? Tänk på steget!
På din lugna distansrunda tänker du kanske inte så mycket på ditt löpsteg. På tröskelpasset ska det däremot gå lite snabbare, och ett sätt att öka farten kan vara att ligga på med ett mer medvetet aktivt löpsteg.
Nyckeln till ett bra tröskelpass är alltså att hitta rätt nivå.Genom att utveckla tröskelpasset över tid, förslagsvis tio veckor, blir det lättare att göra just det. Tanken är att du ska gå från pass med tröskellöpning i intervaller till mer sammanhängande tröskellöpning under den här perioden (se ruta). Men målbilden – oavsett pass – är att du ändå ska samla ihop någonstans runt 30 minuters tröskellöpning totalt. Det gör att ett tröskelpass även ger dig en riktigt fin träningsvolym.
Det första tröskelpasset under en sådan här upptrappning över 10 veckor kan du dela in i 10 x 3 minuter långa löpningar (det vill säga totalt 30 minuter i tröskelfart). Men när man delar upp ett pass i sådana här intervaller är det lätt hänt att man helt plötsligt ligger på för mycket så att passet övergår till just intervallträning. Det kan förstås vara bra, men det är inte den effekten vi är ute efter här. Fokus för det här passet ska ligga på den skonsamma volymgivande tröskelträningen, även om vi delar in det i mindre delar.
Så det är verkligen viktigt att inte springa för fort. Ansträngningsgraden ska ligga mellan bekvämt fort men ändå kännas lite tufft, så att du får ligga på lagom i steget. För att inte lockas att springa för fort hålls vilan kort, från 20–30 sekunder till högst en minut. Vilan kan gärna vara aktiv, gående eller med lätt jogg.
Löpningen ska inte gå snabbare än att du kan sätta igång direkt efter varje 3 minuters löpning. Genom den här uppdelningen i korta intervaller hittar du lättare din tröskelfart genom att du enkelt kan justera farten i varje 3-minuterslöpning och hitta harmonin i passet.
Tanken är att du ska ta med den här känslan och farten till kommande vecka. Då delar du upp passets totala 30 minuter i tröskelfart i 6 x 5 minuters löpning i stället. Du ska hålla samma jämna fart som förra veckan, med kort aktiv vila på 30–60 sekunder mellan intervallerna.
Sedan fortsätter du att trappa upp löptiden per intervall (men den totala tiden ska fortfarande bli 30 minuter i tröskelfart). Tredje veckan kan du vända på 6 x 5 minuter till 5 x 6 minuter istället. Sedan kan man repetera det upplägget en vecka, eller gå tillbaka till ursprungspasset på 10 x 3 minuter innan du tar nästa stora steg: 3 x 10 minuter. Vilan kan då vara 1–1,5 minut aktiv vila.
Nu har du fått till 5 veckor fin tröskelöpning. Lägg in passet en gång i veckan under grundträningsperioden under vintern. Det är något som de flesta löpare klarar och kan ha glädje av.
Sedan är det dags för ännu ett litet steg. Passet vecka 6 blir en uppdelning med 12–10–8 minuter löpning i tröskelfart. Vilan blir densamma som i passet med 3 x 10 minuter, det vill säga 1–1,5 minut.
Vecka 7 kan det vara läge att välja en kortare uppdelning igen, innan du tar nästa steg i utvecklingen av passet vecka 8: 2 x 15 minuter, med 2–3 minuter aktiv vila. Farten och känslan ska vara som tidigare pass.
Mentalt kan det här passet vara lite tuffare att genomföra, men förhoppningsvis känner du att du har en lång sammanhängande tröskellöpning inom räckhåll. Om inte kan du ta något steg till i utvecklingen av passet, till exempel 20 + 10 minuter, innan det blir examen med 30 minuter sammanhängande löpning i tröskelfart vecka 10. Förhoppningsvis har farten nu ökat vid samma känsla och ansträngningsgrad, trots att du nu löper hela tröskelpassets 30 minuter sammanhängande.
