Vett och etikett i simhallen-listan

Det var väl själva fan att man ska behöva bryta en tävling för att bryta ett mönster och tänka om.

Jag har varit lite för mesig mot mig själv den senaste tiden. Kommit med undanflykter och varit lite för lam i min träning. Jag behövde en smäll på käften för att inse att jag inte kommer någonstans om jag inte biter ihop och kämpar lite mer. Min mentala inställning har under vårkanten varit att mycket har varit MISÄR och att jag tyckt att täningen har gått dåligt.

Men har den det egentligen?! Näe, det tror jag knappast men min inre röst har sagt att jag är i bedrövlig form och att inget jag gjort är tillräckligt. Och är det så att jag har kört ett bra pass och överträffat mig själv så har jag inte gett mig själv beröm utan snarare anklagat mig själv för att kört för hårt eller snabbt när det inte skulle vara det.

Men vet ni va? Ibland måste man bara få kötta på och tycka det är lite roligt också. För vad har jag gjort sedan jag kom hem? Tränat på som vanligt MEN med inställningen HTFU Harden The Fuck Up (Rule #5)!!!!! Med den mentala inställningen har alla pass gått svinbra sedan tävlingen och jag känner att min form är på G. Jag överträffar mig själv!

Jag har inte heller längre ont i häl, fot och höft något jag gnällt på länge nog men inte tagit tag i. Nu är det styrka och rörlighet på schemat nästan varenda dag och jag har inte längre ont! Tackar min Redcord Mini och Access Rehab för det!

Att tävla första tävlingen på säsongen är lite trixigt. Man vet inte vart man står och vad man kan begära av kroppen och det är alltid en chock att köra så hårt och så länge som man gör, första tävlingen på året. Det är inte heller helt osannolikt att det dyker upp hjärnspöken som säger diverse otrevligheter i ens huvud före, under och efter rejset.

Hjärnspökena ska bort. Det är inget som sker av sig självt direkt utan man måste ha ett bra vokabulär för att ha tillräckligt med argument för att be spökena dra åt h-vete. Eller så kan man bara helt enkelt spöa skiten ur hjärnspökena. För att göra något av förslagen så gäller det att ha gjort sin träning och sin mentala pepp innan rejset. Man måste också vara beredd på själva tävlingsmomentet med allt vad det innebär.

För att få tävlingsvana rekommenderar jag nybörjaren att tävla mycket för att avdramatisera själva momentet. Jag har själv tävlat i konstsim sedan jag var 7 år och sedan 6 år tillbaka i triathlon. Jag vet hur man gör och hur man tänker. Men ibland vacklar även jag och jag behöver den där avdramatiseringen.

Därför ska jag utsätta mig och Simon för lite ”otäckheter” i helgen. SIMTÄVLING! Det kan inte bli nervösare än så! De flesta distanser ska avverkas under en eftermiddag och det är bara att köra. Simtävla är nog det nervösaste man kan utsätta sig för. Det rör sig om hundradelar och man väntar och väntar sen PANG ska man reagera och prestera. Klarar man simtävla har man bra tävlingsnerver:). Vidare kör jag på med lite mer träningstävlingar i triathlon bla Örebro Triathlon 11.3 km och så givetvis många fler träningstimmar.

Inget mer slarv med kropp och knopp nu så blir nog den här säsongen tipptopp den med.

Slut på gnället och HTFU! Foto: Luca Mara för Cykelcity och POC.

Nu kommer den. Det känns inte så inspirerande att skriva en race report på ett lopp som inte blev fullständigt.

Men jag tänkte att jag ändå skulle ta och skriva några rader om hur det kändes och varför jag bröt. Mitt första triathlonlopp som jag bröt, dessutom. Det hör inte till vanligheten att jag ger upp när jag väl startat men tycker väl att jag kommit till den nivån att jag inte bara släpar mig runt en bana bara för att få en t-shirt, klapp på axeln och en sketen medalj, om jag dessutom riskerar att bli skadad.

Min första vecka på Mallis var hur bra som helst. Massa bra träning med team snabbare, Mika, Cissi och simon och ett gäng cyklande östersundare. Träning med ett leende på läpparna, hårt och bra, inte precis enligt schemat men vi hade väldigt kul och kroppen svarade fint. Vi tre tjejer var lite träningsanarkister och det är kanske delvis svaret på varför Ironman Mallorca 70.3 gick som det gick. Men mestadels så höll vi oss till coachernas program. 

Mitt sista långpass löpning på söndagen gick väldigt bra och stabilt MEN kände av smärta i höft, häl och fot, något jag dragits med hela vintern men kunnat hålla i schack tack vare stretch, rörlighet och prehab med redcord. Eftersom jag fuskat med det de senare månaderna då jag varit mkt sjuk, kan det vara därför jag fick så ont. För det gjorde skitont! Tack vare Emilia och Patricia fick jag dock förstklassig hjälp. Hård massage, nålar och tejpning gjorde susen för under loppet kände jag nada. 

