Hitta balans i livet
Veckorna går och Ironman Malaysia och Challange Laguna Phuket närmar sig med stormsteg. Kan skryta med en riktigt god löp och simform men cyklingen är den mest ruttna på väldigt länge. Kanske är det motivationen som tryter så här på höstkanten, kanske är det bara att acceptera. Det är ju sällan alla tre grenar känns lika bra och det är omöjligt att persa och gå framåt varenda träningspass som bockas av. En del pass går riktigt tungt och långsamt och det är en del i att bli en bättre triathlet: acceptera sina dåliga dagar när kroppen och knoppen är sliten och omfamna de dagar där allt stämmer och kroppen levererar. Generellt är jag lite dålig på att acceptera mina dåliga dagar och att dra i handbromsen när kroppen kanske behöver pusta ut. Ett dåligt pass kan sätta sig i huvudet och har jag inte något mer än just träning så kan det där dåliga passet förstöra en hel dag för mig. Jag behöver något mer som kan distrahera mig, utöver träningen.
Det är det som det här blogginlägget ska handla om. Varför jag valt att börja jobba igen. Att hitta balansen i livet. Att få allt att stämma.
Jag har länge känt att det här med att BARA träna hela dagarna är lite för fattigt för mig. Periodvis fungerar det kalas. Har jag 30 timmar träning en vecka och lite coachingjobb+events och annat i mitt eget företag så känns det hur bra som helst. Det går i hundra knyck och jag trivs som allra bäst. Men de veckor jag bara tränar 15 timmar, eller de perioder jag har ”off-season” med minimalt med träning, så känner jag att jag behöver något mer i livet. Min hjärna behöver aktiveras och rastas också! Att ständigt gå runt och känna att man inte har pengar för att göra allt roligt som det finns tid till, är ju också lite trist.
Därför beslöt jag mig att börja jobba igen! Jättekul! Så var jag tillbaka i arbetslivet efter 1,5 års tjänstledighet. Nu efter två veckors pendlande och arbetande känns det som man inte varit borta alls från jobbet. Man hittar in i konsultandet ganska snabbt ändå. Jag jobbar nu 80% på Sweco i Falun och pendlar till och från jobbet. För det mesta bil (miljökonsult som man är…) eller tåg. Problemet är ju att vi bor 3 mil utanför Ludvika så för att pendla med tåg tar det ytterligare 40 min åktid för mig+en promenad på 20 min väl framme i Falun. Mer pendeltid betyder mindre träningstid, så tåget ratas oftast. Så är det att bo på landet. Det är lite trixigt att få ihop träningsschemat men det hjäper coach Björn Andersson mig med och jag tycker det funkar bra. Det finns ingen tid till något annat än jobba, äta, sova (fast väldigt mkt mindre nuförtiden) och träna men oj, som man längtar till den där ”lediga” fredagen när jag kan träna hela dagen sen.Och dagarna går väldigt snabbt!
Vi letar febrilt boende i Falun och är det någon som har något tips så är jag och Simon supertacksamma! Hoppas kunna flytta dit efter årsskiftet och flytten kommer inneböra mycket mer tid att träna. Två ggr om dagen t.o.m. kanske, idaglägets tränar jag bara ett kort pass om dagen mån-tors, i veckorna. Med flytten kommer vi få fler likasinnade träningskompisar i triathlon (simning, löpning och cykling också), som vi kan köra alla pass med. Planen är att samköra så mycket som möjligt med Dala Sports Academy (DSA) och jag hoppas det kommer utveckla mig ytterligare som idrottare och person. Några av triathleterna som tränar med DSA under ledning av Joakim Berggren är Oscar Djärv, Nils Svensson, Jonathan Bejmar, Rasmus Andersson, Jonas Djurback, Åsa Annerstedt, Louise Rundkvist och Jenny Nilsson. Man är i väldigt gott sällskap med andra ord.
Jag har absolut inget emot att träna ensam, jag har mitt schema och gör vad som står, men i långa loppet är det ju roligare att ha en grupp likasinnade att köra med. Att bara kunna ta cykeln till sporthallen och köra sin simning på morgonen med gruppen, det är en lyx jag har saknat sedan jag lämnade Stockholm. Går det piss och skit så är inte det hela världen, för man har iallfall umgåtts med träningsvänner som man gillar och kan tramsa och skratta med, mellan varven. Tror dessa förändringar bara kommer att göra gott för mig. Det kommer få mig till en bättre triathlet.
Nej, jag kommer inte sluta att satsa. Ambitionen är att fortsätta köra i proffsklass även om jag aldrig sett mig själv som proffs på det viset. Jag har en lång väg att gå om jag ska kvala till Hawaii som proffs och den ambitionen har jag egentligen heller aldrig haft. Det krävs för många tävlingar och för mycket resurser (pengar) för mig att få tillräckligt med poäng som damproffs. Åsa gör det jävligt bra ska ni veta! Däremot kanske jag sätter mig själv i triathlonkarantän framöver från proffslivet och kommer tillbaka om 2 år och satsar på Hawaii som age-group (Ironman regler). Det är ett långsiktigt mål. Men nu bill jag fortsätta utvecklas, göra framsteg i idrotten, hitta balansen och harmonin i kroppen och bara mejsla ur…
Nu ska jag ut och cykla, 4,5 timmar med crosslöp efter, i höstsolen. Ha en underbar helg!
Foto: Robert Karlsson för Access Rehab.