Det här upplägget går förstås utmärkt att köra på löpband också. Möjligheten att ställa in farten gör det både enkelt att hitta rätt nivå och att utveckla den vecka från vecka. Det fina med tröskelpasset är också att kroppen brukar återhämta sig relativt fort, eftersom ansträngningsnivån ska vara hanterlig, vilket gör att det är fullt möjligt att köra detta pass en gång i veckan. Till skillnad från tuffare intervallpass brukar de flesta också känna att man verkligen tillgodogör sig den här träningen och – inte minst – kan köra tröskelpass oftare än intervallpass.
Den snabba utvecklingen har gjort att löpar-skorna aldrig har varit bättre. I dag är stötdämpande och stabila löparskor lättare än tidigare, och lättviktsmodellerna har blivit mer stötdämpande. Du får helt enkelt mer pang för dina pengar. Här är ett smakprov vårt test av årets nyheter. Hela testen med 33 nya modeller hittar du i nr 4 av Runner’s World som ligger ute i butik just nu.
Adidas UltraBoost 19
Mjukare och spänstigare löpkänsla i en förenklad konstruktion – det är Ultraboost 19.
Nya Ultraboost 19 ger – precis som sina föregångare – en mjuk känsla i kontakten med underlaget. Men responsen i frånskjutet är snabbare. Påtaglig är också skons förenklade konstruktion. Den är uppbyggd av endast fyra nyckelkomponenter, vilket ska jämföras med ett tjugotal i en mer traditionellt uppbyggd sko för löpning.
Den följsamma ovandelen ger en komfortabel passform och det utanpåliggande hälstödet ger ett diskret men fullt tillräckligt stöd. Den något mjukare gummiblandningen i yttersulan ger ett säkrare grepp jämfört med föregångaren. Ultraboost 19 är kort och gott en mycket bekväm och pålitlig mängd-träningssko.
Asics jobbar med kontinuitet i sitt modellutbud, till glädje för många som hittat sina favoritmodeller hos denna japanska gigant. Som modell har Nimbus främst gjort sig känd för att alltid leverera stötdämpning i toppklass. Den tjugoförsta versionen är inget undantag. Den uppdaterade mellansulan med FlyteFoam i två olika skikt ger en fin avvägning mellan mjuk, komfortabel stötdämpning och kvick respons i frånskjutet. Passformen är finjusterad på liknande sätt som på GT-2000 (nästa uppslag), vilket ger ett något generösare utrymme för tårna jämfört med föregångaren. Sulplattformens stora anläggningsyta mot underlaget ger skon en god grundstabilitet, även om den främst är avsedd för löpare med ett neutralt steg.
Pris: 1 900 kr vikt: 316 gram (H), 264 gram (D) hälDropp: 8 mm (H), 12 mm (D)
Brooks Levitate 2
Det är framför allt ovandelen och dess resår mot ankeln som är nytt på Levitate 2.
Uppfräschade Levitate har ett nytt utseende, men löpkänslan är välbekant. Den största förändringen är den stickade ovandelen med sin sockliknande konstruktion. Det elastiska resårpartiet runt ankeln ska förhindra skavsårsproblem. Levitate 2 tillhör de tyngre modellerna i denna skoguide, men flera av testlöparna menade att skons påtagliga stötdämpningsförmåga uppvägde den extra vikten genom att skona benen på långa träningspass.
Skons karaktär präglas i högsta grad av mellansulan DNA Amp. Det betyder att en kärna av PU-skum med hög energiåtergivning är inkapslad i ett mer formfast skal av TPU (termoplastisk urethane). Resultatet är en sko som ger en tydlig respons mot underlaget och en ”studsig” löpkänsla. Testlöparna bedömde att mellansulan har god hållbarhet – den behöll sina egenskaper trots många mils löpning. Yttersulans markant v-formade mönster ger gott grepp och underlättar ett aktivt frånskjut.
