Vinst i Karlstad

Energin är tillbaka i kroppen! Jag har släpat mig igenom en tuff vecka med mycket träning och mycket lite motivation. Men jag gjorde det och nu verkar formen så sakteligen infinna sig, energin är på väg tillbaka och jag är GLAD! Ett mycket gott tecken på att det är på väg åt rätt håll det är när jag skrattar, sjunger och ler när jag cykeltränar, trots att det regnar;).

Öppet vatten-simning i solnedgången hemma i Norhyttan, ger motivation, energi och glädje!

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så måste jag upp på ”hästen” igen, min karbonhäst P5:an. Måste känna på att tävla igen och göra det ordentligt. Utan sjukdom i kroppen som förstör. Jag åker till soliga Karlstad för att tävla en halv iroman den 19 juli!

Ser fram emot att tävla en lite mindre tävling på snabba banor och med lite varmare vatten (och förhoppningsvis full simning). Jag hoppas kunna testa tävlingsbenen på bästa sätt och ser tävlingen som en del i min träning inför Kalmar. Tävlingen kommer föregå utan toppning och träningen kommer att rulla på ända fram till tävlingsdagen så det blir lite extra grisigt för mig att stå på startlinjen. Ser fram emot det. Förhoppningsvis ska det också släppa den spärr jag fått i huvudet när det kommer till tävling så att jag tycker att det är roligt igen.

Karlstad är en mysig stad och jag hoppas på stor publik med massa hejarrop, soligt väder och ett trevligt arrangemang där jag presterar bra. Det tror jag inte kommer bli något som helst problem att uppfylla. Jag känner mig taggad!

Jag kommer även att finnas på plats dagen innan på tävlingarna i sprint och olympisk, där ni kan ställa frågor till mig och KJ Danielsson inför er tävling eller om ni undrar över något inom träning.

Se så, in och anmäl er och utmana mig lite under Karlstad Triahlon på medeldistans!!!

Här är en skön video om tävlingen:

https://www.youtube.com/watch?v=tPepbBOpNlo

Är det något jag lärde mig i stallet som liten ridtjej så var det att alltid hoppa upp på hästen så fort man ramlat av, för att inte bli rädd för kusarna. Jag blev aldrig rädd för hästarna hur mycket jag än tampades med dem i stallet. Jag drogs alltid till de knasigaste och hoppigaste individerna och då fick man även räkna med att trilla av lite då och då. Älskade utmaningen i att vara kring de hästar som ingen annan ville ta sig an, de som bet och sparkade, om man inte vann deras hjärta. Jag tänker mig att det är samma sak i triathlon för mig…

Har haft en drivkraft att jag vill tävla mot de bästa. Mäta mig mot ordentligt motstånd där jag blir mosad. Att tävla när det är grisigt, långt och jävligt. Då har jag tyckt att det är kul. Triathlon ska inte vara lätt. Det är hårt arbete som ligger bakom att ställa upp i en tävling och vägen dit är aldrig spikrak. Man trillar av, blir jävligt less men man hoppar upp igen och kör på.

Så är det är aldrig kul att tävla om man måste bryta. Man blir lite knäckt mentalt. Även om man vet att det finns en orsak till att inte kroppen fungerar som den ska så är det lätt att tänka att man bara är dålig. Efter Motala har jag vilat lite, brytit ihop lite och sedan kommit en bit på väg att komma igen. Körde Vansbrosimmet i lördags och jag har aldrig simmat sämre. 3 minuter långsammare än min sämsta tid från klassikeråret 2009 när jag inte ens tränade simning. WTF! Men nu skiter jag i det. Att simma skulle vara en kul grej så jag tänker inte haka upp mig på det. Nu är fokus att träna och komma i balans igen. Både i kropp och knopp. Det är inte lätt, men det ska gå.

Nu vill jag upp på hästen igen. Kalmar Ironman närmar sig med stormsteg och sista tuffa träningsblocket har lagts av coach Björn. Jag ville ha mig en utmaning fysiskt och mentalt och det ska jag få. Nu ska jag ta huvudet under armen och ta mig igenom den här träningen. Mitt mission för tiden fram till Kalmar är att ha kul längs vägen mot målen. Har  några knep till hur jag ska vinna hästens hjärta så att den ger fan i att bita eller kasta av mig igen.

Let´s go!

VM, alltså.

Hade ju varit lite krasslig i början av veckan och kände mig inte helt 100% när jag kom ner till Motala men inget ont i halsen, inte snorig och ingen feber. Jag övertygade mig själv om att jag var frisk och att jag skulle starta. Ville försöka iallafall. Det var ju VM på hemmaplan för guds skull! Det kunde ha gått kanon. Lite extra vila hade kunnat göra susen. Men så blev inte fallet.

Vaknade på tävlingsdagen och kände mig riktigt pigg och taggad. Det enda som var lite konstigt var att jag knappt kunde prata. Stämbanden var helt slut.

Var väldigt mäktigt att rada upp sig i landslaget och bli utkallad till start av självaste Roberto Vacci. Började faktiskt grina lite när han ropade mitt namn och jag hörde mamma och pappa jubla i publiken.

