Årskrönika
I samma veva som jag gick på julledighet tog jag även lite jullov härifrån bloggen men nu är jag tillbaka. Något jullov från träningen har det dock inte blivit, tvärtom så har milen har ramlat in på kontot allt eftersom och jag räknar med att dom kommer ränta av sig rätt bra framöver. Jag skulle kunna vänja mig vid att vara ledig hela tiden, varva löpning med att slappa, det är en rätt skön tillvaro. Skinkan, sillen och syltan har intagits i Obbola, ett par mil utanför Umeå. En hel del choklad, glögg och öl har slunkit ner också.
För en gångs skull så levererade tomten också och gav oss en grön jul uppe i norr. Årets julklapp alla gånger. Snön har lyst med sin frånvaro och det enda som går att klaga på är bitvis isiga vägar. Obbola är inte direkt någon metropol som synes ovan så det har blivit rätt många varv runt byn. Jag kommer inte komma upp i 600km nu i december som jag hade hoppats på, till dags datum har jag sprungit 522,3km, men då återstår ett par dagar så 550km är väl inte helt omöjligt. Oavsett vad det landar på så är det en bra start på träningen inför Barcelona Marathon om drygt två månader. Målet med december var att fokusera på mängd och att bygga upp hårdheten i kroppen igen och det tycker jag att jag lyckats bra med. Framförallt så har kroppen börjat tåla träning igen utan att trilskas så nu när januari står för dörren är målet fortsätta med mängdträningen och samtidigt skruva upp farten en aning.
Några få dagar återstår innan 2015 blir 2016 och det börjar bli hög tid att summera löparåret. 2015 har vart både riktigt höga toppar och på samma gång fruktansvärt djupa dalar. Jag har upplevt de mest fantastiska lopp och miljöer samtidigt som vissa stunder vart så mörka att jag funderat på om löpningen är värd all tid man lägger ner. På det stora hela så har det ändå vart det bästa och roligaste året på länge, mycket tack vare Team Asics men framförallt så har jag hittat glädjen med att springa på riktigt och satt upp ett mål som jag bestämt mig för att fixa. Förutom att ha förbättrat mig på både milen, halvmaran och maran så intalar jag mig att jag blivit en klokare och smartare löpare i år. Jag har lärt mig en himla massa om min kropp, om träning och inte minst alla tips och råd från LG. Så länge som jag fortsätter att förbättra mig så måste jag ju göra nånting rätt. Känslan att persa gör det värt alla dom timmar man lagt ner, då glömmer man lätt alla skitpass i snökaos och minusgrader, alla svordomar i spöregn och orkanvindar och inte minst alla skador, krämpor och skavanker.
Årets första lopp är nog ett av de sämsta lopp jag någonsin sprungit. Träningen under vinterns tre första månader flöt på bra så det var med höga förväntningar som jag ställde mig på startlinjen i Premiärmilen för att få ett kvitto på att formen var på väg. Har förträngt sluttiden men kommer ihåg att benen var tunga som bly och att vädret var riktigt pissigt. Bet ihop och försökte förtränga den insatsen så fort som möjligt. Ett par veckor senare var det dags för revansch i Holland, årets första mara som slutade med nytt PB. Trots tiden var jag ändå besviken på insatsen för jag tyckte att jag hade disponerat loppet bra men bonkade ändå hårt och brutalt och såg stjärnor sista biten. Kroppen kändes fräsch efteråt så jag tog inte mer än ett par dagars vila innan uppladdningen inför Stockholm Marathon började. Misstag nummer ett det här året. Trots att benen kändes lätta så hade jag bitvis känningar i både rumpa, höft och ländrygg som jag ignorerade och därmed la grunden för löparknät. Det blev inte bättre av att intensiteten på passen höjdes allt eftersom, farterna blev högre och intervallerna längre. Hann med att springa Kungsholmen runt på 1.21, också det nytt PB, innnan kroppen sa ifrån två kilometer in på Stockholm Marathon. Trots det var jag bara 5 sekunder från tiden i Rotterdam på en mycket tyngre bana, i skitväder och med ett taskigt knä, men till skillnad mot Rotterdam så gick kroppen sönder på riktigt den här gången efteråt. Sommaren ägnades åt rehab, crosstrainer och 15minuters joggingrundor innan jag mirakulöst nog hann bli bra och kunde genomföra Ultravasan 90km springandes utan känningar vare sig före, under eller efter och kunde därmed också titulera mig ultralöpare.
Efter Ultravasan gjorde jag misstag nummer två och underskattade hur mycket det faktiskt slitit på kroppen att förflytta den i 9 mil. Två veckor efter målgången i Mora stod jag på startlinjen igen, den här gången i Umeå och sprang ytterligare ett av mina sämsta millop någonsin, snäppet sämre än Premiärmilen. Med lite perspektiv så förstår jag att det var menlöst att springa det loppet och borde ha lyssnat på coach LG men jag trodde verkligen att jag skulle kunna tävla mig i form efter en sommar av missad träning. Känslan var inte bättre på Stockholm Halvmarathon veckan efter som var lika tung den men ett par veckor senare började det äntligen lossna, trycket i steget kom sakta tillbaka och segheten försvann mer och mer. Började drömma om stordåd under Berlin Marathon bara för att två dagar innan avresa åka på en bristning i vaden. Pinade mig igenom loppet på ren vilja bara för att få medaljen, kom hem till Sverige och började om från början. 1,5 veckas total löpvila som resulterade i ett oväntat PB på milen med Team Asics sista utmaning. I november gjorde jag sen ett sista försök på marathondistansen och öppnade optimistiskt för 2.50 men marathon kan vara brutalt om man inte är tränad för distansen vilket jag inte var så med ett varv kvar tog jag beslutet att kliva av vilket fick bli det sista för säsongen.
Totalt har jag sprungit drygt 4100km i år, lite mindre än jag hade planerat på förhand men som kan förklaras av löparknä och två bristningar i vaden. Desto mer crosstrainer och pilleriövningar på gymmet har det blivit. Snittpasset har legat på 17,9km i en fart på 4.42min/km.
Jag är hoppfull inför framtiden och massa erfarenheter rikare som förhoppningsvis kan hjälpa mig inför kommande utmaningar. Grundträningen inför nästa stora mål i Barcelona har börjat på bästa sätt så jag avslutar det här året med flaggan i topp och går in i ett nytt löparår full av förväntningar. Målet är att kunna få skriva 2.48.48 på CV:t under 2016. Den som lever får se.
/Hörs
Dagens låt: har som vanligt ägnat mellandagarna med att gå igenom alla skivor som släppts under detta år. Det är lite som att jämföra äpplen och päron men fortfarande nåt som måste göras för varje år måste ju en årets skiva. 2015 var ett av de bättre skivåren på länge med många som aspirerade på titeln men i slutänden var det ganska lätt.
10. Zac Brown Band – Jekyll & Hide
9. Beth Hart – Better Than Home
8. Coldplay – A Head Full of Dreams
7. Jeff Crosby – Waking Days
6. Mumford & Sons – Wilder Mind
5. Mew – Plus minus
4. Of Monsters And Men – Beneath the Skin
3. Adele – 25
2. Steven Wilson – Hand cannot erase
1. Neal Morse Band – The Grand Experiment
Det här plusmeny och extra allt på samma gång utan att varken bli kladdigt eller för mycket. Varje lyssning är som att lyssna på den för första gången, lite som Spocks Beard fornstora dagar. Neal Morse är kungen av progressiv symofonirock. Lite Genesis här och lite Pink Floyd där. Årets bästa.