Löpkänslan i denna nya modell är påtagligt mycket mjukare än i Craft Fuse-knit (nedan), tack vare att mellansulan är tillverkad i två EVA-skum med olika densitet. Detta ger en fastare och mer stötdämpande känsla i hälen och en kvickare respons framtill vid frånskjutet. Ovandelen har en öppen nätstruktur vilket ger god ventilation. Genom olika täthet i väven ger skon en skön passform med bra stöd. En utanpåliggande förstärkning av hälkappan håller hälen säkert på plats utan att kännas klumpig.
Yttersulans triangelmönster gör att skon bäst kommer till sin rätt på hårda underlag, och diskret urfrästa spår på häldelens utsida och på bägge sidor i framfoten ökar skons följsamhet. Men liksom när det gäller Fuseknit rekommenderar vi att man går upp en halvstorlek jämför med standardstorlekarna.
New Balance Zante är en typisk lättviktsmodell som främst kommer till sin rätt på korta, snabba träningspass. Men tack vare den fina stötdämpningen i Fresh Foam-materialet kan relativt lätta löpare också löpa en del distanspass i skon. Tänk bara på att man då inte kan förvänta sig samma slitstyrka som hos en utpräglad distanssko.
Sulplattformen på Zante är markant uppdragen framtill för att man lättare ska kunna rulla på foten under markkontakten och få ett kvickare frånskjut. Ovandelens nätmaterial ger god ventilation och sluter väl om framfoten, vilket ger skon en bra grundstabilitet. Zantes snabba känsla och låga vikt gör den också till ett intressant alternativ som tävlingssko.
Reebok var under 1980- och 1990-talet ett av de starkaste varumärkena i löparvärlden. Sedan försvann man nästan helt från löparscenen och satsade i stället mer på andra träningsformer. Men förra året gjorde man en riktig satsning på löpning igen. En viktig del i detta var introduktionen av ett helt nytt mellansulekoncept med moderna egenskaper, inte minst hög energiåtergivning. Reeboks nya material har beteckningen FloatFoam och lanseras nu i allt fler Reebok-modeller.
Forever Floatride Energy är en allsidig träningsmodell med en vänlig prislapp. Även om modellen saknar en del finesser som finns i Reeboks fem hundra kronor dyrare Floatride Run (flaggskeppet i Reeboks nysatsning förra året) har skon de viktigaste funktionella detaljerna på plats. Ovandelen i ”engineered mesh” ger bra ventilation och den utvändiga hälkappan ger trygg stabilitet. Vikten imponerar också. Sammantaget erbjuder Floatride Energy en bra löpkänsla – till ett förvånansvärt attraktivt pris.
Pris: 1 000 kr vikt: 263 g (H) 218 g (D) hälDropp: 10 mm (H), 8 mm (D)
Saucony Guide ISO 2
Saucony Guide har blivit en av marknadens mest populära stabilitetsmodeller och har funnits med längre än vad modellbeteckningen anger. I och med att skon förra året försågs med en så kallad ISO-ovandel – där en inre sockliknande ovandel omges av ett yttre stödjande skal för en bättre passform – beslöt nämligen Saucony att nolla modellens nummer.
Det stödjande partiet i mellansulans inre del har fått en mer diskret utformning och smälter numera visuellt in med övriga mellansulan. Stödet finns däremot kvar och ger – tillsammans med en mer skålad sulplattform som följer fotens anatomi bättre – en alldeles utmärkt rörelsekontroll. Mellansulan med ett övre skikt av Sauconys energiåtergivande Everun-material ger skon hög komfort och kvick respons. Guide ISO 2 är helt enkelt ett bra exempel på att det går att kombinera stabilitet med fin löpkänsla. Värt att notera är att Guide ISO 2 – precis som en del av New Balances och Asics modeller – också finns i en vidare läst, såväl i herr- som damutförande. Vissa specialbutiker er-bjuder bägge lästvidderna.
En Bluetoothsensor i mellansulan registrerar fart, distans och löptid – med mera.
Under Armour har haft ett omfattande sortiment löparskor under flera år nu, och under fjolåret storsatsade man med ett nytt stötdämpningskoncept kallat UA Hovr. I korthet består det av en mellansula där ett högelastiskt skumplastmaterial kombinerats med en nätstruktur kallad Energy Web. Resultatet är en påtagligt mjuk stötdämpning, kvick respons i frånskjutet och en stadig känsla mot underlaget.