Men om jag ska ta allt från början kändes det faktiskt jättebra i förberedelserna inför tävling. Var väldigt trött och seg och hade som sagt lite ont här och där men säg vilken taper week som inte varit så! 

Dagen innan valde jag att inte springa för att inte stressa höft, fot och häl men övriga förberedelser gick tipp topp så när som på ett bakhjul som tjorvade och en ny sadel som jag inte satt bekvämt på och flyttade fram/tillbaka och upp/ner. Simon skötte meckningen och jag blev glatt överraskad när han var klar och hjulet inte lät något alls! 

På tävlingsdagen gick allt som smort. Pål Török från Team Snabbare hämtade mig kl 06:30 tillsammans med flera andra från TS som skulle tävla. Var på plats i väldigt god tid, för att vara mig, och allt gick enligt plan. 

 Starten gick 7:59 för damproffsen. Jag var med jättefint ut i vattnet och till första bojen. Sedan hände något. Jag simmade och simmade men inget hände. Tappade fötter. Tappade fötter igen. Accelererade för  att komma ikapp. Inget hände med farten. Tragglade mig igenom hela jävla simbanan själv. Precis så som jag lovat Mikaela att INTE tillåta mig själv göra. Arg, kom jag upp ur vattnet som 15 kvinna. T1 var en pina. Kroppen var i chock. Sprang som i kvicksand. 

Skärpning! Ut på cykeln, än är inte loppet avgjort. Kände direkt-bajs i benen. Det borde lossna, trampade på. Försökte bita i och dundra på men det smärtade konstigt runt knäna och lår. Inte på det där bra cykelsättet, utan bara dåligt ont. Ville bara bryta fram till Llucstigningen men något sade mig att en överraskning skulle finnas där uppe. Simon hade nämligen varit ute sent och cyklat kvällen innan och kom hem med färg under naglarna och sa att han varit ute på ”hemligt projekt”. 

Backen gick bättre än väntat faktiskt. Blev ikappåkt av två agegrouptjejer varav en supersnabb svenska vid namn Julia. Jag kunde iallafall köra som vanligt nedför och tog ikapp dem. På platten mot Muro är mitt favoritavsnitt och där hade jag för avsikt att bomba. Älskar långa raksträckor. Det räckte väl ca 10 min sedan var det SLUTT KAPUTT i benen. Samma smärta. Skit. Slet mig fram in i T2. Visst var det motvind men inte så farligt. En fis i rymden mot vad jag upplevt på Fuerteventura. Lite stark blev man allt på Playitas. 15 min sämre än i fjol och då hade jag två punkor med stopp samt pyspunka ända till slutet. Kändes sådär. Jag skyller allt på min sittposition och min sadel. Ny bikefit måste göras av bästa coach Björnjäveln.

Nåväl. HTFU Emma Graaf. Nu kommer min starka sida, att kunna springa hyfsat även med en pruttcykling i bagaget. T2 stapplade jag igenom på ungefär samma tid som T1, ca 3 min. Sedan ut och springa. Äntligen! Men nej. 

Höll min pace i 2 km sedan började jag redan tappa. Låren helt slut. Allt slut. Inget kul. Var lite rädd att jag skulle få ont. Inte ens världens underbaraste hejarklack fick mig att lyfta. Inte ens ett leende fick jag ur mig. Bestämde mig att försöka några km till, man vet ju aldrig, ibland bara släpper det ju. Men Nix. Efter 8 km, ett varv, klev jag av. 

Så var mitt lopp Ironman Mallorca  70.3 2015. En misär! 

Nu biter jag ihop. Nya träningsveckor och 6 veckor att hinna hitta superform innan VM i Motala. Då ska jag vara i mitt vanliga jag igen. Rock on! 

Rulltur med min Simon ”Meckarn” Wahlström.

Sista löpturen med fartökningar i mina schyssta skor från Saucony, Kinvara. De jag alltid tävlar i. 

Det ”hemliga projektet” i b acken till Lluc. Fick en hel del bränsle av Simons ord! 

Efter cyklingen -kaputt. Ett enda långt lidande. Foto: Gunnar eld. Fler foton på svenskar finns att köpa på www.gunnareld.com

Livet känns helt okej nu, här på Mallorca. Vi cyklar, springer och simmar och det är sol och varmt. Musklerna älskar värmen, återhämtningen efter varje pass är mycket snabbare än hemma i kalla Sverige. Överväger faktiskt att ta mitt pick och pack och flytta hit nästa vinter. Det vore najs.

