Mitt liv som löpare
Många som springer verkar även gilla andra snorsporter såsom cykling, simning och skidor. Det gör inte jag. Jag är ingen friluftsmänniska på det sättet. Jag är bekväm av mig och i grunden ganska lat men tack och lov även tävlingsinriktad och lite fåfäng så därför springer jag. När jag var yngre spelade jag basket. Basket är fysiskt krävande. Det finns en anledning till att alla NBA stjärnor ser ut som kroppsbyggare samtidigt som dom är slimmade. Basket kräver både kondition och explosivitet. Jag hade inget av dom. Kanske var det därför som jag ofta satt på bänken. Å andra sidan var vi sjukt dåliga så det hade nog varken gjort till eller från. KFUM Coasters hette vårt lag. Säsongen 98/99 spelade vi i division 2 norra och förlorade varenda match. Inte med ett par poäng utan riktiga brakförluster. Ibland kunde vi åka 120 mil tur och retur bara för att få pisk med 120-30. Men det var kul ändå. Och det var tack vare basketen som jag blev löpare.
Nån gång i högstadiet sa vår tränare att jag var lite för tung och borde droppa några kilon. Ett snällare sätt att säga ”du är för tjock”. På 90-talet existerade inte begreppet PK så det var helt okej att säga det. Och jag behövde höra det för jag var för tjock. Inte fet men lite pluffsig. Jag brukade ofta komma tidigare till träningarna bara för att nöta skott, nu bytte jag ut det mot löpning. Jag började springa. 3-4km till en början. Air Jordan skor på fötterna och en Russell Athletic hood på överkroppen. Hade blodsmak varje gång. Men efter ett tag tog jag mig över tröskeln. Började springa mer och längre. Sprang både till och från träningarna, vinter som sommar. Vägde upp min tekniska brister med att springa skiten ur alla andra. Höjdpunkten varje träning var ”idioten” där jag briljerade. Det gav inte så mycket mer speltid men jag började gilla löpningen mer och mer.
Sen började jag plugga. Då försvann löpningen ur mitt liv och byttes istället ut mot ölhäfvning och andra ädla sporter. Försökte hålla igång det så gott det gick men fick ont i ett knä och kunde inte springa på ett halvår. Gjorde ett halvhjärtat försök att börja simma istället men gav upp det ganska snabbt. Löpningen hade blivit nånting jobbigt som gjorde ont varje gång. Men 2002 hände nånting. Min mamma gick bort. Jag var 100mil hemifrån och det gick inga flyg förrän dagen efter. Klarade inte av att sitta vänta i mitt lilla studentrum på tiden som aldrig har gått så långsamt så jag stack ut och sprang. Vet inte hur långt, hur länge eller vart jag sprang, bara att jag sprang och för en liten stund kände att det ohanterbara gick att hantera så länge som jag sprang. Det var som om löpningen helade en liten del av det som var trasigt. De följande åren bestämde jag mig för att både hinna med att springa och festa. Jag sprang inte för att bli snabb utan för att det var min ventil.
2006 fick jag mitt första riktiga jobb som jag fortfarande är kvar på. Då hade löpningen blivit en del av vardagen. Fortfarande mest som rekreation men nånstans började tankarna på springa nåt lopp gnaga. Jag hade ingen aning om hur snabb jag var eller hur långt jag kunde springa, GPS klocka var ett främmande ord. I samma veva började jag gymma. Mest för att vi fick ett gratis gymkort via jobbet men ganska snabbt upptäckte jag att det gav snabba resultat. Armarna blev lite större och ryggen lite mer V formad. Det var mätbart. Löpningen fick stå tillbaka. Började käka proteinpulver och drömde om rutor på magen. Som tur var tog jag mig ur den där sekten ganska snabbt och köpte en GPS klocka istället. Det förändrade allt. Helt plötsligt blev löpningen lika mätbar. Varenda meter som sprangs och kalori som förbrändes kunde mätas. GPS klockan blev min biljett tillbaka in i löpningen. Och när jag sen gjorde sub40 på milen och sub90 på halvmaran med gymträning som grund så insåg jag att det fanns förbättringspotential.
Förr sprang jag mest för att det var skönt och behagligt, idag springer jag för att klara sub 2.50 på maran. Det är två skilda världar. En liten bit av mig saknar tiden då löpningen handlade om att springa för att det var skönt. Ibland blir det för mycket fokus på antal mil i veckan och tider hit och dit. Samtidigt vill jag klara av mina uppsatta tidsmål. Då funkar det inte att springa för hälsans skull. Blodsmak i munnen, mjölksyra som sprutar och ben som konstant värker känns inte särskilt hälsosamt. Men om ett par år kanske det är försent. Jag har egentligen noll talang för det här med att springa, jag lever mest på att jag har ett bra pannben, en hygglig grund att stå på och det faktum att jag vill kunna dricka öl utan att få ölmage. Kanske räcker det för att klara sub2.50.
Nu ikväll har jag sprungit 30km långpass med 3x3km i marafart. Ett bra sätt att spendera en onsdag på. Fortsätter jag i den här takten kommer jag att komma upp i 600km i december. För en talanglös motionär känns det helt okej.
/Hörs
Dagens låt: nu är det slut på julmusik. Har redan lessnat. Istället ska jag ge mig själv den här dvdn i julklapp. Årets bästa. Alla kategorier.