Två nya toppmodeller med denna innovativa lösning lanseras nu. Infinite är den neutrala modellen, där stötdämpning, komfort och följsam löpkänsla fått högsta prioritet. Såväl test-löpare som vårt skolabb bekräftar att Under Armour lyckats med sina ambitioner. Infinite är en bekväm och mycket följsam mängdträningssko.Den känns dessutom överraskande lätt med tanke på den relativt höga sulprofilen.
Pris: 1 500 kr vikt: 307 gram (H), 245 gram (D) hälDropp: 10 mm (H), 9 mm (D)
Du hittar 25 andra modeller i nr 4 av Runner’s World som ligger ute i butik nu.
Ett av de mest klassiska råden inom löpteknik är att du bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut. Men det är ett förlegat råd, menar RW:s löpteknikexpert Fredrik Zillén. Frekvensen är inte allt, du måste ta hänsyn till faktorer som gravitation, fart, distans och träningsvana.
”Löpare bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut” är en verklig klassiker, och det går inte en vecka utan att jag hör denna synpunkt. Ibland får jag höra att 180 är den optimala frekvensen oavsett fart och ibland sägs att man ska hålla minst 180 eller högre. Jag vill börja med att säga att det inte alls är sant. Eller förresten, 180 kan vara optimalt – för vissa löpare, i vissa farter. Men det är så oerhört många olika faktorer som spelar in och så stora variationer mellan olika löpare att det mest blir löjligt att försöka utse ”bästa stegfrekvensen”.
Precis som med så många andra ”sanningar” om löpning är det här påståendet dessutom rätt lätt att kolla upp. Det är bara att gå in på valfri film med din favoritlöpare på YouTube och sätta timern på telefonen på en minut och börja räkna. Hur lätt som helst. Om du provar ser du snabbt att variationerna i stegfrekvens är rätt stora.
Varför just 180?
Var kommer då påståendet om att 180 steg i minuten är det optimala ifrån? Troligen härstammar det från den legendariska löptränaren Jack Daniels som under OS i Los Angeles 1984 studerade dem som sprang distanser mellan 800 meter och maraton. Han konstaterade att alla tog 180 steg i minuten, eller fler, vilket han skrev i sin bok ”Daniels’ Running Formula”. Han konstaterade också att många motionärer har en betydligt lägre stegfrekvens. Så långt är det inget fel i resonemanget. Vad jag inte begriper är var idén kommer ifrån om att det alltid är exakt 180 som ska gälla för alla löpare i alla farter. Det sa han aldrig. Jag hyser en enorm respekt för Jack Daniels kunskaper som tränare. Men bara för att han konstaterar att OS-löpare 1984 håller en stegfrekvens som inte är under 180 blir inte 180 en optimal frekvens för mer normalsnabba löpare, då frekvensen i regel påverkas av bland annat fart. Han skrev heller inte hur mycket över 180 steg per minut dem med högst stegfrekvens hade. Är 203 okej?
Och vad händer om vi byter mästerskap? Tittar vi på maratonlöparna under VM i London förra året varierade stegfrekvensen bland de åtta bästa damerna mellan 165 och 198,6 steg per minut samt mellan 171,6 och 193,8 steg per minut bland de åtta bästa herrarn (Siffror från fjärde varvet av fyra från Internationella Friidrottsförbundets biomekaniska studie av loppet). Med så stora variationer bland de bästa löparna i världen är det ganska orimligt att det finns en enda optimal stegfrekvens som även motionärer ska förhålla sig till. Det finns troligen en liten zon på några steg hit och dit som är din optimala stegfrekvens. Även om det finns individuella skillnader finns det några saker att förhålla sig till – gravitationen, hur snabbt du springer, hur långt du springer, hur lång du är, din träningsbakgrund och din muskelfibersammansättning. Vi tar dem en och en:
Gravitationen är stark och att flytta tyngdpunkten upp och ned på en löpare är jobbigt. Om två löpare håller samma fart kommer den med låg frekvens troligen att röra tyngdpunkten i höjdled mer än den som tar många steg. Tar du till exempel kring 160 steg per minut i 5 min/km-fart, som en del motionärer gör, kommer du att få lägga oproportionerligt mycket energi på att flytta kroppens kilon upp och ned i kampen mot gravitationen då frekvensen är för låg.