Sedan sist har vi tränat extremt bra här i kollektivet. Och garvat så vi fått träningsvärk i magen. Vi är tre jämna och satsande tjejer som sporrar varandra och samtidigt är mkt goda vänner och det gör det extra kul. Våra cyklingar har spårat ut lite och i onsdags körde vi en ”liten” distanstur som slutade med stora bergsturen 17 mil och en timmes simning efter. Piggen är en riktig pannbens-triggare och vi var ganska möra i benen när vi anlände Playa del Muro efter en heldag i bergen. Själv piggnade jag till efter 6 timmar i sadeln och fick till en fin tempointervall sista 2 milen hem. Jag ville bara hem, benen behövde få ut det sista och könet var totalt sönderskavt av den nya sadeln.

Mellan passen är vi med Team Snabbare och håller lite pass. Vi har avverkat simteknik och löpteknikpass och vi har även hållit lite cykelmekkurs (jens och cissi).

En snygg avslutning av veckan var den lilla (en ”liten” tävling på Mallorca innebär tydligen över 600 startande) triathlontävlingen i Cala de Saint Jordi (Baleariska mästerskapen) där jag var med som supporter till Mika och Simon (och alla andra team snabbare-deltagare såklart). Med 34 gradig värme var det en kämpig tävling för deltagarna. Men jag undrar om den inte tamejfan var jobbigast för mig som var supporter ;)?!? Med sönderbrända axlar hetsade jag runt på banan som en tokk och sprutade vatten på Mikaela och Simon som gjorde asbra insatser båda två. Mikaela låg länge på en stadig 2:a plats men blev tyvärr omspurtad sista förargliga 100 metrarna på målrakan. Jaja, bronsmästarinna är inte illa pinkat det heller.

Nu är det fokus på återhämtning sista veckan och till helgen blir det säsongspremiär och test av formen på Mallorca 70.3, bring it on!

En annan resa, en annan klubb och en annan cykel. Mallorca 2013 men med samma fina väder och samma härliga berg!

 Äntligen är jag här igen, i paradiset av träning, Mallorca.

Det är jag, Simon, Cecilia Jessen, Jens Mårtensson och Mikaela Persson som har flyttat in och nu bor i ett litet hus i Playa del Muro utanför Alcudia. Det är ett väldigt schysst träningskollektiv och när vi har tid över är vi med som coacher och tränare på Team Snabbares träningar. Det är även på deras hotell Viva Blue, som vi simmar, utomhus 25:a med tempererat vatten. Helt okej, kan man säga!

Starten Mallorca 70.3 2013, min första start som proffs i ett tufft startfält. Men jag ska tänka som jag gjorde då….bara gå ut och ha kul, kul KUL (och givetvis ge mitt allt och mitt bästa!)!

Fick frågan igår av en triathlet på badhuset hur jag håller mig motiverad att hålla på. Jag hade bara 15 s vila så jag hann bara peka på whiteboardtavlan och det uppsrkivna passet, DÄR!, innan jag skulle starta nästa hundring.

Hur håller jag mig motiverad? Svaret är: med det inre drivet.

Även om jag har en tränare som lägger mina pass och mitt schema så är det jag helt och håller jag själv som måste vilja köra de där passen. Det är jag som ska utföra dem, det är jag som måste pusha mig själv för att bli bättre och det är jag som måste säga stopp när det är något som känns konstigt.

Jag har ett inre driv. Förutom att jag tycker sporten är himla rolig och utmanande så drivs jag av att testa mina gränser och ständigt förbättras på det jag gör. Jag sätter upp mål i huvudet och lägger en strategi för att nå dit. Tränar jag inte mina träningspass som jag ska, ja då kommer inte heller resultaten och det är omöjligt att uppfylla målen.

Jag älskar verkligen att träna. Utan träningen skulle min kropp och min knopp bubbla över av energi, tankar och kaos. Jag måste träna för att sotera mina tankar, hålla mig lugn och pysa ut lite av den där överskottsenergin. Så har jag alltid gjort. Träningen har följt med mig sedan 7 års ålder. Det är jag van vid. Trygg. Det håller mig också motiverad.

Jag har aldrig funnit något motiv att ligga i sängen eller soffan en hel dag och bara slappa och käka praliner. Inte ens när jag är ordinerad vila kan jag vila på det sättet. Vila för mig är att göra något aktivt men som ändå inte är strukturerad hård träning. Det är så jag kopplar av i mitt huvud. Att veta när jag ska köra på , träna hårt, vara lite trött på skiten men ändå veta att det bygger form till en tävling och att jag efter tävlingen får göra någonting annat och vila, det håller mig också motiverad.

Jag älskar att tävla. Kanske är det en av de allra största drivkrafterna.

Men ibland är det svårt att hålla fokus på en stor tävling per år och då duger det där skrynkliga pappret med wattzoner jag ska klara under cyklingen eller den där whiteboardtavlan i simhallen med uppsatta mål för dagens simpass.