Löpning räddade Lukas liv

Han springer längs vattnet i Järlasjö, utanför Stockholm. Det är brittsommar och Lukas Svärd springer i tajta kortbyxor som avslöjar ett par starka löparlår. Det åtsmitande träningslinnet skvallrar om att det här är en man som har tillbringat timmar och åter timmar i gymmet. På den ena överarmen ståtar ett intatuerat porträtt på hans fru Karin.

När Lukas Svärd har förevigats av Runner’s Worlds fotograf Luca Mara, vandrar vi mot Lukas och Karins lägenhet, som ligger ett stenkast från vattnet. Om vi inte hade vetat om det på förhand så hade vi aldrig kunnat ana att Lukas Svärd föddes som flicka.
– Jag har alltid känt mig som en kille. Som liten spände jag ett snöre över ramen på min cykel för att den skulle likna en killcykel. Jag klädde mig bara i killkläder, hade kortklippt hår och blev förälskad i tjejer, säger han när vi slår oss ner vid hans köksbord.

På lågstadiet är identifikationen med pojkar inget problem för Lukas – eller rättare sagt Jennie, som han hette då. Lukas leker med både tjejer och killar och ingen reflekterar över att han skulle vara annorlunda. I mellanstadiet, däremot, blir köns­identiteten viktigare och han passar varken in bland tjejerna eller killarna; han blir allt mer utanför.

Det som räddar honom är idrotten.
– Jag var bäst i alla sporter; jag var bäst bland tjejerna på fotbollsplanen, bäst när jag spelade handboll, volleyboll och ishockey och jag var uthålligast när jag sprang. På skolgården blev jag alltid vald bland de första när vi delades in i lag, både av tjejerna och killarna. I de här sammanhangen fick jag uppmärksamhet och var respekterad. På skolans friluftsdagar vinner Lukas alla grenar utom i sprint, och redan då gillar han terränglöpning, han kommer alltid långt före den näst bästa tjejen. 

Hans intresse för terränglöpning väcks tidigt. Redan när Lukas är några år gammal brukar han följa med sin mamma ut och springa. Hon springer en kort sträcka fram och tillbaka så att Lukas inte ska hamna på efterkälken. Men med tiden blir Lukas allt snabbare och snart är det Lukas som springer om sin mamma.
– Jag skolkade ofta eftersom jag inte trivdes i skolan. Då brukade jag ge mig ut och springa förbi skolan för att visa mina klasskompisar att jag var stark, säger han.

Idrotten ger Lukas en identitet men eftersom hans mamma är ensamstående med tre barn har hon inte mycket tid att skjutsa Lukas till träningarna. Lukas får ta sig själv fram och tillbaka till hockeyn, tre kilometer i varje riktning, även när det är snöstorm.
– Jag höll själv koll på mina träningstider och matcher. Idrottsvärlden var viktig för mig, för där var jag omtyckt. Jag kunde göra vad som helst för att få vara i den miljön.

På högstadiet är klasskompisarna numera mer intresserade av det motsatta könet och spontanidrottandet på skolgården har bytts ut mot att hänga på fritidsgården. Det finns inte längre någonstans för Lukas att ta vägen, där han känner sig hemma och sedd.

På rasterna får Lukas höra glåpord som: ”Är du tjej eller kille?” De jämnåriga skrattar åt honom.
– Jag hatade att gå till skolan och jag hatade att leva. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag hatade mig så mycket att jag skar mig i armarna och slog mig med hammare. Ibland lade jag mig på ett järnvägsspår, men klev bort innan tåget kom.

Känslan av att vara i fel kropp är outhärdlig, Lukas känner sig som en kille, men har bröst och mens.

Vill du läsa hela artikeln?

Det här är början av en artikel i Runner’s World nummer 9 2015. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

---