Optimal frekvens
Enligt det här tänket borde en rejält hög stegfrekvens vara bäst eftersom det minskar vertikalförflyttningen. Men då glömmer man bort kontakttiden. Ju kortare tid du har foten i marken desto mer returenergi får du från kroppens elastiska strukturer som senor, muskler och bindväv. Du kan få tillbaka upp mot 50 procent av den mekaniska energi du lägger i ett steg genom denna gummisnoddseffekt. Har du en lite för hög stegfrekvens i förhållande till din fart, säg 186 steg per min i 5 min/km-fart kommer du i och för sig att spara energi genom att du inte rör dig upp och ned så mycket, men samtidigt är det då svårt att få till det vertikala tryck som krävs för att kroppens ”gummisnoddar” ska laddas med energi som du ska få i retur. Låg vertikal kraft kan alltså ge längre kontakttid och mindre returenergi. Optimal frekvens är till viss del även knuten till fart. Det är ju bara att titta på ett sprintlopp för att se hur viktigt det är med en hög frekvens. Det här konstaterad även Jack Daniels i sin bok där han skriver att dem med högst frekvens var 800-meterslöparna följt av de som sprang 1500 meter. Efter ett tag verkar det dock jämna ut sig så att det inte är så stor skillnad på dem som springer 10 000 meter och dem som springer maraton. Då verkar det mer handla om individuella skillnader.
Även din längd kan ha betydelse. En orsak är att det helt enkelt är lättare att flytta runt korta ben jämfört med långa. Den med högst stegfrekvens av de åtta bästa damerna under maraton-VM i London förra året var Rose Chelimo, som också vann. Hon höll en frekvens på 198,6 steg per minut under fjärde varvet. Rose Chelimo är 153 cm lång (väger 43 kg). Så om du också är 153 cm lång och springer maran kring 2.20 kan du också prova 198 steg per minut. Nu finns det mycket längre löpare som har så hög frekvens, men jag talar mer i generella ordalag.
För att krångla till det ytterligare finns det två olika stilar som kan vara lika effektiva. De brukar kallas ”glidare” och ”gaseller”. Gasellerna jobbar lite mer med gummisnoddseffekten, vilket är det sätt som de flesta elitlöpare använder sig av. Man kan vara gasell av olika grad, där till exempel Mo Farah är en typisk gasell med relativt låg frekvens, som hans 173,4 steg/min på varv 15 när han vann 10 000 meter under London-VM på tiden 26.49.51. Det här är också det bästa valet om du har mer av de snabbaste muskelfibrerna med lite mer spänst i steget, vilket Sir Mo har (och som man även kan träna upp).
Ju snabbare du springer desto viktigare är det med kontakttid och gummisnoddeffekten. Springer man i 6 min/km eller långsammare är det ofta lite svårare att få tillbaka en stor del returenergi. Med mindre vinst från gummisnoddarna får man börja se var man kan kapa kostnader och då vända blicken mot kampen mot gravitationen. Det är här, när det inte går så fort, som glidarstilen oftast kommer till sin rätt. Som jag tidigare nämnt ger en hög stegfrekvens mindre vertikal förflyttning. Om du i 6 minuter per kilometer ökar frekvensen en hel del, till exempel upp mot 187–188, och därmed minskar rörelsen i höjdled kan det vara energibesparande trots att det går åt lite mer kraft att röra kroppsdelarna så snabbt. Då gummisnoddeffekten för de flesta avtar med åren är det också vanligt att äldre löpare använder sig av det här sättet att springa med små, minimalistiska steg med hög frekvens. Det är nämligen främst de snabbaste muskelfibrerna som försvinner när man blir äldre medan man behåller de mer uthålliga.