Vattnet var svalt men inte superkallt. Starten gick dåligt och jag hamnade efter direkt. hade ingen överväxel för dagen. Intalade mig att det var bra och att jag skulle kunna komma in i min egen takt och börja öka. Luftrören kändes helt bra och det kändes normalt men inte snabbt någonstans. När en liten japanska simmade ikapp mig tänkte jag, va fan! och fick lite extra energi och hakade på. Tillsammans simmade vi ikapp två herrar. Döm om min förvåning nr jag såg att det var en likadan Orca Predator-dräkt som jag: George! Tänkte att jag kanske inte simmade så kasst ändå….men jo, det gjorde vi. Vi var dåliga. Kom upp ur vattnet som 10:a. Varför tog jag det lugnt?! Det var ju 1500 m simning bara och då finns liksom INGEN anledning att ta det lugnt och hitta rytm. Det är full spätta som gäller. Var lite synd att det var kortad simning. Det var aldrig något problem med kyla under dagen.

Ut på cykeln och jag tyckte det var vidrigt. Hittade inte min sköna sittställning. Dräkten skavde som fan i skrevet och nacken ömmade. Cyklade på ganska bra första varvet. Började grina en andra gång när jag såg mitt supporter-crew med min kusin och lilla Olle i spetsen (visste inte att de skulle komma). Vilket stöd jag och Simon hade! Jag blev helt överrumplad.

Hade redan dragit ned på mina watt-ambitioner då jag kände att kroppen inte var hundra. Men sen gick det bara sämre och sämre och jag kom knappt uppför ”backarna” på sista varvet. Kunde inte fokusera med alla AG-killar som cyklade om och som jag mötte. Många hejade och ropade mitt namn, vilket är jättekul, men varje gång tappade jag fokus på att trampa och var tvungen att släppa för att inte drafta på de som åkte om. I vanliga fall hade jag blivit peppad av hejarropen och förbannad på draftingen och fått extra energi, men nu kände jag nada.

Bestämde mig för att testa löpbenen. Ibland känns det nämligen så mycket bättre bättre att springa än man kan tro. Men det gjorde det inte heller. Slutade springa efter 2 km. Grinade. IGEN! Var så besviken. Sen gick jag. Fick peppning på vägen av Anna Carlén där jag grät ut men det hjälpte inte så jag bröt kort därefter efter en trevlig promenad med Adrian Shields.

Det var en chansning. Det höll inte. Som jag längtat efter denna tävling. I två år har jag kämpat för att få vara med i landslaget. Det fick jag tillslut. Så slutade det såhär. Typiskt obra.

Är så glad för mina teamkompisar som gjorde otroligt bra insatser, lagguld till både herrarna och damerna.

Rösten har redan brutit ihop och jag kan bara viska idag, men jag har redan börjat komma igen. Nu blickar jag framåt. Liten paus från triathlon nu och jag ska bli frisk och stark igen sen kommer jag…

Mäktig start i Motala och ett enormt publikstöd!

Upp ur vattnet som 10:a (eller 9:a?).

Misärcykling utan något leende på läpparna. Syns på hela mig att det inte går bra.

Ut på löpningen och blir varvad av damsegraren M-B Ellis. Som min granne Göte sa: min löpning såg ut som jag varit ute i skogen och röjt massaved en hel vecka. Tackar för det och återkommer med lite lättare steg nästa gång.

Tävlingsvecka och uppladdning inför det stora målet, Världsmästerskapen i långdistanstriathlon 2015 i Motala, Sverige. Helt sjukt att det är ett VM på hemmaplan, känns lite overkligt. Det är stort!

Hur har då uppladdningen gått? Jorå, ganska bra faktiskt sånär som på lite sliten kropp efter Örebro och slutspurt för slutförandet i samband med min examen. Nu kan jag titulera mig civilingenjör på riktigt och behöver inte ”ljuga” när jag skriver ut ”Ekosystemtekniker” på visitkorten. Känns otroligt skönt så här i efterhand men inte visste jag att den där sista slutfinishen skulle ta så extremt mycket energi från mig!

I söndags tävlade jag i Runn Open Water, ett seedingslopp i Falun inför Vansbrosimningen och det var riktigt roligt. Kändes inte helt klockrent och jag var rätt lamt inställd till min 6:e plats (5:a i AG 12-34). Kände att kroppen inte var riktigt med.

Cyklade när jag kom hem som jag skulle men kände att jag inte hade några tigrar i benen den dagen. Var lite smågrinig och hade ont i huvudet på kvällen, dvs kände inte igen mig. Jojomen, på måndagen vaknade jag med halsont och kunde knappt svälja. Det kan inte vara sant, var allt jag tänkte hela måndagen och hur fasen ska det nu gå med tävlandet. Jag målade fan på väggen, helt enkelt. Drog i mig alla huskurer och husmorstips som jag kom över tog en extra vilodag.

Nu känner jag mig, otroligt nog, rätt pigg och alert och ingen influensa (som jag först befarade) har brutit ut. Jag tror jag klarade mig!

Idag har dagen gått åt till att fixa inför tävlingen och avresan imrogon. Och jag har provat dräkten (ja, vet jag är typ sist med att prova den)! Det var några svettig sekundrar när det såg ut som jag inte skulle få över dräkten över arslet…. men vips, så var den på och den var superskön och satt som ett smäck!

Jag har även tvättat cykel, bytt tuber på mina tävlingshjul, lagt fram allt jag ska ha med på tävlingen och packat det (läs slängt ner allt direkt i en stor väska). Imorgon bär det av ner till Motala för pre-race möte och presskonferens kl 14. Och så blir det nog lite träning mellan varven.

Jag ser så fram emot att tävla och möta fler gul/blåa dräkter efter banan och känna publikstödet på hemmaplan. Hoppas det går jättebra för alla oss i Svenska landslaget och AG-landslaget. Ge allt!

Jag har även skrivit ihop lite sista-minuten-tips inför Vansbro triathlon som ni kan läsa HÄR!