Även många ultralöpare använder sig av den här tekniken. Ska du springa 100 miles kanske du inte orkar hålla spänst i steget hela vägen och då kan glidarstilen med högre frekvens funkar utmärkt.
Men nu bortser vi från extremvarianter av glidare och gaseller. Skulle jag göra en kvalificerad gissning på en bra stegfrekvens för en genomsnittlig motionslöpare som springer 5 min/km-fart skulle jag säga typ 170–174. Springer du i 4 minuter per kilometer är däremot en frekvens upp kring 180 troligen inte så tokig. Experimentera gärna lite med olika frekvens. Men kom ihåg att du initialt troligen är mer bekväm och lite starkare och uthålligare på sättet du sprungit tidigare, just för att du har gjort det så mycket.
Så ökar du stegfrekvensen!
Bästa sättet att öka din stegfrekvens är att skaffa dig en lite mer kompakt armrörelse med mycket rörelse i axellederna och ganska spetsiga armbågar. Är händerna långt ned bildar armen en lång pendel som tar längre tid och kostar mer kraft än en kort pendel. Dessutom börjar de flesta springa med ganska raka ben (långa, tunga pendlar) när händerna är långt ned vilket gör det ännu svårare att få upp frekvensen. Med den lilla, kompakta armsvingen triggar du i regel benen så att frekvensen går upp utan att du behöver tänka ”ta fler steg”.
Du älskar att löpa. Och eftersom du har valt en sport som du kan utöva i frisk luft och vacker natur, och vars förberedelse bara består i att du drar på dig några funktionsplagg och ett par löparskor, så har du ingen lust att gå på gym för att göra styrkeövningar.
Men om du vill kunna springa resten av livet så bör du även styrketräna några gånger i veckan. Löpning kan skapa obalans i muskulaturen och dessutom förstärka problem som du redan har. Svaga vader kan till exempel sätta stor press på hälsenorna och bryta ner de fibrer som bygger upp senorna. Instabila höft- och bålmuskler försämrar rörelseförmågan och överlastar skenbenen, vilket kan leda till benhinneinflammationer och stressfrakturer.
Gör därför de här övningarna två gånger i veckan – eller dagligen om du har eller har haft problem med benhinnorna, vaderna och/eller hälsenorna.
1. UTFALLSTEGSVÄXLING
Ta ett steg framåt med höger fot och sänk kroppen tills ditt vänstra skenben befinner sig parallellt med golvet och knäet nästan nuddar golvet. Gör ett explosivt upphopp då du byter ben luften så att du istället landar med vänster fot framför dig. Ett vänster- och högerutfall räknas tillsammans som en repetition. Gör tre set med 15 repetitioner.
2. TÅHÄVNINGAR MED RAKA KNÄN
Fatta en hantel i höger hand och ställ dig på en step up-bräda. Placera vänster fot bakom höger vrist och balansera på den högra fotens främre del. Gör en tåhävning utan att böja knäet och stanna i högläge en stund; sänk sedan hälen. Gör tre set med 15 repetitioner på varje fot.
3. TÅHÄVNINGAR MED BÖJT KNÄ
Följ instruktionerna för tåhävningarna med rakt knä, men böj knäet på det ben som du balanserar med. Håll knäet böjt samtidigt som du gör tåhävningarna. Gör tre set med 15 repetitioner på varje fot.
4. EXCENTRISKA TÅHÄVNINGAR
Stå på en step up-bräda med hälarna hängande nedanför brädans kant. Gör en tåhävning och sänk sedan hälarna mycket sakta tillbaka ner under step up-brädans kant. Gör tre set med 15 repetitioner.
5. BONDENS TÅGÅNG
Fatta en tung hantel i varje hand och gå sedan på tå i 60 sekunder. Om du kan gå längre än i 60 sekunder ska du använda tyngre vikter. Gör tre set.
En Bluetoothsensor i mellansulan registrerar fart, distans och löptid – med mera.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in